norr

Vind av snö driver mot
ett fönster
in
men inte ända in

gud utan namn,
du
rätta till min klädsel
i det yttersta

Montaigne - den ursprunglige bloggaren?

Varför då?
Det var lite kul att säga det.
Men också: För att jag äntligen börjat om med Montaignes essäer...

Och att jag då finner det som så många andra funnit; hur modern han är, denne essäernas upphovsman, och hur nära han talar, hur anspråkslöst. Coolt.

Visserligen citerar han latinska verser och sentenser i långa banor av beundran för Cato och Vergilius och Horatius, men det är också äkta vara; hans första språk var latin, och han fortsätter att referera till de romerska författarna, lika självklart som bin under långa tider lever på det frömjöl de samlat under trägen sommar.

Så som vi alla samlar på något av det förflutna för att undgå den där flugiga idén om att vi vet bättre nu. Vanföreställningen att vi, i våra små kotterier uppfyllda av intellektuell hybris, är de ballaste och mest medvetna som någonsin funnits.

Jag gillar sjävbiografiska notiser från alla tider: Att de döda kompisarna finns, och ibland kommunicerar bättre med en än de levande. Ibland, sa jag.

Så här kommer några rader från den kloke mannen som, efter att ha gjort sig av med ett trist juridiskt ämbete, hellre stannar hemma och tänker eller samtalar med en vän, än går på balla baler i det sena femtonhundratalets förnäma kretsar. Han behöver inte längre göra sig, han är färdig med det. Han sitter i sitt slottstorn och skriver, spontant, som en bloggare, bara lite mer excellent:

"Jag tar första bästa ämne som slumpen ger mig. Alla är lika bra för mig. Det är aldrig min avsikt att täcka dem helt. Jag ser nämligen aldrig det hela hos något. Det gör inte de heller som ger sig ut för att visa oss det hela. Av hundra delar och sidor som varje sak har plockar jag ut en, ibland bara för att slicka på den, ibland skrapa på ytan, ibland nypa ända in i benet. Jag sticker till, inte så brett, men så djupt jag kan. För det mesta gillar jag att fånga den via någon ovanlig aspekt. Kände jag mig själv mindre väl skulle jag ta risken at behandla något ämne i grunden. Eftersom jag kastar ut ett ord här, ett där, brottstycken tagna ur sitt sammanhang, spridda utan plan och löfte, är jag inte tvungen att svara för den ordentligt eller hålla mig till den utan kan växla när jag har lust; jag har full frihet att visa tvivel och osäkerhet och min dominerande egenskap, som är okunnighet".

Råd och rön för skrivare.
Men notera hur ofta ordet "jag" förekommer i denna korta text.
Modernitetens signum? Och bloggens.

___________________________________________________

Andra närbelägna bloggare som intresserat sig för Montaigne.

Bilden: Montaignes skrivartorn
Inlägget tidigare publicerat på Den Blinde Argus

Deckargenrens paraphernalia *)

Ja alltså: Man kan alltid börja med ett par schyssta skåp. Kan vara en gammal sekretär med dold låda på baksidan, eller gärna ett sunkigt gympaskåp, eller en förvaringsbox på Central Station. Nycklarna har man hittat i ett par skumma blodrandiga byxor.

Pistolen är slängd åt höger eller vänster. Gärna vänster. Vapnet saknar fingeravtryck. Avlyssningarna blir många, trasten sjunger aldrig, och solen går ner över ännu ett lik. Garderoberna stinker av något äldre illdåd. Underliga rum uppenbaras i källare och gamla stenhus i skogen. Ugglor möjligen in från höger diskret hoande. Långt borta ett skott som smäller. Nu börjar det lukta rök. Kvistar som knäcks. Älg? Nä.

Gräva måste man tyvärr också göra, ibland ganska djupt. I alla fall i jorden. Man spärrar en plats, krimmarna släntrar elegant in. Jorden är full av gamla damer och herrar som borde varit någon annanstans om allt stod rätt till i världen. Nu har de sett sina bästa dagar, och det är här jag börjar titta bort.

