Jamil Ahmad: Den vida blicken

Ibland får man i sin hand en bok som ingen rekommenderat, och som man själv inte letat efter. Det är som med kärlekshistorier – ett otippat sammanträffande.

Så var det med Jamil Ahmads: Irrande Falk, som jag råkade lägga handen på i bibliotekets hylla för nyheter. Den visar sig vara den vackraste berättelse jag läst på länge. 

Ahmad har levt ett långt liv i regionerna mellan Indien, Pakistan och Afghanistan, dels som statstjänsteman i ständig kontakt med folken i Pakistans gränstrakter, dels som ambassadråd i Kabul. En erfaren man och diplomat. Två egenskaper som sammanfaller med Henri Stendahl, vilken jag läser parallellt. Men där upphör likheterna. 

Jamil Ahmads berättelse rör sig över stora ytor, mellan kala berg och trånga pass, mellan oländigt belägna åkerlappar och magra hjordar, hela tiden bland människor vars traditionella liv är fattigt, fruset och ofta fientligt. Ändå känner man hans kärlek till de här bergstrakterna. Han är en skarp och fåordig iakttagare av platser, deras ljus, månen över bergskammen, ett dunkelt  rum där män röker vattenpipa, en kamelkaravan -  ja, hela den sinnliga närvaron.

Berättelsen tar sin upptakt med två människor; en kvinna och hennes älskare på flykt från man och släkt. De lyckas gömma sig i många år, och de får en son, innan de hinns upp av den förföljande maken och hans stam och dödas. 
Sonen överlever. Denne son, Tor Baz, blir skytteln i väven i en historia som påminner om mönstret i en matta: En stund ser vi bara framsidan, men så dyker en figur upp igen, från mattans ”baksida”. Det är en vacker väv, och en sinnrik sammanfogning av de olika, novellartade, kapitlen. 

Jag minns inte att jag läst en så lugnt berättad, och djup historia, sen Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen. Liksom getabocken vandrar ut och in i den berättelsen, så gör Tor Baz i den här. Han går genom eld och vatten, varken ond eller god, långt ifrån en hjälte, mer av en trickster. I nutid kan jag bara påminna mig en stor roman -  Ib Michaels Prins – som på samma sätt låter en gestalt löpa genom tider och platser, dyka upp och försvinna. Kerstin Ekman gjorde ett mindre lyckat försök med Rövarna i Skuleskogen.

Sen är det också något särskilt med den här författarens blick; den glider som en fågel över markerna. Han berättar om de tappra traditionella stammarna – om deras hårda liv, deras ömsesidiga fientligheter, hungersnöd, brudköp, rövargäng, kidnappningar och tillfällig generositet, och han gör det med en hållning som är skonsam mot människorna: Han betraktar skeendet, moraliserar aldrig, förklarar föga, höjer aldrig rösten. Homerisk distans råder, eller kanske snarare indisk. 
Jamil Ahmad är född i den indiska delen av Punjab; en region i världen som var en högkultur vid den tid då våra isländska sagor befolkades av samma släktfejder och röverier som i den här romanen. Här i gränstrakterna mellan Indien, Iran och Pakistan, har kulturpåverkan kommit från alla håll; perser, greker, turkar, araber, engelsmän.  En smältdegelskultur har uppstått i de stora städerna, men aldrig nått de fattiga och torftiga delar av gränsdistrikten som Ahmad skildrar. 

Där gäller fortfarande en nomadisk och misstänksam kultur, där varje stam bara ser till sitt eget bästa, och de facto inte har någonting över för andra. Ett materiellt grundvillkor som transkriberats till en mental hållning. Flickorna säljs bort till gifte, kvinnor utan söner löper risk att föraktas, otrohet bestraffas med döden. Följdriktigt avslutar Ahmad sin bok med ett tragiskt kapitel om trafficking; en återkommande marknad för försäljning av kvinnor som flytt, eller inte velat stanna hos förtryckande män.

En allvarsam bok, med talande kapitelrubriker, varav några är:

En fråga om heder.

Kamelers död.

En kidnappningsaffär.

Ett halvt kilo opium.

Med denne författare har jag fört inre samtal. Och fattat det orimliga i att några västerländska välskodda soldater ska försöka skapa sin ordning i detta myller av toffelklädda stamfolk. Det måste vara vår tids Stora Illusion. Men vad – i stället? Upplysning?

Ahmads bok har i alla fall upplyst mig, på ett berörande men lugnt sätt, om hur villkoren är, långt där borta dit våra moralkakor inte når. Det är dessutom befriande att läsa en bok av en mogen människa från en annan kultur, och slippa ältande monologer&distraktioner ur någon neurotisk svensk storstadsroman.
  

Jamil Ahmad fick ut sin bok efter att i åratal haft manuskripten liggande i olika lådor, nogsamt övervakade av hans tyska hustru. Han debuterade vid 80. 

