En Atterberg

Idag hörde jag i P 2 något så in i blåsiga hösten vackert: Något obildad som jag är gick funderingarna: Låter österut, något ryskt eller Östeuropeiskt. Men inte Dvorak. Fastän dramatiskt och känslosamt och högeligen intressant rytmik. En av ryssarna? Nej, för frimodigt romantiskt. Carl Nielsen? Där gick du bet. Men att en av Nordens finaste tonsättare (CN) har ett av Nordens vanligaste namn, och att en dramatiker av den här klassen visar sig heta Kurt. Det är väl ett hett tips för Nöjesguiden? I offer you: Kurt Atterberg:




Det jag hörde i radio var Suite nr III, för viola och violin. Men jag hittade ingen tillräckligt bra (ljudmässigt) inspelning av den på You-tube. Men på den här, med första och andra satsen, lät ljudet det bra: Gloria Chamber Orchestra (om än en ganska mesig inspelning hör jag senare).
I övrigt är det hundväder, och jag håller mig i närheten av korgen och matskålen. Aka softar.

Millibar X

Så övergick den långa sommaren i ett melankoliskt regn.
Varför melankoliskt?
Varför inte bara ett lätt regn? Spridda skurar i kustlandskapen?
Dimma om morgonen. Ökad luftfuktighet. Millibar X.
Solens melankoli.

Varför inte?

De lätta kajakerna ligger som streck av ljus neon
på det allt disigare vattnet. Sju pojkar vars röster skriker
i varann. En ledare som ropar: Det ska kännas i benen också,
till och med i fötterna.

Fötternas melankoli?

Vid tullen: Tre flickor klär av sina
överkroppar alldeles under den
limegula bron. För att fotografera varandra.

Fotgraferandets melankoli?

Bortom det Stora Sjukhuset;
en lyftkran som lyser brandgult
mot den åskblå himlen.
Lyser som neon?
Nej. Som en snart
utbrunnen tändsticka.

Lyftkranens melankoli?
Nej, det är solen.
Det är solens melankoli.
Min mirakulösa ålder.

Tremendum et numinosum

Tremendous and numinous, as we say over there. (More often; "awesome").
Men beteckningen tremendum et nominosum kommer från den gamle religionshistorikern Tor Andrae, som jag hade en del att göra med en gång i universitetsvärldens litteratur.
Kom att tänka på honom idag under en orgelkonsert i Jakobs kyrka.

Andrae som var präst och son av en präst, blev sedemera biskop i mitt gamla Linköping (Sveriges vackraste domkyrka) och ännu senare invald i Svenska Akademin. Vilket inte hindrades av att han skrivit en inlevelsefylld bok om Mohammed och Islam. Men han var mer än inlevelsefylld; han var den tidens främste kännare av religiös mystik. Och född i Småland, som sig bör, höll jag på att tillägga.

Men till saken: Det stora mötet med tillvarons absolut okontrollerbara krafter, av somliga kallade Gud, av andra Kärleken, eller Stormen - fick hos Andrae benämningen: Tremendum et numinosum. Rätt bra beteckning, om ni frågar mig. Upplyft och skakad, upprörd och liksom slagen till marken blir man ju ett par gånger i livet, och att då sylta in sig med intellektuella förklaringar räcker bara en bit. Ja, det räcker en bit. Sen vidtar det irrationella, mystiken, om man så vill. De delar av tillvaron; känslor eller händelser, som övergår min förträffliga hjärnas kontroll. Och där någonstans står det fortfarande skrivet: Tremendum et numinosum.

Organisten Olle Johansson tvekade inte att ge oss detta idag. Kyrkan blev en gigantisk resonanslåda för en "Gud" som kan vara skrämmande, åskande, stormande, you name it.

Sen över till den ljuvliga delen; en ännu värmande glödande sommarkväll på Skeppsholmen. Därefter en hot curry med rätt sorts vin. Livet!


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Charles Tournemire: Communion. Ur L´Orgue mystique"



och den här på en och samma gång. Varning: Sätt inte på för högt ljud!