Vi tillför raskt en scen där någon puttas ner från ett högt tak. Offret faller tungt. Endast vantarna på den som utförde dådet blir synliga. Nu har vi lådorna, nycklarna, pistolerna, skotten, tre lik, två vantar och tre krimmare. Fattas bara sekreten, blod och sperma, samt gärna lite hudflagor under naglarna. DNA är halva storyn.
Var så god och blanda! Hur lätt som helst!

Tyvärr - eller dessbättre - finns det en och annan utmärkt skådespelare inblandad i det här kringelkrånglet. Krister Henriksson är en. Trevor Eve är en annan, och han är absolut favorit, trots att jag tröttnat på att se honom gå in och ut i obduktionssalen. Ge karln ett ordenligt jobb: Othello, Macbeth eller James Tyrone. Henriksson har jag åtminstone fått se i Peer Gynt, En folkefiende och Doktor Glas. Återstår Glasartad Folkefiende. Vem skriver den? Först till kvarn…

Trevor Eve som Peter Boyd i Waking the dead, (Mördare Okänd).

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)I allmännare mening begagnas detta uttryck, särskilt i engelskan, för prålande utstyrsel, bjäfs och grannlåter över huvud taget.

Dagar i Aten - under Akropolis

Ibland har man under natten haft en så god dröm att man känner att något kommer att ändra sig, djupt inom en. Man vaknar och lever ännu en stund i drömmen. Den är en påminnelse.
Så kan det också vara att resa.

Jag har skrivit en hel del om vad jag gjorde i Aten; och ändå missat något: Hur jag kände mig; hur något vände sig i mig. Inte bara i entusiasmen och upptäckterna; utan varenda daglig stund: När jag stegade ned för de femtio trappstegen, och fortsatte utmed de backiga gatorna, ned från Philopappou till Singrou, där jag handlade. Ofta hos grönsakshandlaren från Makedonien, han som jobbade varje dag och bannade mig för att jag kom in fem minuter före stängningsdags för att handla. Jag hade all tid i världen; han hade ingen. Eller när jag dagligen handlade hos de gamla paret som hade en mini-market i en av uppförsbackarna. Hon som ingen engelska kunde; och han som stolt kom ut och översatte mellan oss. De praktiskt taget bodde i sin butik, med teven ständigt påslagen. De gillade komikprogrammen, och skratten skallade i den lilla shopen medan jag valde mellan en dyr youghurt och en ännu dyrare juice. En burk frukostyoughurt för fjorton spänn, en halvliter juice för tjugo. Det var normalpriser i Aten. En smal bit ost för fyrtiofem spänn. Och så vidare. De enklaste vardagsting från smör till mjölk var nästan dubbelt så dyrt som hemma. Till slut gav man upp att kolla priser. Bara bröd, vin, vatten och Ouzo var billigt.

Jag sa godnatt till paret och någon av deras grannar som umgicks i butiken. Kånkade hela vägen upp igen, alla mina trappor, med fulla kassar och alltmer gymmade armar. Vilade en stund mitt emellan, på en bänk under apelsinträden. Klockan var halv elva; luften varm, det luktade hundskit från rabatterna, blandat med blomdoft. De smala katterna strök omkring; ibland skrek de som stuckna. Det var något nattligt sexuellt inferno. Under dagarna låg de ofta och vilade på en mur; coola som egyptiska kattgudar, vakande över myllret.

Den där bänken i den varma kvällsluften. För det mesta var jag helt ifred där. Jag var i "mina" kvarter, och jag kunde ha stannat där for ever. Tyckte jag. Många av de stora funkishusen tycktes sakna hyresgäster. Varför inte flytta in? Det var igenbommat och nedsläckt. Inte ett ljud. Medan nästa hus ägde liv; invånare som pratade högt innanför jalousierna. En vän berättade för mig att Atens byggmästare förbyggt sig. Planering saknades. Nu var centrala stan full av bostadshus som vanligt folk övergett. De flyttade ut i förorterna. Funkislägenheterna i centrum stod ofta tomma. Inte många hade råd med hyrorna där.
Bostadspolitik? Någon?

