Shakespeare och Jag

Om det finns ett hål, om det finns en linje, om det finns ett väder och ett öde i det jag skriver på nu, så är det inte långt ifrån det här: Ursäkta mig bröder och systrar, att jag i min fattiga rikedom, ställer mig jämsides med William. Dock, så svart som i hans sista rader ser inte jag på det ofrånkomliga. Men hark, hear!

The Sonnets. 147.


My love is as a fever, longing still
For that which longer nurseth the disease;
Feeding on that which doth preserve the ill,
The uncertain sickly appetite to please.
My reason, the physician to my love,
Angry that his prescriptions are not kept,
Hath left me, and I desperate now approve,
Desire his death, which physic did except.
Past cure I am, now reason is past care,
And frantic-mad with evermore unrest;
My thoughts and my discourse as madmen´s are,
At random from the truth vainly expresse´d:
      For I have sworn thee fair, and thought thee bright,
      Who art as black as hell, as dark as night.

Hur skapade Gud världen?

Hur skapade Gud världen?

Han skapade mig först. Mig och jag. Inte en och en annan hen. Mig först, jag såg ut genom mina fönster och förstod att han gett mig allt.

Han skapade sedan alla de andra migen och jagen. Som såg ut. Fröken Hirs på andra våningen, herr Orlander i huset mitt emot, fröken Kaja som har så långt hår, och Herr och Fru Underberg under mig. Och ytterligare skapade han President Obama, Assad, Putin, Volvochefen, Karin på Svt, Ulla i kiosken, Hannele på Ica, Sven i cykelverkstan, Pär, min väninnans man, och min väninna. Samt några till jag inte ska trötta ut er med att nämna. 

Och alla dessa skapade Gud Först. Alla migen och jagen. Och det är det som gör det svårt att synkronisera, alla dessa skallar som tror de kom först och är av Gud utvalda till Gud vet vad. Folk bråkar alltså än idag om den första platsen. Jag kan märka det på stämningarna omkring mig. De långvariga konflikterna om ett land, ett hus, ett arv, en banan som ingen vill dela. Apans problematik.

Alla de osynkroniserade som dock kan säga både hej och god dag och ”nice meeting you” osv. Men det funkar inte riktigt – för innerst inne vet de alla att det bara är jag och mig det handlar om, och att Gud gjorde rätt när han skapade mig först och åt ingen annan lika många bananer. 

Det är därför man blir så över sig lycklig när ett par gudomligt utvalda jag kan synka ihop sig, om så bara för några timmar. Det kan vara två eller flera, det kan vara en lördagskväll eller en onsdag morgon, men så med ens är det några som klykar i varandra, som är som om de var ympade på samma träd, och börjar skjuta en enorm massa skott bara för att de växer så bra ihop.

Fortsättning följer.

Ekelöf: Om hösten

Om hösten

Om hösten när man tar avsked

Om hösten när alla grindar står öppna

            mot meningslösa hagar

där overkliga svampar ruttnar

och vattenfyllda hjulspår är på väg

till intet, och en snigel är på väg

en trasig fjäril är på väg

till intet, som är en avblommad ros

den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de

                                 dumma djävlarna

skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen

och lampan själv som susar tynande

om ljusets intiga hav, tankens polarhav

i långa böljor

tyst frasande skum

av serier dividerade med serier

ur intet till intet

sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats

(som ljudet av en symaskin)

Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät

och syrsorna filar

            Meningslöst.

Overkligt. Meningslöst.

 

 
  
Läs hela dikten Här:  Ur Non Serviam, 1945  
                                   

Våga vara vemodig - Johnny Cash

 
Och här en liten text av Åsa Beckman.
Den är fin. Men "tog parti för" att åldras klingar fel. Det är ingen heroisk grej, liksom. Bara acceptans.

