Ute på landet i Uppland

Munch - Stormen

Den här målningen, som så vitt jag kan se är gjord i akvarell, är ett av Munchs tidiga arbeten. För några år sen gick jag med vänner, upprepade gånger till den stora Munch-utställningen på Moderna Museet. De bilder som intresserade mig mest var hans porträtt, inklusive självporträtten, och hans storlinjiga landskap. De demoniska bilderna av ångestfylld sexualitet är så exploaterade av eftervärlden, sekelskiftesmännens kvinnoskräck och bilden av kvinnan så retro, att det är svårare att riktigt se de bilderna med nya ögon. 

 

Men porträtten är elementära, de lever på en annan väglängd än bilderna av störd kärlek, här kan Munch se objektet med någorlunda lugn. Den sjuka flickan, "porträtten" av arbetshästar, eller konstnären själv på gamla dagar, stående mellan sängen, dörren och ett golvur, är  stadier på livets väg. När den senare bilden målas har han mycket få år kvar i huset på Ekely, och han bryr sig mycket lite om något annat än att göra ett par skissartade målningar till. En av de allra sista visar konstnären sittande i en gungstol, som en halvt utsuddad varelse, förenad med nattens vånda och ovisshet. 

Så annorlunda med hans tidiga konst: Den ovan återgivna akvarellen från en utkant av Oslo bär spår av jugend och skymningsromantik, men ingetdera förklarar den närvaro som den lilla bilden utstrålar. Tre element förenas: En mycket säker naturuppfattning; ljuset, vinden, aftonen. Vinden blåser i den vita flickans hårband, och poppeln framför det upplysta huset vajar i blåsten. En annan faktor är Munchs psykologi; kontrasten mellan gruppen av skvallrande flickor och den ensamma kvinnan i förgrunden. Därtill: den arkitektoniska uppbyggnaden av målningen, stenarna i förgrunden och de solida burgna villorna i bakgrunden. Taken på de där villorna utgör ett samhälles ram, men också en mörk fond som ser ut att hålla kvar de unga kvinnorna på sina platser. Villorna är det borgerliga samhället. Det upplysta huset är kanske platsen för en fest som de unga kvinnorna just lämnat. En av dem ensam. En som har gått lite längre bort från reglerna och närmare blåsten vid fjorden. En som Edvard kunde identifiera sig med. 

Målningen heter Storm, och är gjord 1893, många år innan Munch frigjorde den psykiska expressionism som gjorde honom till en unik målare i Norden, och i världen. Men ibland är övergångsfaserna i ett konstnärskap minst lika intressanta som det senare upploppet. Här finns en balans, ett konstaterande av ensamhet; någon står fastnad i vädrets och samhällets makter. Inget skrik, inget blod, inga vampyrkvinnor, bara aningen om en schism, i sommarnattens skönhet. En figur måste dra vidare. Kvinnan i vitt.

Med en riktigt bra målning känner man så här: Det kan inte vara på något annat sätt. Inte ens takens höjd eller poppeln som viks åt sidan, eller färgernas valörer mellan gråblått och vitt och elljus - kan vara på något annat sätt. Allt är exakt där det ska vara. Bildens sanning.

Självporträtt mellan klockan och sängen, 1940-43.

