Louise Bourgeois på Moderna Muséet

Ett av konstens verkliga genier i modern tid, Louise Bourgeois, har en utställning på Moderna Muséet. detta gör mig mycket glad. Men jag har inte sett utställningen än, bara noterat att det är massor med grejer hon gjort sedan den stora utställningen på Kulturhuset för ca tio år sen.

Som en liten påminnelse kopierar jag en text från 2009, när hon ställdes ut på ett galleri, den gången i mycket liten skala. Återkommer såklart när jag sett den nya utställningen.

Louise Bourgeois; firmamärke/fascination 

 

En gammal hopskrynklad, mycket egensinnig kvinna. Hon ser ut som en mumifierad tioåring, med en fyraårings envishet.

Om jag nu skrev om en manlig konstnär skulle jag inte inleda så, säger ni?
Jo. Om han var lika gammal, och lika envis som Bourgeois, skulle det genast uppta mitt intresse.

Jag är intresserad av hur den gamle, aningen impotente Picasso slösade erotiska teckningar på sin ateljévägg.
Eller av hur den skruttige gamle Bergman envist vandrar iväg utmed stranden, in i en allt större ensamhet.
Jag är intresserad av att Louise Bourgeois inte är fullt så ensam som Bergman, trots att hon är lika enstörig. Hon har en manlig assistent, mycket yngre, som bistår henne på olika sätt.

Jag är intresserad av dessa olika liv, olika alla de liv som nu predikas av kulturansvariga att konstnärer ska leva: Att de ska vara entreprenörer, duktiga på Excel, marknadsföring, striptease, mingel, maskhållning, matlagning, deckargåtor, och de ska kunna ställa sig in hos sponsorer och företagsanalytiker. Kreativa företagsyuppisar, det är vad man vill ha.

I det läget blir de mycket intressant med dessa gamla omöjliga konstnärer; de med envis integritet, och stort ensamhetsbehov.

Så jag fortsätter att gilla Louise Bourgeois; en av de få konstnärer som en gång fick mig att resa in en dag från kusten, för att se hennes utställning på Kulturhuset. Den med den svarta jättespindeln man kunde gå in under, den med de fångna rummen, och de tynande phallosarna.

Men den nya utställningen på Galleri Andersson/Sandström, lämnar inget djupt avtryck. Den är skissartad; bilderna lever av det omedelbara anslaget; blöt färg på tyg, några få motiv som upprepas: Modern med enorma bröst, fostret i livmodern, en man med kvinnliga former. Bourgeois säger själv att hon fortsätter att bearbeta barndomen, modern, graviditeten. Hon gör det enkelt, kalligrafiskt, utan sentimentalitet. Men jag kommer inte undan den vanliga frågan: Om hon nu inte var ett så stort firmanamn; skulle man tycka att denna konst var värd att flygas över hit?

Finns det inte X antal konstnärer som gör minst lika intressanta saker, utan att skeppas hit och dit över haven?
Den frågan leder ingen vart som bekant. Men den är värd att ställas. Särskilt i tider när kulturministern manar fram bilden av konstnären som sin egen PR-firma, konsultbyrå, revisor och interaktiv fondförvaltare. Ska alla gå the way of Wall Street? I så fall vet jag åtminstone ett par svenska konstnärer som redan gjort det, utan att det därvid blir mer "kvalitativ" konst.

Men om alla ska göra en kall Andy Warhol-show, skulle jag gärna se lite mer av the way of Bob Dylan; Han som efter tio minuter i samma rum som den mediekåte Warhol reste sig och gick. På vägen ut snodde han ett konstverk av Warhol. Som tack för visiten. Andy hade ingen chans att sno tillbaks den.

Ovan MAMAN (spindeln) utanför Moderna Muséet. Nedan Louise Bourgeois, ålderslös.

När Snålheten gifter sig med Girigheten

Hörde idag en känd svensk författare tala i radio om sin snålhet. Det kan tyckas modigt. Men exemplen han gav var så fjuttiga att man häpnar. Han retar sig på folk som säger "vi delar notan jämnt". Han retar sig på folk som inte har bil och körkort, men gärna ber en vän om hjälp ifall de behöver flytta en möbel. Big deal, baby. Exemplen på hans egen snålhet var inte hälften så obehagliga som hans dömande ton mot "sköna typer" som inte funkar lika gnet-ekonomiskt som han själv. Okej, om karln var fattig. Men han har det bra ställt.