På bänken drack jag juice, och vilade mina ansträngda ben. Det hände att ung man kom förbi även här och ville sitta bredvid. Nej,sa jag. I wanna be alone. Och om inte det gick fram: Mono. Monos. (Vad heter det nu da? Ifred, ensam, själv, på grekiska). Men jag blev inte på allvar störd av det där. Det ingick, i vardagskomiken.
Störda blev däremot de boende och efter många kvällar med ungdomsgäng, hasch och hångel på bänken, togs bänken helt sonika bort. Jag hade inte längre en vilopaus mellan nere i stan och uppe på höjden. Mellan Katapolis och Akropolis.

Men just innan jag kom upp till "vårt" hus satt jag mig en stund på en mur och såg ut över staden. I bakgrunden låg det långsträckta berget Imitos, med sin toppkam av tända lampor. Närmare inpå låg Drakou, med bullrande trafik. Vespor och motorcyklar utan ljuddämpare. Bilar som mot all förmodan inte körde in i varandra. Jag noterade grekernas körstil; hetsig men streetwise; full gas och mjuka inbromsningar. Atenarna gick rakt ut i gatan som om bilisternas hänsyn var en självklarhet.

Ovanför mig ångade pinjerna i kvällsfukten, en lätt rök av kåda och kottar. Där nere i de backiga gatorna pågick livet ännu klockan elva, tolv. I husen, på balkongerna, vattnade folk sina blommor och luftade sina hem. Stod en stund och hängde på balkongräcket. Kliade sig. Släppte ut en slinga musik.
Avgaserna avtog. Natten rensade sina lungor. Månen stod upp. Jag gick in i mitt rum och öppnade mina franska fönster.

Ville bara stanna. Gick långa promenader, mellan myllergator och tysta kullar. Mellan klassiska monument och souvlakibarer. Satt på andras bänkar i andras lekparker och på andras favoritrestauranger, och kände mig hemma. Jag känner mig alltid hemma i Grekland. Men det är inte hela saken. Det är det där andra; en lugn omvältning som pågår medan man går bort sig, och går in sig i ljuset på en avlägsen ort. Det märkliga och enkla; att livet kan vara, kunde vara, kan bli, något alldeles annat. Att man själv och allt annat är mer än beskrivningarna. Adverbens fängelse töms – som en alltför dyr och trång lägenhet i Plaka. Verben blir starkare: Gå, göra, lukta, ge, öppna, se, kånka, vila, känna. Annat liv.

Uppe på takterassen har jag utsikt mot det upplysta Akropolis. Jag har vant mig. Tar ett glas vin och tittar åt ett annat håll. Någonstans på den här gatan bor Mikis Theodorakis. Jag fäster ingen vikt vid det. Men han är historia. Banden mellan greker och svenskar blev starka under juntatiden. En gata i Aten är döpt efter Olof Palme.
En katt klättrar raspigt på soltakets träbjälkar. Den hasar utför i full fart och försvinner ner på gården. Nästa dag ligger en död katt på gatan utanför vårt hus. Är det samma katt? Eller någon annan? Felsteg eller gift? Nio liv förbrukade. Några timmar senare blir den bortförd av gatukontoret.

Hokusai - Drake

Den här bilden var så förfärande snygg att jag lägger den på två ställen.

Dragon, Hokusai (1760 - 1849). Klicka för förstoring.

Dagar i Aten - Egina tur och retur

Jag reser ut till Egina. Jag reser tillbaka till Aten. Jag reser ut igen.
Jag är den avsatte överkommendanten över Egeiska havet, som efter tolv år i exil är tillbaka. Jorden och marken tycker jag om, för att den är så full av onämnbara blomst och gräs, havet älskar jag för intet.
Detta hav. Inte som Göran Palm skrev: "Det ser ut som på Louvren". Det kallades på sextiotalet för alienation. Det var det också.

Louvren kan slänga sig i väggen. Havet är mitt hav. Nu känner jag igen det. Känner igen mig själv. Som den som står på övre däck, alldeles intill relingen och ser ut över havet, tillsammans med de andra små grabbarna som inte vill missa något. Det är jag. Kappan fladdrar och jag måste hålla fast i solhatten. Så där ja. Nu öppnar sig livet precis som förr. Det är jag. Jag och livet. Min hembygd. Havet. Och en stor vit båt.

