Visar inlägg med etikett natur.. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett natur.. Visa alla inlägg
söndag 16 augusti 2020
onsdag 27 maj 2020
Lasse - min barndomsvän
Jag hade tappat bort hans telefonnummer, och började leta efter namnet Lars Oldryd i Norrtälje. Kunde inte hitta honom. Anade oråd. Till sist fann jag begravningsannonsen från själva lilla kyrkan i Roslagen. Lasse hade gått bort redan 2018. Så konstigt, flera gånger runt de åren hade jag tänkt åka ut och hälsa på honom, bara äta en middag så där, en vårkväll i Norrtälje. Det blev inte av - som så mycket annat här i livet.
Lasse var en snäll man, och en kärvänlig liten pojke. Första gången vi träffades kom han roende över sjön med en svart kattunge i en korg, och när han skulle lämna över katten till mig kunde han inte låta bli att gråta. Vi var båda sex år. Det var min första kattunge, och jag blev kär på en gång. Den hade ljusblå ögon. Lasse hade också blå ögon, stora och för det mesta glada. Katten var underbar, den fick heta Lotta, och sprang bort sig i älskogen redan sommaren därpå.
Men Lasse och jag blev kvar där i viken. Vi gjorde utflykter med båtar och han fick låna min kajak och välte också med den. Det var nog några år senare. Vi metade aborre på udden under tyst gemenskap, och ibland hälsade vi på hans fiskande farföräldrar som alltid var skrattlystna. Ännu lite senare kom vi i tonåren och jag minns en förlustelse i höet i ladan med mycket smek och kel och puss och hångel, som det kallas nu. Sen blev jag ihop med hans kompis, vilket nog inte var så roligt för Lasse.
Många år senare efter diverse skilsmässor träffades vi några gånger igen, i Roslagen. Det hände att han mötte mig vid bussen och hjälpte mig köra ner alla matvaror till huset. Vi åt middag ihop. Ibland kom han över en höstdag och satt i solen på verandan och var mestadels lika skrattlysten som sina förfäder. Några gånger rodde jag över viken till honom och vi åt ihop. Han bjöd på konjak. Vi pratade om allt möjligt, våra somrar som barn, men han var också beläst, så vi pratade böcker. Lasse hade lång kropp, långa händer och långa armar, som han gärna använde på ett afrikanskt sätt när han gestikulerade. Det, och hans humor, bidrog till nöjet att prata med honom. Sen följde han mig ner till båthuset i augustimörkret och lyste upp med en lampa så jag kunde vickla mig ut och ro hemåt i sena natten.
Det behöver väl knappast sägas att det bara är män man litar på som man är ensam med långt ute i skärgården om natten. Nej. Det behöver inte sägas. Det vore nästan en förolämpning. Far vidare lilla Lasse, hoppas himlen har en svart katt till dig. Med blå ögon.
Lasse var en snäll man, och en kärvänlig liten pojke. Första gången vi träffades kom han roende över sjön med en svart kattunge i en korg, och när han skulle lämna över katten till mig kunde han inte låta bli att gråta. Vi var båda sex år. Det var min första kattunge, och jag blev kär på en gång. Den hade ljusblå ögon. Lasse hade också blå ögon, stora och för det mesta glada. Katten var underbar, den fick heta Lotta, och sprang bort sig i älskogen redan sommaren därpå.
Men Lasse och jag blev kvar där i viken. Vi gjorde utflykter med båtar och han fick låna min kajak och välte också med den. Det var nog några år senare. Vi metade aborre på udden under tyst gemenskap, och ibland hälsade vi på hans fiskande farföräldrar som alltid var skrattlystna. Ännu lite senare kom vi i tonåren och jag minns en förlustelse i höet i ladan med mycket smek och kel och puss och hångel, som det kallas nu. Sen blev jag ihop med hans kompis, vilket nog inte var så roligt för Lasse.
Många år senare efter diverse skilsmässor träffades vi några gånger igen, i Roslagen. Det hände att han mötte mig vid bussen och hjälpte mig köra ner alla matvaror till huset. Vi åt middag ihop. Ibland kom han över en höstdag och satt i solen på verandan och var mestadels lika skrattlysten som sina förfäder. Några gånger rodde jag över viken till honom och vi åt ihop. Han bjöd på konjak. Vi pratade om allt möjligt, våra somrar som barn, men han var också beläst, så vi pratade böcker. Lasse hade lång kropp, långa händer och långa armar, som han gärna använde på ett afrikanskt sätt när han gestikulerade. Det, och hans humor, bidrog till nöjet att prata med honom. Sen följde han mig ner till båthuset i augustimörkret och lyste upp med en lampa så jag kunde vickla mig ut och ro hemåt i sena natten.
Det behöver väl knappast sägas att det bara är män man litar på som man är ensam med långt ute i skärgården om natten. Nej. Det behöver inte sägas. Det vore nästan en förolämpning. Far vidare lilla Lasse, hoppas himlen har en svart katt till dig. Med blå ögon.
lördag 25 april 2020
Lönnblom
Ute vid sjön var allt försjunket i ett milt grått ljus. Vita fåglar rörde sig oroligt mot den ljusgrå himlen; trutar, måsar, en och annan kråka. Hägern kom inte idag. Sån tur har man inte alltid.
Men folk hade börjat gå hem.
Jag satt vid sjön och såg de mörka träden på udden, de som ännu kraftsamlar för den stora utslagningen. En händelse bortom all tävlan. Mot det murriga brunsvarta avtecknade sig lönnarnas kronor, ärggröna och vida. Den största och vackraste lönnen var jag framme och hälsade på. Vi är mycket gamla vänner.
En annan gammal vän talade jag länge med, per telefon idag. Delade en del oro som ligger i tiden och en del annat som följt oss under decennier. Så gamla och trofasta vänner har man bara några. Det är strålande. Människor som förstår det mesta om varann, och kan låta resten vara.