Christine Ödlund - Världar intill

Till att börja med infinner sig en känsla av obehag. Som att sitta alltför nära en jetmotor, vars klangfärg långsamt förskjuts i riktning mot en syrsa i diskant och en baston som från tibetanska munkar.
Det finns subtila nivåer i den här musiken, men en känsla av det hotfulla ligger kvar även efter en andra lyssning. Jag talar om en CD med elektronmusik, kallad Phenomena som Christine Ödlund gav ut 2008. Den innehåller spår som Magnetosphere, Forest, Lightning&Voices, Troglodyte; titlar som anger riktningen i hennes konstnärliga projekt.
Om musiken dånar av underliga krafter, en blandning av bombplansmuller och seismografisk oro, så är hennes bildutställning - som visades under senhösten 2009 - desto mer stillsam. Den utstrålar en både metodisk och meditativ närvaro; en konstnärs upptagenhet av små och stora naturfenomen, från cellerna i ett mikroskop till lavar och mossor, och vidare in i en hemlighetsfull skog av fotograferade och tecknade videovärldar.
"Det pågår ju ständiga konversationer i naturen, men våra instrument är för trubbiga för att fatta vad som händer. Jag är framförallt intresserad av de fenomen som vi inte uppfattar. Hur växter kommunicerar kemiskt har med det att göra. Och teknologin som vi utvecklar för att förlänga våra sinnen, för att kunna förstå nya världar och mikrovärldar, det fascinerar mig."
Utställningslokalen hos Christian Larsen är målad i svart; ett femtontal små teckningar och gouacher är belysta med spotlights. Tillsammans med videoverken strålar de ut i rummen som påminnelser om ständigt pågående förändringar, långsamma som lavars tillväxt på en sten, eller dramatiska som oväder. En tidsfaktor spelar med här; en fascination inför den natur som fanns före oss och som kommer att finnas efter oss: norrsken, tromber, svampar, alger, tsunamis, metereologiska och geologiska fenomen som pågår vid sidan av klocktiden, obetingade av nyttan, och mestadels okontrollerbara. Scenografin blir en överpersonlig betraktelse.
- - -
Det största videoverket Atlantis - som förvärvats av Moderna Museet - är ursprungligen ett uppdrag för brittiska Channel 4. Beställningen var initierad av Royal Society for Arts&Ecology, och skulle gestalta villkoren på en planet med sex graders temperaturhöjning.
- - -
Här finns en dataspelsestetik som samtidigt innebär ett radikalt avsteg från spelkonventionerna; här händer ingenting, och ingenting vi gör kommer att ändra på det. Vi har inget val och ingen att skjuta på, och ingen som kommer till vår räddning. Atlantis är helt befriat från action. Och vad blir då det avgörande? Jo återigen, det perceptiva, som Ödlund är så upptagen av. Vad kan vi se? Hur långt sträcker sig våra förnimmelser? Vad gissar vi bara? Vad är det som händer i icke-händelsen, och vad skulle kunna hända innan filmens slinga börjar om igen. 

----------------------------------------------
 
 Klipp ur en artikel jag skrev för Konstperspektiv nr 1, 2010. Ovan: Atlantis, 2009. 

Satir och underläge

Stor manifestation i Paris, och runtom i hela Europa mindre manifestationer efter terrordåden i Paris. 17 människor dödade av en liten grupp "prislamister" - en cell av jihadister organiserade inifrån ett fängelse där två av dem suttit. Prison Islam, som en anti-terrorist-forskare sa i radio.

Det är ingen vettig människa som vill något annat än att detta aldrig ska ske; att de som skapar, uttrycker sig, ritar, skriver, bedriver olika sorters journalistik, aldrig ska dödas, hotas eller censureras på grund av obskyra krafter i våra egna samhällen eller i andras. Men - alldeles bortsett från sekler av kolonisering och krigföring (där Europa och USA varit de dominanta krigsherrarna) som lett till ett hat och ett ressentiment bland före detta underkuvade folk - bortsett från det, så är vi också folk och nationer i otakt.

Den stora muslimska massan i arabländerna är ofta outbildade, analfabeter, lever under enkla förhållanden och lyder - precis som vi gjorde i Europa lite tidigare i historien - under auktoriteter. Papas, påvar, mullor, skriftlärde, kungar, prinsar, furstar, hertigar och en och annan drottning - har bara med vissa undantag varit intresserade av vanligt folks frihet. Först i och med upplysningstiden kom tankar om tolerans och yttrandefrihet att växa fram i Europa. Även i arabländerna har det funnits mer toleranta och mindre toleranta perioder. Men givet förutsättningen att utbildning, läs-och-skriv-kunnighet, allmänbildning och erfarenhet av att möta andra kulturer, är det som frigör oss ur bymentaliteten - så ligger Europa lite före i en historisk utveckling som går mot ökad tolerans. Även här, och i USA finns dock djupa fickor av intolerans, SD, Ku Klux Klan, Gyllene Gryning, högerrepublikaner med flera, kan knappast sägas vara barn av Upplysningen eller ens demokratin. De är snarare rädda och hatiska reaktioner på förändring. En förändring man inte tål, en förändring man känner sig hotad av.

