Det är sannerligen inte ofta som Johan Lundberg och jag kan picka i samma hönsgård, eller vad jag ska kalla det. Men idag har han definitivt funnit ett korn som jag missat. Läs hans anslående sågning av webbsajten Litteraturmagazinet. Som vanligt blir ingenting bättre av att man stavar Andersson med z, eller qvinna med q. Men vad gör man inte? Jo, ett magazine som i alla bemärkelser är trettio år efter vilket som helst Fanzine.
Eftersom Johan alltid är så oreserverat elak kan det kanske vara på sin plats att återkomma senare, med lite fler nyanser. Men just nu; inga nyanser alls, från min sida heller. En chefredaktör som tar om samma förtjusta utsaga om en författares observationsförmåga tre gånger i samma text har aldrig lärt sig att stryka. Eller byta spår. Det är annars Lektion 1 för en redaktör.
- - - - - - - - - - -
Här en länk till Anna Brodows text om samma som ovan från en annan vinkel.
Länkar även till en intelligent text av Håkan Lindgren, om vem/vilka som äger allt vårt "Gratis" på nätet.
tisdag 31 juli 2012
söndag 29 juli 2012
Myr mossa mygg
Klockan är tio och solen börjar gå ned över den stora sjön. Jag är plötsligt omgiven av sju personer, alla i samma ställning, med kameran mot solnedgången. En klok djinn hindrade mig att ta kameran med. Det är för lätt att karikera de där personerna. Och fjällen blir alltid så små på bild.
I övrigt har här varit stilla liv idag. Samtidigt en sorts uppståndelse. För mig. Som återvänt till den myr jag i brist på bättre pronomen kallar min. Den är tillräckligt liten för att norrlänningarna ska strunta i den, och lagom stor för mig att gå runt på en timme eller två. Jag har återsett den i mina drömmar, under de år jag inte varit här på sommaren. Idag var den verklig igen. Lilla myr, dulle dej, sa jag till den. Det tyckte den om. Solen började skina än mer, och det skygga ljusa gräset höjde sig en centimeter. Under mina fötter en obeskrivligt gulröd mossa, vacker som bärnsten.
Och så alla dofterna; pors och kråkris och krypljung och vide. Jag hoppar lätt gungande och aningens vimmelkantig från tjock tuva till sank tuva, med allt blötare skor. Bakom mig i söder är kanten av granskog, svart i motljuset. Framför mig en 280 graders vidvinkel av stort vatten och femton fjäll. Det är ju inte mängden det kommer an på men den här skönheten bräcker alla mina andra sommarvisten; Björkö, Arkö, Styrsö.
Inte för att någonting ska överträffas, men man söker sina platser. Vissa är som menade för en. Här har jag plockat hjortron som räckte för ett par sommarmånader. Här har jag sett rävhonan skällande springa fram och tillbaka för att vakta sina ungar. Här undrar jag ibland om det kunde komma en björn, men rädd är jag inte. Min myr är nog för liten för en björn. Men tillräckligt stor för ett norrsken.
På den klara sjön blåser östan och föser undan myggen. De få som är kvar piskar jag bort med en björkslana. Och så är jag parfymerad med "Mygga" enligt Rävjägarens råd. Allt är som det ska vara. Men vackrare än jag kan förklara. Stränderna med ljusgrå sand följs av dem med stenar i olika färger. Gabbro är en särskild grön bergart som jag gillar. Jag ska återkomma till den i min avhandling om geologin på havsbotten här uppe.
Stranden vid min myr är också liten. I sanden ligger små platta stenar nitade som mosaik. Gud har gjort ett bra jobb. Här.
Centralmassivet kan man kalla det; två tredjedels längd uppåt Sverige. Solen står lika högt nu som vid midsommar i Stockholm. En ljusblå natt väntar. I tystnaden hörs forsen pulsera mellan branterna.