Och i förrgår talade jag med min vän i Lappland, också det en vänskap som fyllt mer än trettio år. Det är dessa "enkla" saker som glädjer en nu: Människor som man kan lita på. Träd som slår ut. En kort och oändligt vacker bris över vattnet.
Det finns också en särskilt mild tomhet som kommer över en vid stranden av en sjö i grått väder. Ostörd av allt.
Men folk hade börjat gå hem.
Jag satt vid sjön och såg de mörka träden på udden, de som ännu kraftsamlar för den stora utslagningen. En händelse bortom all tävlan. Mot det murriga brunsvarta avtecknade sig lönnarnas kronor, ärggröna och vida. Den största och vackraste lönnen var jag framme och hälsade på. Vi är mycket gamla vänner.En annan gammal vän talade jag länge med, per telefon idag. Delade en del oro som ligger i tiden och en del annat som följt oss under decennier. Så gamla och trofasta vänner har man bara några. Det är strålande. Människor som förstår det mesta om varann, och kan låta resten vara.
Och i förrgår talade jag med min vän i Lappland, också det en vänskap som fyllt mer än trettio år. Det är dessa "enkla" saker som glädjer en nu: Människor som man kan lita på. Träd som slår ut. En kort och oändligt vacker bris över vattnet.
Det finns också en särskilt mild tomhet som kommer över en vid stranden av en sjö i grått väder. Ostörd av allt.
fredag 27 mars 2020
Nostalgi - skotska öar
Idag blir det bara drömmerier här. Musik och gamla minnen från resor i Skottland.
Den här bilden är från Isle of May i Kungadömet Fife (låter som Tolkien varit där) -
och här har lunnefåglarna nyss landat för sin trevliga parningssäsong, hörde jag idag från
naturvårdaren på ön. Just på denna ö har jag inte varit, den är för övrigt bara nån dryg kilometer lång, men på många andra skotska öar har jag vandrat i timmar utan tid.
Detta blå hav, denna himmel. Let´s arise and go now, to the Island of the Free.
Eller som W.B Yeats skrev: The Lake of Innisfree
I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.
And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight's all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet's wings.
I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart's core.
(W. B. Yeats - 1865-1939)
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.
And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight's all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet's wings.
I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart's core.
(W. B. Yeats - 1865-1939)
måndag 9 mars 2020
Viktigaste artikeln idag: Umair Haque
Den här artikeln kom till under trycket av Coronaviruset, men uppfordrar oss att se The Big Picture: Människors ojämlikhet i tillgång till föda, sjukvård, och allt annat av vikt. Läs, eller var lite fega! Och varsågod att ta att Umair Haque också är en dramtaisk talang.
"What moonshot does an age of rising authoritarian-fascism tell us that we need to get serious about? Building a world where every life has dignity, stability, security. Nobody — and I mean nobody — should live the way that Americans live: terrified that they might lose their job, and with it goes their healthcare, their savings are nonexistent, and soon enough, they might find themselves on the street. Americans rarely question any of that — but they should. What good is a modern society if people go on living in despair and fear? That way, they become easy meat for demagogues. Democracy cannot sustain itself. So if we are serious about democracy, then, too, we must create a world where every life — every one — has the basics, and never lives in want and fear again."
Hela artikeln finns här:The Lesson the 21st Century is Trying to Teach Us.
"What moonshot does an age of rising authoritarian-fascism tell us that we need to get serious about? Building a world where every life has dignity, stability, security. Nobody — and I mean nobody — should live the way that Americans live: terrified that they might lose their job, and with it goes their healthcare, their savings are nonexistent, and soon enough, they might find themselves on the street. Americans rarely question any of that — but they should. What good is a modern society if people go on living in despair and fear? That way, they become easy meat for demagogues. Democracy cannot sustain itself. So if we are serious about democracy, then, too, we must create a world where every life — every one — has the basics, and never lives in want and fear again."
Hela artikeln finns här:The Lesson the 21st Century is Trying to Teach Us.
fredag 17 januari 2020
Maten, natten och flickan
När började maten smaka ihåligt, frågade han. Är det sen det blev normalt att forsla fisk från Nordatlanten 800 mil, för att paketera den i Kina? Eller är det för att...
Han kom inte på något mer just då.
Hon hade just ätit en banan, och hon anade att den kom från en plantage som uppstått på en plats där all naturlig vegetation röjts undan.
I skålen på bordet fanns också mandlar från Kalifornien. Den plats på jorden som använder mest pesticider mot skadedjur.
Ingen av dem orkade tänka så länge på den saken.
De åt och drack och solen förflyttade sig lite, sen kom månen upp. Molnen flög förbi månen, den kom fram, den dolde sig igen. De stod på balkongen i den milda januarikvällen. Runtomkring dem fanns arton balkonger med ljuslyktor tända. Ingen stod på de andra balkongerna.
När blev natten den enda verkliga platsen, frågade hon sig själv, hon kunde inte fråga honom om det, eftersom han var en morgonmänniska. Men om natten, när allt var tyst, när det verkade som om hela världen sov, då öppnade sig andra kanaler, förbindelser som inte var Handels. Rikedomar som inte förtjänades med gifter och underbetald arbetskraft på kinesiska förpackningsindustrier.
När natten kommer, tänkte hon, då blir vi människor så som vi var förr; nattjagande rovdjur, med alla sinnen vakna. Och det är så musiken uppstår. Och berättelserna. Människan drömmer vaket om sin inåtvända jakt, om immateriella förbindelser, utan artificiella tillsatser.
Det är ett motgift. För varenda gift som marknaden producerar uppstår ett motgift av något slag. En utsikt åt ett annat håll. En dikt, eller ett musikstycke. Ibland en flicka som varje fredag sitter vid ett riksdagshus och demonstrerar för livet på jorden.