En Atterberg

Idag hörde jag i P 2 något så in i blåsiga hösten vackert: Något obildad som jag är gick funderingarna: Låter österut, något ryskt eller Östeuropeiskt. Men inte Dvorak. Fastän dramatiskt och känslosamt och högeligen intressant rytmik. En av ryssarna? Nej, för frimodigt romantiskt. Carl Nielsen? Där gick du bet. Men att en av Nordens finaste tonsättare (CN) har ett av Nordens vanligaste namn, och att en dramatiker av den här klassen visar sig heta Kurt. Det är väl ett hett tips för Nöjesguiden? I offer you: Kurt Atterberg:




Det jag hörde i radio var Suite nr III, för viola och violin. Men jag hittade ingen tillräckligt bra (ljudmässigt) inspelning av den på You-tube. Men på den här, med första och andra satsen, lät ljudet det bra: Gloria Chamber Orchestra (om än en ganska mesig inspelning hör jag senare).
I övrigt är det hundväder, och jag håller mig i närheten av korgen och matskålen. Aka softar.

Millibar X

Så övergick den långa sommaren i ett melankoliskt regn.
Varför melankoliskt?
Varför inte bara ett lätt regn? Spridda skurar i kustlandskapen?
Dimma om morgonen. Ökad luftfuktighet. Millibar X.
Solens melankoli.

Varför inte?

De lätta kajakerna ligger som streck av ljus neon
på det allt disigare vattnet. Sju pojkar vars röster skriker
i varann. En ledare som ropar: Det ska kännas i benen också,
till och med i fötterna.

Fötternas melankoli?

Vid tullen: Tre flickor klär av sina
överkroppar alldeles under den
limegula bron. För att fotografera varandra.

Fotgraferandets melankoli?

Bortom det Stora Sjukhuset;
en lyftkran som lyser brandgult
mot den åskblå himlen.
Lyser som neon?
Nej. Som en snart
utbrunnen tändsticka.

Lyftkranens melankoli?
Nej, det är solen.
Det är solens melankoli.
Min mirakulösa ålder.

Tremendum et numinosum

Tremendous and numinous, as we say over there. (More often; "awesome").
Men beteckningen tremendum et nominosum kommer från den gamle religionshistorikern Tor Andrae, som jag hade en del att göra med en gång i universitetsvärldens litteratur.
Kom att tänka på honom idag under en orgelkonsert i Jakobs kyrka.

Andrae som var präst och son av en präst, blev sedemera biskop i mitt gamla Linköping (Sveriges vackraste domkyrka) och ännu senare invald i Svenska Akademin. Vilket inte hindrades av att han skrivit en inlevelsefylld bok om Mohammed och Islam. Men han var mer än inlevelsefylld; han var den tidens främste kännare av religiös mystik. Och född i Småland, som sig bör, höll jag på att tillägga.

Men till saken: Det stora mötet med tillvarons absolut okontrollerbara krafter, av somliga kallade Gud, av andra Kärleken, eller Stormen - fick hos Andrae benämningen: Tremendum et numinosum. Rätt bra beteckning, om ni frågar mig. Upplyft och skakad, upprörd och liksom slagen till marken blir man ju ett par gånger i livet, och att då sylta in sig med intellektuella förklaringar räcker bara en bit. Ja, det räcker en bit. Sen vidtar det irrationella, mystiken, om man så vill. De delar av tillvaron; känslor eller händelser, som övergår min förträffliga hjärnas kontroll. Och där någonstans står det fortfarande skrivet: Tremendum et numinosum.

Organisten Olle Johansson tvekade inte att ge oss detta idag. Kyrkan blev en gigantisk resonanslåda för en "Gud" som kan vara skrämmande, åskande, stormande, you name it.

Sen över till den ljuvliga delen; en ännu värmande glödande sommarkväll på Skeppsholmen. Därefter en hot curry med rätt sorts vin. Livet!


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Charles Tournemire: Communion. Ur L´Orgue mystique"



och den här på en och samma gång. Varning: Sätt inte på för högt ljud!