Grundlurad på grundlagen? Handelsavtal som äter demokrati. TTIP

Folksuveränitetsprincipen, parlamentarisk styrelseform, grundläggande fri-och-rättigheter - de är de goda orden om att vara medborgare i en demokrati. Ord, och innehåll, som vi inte precis går omkring och stoltserar med, men som vi tar för givet.
Kanske vi tar dem alltför mycket för givet?

Anta att ett utländsk företag, säg amerikanskt, kalla det XCON, vill investera i malmfyndigheter i närheten av någon by i Norrbotten. Antag vidare att de efter att ha satt igång, får problem med förorening av grundvattnet? Och att befolkningen då går samman och hävdar att deras vattentäkter inte kan bära det spill som XCON släpper ut i naturen. Då kan folket fortfarande få rätt.

Men om Europa, och EU, och deras nya handelsöverenskommelse med USA (förkortad TTIP) implementeras, kan företag i Sverige, oavsett om de gjort misslyckade investeringar, miljöfarliga investeringar, eller värdelösa mediciner - stämma svenska staten på miljardbelopp, om deras investering/produktutveckling stoppas.

I exemplet ovan skulle folket i byn få välja mellan kontaminerat badvatten/dricksvatten eller - att sätta igång en process där svenska staten i värsta fall skulle få punga ut med åtskilliga miljoner. XCON skulle sätta till alla klutar och kasta in sina värsting-advokater i processen. De skulle hävda att företagets varumärke skadats, och söka ersättning för det. De skulle påstå något hårresande om sin intellektuella egendom. En hemlig kår av bolagsadvokater skulle kunna nolla parlamentariska beslut och medborgerliga rättigheter. Priset blir stora samhällskostnader och rättslöshet, och i förlängningen, en avdemokratisering till förmån för Globalt Kapital.

"As the Democracy Centre says, this is "a privatised justice system for global corporations".

Exemplet ovan är påhittat, men helt i linje med de verkliga fall i Kanada och Argentina som George Monbiot refererar till i en artikel i The Guardian.
Om hela problematiken skriver han:

The purpose of the Transatlantic Trade and Investment Partnership is to remove the regulatory differences between the US and European nations. I mentioned it a couple of weeks ago. But I left out the most important issue: the remarkable ability it would grant big business to sue the living daylights out of governments which try to defend their citizens. It would allow a secretive panel of corporate lawyers to overrule the will of parliament and destroy our legal protections. Yet the defenders of our sovereignty say nothing.
The mechanism through which this is achieved is known as investor-state dispute settlement. It's already being used in many parts of the world to kill regulations protecting people and the living planet.

Läs hela Monbiots artikel här.
Här en artikel på svenska, om samma sak.

Och Här är det läckta materialet från EU Draft Mandate, Strasbourg 12.3.2013.
Notera den bländande vackra inledningen. En karamell som alltför många politiker suger på just nu.
Sök även på Twitter #TTIP för ytterligare diskussion.
Läs även gärna en tidigare artikel av Monbiot.

The Road

Rain on The Road. Foto, skrovlat i Paint. Ni anar inte vilket jobb att få så mycket vatten att rinna på vägen. Med mus, och utan pensel. Ni anar inte. Men nu är det alltså en alldeles våt väg. Och den som går upp över berget är "bara" en dream-line, drömspår, som aboriginerna kallar det.

Busschauffören luktar rå lök...

...men det kompenseras av att han tar kurvorna fint, och berättar om ett och annat.
- Roslagen är den första interkulturella delen av Sverige: Här fanns ryssar, finnar, ester, romer och valloner...
- Jaha, säger jag. Jag har vallonblod.
- Min släkt kom från Ryssland. Novaja Zemlja. Alla hette något på -nov eller koff.
- Poliakoff, säger jag. Och tänker på en intressant engelsk TV-dramatiker.
- Ja. Rukov, Aminoff.
- Men om du är från norra Ryssland, då kan du ha lite sameblod också, säger jag.
- Säkert.
Sen pratar han om Strindberg. Vad S. skrev om Roslagsfolket. Busschauffören gillar uppenbarligen Strindberg. För att han var så flitig. Men det är något mer han gillar - obändigheten. Förmågan att stå för sig själv.
- Såna författare har vi knappt längre, säger han. Som ryter till utan att luta sig mot någon grupp. Strindberg, Moberg, Sara Lidman.
- De fick kämpa, säger han. Det är det som gör det.

Jag ser ut över Roslagens spirande åkrar och tänker på Missenträsk och nödvintrarna. Tanterna som kokade mossa åt den sista kon, så att hon skulle kunna stappla ut om våren. Sen kommer jag ihåg att både August och Sara hade lite sameblod. Det berättar jag för den interkulturella busschauffören. Han nickar bifall.
- Det kan nog stämma det. Det är träget folk. Och disciplin, det hade han Strindberg. Upp och skrev fem timmar varje förmiddag.

Jag har nu fattat att busschauffören är beläst. Kanske är han en nedbantad lärare, eller korrekturläsare. Men han påminner mig också om en märklig egenskap hos de ryska och slaviska folken: Att de sätter sina författare så högt. I motsats till svenskarna, som ibland har en benägenhet att sparka kollektivt på någon. I alla fall om han heter Björn Ranelid.