Kulturen är inte de där abonnemangen till Operan, Dramaten eller ens på Ord&Bild. Den riktiga kulturen är motståndet. Först mot gravitationen: Katedralerna reser sig. Sen mot makten, förslagenheten och lögnerna. Skapa är att verkliggöra det som ligger under, det som snacket och de hemliga överenskommelserna döljer.
Fiskarna som simmar, regnet, dagens långsamma ankomst, skönheten. En idé, en meanderflod, lekande rovdjursungar. Den oerhörda sagan om livet. Politiken satt på håll käft en stund.
Kultur är när maten inte smakar ihåligt. Inte fryst, 800 mil jet, förpackad. Och konst får gärna vara större än debatten.
 |
| Målning: Edvard Munch |
söndag 19 maj 2019
Kastanjeträdet
Idag är det den tiden. Den höga kastanjen på gården, som sträcker sig upp mot takåsarnas höjd och över, blommar för fullt igen. Jag häpnar varje vår över den överdådiga blommen. Finns inte ett till kastanjeträd i denna stad som blommar så ymnigt. Kanske beror det på min bästa och flitiga granne som ständigt berikar gården med nya plantor, träd och växter: Japanska rönnar och pioner av alla de slag, rodondendron och tulpaner, kryddväxter och humle, kinesisk bambu (grön hela vintern) och klematis, och som samtidigt gött varenda rabatt med naturlig hönsskit som säkert också kommit kastanjen till del. Detta är den praktiska avdelningen av det himmelska. Här kommer W. B. Yeats.
O chestnut-tree, great-rooted blossomer,
Are you the leaf, the blossom or the bole?
O body swayed to music, O brightening glance,
How can we know the dancer from the dance?
Bilden är inte från vårt träd, det blommar dubbelt så mycket. Men jag är igen mobilfotograf.
lördag 13 april 2019
När ilskan ligger i luften
Det har varit vackra dagar, men kalla. Man tröttnar på klimatet, söker efter en resa. Talar med en vän som också är lite trött på alltihop. Vädret, jobbet, de egendomliga parkvakterna som beskär och hugger, hugger och beskär och förvandlar det stora parkområdet till "en golfbana" som hon sa. Jag sa: Naturfascism.
Det är som om Svenska Dagbladets inrednings- och hemma-hos-sidor flyttar ut i medvetandet på dem som planerar och sköter våra parker. Stora högar av hägg ligger uppstaplade, man fattar inte varför. Vad har häggen gjort för ont? Den brer knappast ut sig, den blommar urvackert. Men många av dem som sköter park saknar skönhetssinne. De har bara en idé om att skrapa rent och liksom "renovera" naturen. För några år sen skar de ner all vass runt Botaniska Trädgårdens stränder vid Brunnsviken. Så charmlöst och neurotiskt. Alla som vet någonting vet ju att det är där sjöfåglarna gömmer sig och sina ungar.
Samma mentalitet återkommer i olika sammanhang. Hur det ska se ut. Att det är en modegrej, men också en investering, en liten parad för välkomnandet av vi-som-vill-upp. Man skrapar rent berg och man skrapar rent i sina sekelskifteslägenheter. En köksö måste man ha, och en hund, och ett par barn som dekor i matrummet man skickar ut på Instagram. Man måste så mycket. Att ha och ha. Eller- å andra sidan - att ha eller att vara, motsättningen som Erich Fromm myntade. Ha-människorna kommer aldrig att bli nöjda med mindre än att det tagit allt som går att ta och skurit ner all hägg eller en alm eller en ask som står i vägen för "deras utsikt". Deras utsikt är naturligtvis hur som helst knappologisk. Natur och allt annat förvandlat till små små bongar i deras kassa-apparater som blir fler och fler. Man vet att de också kan muta en parkvakt att ta bort träd som "står i vägen" utanför deras hus.
Mitt förakt för den mentaliteten är enorm. Jag får gå allt längre bort från allt det där. Se till att det försvinner i fjärran, som den lilla obetydliga epok det är. Men den äter jorden. Den lämnar sopor efter sig. Den är en naturkatastrof. Välkomna till utsikten mot de ägda vattnen. Ursäkta om den inte är särskilt vid.
Det är som om Svenska Dagbladets inrednings- och hemma-hos-sidor flyttar ut i medvetandet på dem som planerar och sköter våra parker. Stora högar av hägg ligger uppstaplade, man fattar inte varför. Vad har häggen gjort för ont? Den brer knappast ut sig, den blommar urvackert. Men många av dem som sköter park saknar skönhetssinne. De har bara en idé om att skrapa rent och liksom "renovera" naturen. För några år sen skar de ner all vass runt Botaniska Trädgårdens stränder vid Brunnsviken. Så charmlöst och neurotiskt. Alla som vet någonting vet ju att det är där sjöfåglarna gömmer sig och sina ungar.
Samma mentalitet återkommer i olika sammanhang. Hur det ska se ut. Att det är en modegrej, men också en investering, en liten parad för välkomnandet av vi-som-vill-upp. Man skrapar rent berg och man skrapar rent i sina sekelskifteslägenheter. En köksö måste man ha, och en hund, och ett par barn som dekor i matrummet man skickar ut på Instagram. Man måste så mycket. Att ha och ha. Eller- å andra sidan - att ha eller att vara, motsättningen som Erich Fromm myntade. Ha-människorna kommer aldrig att bli nöjda med mindre än att det tagit allt som går att ta och skurit ner all hägg eller en alm eller en ask som står i vägen för "deras utsikt". Deras utsikt är naturligtvis hur som helst knappologisk. Natur och allt annat förvandlat till små små bongar i deras kassa-apparater som blir fler och fler. Man vet att de också kan muta en parkvakt att ta bort träd som "står i vägen" utanför deras hus.