Jag råkar veta att samma mänska har en en fru, som sitter och glanar efter att få ärva ett hus på Gotland, som hon inte har någon annan förbindelse med än att hennes pappa bodde där ett tag med den nya hustrun som ägde huset. Hon vill alltså vara med och ärva ett hus som hennes pappa bebott tämligen gratis under en tid.

Något liknande har jag hört om från en vän: En ingift som alltid bott gratis i familjens sommarhus, som sommar efter sommar brukat allting utan utgifter, tar bra betalt när ett tak ska renoveras över det rum där hans dotter bott i alla år. Han tar betalt - för han är skild. Att han och hans dotter bott 25 år på detta ställe bekommer honom inte. Han gick länge in och ut i huset utan att betala en krona. Inte heller hans nu vuxna dotter betalar ett öre, trots god inkomst. Hennes mamma är det som år ut och år in bekostar dessa gnetar. En annan släkting har betalat 60.000 i hyra, på ett hus som aldrig delats lika.

Tre exempel på när snålheten gifter sig med girigheten. Och jag har alls inget emot att nämna ett till. En familj som gick runt hos sin döende far och sneglade på lådor och papper, försäkringar och arv. Som mitt uppe i hans sista tid tog ifrån hans tidigare fru, allt vad de kunde komma över. De var inte heller fattiga. De var giriga och snåla. Möjligen kan man återigen börja snacka om något i barndomen, något analt, eller brist på amning. En osäkerhet som alltid vill ha mer. Men - va fan - alla har haft en barndom, och alla beter sig inte som skit.

Min mormor brukade säga att det är de fattiga som är generösa mot de fattiga. Kan så vara. Det skulle inte förvåna mig om människor som själva erfarit vad det är att voja sig för pengar, kan vara mer generösa mot den romska kvinnan vid affären, än de som trippar förbi i minkpäls.

Ingen av oss vill ständigt ge. Man måste också få. Det är självklart. Men att vissa människor inte bara är snåla, utan dessutom vill suga ut det som inte tillkommer dem, är rätt avskyvärt.
Småsnåla kan däremot alla vara. Om jag ger romerna femti spänn i veckan, så ger jag inte en tjuga till. Om jag har magert i min egen kassa så köper jag inte en flaska whisky till födelsedagsbarnet utan en bukett pioner. Om jag spar till en resa kan jag va snål även mot mig själv, ingen  dyr dunjacka i vinter heller. Men det där är småskit, jämfört med folk som vid arvstvister förstör släktband och släktkärlek. Var börjar skiten? Inte sällan med en ingift krake, som vill ha mer. Ibland med en förälder som har lika uppenbara kontrollproblem som författaren ovan. Gnet on!

                                          

 

Nästa vecka går Söndagens Predikan igång på Högmodet. Om vi orkar, Acedia.

Ute på landet i Uppland

Munch - Stormen

Den här målningen, som så vitt jag kan se är gjord i akvarell, är ett av Munchs tidiga arbeten. För några år sen gick jag med vänner, upprepade gånger till den stora Munch-utställningen på Moderna Museet. De bilder som intresserade mig mest var hans porträtt, inklusive självporträtten, och hans storlinjiga landskap. De demoniska bilderna av ångestfylld sexualitet är så exploaterade av eftervärlden, sekelskiftesmännens kvinnoskräck och bilden av kvinnan så retro, att det är svårare att riktigt se de bilderna med nya ögon. 

 

Men porträtten är elementära, de lever på en annan väglängd än bilderna av störd kärlek, här kan Munch se objektet med någorlunda lugn. Den sjuka flickan, "porträtten" av arbetshästar, eller konstnären själv på gamla dagar, stående mellan sängen, dörren och ett golvur, är  stadier på livets väg. När den senare bilden målas har han mycket få år kvar i huset på Ekely, och han bryr sig mycket lite om något annat än att göra ett par skissartade målningar till. En av de allra sista visar konstnären sittande i en gungstol, som en halvt utsuddad varelse, förenad med nattens vånda och ovisshet. 

