Olga Margetis föddes i Aten 1957. Hennes pappa Anastasio var aktiv
kommunist, och kämpade i motståndsrörelsen mot nazisterna. Under inbördeskriget
som följde, 1944-49, deltog han i striderna på vänsterns sida. Vid flera
tillfällen satt han fängslad på de s.k. Helvetesöarna, tillsammans med andra
greker från vänstern.
Men åren innan Olga föddes, och åren därefter, levde
familjen ett relativt lugnt och välbärgat liv. Fadern hade egen elfirma, modern
var hemmafru. Olga fick gå i fin skola, och man hade semesterhus på ön Salamis,
en timmes färd från Aten. Det såg bra ut för familjen Margetis.
Men när juntan, inte helt oväntat, tog makten i april 1967, gick Olgas
pappa omedelbart under jorden i Aten, och flydde sedan till Frankrike. Där blev
han inte långvarig; en släkting, Georgios Tsokanis, for ner till Paris för att
hämta sin gamle vän till Sverige.
Inom
loppet av några veckor förändrades familjens liv totalt. Pappan fick
uppehållstillstånd i Sverige, och tog arbete på LM Ericsson, men Olga, hennes
mamma och lillasyster Angelika, blev kvar i Aten. De ansökte upprepade gånger
om pass, men fick inga. Beskedet var: ”Ni ska ingenstans, om ni vill träffa er
man, er pappa, så får ni se till att han kommer hit.” De hölls som gisslan.
Olga berättar om den värsta perioden i sitt liv:
- Man vaknade en morgon och
med ens var det diktatur, tanks på gatorna. Pappa flydde omgående. Han
kunde inte stanna kvar. Då hade han hamnat i fängelse. Han hade upplevt exil, i
fångenskap, på många öar. Efter inbördeskriget hamnade många där, på Leros,
Kiria, Makronisos. Det var tortyrverkstäder.
-
Hur många
år kämpade han eller satt i fängelse?
-
Från början av 1940-talet till mitten av
femtiotalet satt han flera olika perioder på helvetesöarna. Men i gott
sällskap. Halva Greklands intelligentia satt ju där. Författare, musiker,
poeter. Mikis Theodorakis är den mest kände. Han var en vän till
pappa.
-
Varför
satt de fängslade?
-
De satt där därför att de tillhörde vänstern. De
hade kämpat för Grekland, mot högern och mot fascisterna..
För den då tioåriga Olga blev livet plötsligt mycket
tufft. Skolan var stängd den första tiden. Militär och polis gick runt och
samlade in s.k.obekväma personer. Det var utegångsförbud på kvällarna. Familjen
trakasserades med obehagliga besök, utfrågningar om fadern, hot. Olga hade
själv sett en ung, efterbliven pojke bli nedskjuten på gatan, därför att han
inte förstod militärernas order. Men hon var en modig flicka, som ville skydda
sin mamma och lillasyster, och när hon öppet trotsade de besökande militärpoliserna
hände det att hon fick svar på tal genom fysiskt våld.
- Var du inte rädd?
- Jag tror inte jag var så
rädd, jag kände nog mest vrede. Och det har format mig. Jag tror inte att jag
är rädd för någonting. Det kan liksom inte bli värre än det var då, för en
tioårig flicka. Det var sorg och totalt kaos omkring oss. Det var det första hemska
jag upplevde efter att ha levat med tryggheten i familjen.
Från en dag till en annan stod familjen på bar backe,
och blev ekonomiskt beroende av släktingar. Olga fick hjälp med att fortsätta i
sin skola. Mamman började arbeta som sömmerska, i hemmet. Hon tog upp
beställningar från folk i kvarteret, och Olga fick leverera.
Samtidigt kämpade Anastasio Margetis under tre år, för att få sin familj
till Sverige. Han vände sig till Röda Korset och andra humanitära instanser,
men fick inget gensvar. Till slut bestämde han sig för att förlita sig på
svenskarnas välvilja.