Philip Glass och murgrönan

Philip Glass´musik får mig att vilja bo i ett rätt så högt tegelhus övervuxet med murgröna. Och det finns absolut ingen anledning till det. Mer än att det knappast blir av. En anledning: Jag ser nästan aldrig några hus övervuxna med murgröna som jag helt lugnt kan ockupera. Jag tror murgrönans tid är förbi på grund av den allmänna snålheten och penningbegäret. Murgrönan är inte rationell i förhållande till muren. Därför. Lyssna.

Dikt: 11/9. Santiago, Chile. New York, USA.

September 1:st 1939

I sit in one of the dives

On Fifty-second Street

Uncertain and afraid

As the clever hopes expire

Of a low dishonest decade:

Waves of anger and fear

Circulate over the bright

And darkened lands of the earth,

Obsessing our private lives;

The unmentionable odour of death

Offends the September night.

   
        W.H.Auden

        Från Melville House blog.

Vackrare än så här...

blir det nog inte. Lyssna på barockensemblen Gli incogniti och violinisten Amandine Beyer: Här. Dagens lyckohjul stillnade i denna musik. Efter snabba ryck hit och dit, och en solig eftermiddag vid vattnet, som ännu går att simma i. Vackrare sensommar än den här kan jag inte minnas.
"Lyckan ska man hålla inne med" sa en vän en gång. Ja, okej, vi gör så. För den buttra åskans skull, som kommer på torsdag, och för all annan butterhet. Men innan dess, mer från Kulturen: Missa inte Jane Campions serie: Top of the Lake, 21.45 idag och fler måndagar. Och sent ikväll går en av hennes filmer som jag missat: En ängel vid mitt bord.

Foto ur Top of the Lake

My darling companions

Fest igår hos min guddotter M och hennes man A. De ska iväg till ett år på Stanford, och måste firas av. Dessa darling companions. Mannen nyss bliven med körkort, så att jag kan se de resa upp till öknen i Nevada, se de dra ner till Big Sur. Halva mitt hjärta surfar med. "Och redwoodträd" säger M. "Och en av de allra bästa professorerna i litteratur". Här borde jag naturligtvis bli avis, men det blir jag inte. Har aldrig haft nån lust att doktorera, mer än för titelns skull. Däremot lust att resa så mycket mer.

Vi äter middag som A lagat, god risotto, dyra viner. Jag får höra vad de kostar och inser att jag aldrig köpt ett så dyrt vin i hela mitt liv, men förmodligen blivit bjuden förr. "Vi känner oss plötsligt rika" säger A. Två doktorandlöner och liten hyra ger pengar över. De tänker njuta det också. Bra, njuta är bra, särskilt för hårt arbetande intellektuella. Fem vid bordet, tre av samma familj. Det blir diskussioner om familjerelationer, ofrånkomligt när en ska resa iväg 8 månader. Jag hör på och försöker vara katalysator. Det går så där.

Men här är människor som förstår varandra på grundläggande sätt, på begåvade sätt, på roliga, varma, ibland stökiga sätt. Vi går in i ett annat rum och M spelar sina nyskrivna sånger för mig och S. Det är så bra att jag blir alldeles tyst i själen. En av dem är en födelsedagsvisa till A. Man trodde inte det var möjligt, att göra en klar och enkel födelsedagssång, som i sig rymmer stillhet, kärlek, melankoli, livets korthet och skönhet. Nästa dag låter alla sånger i Nya Klingan som gjorda förr, gjorda av gammal deg. De är inte i närheten av Ms poesi.

Vid elva anländer ytterligare gäster; ganska så högljudda unga män. Mer fina drycker, från Baileys till indonesiskt brännvin till vodka, och annat jag inte kan dricka. S, min äldsta väninna, och jag drar hemåt vid ett. Vid Västerbron har alla bussar gått, jag tar en taxi. Denna happy luxury night avslutas stilenligt; jag helt färdig i en tyst elbil.
"All the things that you are when you don´t think at all".

Och idag gick det fint att simma igen: 7: september. Det har inte hänt sen 1997. Gott omen.

Här kan ni höra en av M.s låtar. Och Här finns många fler.