Så annorlunda med hans tidiga konst: Den ovan återgivna akvarellen från en utkant av Oslo bär spår av jugend och skymningsromantik, men ingetdera förklarar den närvaro som den lilla bilden utstrålar. Tre element förenas: En mycket säker naturuppfattning; ljuset, vinden, aftonen. Vinden blåser i den vita flickans hårband, och poppeln framför det upplysta huset vajar i blåsten. En annan faktor är Munchs psykologi; kontrasten mellan gruppen av skvallrande flickor och den ensamma kvinnan i förgrunden. Därtill: den arkitektoniska uppbyggnaden av målningen, stenarna i förgrunden och de solida burgna villorna i bakgrunden. Taken på de där villorna utgör ett samhälles ram, men också en mörk fond som ser ut att hålla kvar de unga kvinnorna på sina platser. Villorna är det borgerliga samhället. Det upplysta huset är kanske platsen för en fest som de unga kvinnorna just lämnat. En av dem ensam. En som har gått lite längre bort från reglerna och närmare blåsten vid fjorden. En som Edvard kunde identifiera sig med. 

Målningen heter Storm, och är gjord 1893, många år innan Munch frigjorde den psykiska expressionism som gjorde honom till en unik målare i Norden, och i världen. Men ibland är övergångsfaserna i ett konstnärskap minst lika intressanta som det senare upploppet. Här finns en balans, ett konstaterande av ensamhet; någon står fastnad i vädrets och samhällets makter. Inget skrik, inget blod, inga vampyrkvinnor, bara aningen om en schism, i sommarnattens skönhet. En figur måste dra vidare. Kvinnan i vitt.

Med en riktigt bra målning känner man så här: Det kan inte vara på något annat sätt. Inte ens takens höjd eller poppeln som viks åt sidan, eller färgernas valörer mellan gråblått och vitt och elljus - kan vara på något annat sätt. Allt är exakt där det ska vara. Bildens sanning.

Självporträtt mellan klockan och sängen, 1940-43.

Christine Ödlund - Världar intill

Till att börja med infinner sig en känsla av obehag. Som att sitta alltför nära en jetmotor, vars klangfärg långsamt förskjuts i riktning mot en syrsa i diskant och en baston som från tibetanska munkar.
Det finns subtila nivåer i den här musiken, men en känsla av det hotfulla ligger kvar även efter en andra lyssning. Jag talar om en CD med elektronmusik, kallad Phenomena som Christine Ödlund gav ut 2008. Den innehåller spår som Magnetosphere, Forest, Lightning&Voices, Troglodyte; titlar som anger riktningen i hennes konstnärliga projekt.
Om musiken dånar av underliga krafter, en blandning av bombplansmuller och seismografisk oro, så är hennes bildutställning - som visades under senhösten 2009 - desto mer stillsam. Den utstrålar en både metodisk och meditativ närvaro; en konstnärs upptagenhet av små och stora naturfenomen, från cellerna i ett mikroskop till lavar och mossor, och vidare in i en hemlighetsfull skog av fotograferade och tecknade videovärldar.
"Det pågår ju ständiga konversationer i naturen, men våra instrument är för trubbiga för att fatta vad som händer. Jag är framförallt intresserad av de fenomen som vi inte uppfattar. Hur växter kommunicerar kemiskt har med det att göra. Och teknologin som vi utvecklar för att förlänga våra sinnen, för att kunna förstå nya världar och mikrovärldar, det fascinerar mig."
Utställningslokalen hos Christian Larsen är målad i svart; ett femtontal små teckningar och gouacher är belysta med spotlights. Tillsammans med videoverken strålar de ut i rummen som påminnelser om ständigt pågående förändringar, långsamma som lavars tillväxt på en sten, eller dramatiska som oväder. En tidsfaktor spelar med här; en fascination inför den natur som fanns före oss och som kommer att finnas efter oss: norrsken, tromber, svampar, alger, tsunamis, metereologiska och geologiska fenomen som pågår vid sidan av klocktiden, obetingade av nyttan, och mestadels okontrollerbara. Scenografin blir en överpersonlig betraktelse.
- - -
Det största videoverket Atlantis - som förvärvats av Moderna Museet - är ursprungligen ett uppdrag för brittiska Channel 4. Beställningen var initierad av Royal Society for Arts&Ecology, och skulle gestalta villkoren på en planet med sex graders temperaturhöjning.
- - -
Här finns en dataspelsestetik som samtidigt innebär ett radikalt avsteg från spelkonventionerna; här händer ingenting, och ingenting vi gör kommer att ändra på det. Vi har inget val och ingen att skjuta på, och ingen som kommer till vår räddning. Atlantis är helt befriat från action. Och vad blir då det avgörande? Jo återigen, det perceptiva, som Ödlund är så upptagen av. Vad kan vi se? Hur långt sträcker sig våra förnimmelser? Vad gissar vi bara? Vad är det som händer i icke-händelsen, och vad skulle kunna hända innan filmens slinga börjar om igen. 