I övrigt har här varit stilla liv idag. Samtidigt en sorts uppståndelse. För mig. Som återvänt till den myr jag i brist på bättre pronomen kallar min. Den är tillräckligt liten för att norrlänningarna ska strunta i den, och lagom stor för mig att gå runt på en timme eller två. Jag har återsett den i mina drömmar, under de år jag inte varit här på sommaren. Idag var den verklig igen. Lilla myr, dulle dej, sa jag till den. Det tyckte den om. Solen började skina än mer, och det skygga ljusa gräset höjde sig en centimeter. Under mina fötter en obeskrivligt gulröd mossa, vacker som bärnsten.
Och så alla dofterna; pors och kråkris och krypljung och vide. Jag hoppar lätt gungande och aningens vimmelkantig från tjock tuva till sank tuva, med allt blötare skor. Bakom mig i söder är kanten av granskog, svart i motljuset. Framför mig en 280 graders vidvinkel av stort vatten och femton fjäll. Det är ju inte mängden det kommer an på men den här skönheten bräcker alla mina andra sommarvisten; Björkö, Arkö, Styrsö.
Inte för att någonting ska överträffas, men man söker sina platser. Vissa är som menade för en. Här har jag plockat hjortron som räckte för ett par sommarmånader. Här har jag sett rävhonan skällande springa fram och tillbaka för att vakta sina ungar. Här undrar jag ibland om det kunde komma en björn, men rädd är jag inte. Min myr är nog för liten för en björn. Men tillräckligt stor för ett norrsken.
På den klara sjön blåser östan och föser undan myggen. De få som är kvar piskar jag bort med en björkslana. Och så är jag parfymerad med "Mygga" enligt Rävjägarens råd. Allt är som det ska vara. Men vackrare än jag kan förklara. Stränderna med ljusgrå sand följs av dem med stenar i olika färger. Gabbro är en särskild grön bergart som jag gillar. Jag ska återkomma till den i min avhandling om geologin på havsbotten här uppe.
Stranden vid min myr är också liten. I sanden ligger små platta stenar nitade som mosaik. Gud har gjort ett bra jobb. Här.
Centralmassivet kan man kalla det; två tredjedels längd uppåt Sverige. Solen står lika högt nu som vid midsommar i Stockholm. En ljusblå natt väntar. I tystnaden hörs forsen pulsera mellan branterna.
lördag 28 juli 2012
Det här är inte norrsken
Nä; det här är inte norrsken, inte ens om man vänder det upp och ner, och ut och in, eller väntar på att det ska uppenbara sig om igen i december.
Det här är liksom antinorrskenet. Skenet som bedrar. OS som osar katt. Eller vad sägs om att kanske en tredjedel av alla idrottsmän tävlar med någon form av doping i kroppen. Inte för att jag är jätteintresserad, men jag brukar kolla löpning, helst sprinters, eftersom jag inte har tålamod med långa tävlingar. Och inte för att jag är jätteindignerad, men jag tycker kanske lite synd om folk som förstör sin kropp för att förbruka den i sporten, några år.
Läs för skoj skull vad Gunnar P skriver om OS-saken. Och - för allvarets skull? - vad Rasmus F skriver. Och så finns det en massa länkar hos båda, så att den som vill vrida och vända på saken kan göra det.
I´m off, som sagt.
torsdag 26 juli 2012
I´m off
Nu reser jag till ett ljusare Ljus. Fortsatt fin sommar till er alla! Återkommer med en och annan rapport.
(Klicka för förstoring)
onsdag 25 juli 2012
Stockholm skyline
Varm kväll. Ett dis som påminner om städer vid medelhavet vilar över Strömmen, husen, broarna. Jag vandrar från Stureplan, med de tråkiga uteserveringarna - varför är det "fint"? Vidare över Nybroplan, till Blaisieholmen och Skeppsholmen. Det är en drömkväll. Vattnet ligger och gungar lätt i skymningsfärger. Chapman är full med folk. Träden dunkla och täta nog att att ta skydd under när ett par regndroppar börjar falla. Jag sitter och ser ut över Stockholm skyline, från Gamla Stan till Danviks tull, och jag känner en rätt rejäl tacksamhet över att vara född här, och bo här. Det är så jävla in i sjutusan solnedgångars flum - vackert!