När jag tittar ner är det forsande grönvitt skum utmed båten. Fartskum. Efter båten är det en lång gata av skum. Oändligt mycket mera bubbel än champagne. Bättre billigt bubbel för alla.
Jag vill vara där alla kan vara. Inte där få ska få: Sitt betalda något, som de siktat in sig på, de som alltid söker sitt. Och så får de bara sitt. Sin vinst, sin lyxmat, sitt bedrägeri. De sitter där tillsammans, med sig och sitt, sina maträtter och gourmetpriser, sina villor och vaxade ben, sina viftande hundar och stenade kokkopupiller, de får sitt knull och sin hundmat och sitt tjänstefolk, sina droger och sina palmer och sin vedergällning och sina sjunkande aktieportföljer.

Jag tänker inte alls på dem när jag står där på den vita båten. De har försvunnit i kölvattnet. De, och den, och detta skitdecennium, hela det eländiga förfallet. Romerska rikets tionde timme, med sin överdrivna kvantitet av njutningar och mord.
Jag tänker inte på dem, sa jag ju. Först nu, efteråt, när jag skriver, inser jag hur girighetens Imperium hänger över oss alla. De har förstört miljön. Inte jag. De har sugit ur världen och kvinnorna och slavarna och djuren. Inte jag.

Många människor på den ena båten ut (det ska bli långhelg). Få människor på den andra båten ut (vardag). De fåtaliga är: En kanadensare i femtioårsåldern som tittar på måsar med fältkikare. Han har svårt att få kikaren att vara stilla; han lutar armbågarna mot relingen, som ett stativ. Två gamla hippies i sextioårsåldern vilar ut på en bänk. (De har varit på väg länge nu). En svenska i oviss ålder ser till att ett ungt grekiskt-tyskt par vakar över hennes väska. Två rumäner i trettioårsåldern berättar att de först efter fyra år har tid att göra sin bröllopsresa. En ung blond svenska är beredd att börja prata med just mig om hela sitt liv. Hon hinner faktiskt bara halva livet innan jag förklarar att jag sökt mig ut på havet för att få lite tystnad. Men att jag tycker det var en fin historia hon berättade. Att hon varit modig. (Vid sexton års ålder blev hon kär i en grek på Egina. Vid sjutton flyttade hon dit. Nu jobbar hon på ett bageri i Aten, och har sin grek kvar på ön. De är fortfarande kära).

Hon vill prata svenska. Jag begår en synd; jag besvarar inte hennes behov av att prata svenska. Jag har ju inget behov av det. Det är en liten synd. Men jag är för gammal för att göra mig till. Jag känner mig förlåten en timme senare, när jag ser henne sitta vid hamnen med sin vackra fästman, som oupphörligt smeker henne, medan hon oupphörligt pratar. Kanske om en konstig svensk dam som ville hålla tyst.

Han som tittar på måsar – tittar han ibland på mig? Tänker han som jag; på Jonathan Livingstone Seagull? En kanske dålig bok, men med rätt inställning. Jag minns inte så noga längre.
Måsarna är överlägsna, tänker jag. Suveräna varelser. Jag vill vara som dem. Än singlar de på uppvindarna, än flaxar de i full fart ikapp färjan. Mycket kraftfulla måsar och trutar; kanske trettio stycken. De stora hannarna ligger överst. Tillsammans med alphahonorna. Under dem ett tonårsgäng av mer outvecklad, vinglig art.
Nu är vi en hel liten grupp som tillsammans betraktar fåglarna. (Bättre än att prata). Den unge rumänen har ett trick. Han håller upp en rak arm mot måsarna; i handen har han sista resten av en glasstrut. Och en stor vacker trut vrider sitt huvud mot gåvan. Strategisk, försiktig och fräck. Ett störtdyk och han har struten i sin näbb. På båten applåderas det. Men inte jag. Det är som att applådera efter en landning med ett charterplan. Man borde bara lugnt respektera att en trut kan sina saker. Och vad beträffar piloter kan man ju alltid hoppas att de kan.