-
Han började hungerstrejka
på Sergels Torg. Det var 1970, en väldigt sträng vinter. Och det liknade inte
den sortens hungerstrejker som vi är vana vid nu. Att man kan gå hem emellanåt
och proppa i sig mat. Utan han låg de facto på Sergels Torg i en vecka, utan
att äta. Han hade medicinsk hjälp, en svensk läkare som hade ställt upp, för
att de var rädda att han skulle få lunginflammation.
- Men hans protest fick
resultat, rätt snart?
- Ja, det var effektivt.
Folk gick förbi där varje dag, samlades och diskuterade. Han hade satt upp
plakat: ”Befria mina barn, juntan förtrycker oss”. Och alla var väldigt medvetna om Grekland då.
Charterresorna hade kommit igång, Grekland var populärt. Olof Palme arbetade
aktivt för återupprättandet av demokratin i Grekland. Theodorakis hade varit
här och sjungit, tillsammans med Sven Bertil Taube. Och plötsligt ser dessa
svenskar en stackars människa som ligger och hungerstrejkar, omgiven av bilder
på sina barn, på tolv och sex år. Och jag menar man måste ju vara gjord av sten
för att inte reagera. Så tidningarna kom och TV, det blev ett väldigt ståhej.
Man samlade in fyrtiotusen namnunderskrifter, och planerade en demonstration.
Men den behövdes inte, eftersom hans önskan ganska snart blev infriad.
- Vilka var det som
påverkade det här beslutet?
- Alla de som
tidigare hållit sig borta började nu, i humanitetens namn, känna sig tvungna
att reagera: FN, påven, och Röda Korset. De utövade påtryckningar, och till
sist var juntan tvungen att ge efter och släppa iväg oss. Så de ringde min
mamma en dag och sa: Kom och hämta era pass, så att du och era barn kan
försvinna.
Under hela denna tid hade
familjen svenska journalister hos sig i Aten. Ibland blev de stoppade av
militärpolisen. Men när de kunde komma in gjorde de intervjuer, och skickade
bilder som publicerades i svenska tidningar. Juntan fick stora problem med den
svenska pressen. De blev tvungna att ge efter, och familjen kunde återförenas i
Stockholm 1970.
|
Medlemmar av Grekiska mlitärjuntan 67-74 |
Det är alltså farlig historia och om den till någon minsta del återupprepades skulle EU inte få sin heder tillbaka, och andra mer engagerade i Grekland skulle få skämmas: Att utsätta grekerna för en åtstramningspolitik som kan locka fram gamla fascistoida veteraner ur skuggorna är att sälja kaninen dyrt till vargens kök. Även bankerna ECB, IMF m.fl, och även Jünker och Merkel, borde vara medvetna om en viss fara för en måhända manipulativ och mer osynlig statskupp: Ja, inte ens den demokratiska goodwill-andan i EU kan accepetera ett chansande med repression och tillbakagång i 60-talspolitik i sitt följdvatten.
Låt grekerna ordna upp sig själv. Och slippa trycket från EU.
Men låna för fanken ut de pengar som ändå bara ligger o möglar i de irreella datasystemen.
¤¤¤¤
Olga Margetis.var Ordförande i Grekiska Föreningen under åren 1998 –
2009. En längre intervju med henne gjordes 2009 och 2010, och innehåller delar som är så pass privata att jag måste be Olga om tillstånd innan jag publicerar resten. Men texten ovan är en förfärande vanlig skildring av vad som hände med grekerna när juntan tog över.
Stöd grekerna. Visa humanitet. Visa också tacksamhet mot alla år ni varit där, genom att respektera deras arbete för er turister och för varandra. Samt deras arbete att klara sina fattiga gamla och sina barns skolgång och skolmat. Den vulgärmoralism som sprider sig från chipshögern, som aldrig utstått ett krig, än mindre bjudit motstånd mot fascism och riskerat sitt liv för frihet och demokrati, den vill jag inte höra mer av. Inte här och inte i någon bonnsur variant på twitter.