Och tack för att inte Allt går att hitta på nätet eller Wiki, så att man får tänka klart för sig själv. Eller känna. Helst både och.
Det blev konsert om söndagen: Mozarts 40:e i G.moll - som jag väl kan varenda vändning i, eftersom den spelas ofta. Den är av det slaget att en ung person som satt bakom oss kände sig manad att nynna med. Vilket inte gjorde något särskilt, till eller från. Man blir hur som helst fylld av den famösa lättheten, påhittighetens lek med sig själv. Ljust, som en barnlek. Men bara för Mozart. Tekniskt tror jag den är svår, för alla orkestrar.
Konserten inleddes med ett litet, lättsamt, pickande, pizzicatto-dansande stycke av Martina Bergenstråhle. Lätt, som en barnlek, det med. Med en stämning som en surrande sommaräng.
Paus. Och sen blev det tyngre förstås. Med Beethoven himself. Konsert för violin och orkester i D-dur. Om man ska tala om svårighetsgraden för en orkester, vilken som helst, tror jag den här konserten maxar. Svårt att få komplexiteten att låta organisk. Växlingarna och dramatiken är stor; från de kraftiga rytmerna i orkestern till sångligheten. Från skiftningarna mellan forte och piano, till det subtila pianissimot hos violinen. Som väl kan spelas lite olika. Men som i
Tobias Ringborgs version blev extremt känslig. Less is more, liksom. Med den invändningen att det varken blev för lite, eller det minsta vagt. Jag tror tvärtom att den här soloinsatsen är bland de mer minnesvärda jag hört. Trots att jag i början var en smula tveksam på om han skulle palla trycket (vem är jag - hans mamma, typ?). Men det har något att göra med val: Ringborg valde att stryka fram det sköraste mest subtila känslospåret, som bara mot slutet tar mod till sig och kilar fast i orkestern på sina egna villkor.
Har ingen aning om vad Beethoven tänkt om detta, eller Ringborg. Men det var som att se Outsidern göra sin musik mot en bakgrund av ett självsäkert kollektiv som om och om igen kunde förefalla dränka honom. Och just på den yttersta spetsen spelade Ringborg. Tala om egen tolkning! Men är det min - eller hans? Hoppas få fråga honom om det någon gång.
Efteråt åt vi middag på Indiska kvarterskrogen, M och B och jag. Det blev Chicken korma, inte curry. Och hur trevligt som helst. Om det nu kan intressera någon annan än de närmast inblandade.
_______________________________________________
Här finns en länk till
Leonidas Kavakos, en helt annan violinist, under repetition för samma Beethoven- konsert. Det kan bli dunk, dunk, dunk too much, som han så riktigt påpekar för Kungliga Filharmonikerna. Kort därefter säger han. Now, go crazy! Thats music, in a nutshell.