Men även de mest konservativa skikten i varje samhälle har kanske någon glimt av en värdeskala som är universell: Hederlighet, ordning, att hålla något heligt. Det senare är förstås det som gör religiösa grupper till besvärliga människor - för oss som är "moderna".
Urgammal religiös sed håller sig med förbud: Inte visa för mycket kropp, inte vara otrogen, inte dricka alkohol, inte häda guds namn. Inte, inte, inte. Den här inte-mentaliteten är förstås otroligt irriterande för oss som kan, vill, får och ska - ta för oss av allt.

Religiösa människor har också ofta konstiga seder: Chassider går runt med stora hattar och måste ha skägg, konservativa muslimska kvinnor har sjalar eller burka, katolska kvinnor hade förr alltid huvudet täckt under mässan, de går och biktar sig. Munkar och nunnor lever i celibat. De är konstiga människor.

Satir är lätt att rikta mot dessa grupper. Lätt att använda sex, som del av satiren. Elisabet Olsson Wallin fick ställa ut sina bilder av homosexparties i kyrkan, och svenska kyrkan tycker att det var en okej variant av bibeltolkning. Det var det förstås många kristna som inte tyckte. Men en liten bildskandal kan ju pigga upp, om inte annat. Med andra utgångspunkter har sex ofta använts när kommunister på 60-talet skulle häckla kapitalister, eller när man vill göra narr av judar, eller - förstås - muslimer.

Som vän av yttrandefrihet tycker jag allt detta är okej. Men jag tycker det är lika okej att några yttrar sig om att det inte är eller "känns" okej för dem. Konservativas fri-och-rättigheter alltså.
Yttrandefrihet är ju av tradition på den "modernes" sida, ända fram till nazism och sverigedemokratism, när den i stället bubblar upp som allsköns gammal ansamlad fördomsfullhet och hat, som ska ut: allt på en gång. Hatsidorna på nätet brinner av dumhet. På samma sätt brinner jihadister av ett ansamlat hat, och det är knappast ett par teckningar här eller där som får de att anfalla, de söker bara ett mål; tecknare, skolor, kvinnor, judar whatever.

För mig gäller detta: All satir är okej och särskilt okej är den som riktar sig mot makt, övermakt, förtryck, dumhet och repressalier. "Krossa den skändliga" sa Voltaire, om kyrkan, eftersom kyrkans auktoritet var en maktfaktor. Detsamma gäller makt-och-terror-typer inom Islam. Samt satir riktad mot det kapitala utsugandet av underbetald arbetskraft och jordens resurser.
Men även bland de roliga satirtecknarna ligger andra kulor på lut. Det är som på twitter - den som drar det grövsta språket vinner. Därför spyr, kräks och skjuter sig folk dagligen på Twitter, och nyanserna går upp i rök. Det kan va kul. Men oftast inte. När det gäller satir är det sämre om de grövsta skämten drabbar delar av ett folk som befinner sig i underläge, romer, judar, muslimer, förr i världen kanske arbetare och samer.

Till och med en "modern" människa som Lars Hillersberg kunde inte låta bli att karikera judar å det grövsta, och blev också anmäld för rasism i sina teckningar. Det kunde väl hänt också med Charlie Hebdos teckningar av företrädare för Islam. Svartmuskiga, tjockläppade, raskarikatyrer. Men det har inte hänt.
Det som dock förblir mindre okej är när satiren i stället för att rikta sig mot makten, riktar sig mot redan undertryckta grupper, mot vanliga muslimska kvinnor med sjal, mot män i tofflor, mot judar med stora näsor, all denna gamla sörja av nedlåtenhet.
Därför bör man vara lyhörd för vem och vad och vilka som träffas av satiren. Lyhörd, men inte censurerad.
Jag tror inte att den som inte själv, eller ens i sin familj, drabbats av elak satir, av rasistiska karikatyrer eller av kvinnoförakt, kan fatta hur det är att få det över sig. Däremot tror jag att människor ur tidigare förtryckta grupper, judar eller muslimer, känner det mer, och har större anledning att efterfråga en viss betänksamhet.