Mitt förakt för den mentaliteten är enorm. Jag får gå allt längre bort från allt det där. Se till att det försvinner i fjärran, som den lilla obetydliga epok det är. Men den äter jorden. Den lämnar sopor efter sig. Den är en naturkatastrof. Välkomna till utsikten mot de ägda vattnen. Ursäkta om den inte är särskilt vid.
 |
| Foto ur Roy Anderssons: Sånger från andra våningen |
fredag 15 mars 2019
Northofswedens foton
Och så har jag hittat till North of Swedens vackra fotolab på Flickr. Värt att betrakta när man bara vill fly från marsvinterns stillastående till snygga foton från här och andra länder. En god fotograf.
Här är den sagoaktiga bilden från skogiga höjder i Japan som, liksom alltid, gömmer ett tempel.
https://www.flickr.com/photos/northofsweden/5212085789/
Och här är ett fågelberg från Cape S.t Mary i Kanada. Hämtat ur Lenas andra fotoblogg:
http://northofswedenphotography.blogspot.com/
Här är den sagoaktiga bilden från skogiga höjder i Japan som, liksom alltid, gömmer ett tempel.
https://www.flickr.com/photos/northofsweden/5212085789/
Och här är ett fågelberg från Cape S.t Mary i Kanada. Hämtat ur Lenas andra fotoblogg:
http://northofswedenphotography.blogspot.com/
tisdag 1 januari 2019
onsdag 18 juli 2018
Kan man bli en regnturist?
Såg att det var väldiga åskväder och regn i Göteborg med närliggande öar igår. Jag råkar ha några gamla vänner på en av de öarna; Styrsö. Jag kan se framför mig hur vattnet forsar runt husen, blixt och dunder över taken. Inte ett väder jag brukar gilla. Men den här sommaren gör mig tveksam.
Sitter fast sen en vecka i 30-gradigt, samtidigt som flygen bär iväg söderut till 33 och 35 och kan inte för mitt liv komma på vart jag vill åka, och med vilket tåg, i denna hettan. Men något norrut verkar lagom. Hörde dock av en granne som varit i Tällberg, en söt gammal herre, att det var bråk på tåget ner. Typiskt värmebölja-bråk, sånt som ibland lett till kravaller i mer vilda områden.
Här är lugnt. Och hett. Gardiner för fönstren. Jag väntar till nio på kvällen innan jag går ut för att simma, i den gudskelov närbelägna sjön. Då är jag fullständigt lycklig cirka två timmar. Tar bussen hem och går mitt i gatan mot ljuset från solnedgången. Det finns knappt några bilar. Alla grannar är bortresta utom min favorit som jobbar och vattnar i trädgården. Själv har jag bara orkat ställa ut skålar med vatten till fåglar och insekter.
Fortfarande vid elva ångar gatorna av hetta. Det är New York över detta, men mindre störigt. Vattenbilen åker runt och väter ner och lämnar ångande gator efter sig. Jag håller mig vaken mest hela natten, när svalkan kommer, för det är då man kan leva, tänka, skriva lite, ta den enorma disken.
Men det kanske är dags för regnturism: Lofoten eller Bodö, typ. Eller Irlands västkust? En twittrare från Göteborg föreslog att det borde byggas en mur runt de distrikt av Sverige där det fortfarande regnar. Så att inte folket från Svealand och Gävleborg översvämmar västlandet och tar för sig av regnet som värsta välfärdsimmigranter. Vad får folk allt ifrån?
Det plaskande, strilande, ångande, fallande, forsande soundet av regn blev dock för mycket även i Göteborg idag. Snudd på obehagligt med vattenfyllda källare och alltför blöta hus. Och i mellansverige norrut bara brinner det. En del på grund av blixtnedslag och självantändningar, en hel del på grund av mänskligt slarv.
Sluta grilla nu, för fan, svenskar. Bli regnturister!
PS: Arga polisen om att idioter fortfarande sitter ute och eldar eller grillar: Det finns möjligen andra sätt att "mysa" än att ställa till med skogsbränder. Möjligen!
PS2: Och nu börjar man från höger politisera bränderna och deras bekämpning, som om det var regeringens fel, och inte den mycket mer långsiktiga planeringen för kostnader till vattenbärande flyg, brandförsvar, katastrofberedskap etc. Som Sebastian Rasmusson skrev på twitter, angående moderaternas klagomål.
"Annat sätt att se på saken:
NUON-affärens kostnad = 158 brandflyg
M:s skattesänkningar = 107 brandflyg
Nya Karolinska = 140 brandflyg".
Sitter fast sen en vecka i 30-gradigt, samtidigt som flygen bär iväg söderut till 33 och 35 och kan inte för mitt liv komma på vart jag vill åka, och med vilket tåg, i denna hettan. Men något norrut verkar lagom. Hörde dock av en granne som varit i Tällberg, en söt gammal herre, att det var bråk på tåget ner. Typiskt värmebölja-bråk, sånt som ibland lett till kravaller i mer vilda områden.
Här är lugnt. Och hett. Gardiner för fönstren. Jag väntar till nio på kvällen innan jag går ut för att simma, i den gudskelov närbelägna sjön. Då är jag fullständigt lycklig cirka två timmar. Tar bussen hem och går mitt i gatan mot ljuset från solnedgången. Det finns knappt några bilar. Alla grannar är bortresta utom min favorit som jobbar och vattnar i trädgården. Själv har jag bara orkat ställa ut skålar med vatten till fåglar och insekter.
Fortfarande vid elva ångar gatorna av hetta. Det är New York över detta, men mindre störigt. Vattenbilen åker runt och väter ner och lämnar ångande gator efter sig. Jag håller mig vaken mest hela natten, när svalkan kommer, för det är då man kan leva, tänka, skriva lite, ta den enorma disken.
Men det kanske är dags för regnturism: Lofoten eller Bodö, typ. Eller Irlands västkust? En twittrare från Göteborg föreslog att det borde byggas en mur runt de distrikt av Sverige där det fortfarande regnar. Så att inte folket från Svealand och Gävleborg översvämmar västlandet och tar för sig av regnet som värsta välfärdsimmigranter. Vad får folk allt ifrån?