Men naturen är så oerhört vacker att jag helst avstår från att tänka på kulturarbetarnas interkulturella intolerans. Det mesta är smått, eller hur? Så jag tänker på Det Eviga, som Tegner, eller Det Härliga, som Sara Lidman. Och är glad att jag slipper koka mossa åt en mager ko.

Sen är det av från bussen och åka med snäll-Olle till huset, där vitsipporna slagit ut och björkarna alldeles nyss blivit björkar igen, och rådjuren hoppar undan från vägen, och sädesärlan landar på den stora förkastningstenen.

Jag går ner och sätter mig vid stranden, och hör på det speciella klucket som uppstår just när vinden mojnar klockan sex. Ikväll ska jag läsa böcker, men nu gäller bara stundens ljus. Det disiga blå vårljuset, varelserna runtomkring, ejdrarnas ojkande på andra sidan viken.

All the birds are on audition, and everyone gets a job.
Nej, det är inte ett citat från nån singer-songwriter. Det skrivs på engelska i mitt eget huvud ibland.

Alla fåglar är på audition, och alla får jobb. Även de utan uppehållstillstånd, och EU-pass. Eller hur sädesärla? Även de som inte har en tanke på framtiden, räntorna och konjunkturen. Men disciplin, de har dom.
--------------------------------------------------------

Bara så ni vet att efter höst-vinter kommer våren igen (en kliché så god som någon).

En sorts återuppståndelse

102 år gammalt, övergivet skepp; nu en flytande trädgård. Fotot från @AbandonedAreas

Exit Ghost - Philip Roth

"Exit Ghost".

Det är märkligt hur mycket en titel kan förlora på att översättas. Som nu Philip Roth´s senaste bok som blivit ”Vålnaden försvinner” på svenska. Exit Ghost heter originalet. En titel som genljuder av referenser till livet som teater, till scenkonsten, där ordet exit betyder något annat än att försvinna; det betyder bara att en karaktär lämnar scenen. Och det är vad Roth´s roman utforskar; hur en gammal man lämnar scenen och varför. Exit Ghost, som i Hamlet, där den döde faderns vålnad lämnar scenen redan i första akten. Hos Roth en referens till ålderns stigma, men också till en frivillig sorti, och en ofrivillig humor.

Den vålnad som i Roth´s bok har lämnat New Yorks kulturkretsar för ett liv i ensamhet, nära naturen, och med ”enbart” världslitteraturen och musiken som sällskap, har egentligen bara lämnat en roll för en annan, som för tillfället känns mer passande.
Ändå är det, som vanligt, tillfället som gör tjuven. Roth´s alter ego i en serie romaner, författaren Nathan Zuckerman, har drabbats av prostatacancer med tillhörande operation och följdverkningar som impotens och inkontinens. Den aningen trötte och minnessvage 71-åringen framlever sina dagar med ständigt byte av kissblöjor och viss ängslan för sin egen lukt. Minnesluckorna oroar författarproffset: Hur ska han minnas vad han skrev igår, kommer han ens ihåg vad han skrev på den senaste sidan? Detta är på allvar; liksom mötet med en kvinnlig vän i framskriden ålder, också hon med cancerstigma efter en hjärntumör.

Exit Ghost är en modig och sårbar skildring av ålderns förluster; fullständigt distanserad från den amerikanska drömmen om evig ungdom och botoxade sköldpaddsansikten. Roth, ekvilibristen - för det har han sannerligen varit: läs bara ”Amerikansk pastoral”, med det oregerligt uppsluppna ironiska flödet, en epik i höjd med Joyce Carol Oates – har förvandlats till en kammarmusiker i moll.

Jag har ett par invändningar, den åldrade mannens förtjusning i en ung kvinna som har absolut allt av skönhet och penningvärde är det sämsta i romanen; men kanske missförstår jag; kanske handlar det inte om etablerad gubbsjuka utan om ironisk sorg över erotikens sista flammande förhoppningar? Roth´s bekännelser är så pass postmoderna att man inte ska ta dem ad notam.

Ändå är det bärande elementet i den här boken en trovärdig uppriktighet; som om någon blivit alldeles för gammal för utanverk. ”Skriv bara som det är, rakt ut, det räcker”, låter han en död kollega säga. Och det är, förmodligen, numera Roth´s egen estetik. Så uppstår en sann historia om åldrandet. Det händer sällan att jag rörs till tårar av en bok, men det händer här.

Judarnas historia: Kletzmer till det!

Om ni inte redan sett/följt Simon Schamas rörande, kunniga och gripande berättelse om Judarnas historia (BBC) så kan ni fortfarande följa den nu, i veckan, och på Svt Play:
Här. Missa inte!
Och; det finns en djinn eller tre i den här musiken. Se även Singer: En dag full av glädje.

Wallace Stevens

Han kom tillbaka från tornet till huset,
Från himlen med den höga och farliga utsikten
Till romanerna på bordet,
Pelargonerna på fönsterbrädet.

Sakerna hemma kunde han förstå.
Och däruppe hade han trivts med att vara däruppe,
Som om han i det högre tornet
Med säkerhet vetat

Att kunskapen om tingen flög omkring
I den skugglösa luften, fast utan att synas;
Höjden var inte riktigt rätt;
Positionen var fel.

Det var besynnerligt att behöva gå ner,
Och att, i den gamla vanliga stolen
Känna hur vederkvickande
Den genomskinliga luften varit



- - - - - - - - - - - - - - - -

Ur Ting i Augusti, VII
i översättning av
Ulf Linde.