Manshuvud; den trojanske hjälparen. Från Afajatemplet på Egina, 485-80 f. Kr.

Och här är templet där jag varit en gång tidigare:

En helt ljuvlig plats, med mänskliga proportioner och utsikt åt alla håll, mot havet. Jag kan fortfarande minnas hur marken doftar där.
Afaja, mångudinnan. Omgiven av krigare och pinjer.

- - - - - - - - - - - - - - - - -

(Texten tidigare publicerad på Den blinde Argus, 2009)

En liten pojke på bussen

De står och bökar lite med varandra vid busshållplatsen; en syster och en bror förstår jag.
Hon säger: Du är så aggressiv.
Jag säger: Men det är ju typiskt för rödhåriga, en massa go, och aggressioner.
Pojken lyser upp.
Jag säger: Tänk på Boris Becker, och inser i samma stund att de är för små för att tänka på Boris Becker. Kommer inte på någon bättre. Conan O´Brien? Red hot chili peppers? Nej, fel igen. Och varifrån har jag det där med rödhåriga? Min egen favoritskalle?

Pojken är kanske nio år och har en tjock kalufs som man får lust att virvla runt med handen i, om man var en mormor eller så. Flickan har en lång hästsvans och ser beskedlig ut, så där som vi tolvåriga kvinns ofta gör.
När vi klivit på bussen sätter de sig nära mig. Pojken tränger in både sig och det stora fodralet på sätet bredvid.
Jag frågar: Vad är det för instrument?
Han: Gitarr.
Jag: Å, du spelar gitarr, min favoritmusik. Jag menar Manuel de Falla, Rodrigo, och allt det. Lyssnar jag på minst en gång i veckan.
Pojken nickar ivrigt, men blicken ser lite frånvarande ut.
Jag: Vad är din musik då?
Han: Hårdrock. ACDC och sånt.
Jag: Aha. Inte min grej.

Pojken berättar vilken skola han går i, och att den är bra, och med schyssta lärare. Jag känner till skolan, den har gott renommé och påstås hålla sig med små klasser. Pojken berättar att de är trettio i hans klass.
Jag: Vad vill du bli då?
Han: Arkitekt. Popstjärna. Eller skådespelare.
Jag: Jaha. Ja, då är det ju bara att bestämma sig. Men vad vill du allra helst tror du?
Han: Arkitekt. Eller rockstjärna. Fast skriva verkar också kul.
Jag berättar att jag skriver, och att jag varit kulturjournalist.
Han: Det är också coolt. Journalist kunde jag bli.
Jag: Träffa en massa intressanta människor.
Han: Um, just det. Resa och så.

Det som pågår är förstås hans iver och drömmar. Men samtidigt märker jag något annat. Varje gång han upprepar vad han ska bli syns ingen glädje i ansiktet. Inte ”arkitekt” och en min av glad förväntan. Inte ”skådespelare” och en öppning av jäklar anamma. Inte ”hårdrockare” och en lust i ögonen. Ansiktet är lite uttryckslöst, som om han upprepar för sig själv och mig alla de här fina grejerna han tänkt sig, utan att hans själ är med. Eller om det är någon annan som tänkt allt det här åt honom. Jag vet inte. Familjer med jätteambitioner har man ju sett nog av. Och barn som bär föräldrarnas skruvade curlingtryck på sina små axlar.

När jag trycker på stanna säger han: Du, vi ska gå av på samma ställe. Han tittar till på mig. Det har han inte gjort förut. Det är som om han gärna vill fortsätta samtalet.
Jag: Men jag ska av redan här.
Nu ser jag ett uttryck i det fina ansiktet. En nannosekund av besvikelse. Som om jag faktiskt föreställt en någorlunda schysst mormor.
Han: Okej. Vi ska till ändhållplatsen.
Jag: Lycka till med allt.
Han ser ut som om han fångar en fjäderlätt boll.
Tack!

Barn. Man borde alltid tala mer med dem. Var som helst. Och inte alltid om vad de ska bli. Även om det är ett sätt att börja som man har med sig. Om i ryggmärgen, eller i konversationslexikonet är svårt att säga.