Det plaskande, strilande, ångande, fallande, forsande soundet av regn blev dock för mycket även i Göteborg idag. Snudd på obehagligt med vattenfyllda källare och alltför blöta hus. Och i mellansverige norrut bara brinner det. En del på grund av blixtnedslag och självantändningar, en hel del på grund av mänskligt slarv.
Sluta grilla nu, för fan, svenskar. Bli regnturister!
PS: Arga polisen om att idioter fortfarande sitter ute och eldar eller grillar: Det finns möjligen andra sätt att "mysa" än att ställa till med skogsbränder. Möjligen!
PS2: Och nu börjar man från höger politisera bränderna och deras bekämpning, som om det var regeringens fel, och inte den mycket mer långsiktiga planeringen för kostnader till vattenbärande flyg, brandförsvar, katastrofberedskap etc. Som Sebastian Rasmusson skrev på twitter, angående moderaternas klagomål.
"Annat sätt att se på saken:
NUON-affärens kostnad = 158 brandflyg
M:s skattesänkningar = 107 brandflyg
Nya Karolinska = 140 brandflyg".
fredag 22 september 2017
Hemingways gröna berg
Jag läste i tät följd ett par av Hemingways riktigt stora: Och solen har sin gång, uppgivenhetens generationsroman, och Att ha och inte ha, från trettiotalets depression; den vackraste minimalistiska prosapoesi man kan läsa, vid sidan av mästarens Grand Finale: Den gamle och havet.
Men mellan genirycken hade Hemingway onda och trötta dagar. Tilltufsad av skilsmässor, alkohol, en störtning med flygplan och en bilkrasch, bidar han sin tid någonstans mellan de fyra äktenskapens in-och-ut-gångar. Samt skriver en av sina sämre romaner, den pratiga, lite skrytiga, Afrikas gröna berg. Det var förstås något han måste göra; journalisten och jägaren hade skaffat sig tillräckligt med dagboksmaterial från sina safari-resor i Afrika - en bok måste det bli, nu när alla väntade på en Hemingway. Tvånget att producera mellanromaner är ett öde han delar med de flesta bästsäljande författare.
Så här sitter vi nu i Kenyas bush, whiskypimplande Hemingway och ett gäng andra sysslolösa vita, som drar ut på noshörningsjakt med afrikanska vägvisare.
Det är lite patetiskt, som om de svarta och deras natur var ett sorts fritidshem för omogna vita män som ska bevisa någonting. Sin kraft och manlighet och närhet till livets allra häftigaste sida, förstås. Blod och död och bara vita ben som tränger sig igenom taggiga buskage. Problem med rostiga gevär och immande glasögon. Och så - det befriande skottet, fullträffen, följd av slaktprocedur och hemforsling i jeep. Adrenalinkick och visslingar i reptilhjärnan, i eftersnacket vid lägerelden, och vidare ut i manlighetskulten. Ja - och sedan de förklokade biografierna om en Hemingway som kompenserar sina sexuella tillkortakommanden på jaktens och tjurfäktningens arena. Sant, och inte sant.
För jag läser en Hemingway som alltid begeistras av naturen. Som med viss överdrift odlar det ursprungligaste av mysterier; det att vi delar liv och död med djuren. Att solen har sin gång och bergen är gröna för oss alla.
Observant som den jägare han är, drar han in läsaren i sin trollkrets av friska sinnesintryck, och man ser inte längre den trötte västerländske mannen på väg efter kickar. Man ser en halvvuxen pojke som nosar sig fram på stigar och stränder, fångad av nuet och faran.
Afrikas gröna berg må vara Hemingways barnsligaste roman, ändå kan jag känna igen mig i hans eviga Huckleberry-Finn-gestalt; med näsan mot vinden och äventyret. Man behöver mer än ett par glasögon för att förstå en man som en besläktad.
Tidigare publicerad i UNT.
Men mellan genirycken hade Hemingway onda och trötta dagar. Tilltufsad av skilsmässor, alkohol, en störtning med flygplan och en bilkrasch, bidar han sin tid någonstans mellan de fyra äktenskapens in-och-ut-gångar. Samt skriver en av sina sämre romaner, den pratiga, lite skrytiga, Afrikas gröna berg. Det var förstås något han måste göra; journalisten och jägaren hade skaffat sig tillräckligt med dagboksmaterial från sina safari-resor i Afrika - en bok måste det bli, nu när alla väntade på en Hemingway. Tvånget att producera mellanromaner är ett öde han delar med de flesta bästsäljande författare.
Så här sitter vi nu i Kenyas bush, whiskypimplande Hemingway och ett gäng andra sysslolösa vita, som drar ut på noshörningsjakt med afrikanska vägvisare.
Det är lite patetiskt, som om de svarta och deras natur var ett sorts fritidshem för omogna vita män som ska bevisa någonting. Sin kraft och manlighet och närhet till livets allra häftigaste sida, förstås. Blod och död och bara vita ben som tränger sig igenom taggiga buskage. Problem med rostiga gevär och immande glasögon. Och så - det befriande skottet, fullträffen, följd av slaktprocedur och hemforsling i jeep. Adrenalinkick och visslingar i reptilhjärnan, i eftersnacket vid lägerelden, och vidare ut i manlighetskulten. Ja - och sedan de förklokade biografierna om en Hemingway som kompenserar sina sexuella tillkortakommanden på jaktens och tjurfäktningens arena. Sant, och inte sant.
För jag läser en Hemingway som alltid begeistras av naturen. Som med viss överdrift odlar det ursprungligaste av mysterier; det att vi delar liv och död med djuren. Att solen har sin gång och bergen är gröna för oss alla.