----------------------------------------------
 
 Klipp ur en artikel jag skrev för Konstperspektiv nr 1, 2010. Ovan: Atlantis, 2009. 

Satir och underläge

Stor manifestation i Paris, och runtom i hela Europa mindre manifestationer efter terrordåden i Paris. 17 människor dödade av en liten grupp "prislamister" - en cell av jihadister organiserade inifrån ett fängelse där två av dem suttit. Prison Islam, som en anti-terrorist-forskare sa i radio.

Det är ingen vettig människa som vill något annat än att detta aldrig ska ske; att de som skapar, uttrycker sig, ritar, skriver, bedriver olika sorters journalistik, aldrig ska dödas, hotas eller censureras på grund av obskyra krafter i våra egna samhällen eller i andras. Men - alldeles bortsett från sekler av kolonisering och krigföring (där Europa och USA varit de dominanta krigsherrarna) som lett till ett hat och ett ressentiment bland före detta underkuvade folk - bortsett från det, så är vi också folk och nationer i otakt.

Den stora muslimska massan i arabländerna är ofta outbildade, analfabeter, lever under enkla förhållanden och lyder - precis som vi gjorde i Europa lite tidigare i historien - under auktoriteter. Papas, påvar, mullor, skriftlärde, kungar, prinsar, furstar, hertigar och en och annan drottning - har bara med vissa undantag varit intresserade av vanligt folks frihet. Först i och med upplysningstiden kom tankar om tolerans och yttrandefrihet att växa fram i Europa. Även i arabländerna har det funnits mer toleranta och mindre toleranta perioder. Men givet förutsättningen att utbildning, läs-och-skriv-kunnighet, allmänbildning och erfarenhet av att möta andra kulturer, är det som frigör oss ur bymentaliteten - så ligger Europa lite före i en historisk utveckling som går mot ökad tolerans. Även här, och i USA finns dock djupa fickor av intolerans, SD, Ku Klux Klan, Gyllene Gryning, högerrepublikaner med flera, kan knappast sägas vara barn av Upplysningen eller ens demokratin. De är snarare rädda och hatiska reaktioner på förändring. En förändring man inte tål, en förändring man känner sig hotad av.

Men även de mest konservativa skikten i varje samhälle har kanske någon glimt av en värdeskala som är universell: Hederlighet, ordning, att hålla något heligt. Det senare är förstås det som gör religiösa grupper till besvärliga människor - för oss som är "moderna".
Urgammal religiös sed håller sig med förbud: Inte visa för mycket kropp, inte vara otrogen, inte dricka alkohol, inte häda guds namn. Inte, inte, inte. Den här inte-mentaliteten är förstås otroligt irriterande för oss som kan, vill, får och ska - ta för oss av allt.

Religiösa människor har också ofta konstiga seder: Chassider går runt med stora hattar och måste ha skägg, konservativa muslimska kvinnor har sjalar eller burka, katolska kvinnor hade förr alltid huvudet täckt under mässan, de går och biktar sig. Munkar och nunnor lever i celibat. De är konstiga människor.

Satir är lätt att rikta mot dessa grupper. Lätt att använda sex, som del av satiren. Elisabet Olsson Wallin fick ställa ut sina bilder av homosexparties i kyrkan, och svenska kyrkan tycker att det var en okej variant av bibeltolkning. Det var det förstås många kristna som inte tyckte. Men en liten bildskandal kan ju pigga upp, om inte annat. Med andra utgångspunkter har sex ofta använts när kommunister på 60-talet skulle häckla kapitalister, eller när man vill göra narr av judar, eller - förstås - muslimer.

