Björk sjunger Kyrie Eleison

Björk sjunger som ute i en öken, som ett tillrop, från kroppens alla möjliga delar och hålrum. Som ute under stjärnorna, och högt dit upp. Nerv och sound samma, en rå bön. Det hörs att hon låtit sig inspireras mer av en arabisk och tuaregisk sångstil än av gregoriansk.
Hjärtat i bakgrundsrytmen kunde vara ditt, kunde vara mitt, i den allvarliga artärundersökningen - när ens kropp blir ett solsystem, som avlyssnas i ljudupptagningen. Och jag hörde det stora swoschande ljudet av mitt hjärta, med samma hänförelse som finns i Björks ton. Vackert. Nomadiskt. Var är du, min oas? Når jag dig. Innan jag ska packa av kamelen?

"Prayer Of The Heart" is a piece composed by british composer John Taverner for Björk, here performed by Björk and the Brodsky Quartet , taken from the album "John Taverner - A portrait".
Samtidigt kan vi säga farväl till John Taverner som dog i tisdags, 69 år gammal. Inte känd för mig. Men fint ansikte.

"Ett ont barn" - Breivik som Rosemarys baby

Med anledning av Åsne Seierstads bok om Anders Behring Breivik, (som jag inte läst än), lägger jag in två äldre bloggtexter, som delvis sammanfaller med hennes undersökning av Breiviks uppväxt och reaktionsmönster. Enligt det hon berättat i TV; en pojke i bisarr symbios med en mor som både höll fast honom, och stundtals (sa att hon) ville döda honom, och som redan under graviditeten betraktade honom som något ont. Resten av den historien är det förstås bäst att inhämta i Seierstads bok.

Den första texten som jag skrev direkt under dagarna runt dådet på Utøya finns här. Och den andra, skriven vid tiden för den offentliga rättegången, finns här.

Eternal Places in Grey

Engelsk konstnär, Clive Brandon, nu på uddarna jag gick i somras. Första frosten.

Den här färgskalan är kanske den enda jag missat i Saxnäs, Fjällen dolda i dimman. 

Och fler av Clive Brandons bilder från "mitt" Laponia finns på tumblr här. Ovan Såttan och Kultsjön. Och jag ska byta rum och utsikt med honom långt längre fram. När ordverkstan är genomsynad. Här vid mitt lilla arbetsbord - om vilket någon kunde ha skrivit:

           Appealing workplaces are to be avoided. One wants a room
           with no view, so imagination can meet memory in the dark.
         
            ( Annie Dillard )

Grundlurad på grundlagen? Handelsavtal som äter demokrati. TTIP

Folksuveränitetsprincipen, parlamentarisk styrelseform, grundläggande fri-och-rättigheter - de är de goda orden om att vara medborgare i en demokrati. Ord, och innehåll, som vi inte precis går omkring och stoltserar med, men som vi tar för givet.
Kanske vi tar dem alltför mycket för givet?

Anta att ett utländsk företag, säg amerikanskt, kalla det XCON, vill investera i malmfyndigheter i närheten av någon by i Norrbotten. Antag vidare att de efter att ha satt igång, får problem med förorening av grundvattnet? Och att befolkningen då går samman och hävdar att deras vattentäkter inte kan bära det spill som XCON släpper ut i naturen. Då kan folket fortfarande få rätt.

Men om Europa, och EU, och deras nya handelsöverenskommelse med USA (förkortad TTIP) implementeras, kan företag i Sverige, oavsett om de gjort misslyckade investeringar, miljöfarliga investeringar, eller värdelösa mediciner - stämma svenska staten på miljardbelopp, om deras investering/produktutveckling stoppas.

I exemplet ovan skulle folket i byn få välja mellan kontaminerat badvatten/dricksvatten eller - att sätta igång en process där svenska staten i värsta fall skulle få punga ut med åtskilliga miljoner. XCON skulle sätta till alla klutar och kasta in sina värsting-advokater i processen. De skulle hävda att företagets varumärke skadats, och söka ersättning för det. De skulle påstå något hårresande om sin intellektuella egendom. En hemlig kår av bolagsadvokater skulle kunna nolla parlamentariska beslut och medborgerliga rättigheter. Priset blir stora samhällskostnader och rättslöshet, och i förlängningen, en avdemokratisering till förmån för Globalt Kapital.

"As the Democracy Centre says, this is "a privatised justice system for global corporations".