Observant som den jägare han är, drar han in läsaren i sin trollkrets av friska sinnesintryck, och man ser inte längre den trötte västerländske mannen på väg efter kickar. Man ser en halvvuxen pojke som nosar sig fram på stigar och stränder, fångad av nuet och faran.
Afrikas gröna berg må vara Hemingways barnsligaste roman, ändå kan jag känna igen mig i hans eviga Huckleberry-Finn-gestalt; med näsan mot vinden och äventyret. Man behöver mer än ett par glasögon för att förstå en man som en besläktad.
lördag 13 februari 2016
När isen håller
Idag gjorde jag en av dessa för mig livsnödvändiga långpromenader. Av en lycklig slump var isen perfekt igen, efter förra veckans blöta. Dessutom hittade jag en bortglömd vandringsstav som jag tog med mig utifall att halka rådde någonstans. Det var ett fint snötäcke på isen. Jag mötte Stanley, som sa att jag såg ut som en syster till Gandalf. (Vet inte om det är nån vidare komplimang). Mötte två flickor från Venedig som inte vågade gå så långt ut på isen. Pratade med Erik från Sundsvall, som just köpt nya långfärdsskridskor och åkte på något annat än hockeyskrillor för första gången i sitt liv.
Erik svingade iväg, och sen var isen tom. Jag gick i jämn och uthållig takt, en sort som de självshjälpsaktiga kallar walking meditation, och inte ens de har helt fel. Jag kommer verkligen i bra stämning, mitt ute på en is, på en sjö vars elementa påminner om helt andra promenader, längre uppåt landet. Vitgrå is, svarta träddungar, och en himmel som långsamt skiftar mot solnedgångsrosa. Det är just den jämna uthålliga takten som gör att man snart faller in i ett rent estetiskt vaggande. Sen kan man dessutom dricka varm choklad när man kommit fram till parken som håller med det, och annat.
Jag har det bättre än Gandalf, om ni frågar mig. Inte ett enda mysterium att lösa idag. Fridens!
Erik svingade iväg, och sen var isen tom. Jag gick i jämn och uthållig takt, en sort som de självshjälpsaktiga kallar walking meditation, och inte ens de har helt fel. Jag kommer verkligen i bra stämning, mitt ute på en is, på en sjö vars elementa påminner om helt andra promenader, längre uppåt landet. Vitgrå is, svarta träddungar, och en himmel som långsamt skiftar mot solnedgångsrosa. Det är just den jämna uthålliga takten som gör att man snart faller in i ett rent estetiskt vaggande. Sen kan man dessutom dricka varm choklad när man kommit fram till parken som håller med det, och annat.
Jag har det bättre än Gandalf, om ni frågar mig. Inte ett enda mysterium att lösa idag. Fridens!
 |
| Foto: Gabrielle Roland Walden |
 |
| Foto från andra vidder |
lördag 29 augusti 2015
Sommarhimlar
De röda bussarna kommer farande ut ur åskmolnet med blixtar fräsande ur avgasrören. Måsarna anfaller Odenplan i slyngliga horder och skriar högre än mullret. De nappar rester på caféet och vid korvkiosken och slalomglider mellan halvspringande människor. Mörkt gråblå moln virvlar upp från ett hål i Vasaparken och fyller kvarteret ovanför Åhlens med färger utan riktning, violett och solkig mint mot en rasande kant av blyertsblåst. Det slår ned bakom kyrkan. Dånet kommer närapå samtidigt som en modig höggravid kvinna korsar gatan med två kassar lika fulla som magen. Naveln mitt i klotet verkar funka som balanspunkt. Nu kommer haglets dubbla anfall, först nedslaget, sen retorten. Det fräser om rännstenen. Men då är hon redan under tak, och jag med.
En person jag möter mellan två bussar kom just hem från Nordkalotten. Han säger "midnattssol".
- Och vad gav det dig, tycker du? frågar jag.
- Inte ett skit, svarar han. Och berättar om fester vars enda hangup bestod i att man måste bestämma sig var och när man skulle sova. Lampan var ju på hela tiden.
Men jag tror han föll offer för min ironiska fråga. I själva verket har vi båda varit långt borta, i varsin himmel. Det talar vi inte om på Odenplan.
Inte ens från cockpit har man en sån utsikt. Jag vet, jag har suttit där med piloterna. Stabila män som kan motstå en solnedgång över Alperna för en glutt på instrumentbrädan. En solnedgång i cockpit pågår i timmar, medan skuggorna djupnar mellan molnbergen. Man försjunker i det sublima medan piloterna rör om i kaffet och beaktar den korta landningsbanan på Skiathos och vindstyrkan över Egeiska havet. Så att vi landar på en av Europas minsta flygplatser med snabbt överstånden skräck.
Nej, inte från cockpit och inte från utsiktsbergen på Nordkalotten. Bara lagd på rygg ser man det. Om man väntar en stund. Andas ut, andas in. Kluckelikluck mot båtens toft där regnvatten och havsvatten gränsar till varandra. Under himlens Cyklopöga driver någon västerut som ett gammalt barn i en snäcka. Ovanför singlar tre myggor förbi österut, ovanför dem hägern, ovanför den svalorna, ovanför dem...
Man tror sig om att försvinna, seglande bland molnen. Men man är ingen mystiker. Man ska tillbaka till Odenplan och man vet det. Man har alldeles nyss stressat av och varvat ner, precis som alla andra. Och man är fri bara en liten stund, på gränsen mellan två världar och tillstånd. Utkommen ur staden, mellan blommorna och bråddjupen, liggande på rygg i en roddbåt, med ögonen öppna mot zenit. Färgen kallas blå. Hela fjärden är tyst. Strömmingens hopp i vattenytan är det enda som händer. Nu håller nyhetsrapporteringen käft, rastlösheten bleknar som slingan efter flygplanet.