Amalfi, Prag, Paris, Venedig, jora. Men av alla vattennära städer är den här i särklass. Kanske ser man det bäst om man, som ikväll, rör sig som turist i sin egen stad. Som om man bara hade en enda kväll på sig.
Men kompet i baskaggen handlar ändå om att ha gått här som ung med alla vänner: Badat på Skeppsholmen, partat i Kungsträdgården, te på Tetley. Philips med Jimi Hendrix. Moderna Museet. Gärdesfester. Romantiska promenader från Gamla Stan till Söders höjder, till en pojke som den gången bodde på Hökens gata i en nedlagd handskaffär. Och fortfarande vänner där uppe runt Sofia och Maria och Mosebacke. Den fina långa skyline som heter Södra Bergen, och som jag aldrig vill se nerklottrad med skyskrapor (då flyttar jag, men skyskrapor kan de gärna få baxa in någon annanstans, i city eller på andra sidan Gärdet).
Nej. Jag är inte full av tillbakablickar, det är mest ett komp, som sagt. Jag är glad just nu, över att vara här. Och jag har fortfarande för vana att tänka: Om jag dör i natt har jag sett det här; i all sin varma glans. Det vore ju värre att dö efter fyra timmar i tvättstugan. Enbart. Och i morgon vid den här tiden är jag på väg norrut. Jag tror det bidrar till att jag ser staden som landskap, bergväggar, veck, vatten, skuggiga hålrum. Och vid mina fötter vilar gässens ungar. Inte rädda för något.
Amalfi, Prag, Paris, Venedig, jora. Men av alla vattennära städer är den här i särklass. Kanske ser man det bäst om man, som ikväll, rör sig som turist i sin egen stad. Som om man bara hade en enda kväll på sig.
Men kompet i baskaggen handlar ändå om att ha gått här som ung med alla vänner: Badat på Skeppsholmen, partat i Kungsträdgården, te på Tetley. Philips med Jimi Hendrix. Moderna Museet. Gärdesfester. Romantiska promenader från Gamla Stan till Söders höjder, till en pojke som den gången bodde på Hökens gata i en nedlagd handskaffär. Och fortfarande vänner där uppe runt Sofia och Maria och Mosebacke. Den fina långa skyline som heter Södra Bergen, och som jag aldrig vill se nerklottrad med skyskrapor (då flyttar jag, men skyskrapor kan de gärna få baxa in någon annanstans, i city eller på andra sidan Gärdet).
Nej. Jag är inte full av tillbakablickar, det är mest ett komp, som sagt. Jag är glad just nu, över att vara här. Och jag har fortfarande för vana att tänka: Om jag dör i natt har jag sett det här; i all sin varma glans. Det vore ju värre att dö efter fyra timmar i tvättstugan. Enbart. Och i morgon vid den här tiden är jag på väg norrut. Jag tror det bidrar till att jag ser staden som landskap, bergväggar, veck, vatten, skuggiga hålrum. Och vid mina fötter vilar gässens ungar. Inte rädda för något.
tisdag 24 juli 2012
Jag hinner, jag hinner...
Massor av senkomna ärenden. Orkar aldrig gå på rea. Kommer dit när alla andra har gått hem, och bara om jag behöver något. Jag behöver nästan aldrig något. Jag gör inte ett skit för den svenska handelsbalansen. Men nu tarvades det sportskor som ska hålla för myrblöta och ett eller annat strilande vatten på fjällstigen. Snabbt ner på stan - trodde jag. Men T-banan grön linje stod stilla på grund av att någon "hamnat på spåret". Tjugo minuter senare när jag landade på 69.ans buss hade det blivit ett självmord. Pratade med busschauffören om det. Och om huruvida T-banan skulle gå igen efter att jag uträttat mina livsviktiga ärenden. Två kvinnor på bussen diskuterar incidenten. Den ena argumenterar högljutt och länge för tanken att man "bara inte gör så", för tänk vilket lidande det skapar för alla runt omkring där på perrongen. Undrar vilket parti hon tillhör. Superego-partiet? Överjagets flitiga lisor? Får lust att slå en sko i skallen på henne, men avstår.