Personligen är jag inte så besatt av tanken på att människans högsta frihet är att rita mohammedhundar eller en helig ande som sätter på Jesus bakifrån. Jag är också en av dem som vuxit upp med ett visst pietet för det s.k. heliga. Alltså förstår jag de som känner sig trampade på, vare sig de är muslimer, kristna eller judar. Det är min sorts tolerans.

Teckning från Charlie Hebdo

Jag länkar till fyra texter, en av Johannes Anyuro, en "modern" man, poet, muslim, som diskuterar med sig själv om Gud. En av Henry Bronett om Lars Hillersbergs antisemitiska teckningar. En av Göran Rosenberg om Europa och multikulturalismen. Och till sist Ulrika Knutsson om Lars Vilks och rondellhunden. 
Tillägg 15.1. Länkar även till Slavoj Zizek i DN, han tillför något. Ytterligare perspektiv ger Håkan Lindgrens intervju med Taslima Nasrin, en förkämpe för fri-och rättigheter som tröttnat på islam, koranen och slöjan. 
På den här websidan kan man läsa berättelser av kvinnor och män som lämnat Islam.
För övrigt tycker jag alla borde se den utmärkta dokumentären om IS på SvT Play.
Tillägg 21.1. En artikel skriven av Pankaj Mishra, som mer än någon annan jag läst försöker omfatta hela komplexiteten mellan Väst/Öst, Upplysning/Tradition. Tack Gunnar Pettersson för länken.

Ceci nést pas une religion

Detta är inte en religion. (Charlie Hebdo).
Och detta (nedan) är inte Västerländsk Civilisation. (Geert Wilders).

Barnen från Jordbro

Jag har aldrig riktigt följt dokumentärfilmerna från Jordbro. En på sitt stillsamma vis storartad insats av Rainer Hartleb, som följt en grupp barn från sju års ålder och uppåt fyrtio. Nu såg jag en av de sista filmerna om dem, med inklipp från barndom och ungdom. Och blev så oerhört tagen och full av respekt.

Han sitter alltså sedan 30 år tillbaka i dessa människors kök, eller följer dem till en arbetsplats, och talar allvarligt om deras liv. Hur det blev. Vad de ville, vad som hände. Ställer sina lågmälda allvarsamma frågor och får - som det verkar - en stor uppriktighet tillbaka. Där finns minst två ensamma mammor som tagit hand om sina barn själva. Den ena gråter vid tanken på allt ansvar hon haft själv, gråter också av lättnad över att det gått bra, nu är det över, barnen har klarat sig fint, hon kan börja om. Hon är lite kär igen, något hon nästan inte ägnat en tanke under alla år som hon hade det tunga ansvaret själv. Denna människa.

En annan var mobbad i skolan, en pojke. Han är introvert och lite onåbar, utvecklas till en karlakarl, men har fortfarande svårigheter i sitt liv och arbete. En tredje är hon som tog en högre examen och nu jobbar socialt. Ytterligare en är hon som fick en dotter med medfödd skada på gallan, och som levt med återkommande kriser för detta barn. Ännu en ensam mamma kämpade i åratal med vårdjobb, och åt sig tjock för att orka pressen. Hon har självinsikt och är inne på sitt tredje liv, kan man säga. Och alla har de ett allvar, en ärlighet, som tycks kommen ur tuffa liv, mycket möda, ingen tid att göra sig till.