Det finns ett läge dit man måste ta sig utan andras medverkan, utan distraktioner, utan att förkovra sig, och utan att vara trevlig mot någon. Bara från den punkten kan man återvända glad åt de andra, försonad med vanligheternas surr. Varenda folk med andlig självaktning har uppfunnit ritualer för att hitta den punkten. Men på en vik i Roslagen eller en sjö i Lappland kan man ta sig dit med hjälp av ett par åror och en roddbåt. Som vilken fiskarbonde som helst.
Gammal text, tidigare publicerad i UNT.
En person jag möter mellan två bussar kom just hem från Nordkalotten. Han säger "midnattssol".
- Och vad gav det dig, tycker du? frågar jag.
- Inte ett skit, svarar han. Och berättar om fester vars enda hangup bestod i att man måste bestämma sig var och när man skulle sova. Lampan var ju på hela tiden.
Men jag tror han föll offer för min ironiska fråga. I själva verket har vi båda varit långt borta, i varsin himmel. Det talar vi inte om på Odenplan.
Inte ens från cockpit har man en sån utsikt. Jag vet, jag har suttit där med piloterna. Stabila män som kan motstå en solnedgång över Alperna för en glutt på instrumentbrädan. En solnedgång i cockpit pågår i timmar, medan skuggorna djupnar mellan molnbergen. Man försjunker i det sublima medan piloterna rör om i kaffet och beaktar den korta landningsbanan på Skiathos och vindstyrkan över Egeiska havet. Så att vi landar på en av Europas minsta flygplatser med snabbt överstånden skräck.
Nej, inte från cockpit och inte från utsiktsbergen på Nordkalotten. Bara lagd på rygg ser man det. Om man väntar en stund. Andas ut, andas in. Kluckelikluck mot båtens toft där regnvatten och havsvatten gränsar till varandra. Under himlens Cyklopöga driver någon västerut som ett gammalt barn i en snäcka. Ovanför singlar tre myggor förbi österut, ovanför dem hägern, ovanför den svalorna, ovanför dem...
Man tror sig om att försvinna, seglande bland molnen. Men man är ingen mystiker. Man ska tillbaka till Odenplan och man vet det. Man har alldeles nyss stressat av och varvat ner, precis som alla andra. Och man är fri bara en liten stund, på gränsen mellan två världar och tillstånd. Utkommen ur staden, mellan blommorna och bråddjupen, liggande på rygg i en roddbåt, med ögonen öppna mot zenit. Färgen kallas blå. Hela fjärden är tyst. Strömmingens hopp i vattenytan är det enda som händer. Nu håller nyhetsrapporteringen käft, rastlösheten bleknar som slingan efter flygplanet.
Det finns ett läge dit man måste ta sig utan andras medverkan, utan distraktioner, utan att förkovra sig, och utan att vara trevlig mot någon. Bara från den punkten kan man återvända glad åt de andra, försonad med vanligheternas surr. Varenda folk med andlig självaktning har uppfunnit ritualer för att hitta den punkten. Men på en vik i Roslagen eller en sjö i Lappland kan man ta sig dit med hjälp av ett par åror och en roddbåt. Som vilken fiskarbonde som helst.
Gammal text, tidigare publicerad i UNT.
tisdag 18 augusti 2015
Det lugna augustiljuset
Så kom den ändå - sommaren. Här där jag bor är det lätt att både cykla och simma, att hitta en klippa eller en liten strand och pluppa ner sin kropp i vattnet som nu håller för en längre simtur. Enkla glädjeämnen är bäst - som jag alltid säger.
Markerna utåt Djurgården ser ut så här nu, enstaka dungar med blomster återstår efter julis kaskader, träden djupnar i färg, gräset skiftar i gult. Augusti är mognadens tid, och kanske lugnets.
Markerna utåt Djurgården ser ut så här nu, enstaka dungar med blomster återstår efter julis kaskader, träden djupnar i färg, gräset skiftar i gult. Augusti är mognadens tid, och kanske lugnets.
 | ||||||||
| Målning av Vilhelm Kyhn, dansk landskapsmålare, 1819 - 1903 |
torsdag 30 juli 2015
Gamla vykort från Skottland
Gamla vykort, som det ovan, är bland det vackraste jag vet. Helt i paritet med gamla kartor. Man ser dem ett ögonblick och förflyttas till en annan atmosfär. Älskar även sjökort, särskilt de från farvatten där jag seglade med min pappa, eller själv, med min Oslojolle. Eller med Pelle och Blenda Bernhard på en sailfish, som var bland det snabbaste och modernaste man kunde ha när jag var fjorton år.
Vykortet på min vinjettbild är från Fort William i Skottland, och berget är Ben Nevis. Jag sov över där en enda natt, på väg mellan Edinburgh och Hebriderna. Det var i september, och rummet där jag bodde var ganska rått och gasvärmen fick man bara på genom att stoppa i en liten pollett. Jag hade ingen pollett. Mitt minne av Fort William är alltså att jag är ute rätt sent på kvällen i en ganska död liten stad, ungefär lika öde som Flen en tisdagskväll, och letar efter någon som kan sälja polletter. Jada, jag fann en.
Sen for jag vidare nästa dag, till Oban, där jag också bara sov en natt vid ett fönster där det blåste in, intill en järnvägsstation där tågen kom och gick väldigt tidigt. Det var på den tiden man tålde allt.
Med båt kom jag så fram till Mull, och vidare till Iona, och tillbaka till Isle of Skye och ut till North Uist, vidare till South Uist, vidare till Barra. Och detta var en av de allra vackraste resorna i mitt liv. Men det stora mäktiga berget Ben Nevis, Storbrittaniens högsta, det såg jag bara en kort stund från ett tågfönster.
Bilden ovan är från South Uist. Nedan från North Uist, den första plats på jorden som fått mig att fälla "skönhetstårar".
fredag 24 juli 2015
Göra solsken
Om man nu säger sommar. Om man nu säger rosornas tid, för att rosorna blommar som aldrig förr. Om man nu säger att träden doftar mer efter regn. Balsampoppeln doftar. Och resterna av en schersminbuske. Och dungar av konstiga blommor jag aldrig vet namnet på.