Exemplet ovan är påhittat, men helt i linje med de verkliga fall i Kanada och Argentina som George Monbiot refererar till i en artikel i The Guardian.
Om hela problematiken skriver han:

The purpose of the Transatlantic Trade and Investment Partnership is to remove the regulatory differences between the US and European nations. I mentioned it a couple of weeks ago. But I left out the most important issue: the remarkable ability it would grant big business to sue the living daylights out of governments which try to defend their citizens. It would allow a secretive panel of corporate lawyers to overrule the will of parliament and destroy our legal protections. Yet the defenders of our sovereignty say nothing.
The mechanism through which this is achieved is known as investor-state dispute settlement. It's already being used in many parts of the world to kill regulations protecting people and the living planet.

Läs hela Monbiots artikel här.
Här en artikel på svenska, om samma sak.

Och Här är det läckta materialet från EU Draft Mandate, Strasbourg 12.3.2013.
Notera den bländande vackra inledningen. En karamell som alltför många politiker suger på just nu.
Sök även på Twitter #TTIP för ytterligare diskussion.
Läs även gärna en tidigare artikel av Monbiot.

The Road

Rain on The Road. Foto, skrovlat i Paint. Ni anar inte vilket jobb att få så mycket vatten att rinna på vägen. Med mus, och utan pensel. Ni anar inte. Men nu är det alltså en alldeles våt väg. Och den som går upp över berget är "bara" en dream-line, drömspår, som aboriginerna kallar det.

Busschauffören luktar rå lök...

...men det kompenseras av att han tar kurvorna fint, och berättar om ett och annat.
- Roslagen är den första interkulturella delen av Sverige: Här fanns ryssar, finnar, ester, romer och valloner...
- Jaha, säger jag. Jag har vallonblod.
- Min släkt kom från Ryssland. Novaja Zemlja. Alla hette något på -nov eller koff.
- Poliakoff, säger jag. Och tänker på en intressant engelsk TV-dramatiker.
- Ja. Rukov, Aminoff.
- Men om du är från norra Ryssland, då kan du ha lite sameblod också, säger jag.
- Säkert.
Sen pratar han om Strindberg. Vad S. skrev om Roslagsfolket. Busschauffören gillar uppenbarligen Strindberg. För att han var så flitig. Men det är något mer han gillar - obändigheten. Förmågan att stå för sig själv.
- Såna författare har vi knappt längre, säger han. Som ryter till utan att luta sig mot någon grupp. Strindberg, Moberg, Sara Lidman.
- De fick kämpa, säger han. Det är det som gör det.

Jag ser ut över Roslagens spirande åkrar och tänker på Missenträsk och nödvintrarna. Tanterna som kokade mossa åt den sista kon, så att hon skulle kunna stappla ut om våren. Sen kommer jag ihåg att både August och Sara hade lite sameblod. Det berättar jag för den interkulturella busschauffören. Han nickar bifall.
- Det kan nog stämma det. Det är träget folk. Och disciplin, det hade han Strindberg. Upp och skrev fem timmar varje förmiddag.

Jag har nu fattat att busschauffören är beläst. Kanske är han en nedbantad lärare, eller korrekturläsare. Men han påminner mig också om en märklig egenskap hos de ryska och slaviska folken: Att de sätter sina författare så högt. I motsats till svenskarna, som ibland har en benägenhet att sparka kollektivt på någon. I alla fall om han heter Björn Ranelid.

Men naturen är så oerhört vacker att jag helst avstår från att tänka på kulturarbetarnas interkulturella intolerans. Det mesta är smått, eller hur? Så jag tänker på Det Eviga, som Tegner, eller Det Härliga, som Sara Lidman. Och är glad att jag slipper koka mossa åt en mager ko.

Sen är det av från bussen och åka med snäll-Olle till huset, där vitsipporna slagit ut och björkarna alldeles nyss blivit björkar igen, och rådjuren hoppar undan från vägen, och sädesärlan landar på den stora förkastningstenen.

Jag går ner och sätter mig vid stranden, och hör på det speciella klucket som uppstår just när vinden mojnar klockan sex. Ikväll ska jag läsa böcker, men nu gäller bara stundens ljus. Det disiga blå vårljuset, varelserna runtomkring, ejdrarnas ojkande på andra sidan viken.

All the birds are on audition, and everyone gets a job.
Nej, det är inte ett citat från nån singer-songwriter. Det skrivs på engelska i mitt eget huvud ibland.

Alla fåglar är på audition, och alla får jobb. Även de utan uppehållstillstånd, och EU-pass. Eller hur sädesärla? Även de som inte har en tanke på framtiden, räntorna och konjunkturen. Men disciplin, de har dom.
--------------------------------------------------------

Bara så ni vet att efter höst-vinter kommer våren igen (en kliché så god som någon).

En sorts återuppståndelse

102 år gammalt, övergivet skepp; nu en flytande trädgård. Fotot från @AbandonedAreas