Landning precis vid Sergels torg, tjugofem minuter i sju. Raka spåret till Drottninggatan. Clas Ohlson: Ah - visst, ett USB-minne. In och ut på tre röda minuter. Sportaffären; in tio i sju, ut två minuter över efter att ha prövat två par skor och hittat de som tål myrmark. In på Åhlens, rulltrappa höger, trappa höger igen, till sko-och-nyckel, vägen nogsamt förklarad av en vakt. Får extranyckeln gjord på tre röda. Flyt kan man ha med det enklaste ting. Sen stannar det till. Mannen som gör nyckeln är en av de stiliga och trötta invandrarna. Jag ser att han inte är glad. Vi kommer i samtal. Han berättar för mig om sin syn på Syrien, sitt hemland. Det går inte att återge samtalet, men jag försäkrar att det gav mig mer än tre månaders TV-rapporter. Han hör till de kämpande demokraterna; han trodde på en fredlig utveckling mot demokrati i sitt land. Nu är hans ögon fulla av sorg och vrede. "Vänta, jag ska berätta, en minut bara", säger han. Vi talar i tio minuter. Jag går därifrån, med skor, nyckel, USB-minne. Men också ett annat minne. Hans ansikte. Kontrasten till all vår bortskämdhet. Ja, jag hinner det jag ska. Men hinner världen?
---------------------------------------
På Torstens Kälvemarks blogg finns ett sakligt inslag om Syrien.
Här en länk till Gabrielle R.W.s blogg; om flyktinghantering. I den texten finns andra länkar om frågan vad vi gör med ankommande medmänniskor.
Landning precis vid Sergels torg, tjugofem minuter i sju. Raka spåret till Drottninggatan. Clas Ohlson: Ah - visst, ett USB-minne. In och ut på tre röda minuter. Sportaffären; in tio i sju, ut två minuter över efter att ha prövat två par skor och hittat de som tål myrmark. In på Åhlens, rulltrappa höger, trappa höger igen, till sko-och-nyckel, vägen nogsamt förklarad av en vakt. Får extranyckeln gjord på tre röda. Flyt kan man ha med det enklaste ting. Sen stannar det till. Mannen som gör nyckeln är en av de stiliga och trötta invandrarna. Jag ser att han inte är glad. Vi kommer i samtal. Han berättar för mig om sin syn på Syrien, sitt hemland. Det går inte att återge samtalet, men jag försäkrar att det gav mig mer än tre månaders TV-rapporter. Han hör till de kämpande demokraterna; han trodde på en fredlig utveckling mot demokrati i sitt land. Nu är hans ögon fulla av sorg och vrede. "Vänta, jag ska berätta, en minut bara", säger han. Vi talar i tio minuter. Jag går därifrån, med skor, nyckel, USB-minne. Men också ett annat minne. Hans ansikte. Kontrasten till all vår bortskämdhet. Ja, jag hinner det jag ska. Men hinner världen?
---------------------------------------
På Torstens Kälvemarks blogg finns ett sakligt inslag om Syrien.
Här en länk till Gabrielle R.W.s blogg; om flyktinghantering. I den texten finns andra länkar om frågan vad vi gör med ankommande medmänniskor.
söndag 22 juli 2012
Kungsljus
Strax före regnet; vi passerar koloniträdgårdarna och backen full med kungsljus. Jag mäter mig med kungsljusen och de är lika långa som jag. 1.75. Mitt sällskap är något högre, men finner också ett kungsljus på höjd med sig själv. Vaere på højde med sig selv, är ett fint nordiskt uttryck som jag tänker på idag när norrmännen delar sin sorg och sitt hopp med varandra. Att vara på nivå med sig själv. Alltså. Inte låta sig dras ner av det som är lägre och mörkare och sämre.