Om man någon gång, och utan nationalistisk överspändhet, ska tala om kärlek till folket, så är det vad Rainer Hartleb förmedlar. Vi ser ju ständigt stjärnor på slott och sommarpratare vända ut och in på sina liv i mer glamorösa program; vi lever tydligen i den stora utpratar-epoken. Inget ont i det. Men ibland känns den fatal - som ett nytt krav från ovan eller nedan: Vänd ut och in på dig själv och du skall bli älskad. Förekommer såväl i TV som på Twitter.

Men - å andra sidan - tänka sig en liknande film gjord i Täby eller Danderyd; och man skulle förmodligen fått höra hur bra allting var, hur trevligt, fint och förträffligt det mesta gått i lås. Finns det en sak som de lägre klasserna inte lärt sig av överklassen är det att kachera: att ständigt måna om fasaden, och det tjusiga utanverket, och pusha skiten långt in under mattan. Och kanske - möjligen - fyrtio år senare; brista ut i ett TV-program där det blivit modernt att "tala ut". 

Om ni får tid och tillfälle, se denna sista film av Rainer Hartleb, eller se alla. Det är ett unikt filmprojekt i Sverige och kanske i världen. Mitt undermedvetna döpte honom - innan jag hittat den rätta stavningen - till Rainer Heartlieb. Och heartlieb - hjärtekärlek - it is. 

En av pojkarna ur filmen

Länkar: Långt från Jordbro. Barnen från Jordbro samt de andra filmerna kan ni hitta på Svt Play.  Sju dokumentärfilmer har det blivit - om barnen i Jordbro. Rainer Hartleb har återvänt inte bara till just den här klassen utan också till platsen som i senaste filmen som kom 2009 - När jag blir stor. Men i nya filmen Långt från Jordbro återvänder han till ursprungskullen eller rättare sagt till deras barn.

Rainer Hartleb.

Årets Bästa

Att jag fortsatte och skrev och skrev och skrev, oavsett hur lång tid det ännu är kvar, i lust och i nöd, och i år ska en av fyra böcker bli klar.

Att våren och sommaren var som gjorda i en annan del av Europa, och all luft simmade mot kroppen varm, och kroppen simmade i sjöarna, varm, och linden doftade, och på vår gård planterade grann-väninnan alltmer av en botanisk trädgård.

Att de rödgröna gick fram i EU-valet, och sen, jag menar nu - får vi väl se. Lite varmare blir det ju.

Att jag fick sex veckor i Laponia och att solen sken mest hela tiden, och värmen var somrig och jag hann upp både till Stekenjokk, Satsfjället och Klimpfjäll och rodde över hela Kultsjön, några sjömil. Cyklade och ritade. Åt kräftor med vännerna. 

Att jag faktiskt tränade under vintern, och då rätt mycket rodd, så att min rygg inte kände minsta möda när jag sedan rodde den verkliga båten över den verkliga sjön när den låg spegelblank och molnen for både uppom och nerom.

Att jag hörde ett par riktigt vackra konserter, både live och i radio, varav de senaste var en Vespermässa av Rachmaninoff, i kyrkan, och Verdis Requiem, direktsänd från Berwaldhallen. Att musiken från cool jazz till allt klassiskt med mera, fortsätter att vara min bästa utvidgning sen några år tillbaka.

Att mina vänner klarade sina åkommor, liksom mina syskon, och jag själv, och att vänner förblir vänner och syskon syskon även med långa avstånd, och glesa möten.

Att min största glädje, naturen och vänskapen och kärleken, ingenting kostar och aldrig kan tas ifrån oss oavsett vad skit som några få smådjävlar i vår närhet och några stordjävlar ute i världen ställer till med.

Att jag, vi, ni - håller ut var och en med sin dröm, sitt arbete, och inte ger efter för kriser och dumhet och eländes elände. Bara att fortsätta då, bara att fortsätta. Hålla i rodret i stormarna. Ro över den stora sjön. Simma över den lilla. Inte låta sig störas av det som sämre är. Och kallare. I värsta fall får man surra fast sig vid masten, som Odysseus.

Och att jag säger allt detta, med rätt stor tvekan, på grund av självhögtidlighetens risker, så här års. Men dock.

William Turner, Snöstorm.