Som vän av yttrandefrihet tycker jag allt detta är okej. Men jag tycker det är lika okej att några yttrar sig om att det inte är eller "känns" okej för dem. Konservativas fri-och-rättigheter alltså.
Yttrandefrihet är ju av tradition på den "modernes" sida, ända fram till nazism och sverigedemokratism, när den i stället bubblar upp som allsköns gammal ansamlad fördomsfullhet och hat, som ska ut: allt på en gång. Hatsidorna på nätet brinner av dumhet. På samma sätt brinner jihadister av ett ansamlat hat, och det är knappast ett par teckningar här eller där som får de att anfalla, de söker bara ett mål; tecknare, skolor, kvinnor, judar whatever.

För mig gäller detta: All satir är okej och särskilt okej är den som riktar sig mot makt, övermakt, förtryck, dumhet och repressalier. "Krossa den skändliga" sa Voltaire, om kyrkan, eftersom kyrkans auktoritet var en maktfaktor. Detsamma gäller makt-och-terror-typer inom Islam. Samt satir riktad mot det kapitala utsugandet av underbetald arbetskraft och jordens resurser.
Men även bland de roliga satirtecknarna ligger andra kulor på lut. Det är som på twitter - den som drar det grövsta språket vinner. Därför spyr, kräks och skjuter sig folk dagligen på Twitter, och nyanserna går upp i rök. Det kan va kul. Men oftast inte. När det gäller satir är det sämre om de grövsta skämten drabbar delar av ett folk som befinner sig i underläge, romer, judar, muslimer, förr i världen kanske arbetare och samer.

Till och med en "modern" människa som Lars Hillersberg kunde inte låta bli att karikera judar å det grövsta, och blev också anmäld för rasism i sina teckningar. Det kunde väl hänt också med Charlie Hebdos teckningar av företrädare för Islam. Svartmuskiga, tjockläppade, raskarikatyrer. Men det har inte hänt.
Det som dock förblir mindre okej är när satiren i stället för att rikta sig mot makten, riktar sig mot redan undertryckta grupper, mot vanliga muslimska kvinnor med sjal, mot män i tofflor, mot judar med stora näsor, all denna gamla sörja av nedlåtenhet.
Därför bör man vara lyhörd för vem och vad och vilka som träffas av satiren. Lyhörd, men inte censurerad.
Jag tror inte att den som inte själv, eller ens i sin familj, drabbats av elak satir, av rasistiska karikatyrer eller av kvinnoförakt, kan fatta hur det är att få det över sig. Däremot tror jag att människor ur tidigare förtryckta grupper, judar eller muslimer, känner det mer, och har större anledning att efterfråga en viss betänksamhet.

Personligen är jag inte så besatt av tanken på att människans högsta frihet är att rita mohammedhundar eller en helig ande som sätter på Jesus bakifrån. Jag är också en av dem som vuxit upp med ett visst pietet för det s.k. heliga. Alltså förstår jag de som känner sig trampade på, vare sig de är muslimer, kristna eller judar. Det är min sorts tolerans.

Teckning från Charlie Hebdo

Jag länkar till fyra texter, en av Johannes Anyuro, en "modern" man, poet, muslim, som diskuterar med sig själv om Gud. En av Henry Bronett om Lars Hillersbergs antisemitiska teckningar. En av Göran Rosenberg om Europa och multikulturalismen. Och till sist Ulrika Knutsson om Lars Vilks och rondellhunden. 
Tillägg 15.1. Länkar även till Slavoj Zizek i DN, han tillför något. Ytterligare perspektiv ger Håkan Lindgrens intervju med Taslima Nasrin, en förkämpe för fri-och rättigheter som tröttnat på islam, koranen och slöjan. 
På den här websidan kan man läsa berättelser av kvinnor och män som lämnat Islam.
För övrigt tycker jag alla borde se den utmärkta dokumentären om IS på SvT Play.
Tillägg 21.1. En artikel skriven av Pankaj Mishra, som mer än någon annan jag läst försöker omfatta hela komplexiteten mellan Väst/Öst, Upplysning/Tradition. Tack Gunnar Pettersson för länken.

Ceci nést pas une religion

Detta är inte en religion. (Charlie Hebdo).
Och detta (nedan) är inte Västerländsk Civilisation. (Geert Wilders).