                        

Utgiven av Lind&Co, 2012. Cajsa Mitchell  har översatt, med säker känsla för språkets rytm. En kortare version av artikeln publicerades i Sundsvalls tidning.
                       

Glad

Stilla snöfall dag efter dag. Ingen vind. Ute i skogen, inga människor, inga bilar, ljudet från motorvägen uppslukat av snöfallet. Tallarna tunga av kuddar med snö. Lindar och lönnar infiltade. Under fötterna tyst.

Den som tyst går finner tyst råd. Tre rådjur står och tvekar under träden när de får se mig. De har korsat isen och ska upp genom skogen. Sjunger jag för dem? Fastän tyst. De vänder sina huvuden mot mig. En tvekar länge i iskanten.

De passerar. Jag passerar. Sen passerar en skidåkare jag talar med. Han berättar att han skidat 40 mil den här vintern. Sammanlagt. Han är lite söt. Han tycker jag ska börja åka skidor igen. Gärna för mig. Han säger; har du märkt hur snön tar bort alla ljuden. Det är så tyst här ute.

Skiljs åt. Samma gamla vinterliv som förr. Samma tappra svenskar. En del av dem kommer från Skåne och är sociala av sig. Lyktorna tänds och belyser flingornas fall. En liten pojke på gatan sträcker upp armarna för att fånga dem. Det skymmer vid fem inte vid tre. Blågrått utanför fönstret. Jag skriver på min bok. Glad.

Målning: Billy Childish.

Blommor: Life and life only

Köpte blommor idag. Röd lilja och röd tigrerad stor tulpan. Tulpanen bånglar som blommorna på målningen nedan, liljan håller stånd och tulpanen kan liksom luta sig mot den. How very Yin and Yang!

Målningen ovan: Willem van Aelst - Stilleben med klocka, 1665. Den som ser klockan får guldstjärna! Och den som vill kan gå tillbaka till mitt inlägg från 2011 om det årets Carnegie-stipendiat. Två av hans målningar är kopior, "fria" kopior, av just den här målningen. Sådan är postmodernismen! Det är lite som med hästkött i Lasagne; kött som kött - men ändå inte.
Eller: "Horsemeat or not, it´s all junk", som Joanna på The Guardian så riktigt sa.

Om tiggeri och tiggeri

Jag vet inte om reflexioner kring tiggeri ska handla så mycket om hur man känner för tiggaren. Jag ser det mera som en av de grejer man bara gör; ger bort lite pengar eller låter bli. Går till tandläkaren eller låter bli. Hälsar på sin faster i Sveg eller låter bli.
Alltså på ett enkelt plan är jag helt med på Bergspredikan; allt vad i viljen - unt so weiter. Men samtidigt rationell som om det gällde en kypare: Kan du avvara en tjuga så gör det.

Sen har jag -  å ena sidan - ibland haft rätt lite pengar själv, och - å andra sidan - har jag lite svårt för att möta samma tjej i brun mockajacka vid samma tunnelbaneuppgång, på samma klockslag där jag för några dagar sen gav henne...etc. Som om jag var någon sorts inrättning. Alltså känner jag. Riktigt konstigt är det när folk från Östeuropa korsar sig framför mig; Inte sjåpa sig! hör jag i mitt storsvenska inre. Men det är väl som Bengt O. säger i en kommentar på Gunnars blogg; så gör man i katolska länder. Där kan det dessutom vara lukrativt att slå till just vid tiden för högmässan på bästa platsen vid kyrkporten: Pater noster et Filio et Spiritu Sanctu, och en massa andra barmhärtiga typer finns ju där.

Hos oss är högmässan ingen vidare generös marknad (tror jag). Efter kyrkokonserter utan inträde men med förhoppning om kollekt, ser jag ofta de lodenrocksklädda rusa förbi varje tänkbar insamlingsbössa för att snabbt komma bort från tanken att den som just fått något (en fin konsert) kanske också kan ge något. De säger nej till Stadsmissionen med samma resoluta försvarsmekanismer som när moderata riksdagsmän vill förbjuda tiggeri. Vissa saker finns inte. Om man säger det tio gånger.

Kanske kunde man betrakta SMS-lån som en form av tiggeri, men fint sådant, gjort per mobil, med föräldrar, bank, kronofogde och kostsam skuldutredning som backup?