Ibland, utan att ha konsulterat Linné, undrar jag hur blommorna fått sina namn. Kungsljus är ju ingen rar art, ingen framodlad ros vid namn Whisky (som jag satte i min trädgård en gång). De liknar snarare starka, robusta vägkantsblommor. Och jag vet av egen erfarenhet att de är outrotliga när man väl fått in dem i sin trädgård. I år är de extremt höga och kraftfulla. Sol och regn om varann är rena växthuset även på den kargaste mark.
På vägen ner över ängarna passerar vi strandaster, blåklockor, prästkragar, rölleka och johannesört. Jag gitter inte plocka johannesblommor för hemmagjort brännvin. Dels gillar jag inte brännvin nåt vidare, dels reser jag snart.
Vi har parken för oss själva. Ett lätt regn börjar falla. I kryddgården är alla dofter förhöjda; rosmarin, mynta, timjan, koriander, samt en oförklarlig blomdoft från något exotiskt träd. Hem går vi i den branta backen, som alltid doftar av tallbarr. Den ser ut precis som stigarna i min barndom; knöliga rötter, och en barrmatta så tät att den blir halkig. Tiden är flytande. Och juli är en månad då jag ofta blir nostalgisk.
Så jag kan inte motstå att klistra in en bild från en barndom länge sen. Då fanns inga kungsljus i vår trakt, men mängder av högvuxna lupiner. De har jag också sått en halv äng full där ute. Men den här bilden från huset i Roslagen alltså: Är det en lycklig familj?
Vet inte. Men kärlek och glädje fanns. Livfullt är bara förnamnet. Fast nog ser vi en smula töntiga ut, som man gör när kameran är i händerna på en pressfotograf. Ett utifrån kommande element med egen agenda. Men jag håller på graden av verklighet i mitt vänstra öga. Kungsljuset. Strax före ungdomens hoppla-hej.
Ibland, utan att ha konsulterat Linné, undrar jag hur blommorna fått sina namn. Kungsljus är ju ingen rar art, ingen framodlad ros vid namn Whisky (som jag satte i min trädgård en gång). De liknar snarare starka, robusta vägkantsblommor. Och jag vet av egen erfarenhet att de är outrotliga när man väl fått in dem i sin trädgård. I år är de extremt höga och kraftfulla. Sol och regn om varann är rena växthuset även på den kargaste mark.
På vägen ner över ängarna passerar vi strandaster, blåklockor, prästkragar, rölleka och johannesört. Jag gitter inte plocka johannesblommor för hemmagjort brännvin. Dels gillar jag inte brännvin nåt vidare, dels reser jag snart.
Vi har parken för oss själva. Ett lätt regn börjar falla. I kryddgården är alla dofter förhöjda; rosmarin, mynta, timjan, koriander, samt en oförklarlig blomdoft från något exotiskt träd. Hem går vi i den branta backen, som alltid doftar av tallbarr. Den ser ut precis som stigarna i min barndom; knöliga rötter, och en barrmatta så tät att den blir halkig. Tiden är flytande. Och juli är en månad då jag ofta blir nostalgisk.
Så jag kan inte motstå att klistra in en bild från en barndom länge sen. Då fanns inga kungsljus i vår trakt, men mängder av högvuxna lupiner. De har jag också sått en halv äng full där ute. Men den här bilden från huset i Roslagen alltså: Är det en lycklig familj?
Vet inte. Men kärlek och glädje fanns. Livfullt är bara förnamnet. Fast nog ser vi en smula töntiga ut, som man gör när kameran är i händerna på en pressfotograf. Ett utifrån kommande element med egen agenda. Men jag håller på graden av verklighet i mitt vänstra öga. Kungsljuset. Strax före ungdomens hoppla-hej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)