Men att tiggare finns, och i allt högre antal, i rika samhällen, är dock en lika ofrånkomlig som underlig logik i städer med stort antal miljardärer. Vi löser inte den gåtan idag, och inte den här heller: Häromdagen hände mig nämligen något exxat i samband med tiggeri, som jag måste berätta för att inte bli tagen för en alltför naiv samarit (ingen större risk, kanske):
Jag hade rört mig vid Odenplan ett par dar, gett till en tiggare vid Åhlens, och nu var det hon vid Bolaget. Gick vidare strolling the Sveavägen; då dyker ur mörkret upp någon indier som vill ha något av mig. Jag slår ut armarna i en gest av tomhet och säger. I can´t give any more! Han sätter ihop händerna, namaste, och  säger: I know, You have been so generous!
Eeery.
Man vill ju inte gå omkring i staden och bli betraktad som en glad givare när man är en ganska motvillig. Och där kom misstanken: Hade denne något mer välklädde unge indier sett min gåva till den lilla kvinnan vid systemet, hade han koll på vilka som gav och vart de sedan gick och att de gav lite då och då. Var han en organisatör? Uhä!
Varning alltså: Ta era lodenrockar och spring till banken med tjugan; Där är den (kanske) i bättre händer!

Eller: Ge ändå. Om ni känner för det, förstås.

Kristian Lundbergs nya dikter

Om inte ord var så fattiga som de är, så skulle jag, utan att ljuga - vilja säga att det här är den bästa poesi jag läst i år. Ett rent ljud. En kropp och själ liksom i omvägar rensad från sig och sitt. Tempo: meditativt, med rispor och branta överkliv.

Författaren kallar det: Variationer på ett tema som återfinns hos Johannes av Korset. Eftersom jag inte vet om jag har rätt att kopiera nyskrivet här, så skickar jag er länken till Kristian Lundbergs nya dikter.

Och under detta en målning av en av de mest originella konstnärer jag vet just nu:
engelsmannen Billy Childish.

Steam tug...2008

Är kineser modigare än svenskar? Finnegans Wake...

Nu är den ute i Kina; Finnegans Wake - den där underliga underbara uttröttande boken som jag bara försökte mig på ett par månader i min nyfikna ungdom. Man borde sjunga den högt. Gärna med kubanska rytmer i bakgrunden.

Hur som: Jag blir rätt betagen av att någon språkbegåvad kines, litteraturvetaren Dai Congrong, under tio år koncentrerat sig på översättningen av ett verk som ingen svensk hittills mäktat med i sin helhet. Den första delen är ute nu. Och hon säger sig vara mycket trogen mot texten. Men undrar jag - hur går det till, när allitterationer, språkliga påhitt, gudar och brevbärare, i små förskjutningar driver texten vidare, som det kan verka, på egen hand. Fria associationer är till stor del metoden i Finnegans Wake, och en språkdrift som av några kallats "schizophrenic word-sallad". Fast vi alla vet att den här osmotiska anti-romanen inte skulle lämnat Joyce´s skrivbord utan grundlig genommangling, aka redigering.

Så hur gör en kines? Kan ni överhuvudtaget se framför er hur en förskjutning i tecknet för träd blir en storm, eller hur en flod blir en kvinna blir en fitta; eller vad det nu var som rann upp ur Joyce´s hjärnas förvandlingar och nu ska bli små, vackra, stabila tecken. Märkligt. Diskutera det gärna!

Här inledningen till Finnegans Wake: åtminstone den har väl alla mina läsare läst och särskilt de som inte tillhör "kultureliten"?

riverrun, past Eve and Adam's, from swerve of shore to bend of bay, brings us by a commodius vicus of recirculation back to Howth Castle and Environs.

Här en kort artikel i Tidningen Kulturen. Och en notis i danska Politiken.

Vår dagliga Skönhet

Idag gjorde Skönheten sig påmind. Efter en fullständigt urboring gårdagskväll - sista
kampen med nackspärren (den är över idag, tack sjukgymnast!)  - kom jag ut till ett stilla snöfall. En kråka sa sitt uttryckliga krax på gården. Trädens grenar var japanska träsnitt. Det är i det ögonblicket jag vet att det fullkomliga finns i Skönheten vid sjön.

Ute och går där, ett par timmar. Nysnön skummar in över sjön, träden, stränderna, allt i ett vitt ljus som en överexponerad svartvit film. Och mitt ute på isen en figur, som efter långt stirrande visar sig vara en ruska. Tystnad. Höga svarta alar som härdar sig i det ljusgrå.

Jag tål lika mycket vinter som en al, inser jag. Om den är vacker, som idag. Det jag inte tål och mot alla odds försöker skära bort ur mitt livs film, är gatorna runt Odenplan en februarieftermiddag klockan fem, med slask och grus och skvättande bilar, och en frusen sittande kvinna vid Bolaget, som jag ger en tjuga, och nästan alla runtomkring är svartklädda utom tiggerskan med sin blommiga sjal från Kaukasus, och en mamma med två rosa barn, ett i vagnen, ett vid handen, under en seg grå himmel med avgaser som säger att här kan man bara inte bo. Inte ens med ett fett Visakort.

Nä, vinter är jag inte rädd för. Men Fulheten. My heart is in the Highlands. Men det visste ni.

Här en länk till en annan romantiker: van Morrison.

Foto: Gerd Ulander