Och prästkragar doftar inte, men står sig. Blåklockan har blommat över, och blåelden är svag. Ja, elden är svag och vattnet är kallt. Men engelsmannen hoppade i och upp på bryggan igen. I och upp igen. Tre gånger, som en äkta britt. Det är ju brittsommar, mer än sommar. Och vid samma tid förra året var det 30 grader och vi simmade ofta och länge.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till så längtar jag efter verklig sommar. Som den var förra året. Och förrförra. Och även september i Lappland var mer soligt än det här. Ja, man får klaga. Men jag måste resa också. Till ett varmare hav. Måste tänka på det; att jag kan resa. Och släppa min bok och mina bindningar ett tag. Släppa och resa.
Men innan dess blir det en bättre tid här runt 8:e augusti. Om nu augusti-augurerna stämmer. Om Gud är med oss och solen och den allmängiltiga karman. Jag tror vi satsar på den ändå. Den allmänneliga karman, som likt vädret gäller för alla. Och skiner lika över alla. Om den bara nu vill. Göra solsken.
Målning: Vincent van Gogh.
Och prästkragar doftar inte, men står sig. Blåklockan har blommat över, och blåelden är svag. Ja, elden är svag och vattnet är kallt. Men engelsmannen hoppade i och upp på bryggan igen. I och upp igen. Tre gånger, som en äkta britt. Det är ju brittsommar, mer än sommar. Och vid samma tid förra året var det 30 grader och vi simmade ofta och länge.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till så längtar jag efter verklig sommar. Som den var förra året. Och förrförra. Och även september i Lappland var mer soligt än det här. Ja, man får klaga. Men jag måste resa också. Till ett varmare hav. Måste tänka på det; att jag kan resa. Och släppa min bok och mina bindningar ett tag. Släppa och resa.
Men innan dess blir det en bättre tid här runt 8:e augusti. Om nu augusti-augurerna stämmer. Om Gud är med oss och solen och den allmängiltiga karman. Jag tror vi satsar på den ändå. Den allmänneliga karman, som likt vädret gäller för alla. Och skiner lika över alla. Om den bara nu vill. Göra solsken.
Målning: Vincent van Gogh.
fredag 2 januari 2015
Årets Bästa
Att jag fortsatte och skrev och skrev och skrev, oavsett hur lång tid det ännu är kvar, i lust och i nöd, och i år ska en av fyra böcker bli klar.
Att våren och sommaren var som gjorda i en annan del av Europa, och all luft simmade mot kroppen varm, och kroppen simmade i sjöarna, varm, och linden doftade, och på vår gård planterade grann-väninnan alltmer av en botanisk trädgård.
Att de rödgröna gick fram i EU-valet, och sen, jag menar nu - får vi väl se. Lite varmare blir det ju.
Att jag fick sex veckor i Laponia och att solen sken mest hela tiden, och värmen var somrig och jag hann upp både till Stekenjokk, Satsfjället och Klimpfjäll och rodde över hela Kultsjön, några sjömil. Cyklade och ritade. Åt kräftor med vännerna.
Att jag faktiskt tränade under vintern, och då rätt mycket rodd, så att min rygg inte kände minsta möda när jag sedan rodde den verkliga båten över den verkliga sjön när den låg spegelblank och molnen for både uppom och nerom.
Att jag hörde ett par riktigt vackra konserter, både live och i radio, varav de senaste var en Vespermässa av Rachmaninoff, i kyrkan, och Verdis Requiem, direktsänd från Berwaldhallen. Att musiken från cool jazz till allt klassiskt med mera, fortsätter att vara min bästa utvidgning sen några år tillbaka.
Att mina vänner klarade sina åkommor, liksom mina syskon, och jag själv, och att vänner förblir vänner och syskon syskon även med långa avstånd, och glesa möten.
Att min största glädje, naturen och vänskapen och kärleken, ingenting kostar och aldrig kan tas ifrån oss oavsett vad skit som några få smådjävlar i vår närhet och några stordjävlar ute i världen ställer till med.
Att jag, vi, ni - håller ut var och en med sin dröm, sitt arbete, och inte ger efter för kriser och dumhet och eländes elände. Bara att fortsätta då, bara att fortsätta. Hålla i rodret i stormarna. Ro över den stora sjön. Simma över den lilla. Inte låta sig störas av det som sämre är. Och kallare. I värsta fall får man surra fast sig vid masten, som Odysseus.
Och att jag säger allt detta, med rätt stor tvekan, på grund av självhögtidlighetens risker, så här års. Men dock.
Att våren och sommaren var som gjorda i en annan del av Europa, och all luft simmade mot kroppen varm, och kroppen simmade i sjöarna, varm, och linden doftade, och på vår gård planterade grann-väninnan alltmer av en botanisk trädgård.
Att de rödgröna gick fram i EU-valet, och sen, jag menar nu - får vi väl se. Lite varmare blir det ju.
Att jag fick sex veckor i Laponia och att solen sken mest hela tiden, och värmen var somrig och jag hann upp både till Stekenjokk, Satsfjället och Klimpfjäll och rodde över hela Kultsjön, några sjömil. Cyklade och ritade. Åt kräftor med vännerna.
Att jag faktiskt tränade under vintern, och då rätt mycket rodd, så att min rygg inte kände minsta möda när jag sedan rodde den verkliga båten över den verkliga sjön när den låg spegelblank och molnen for både uppom och nerom.
Att jag hörde ett par riktigt vackra konserter, både live och i radio, varav de senaste var en Vespermässa av Rachmaninoff, i kyrkan, och Verdis Requiem, direktsänd från Berwaldhallen. Att musiken från cool jazz till allt klassiskt med mera, fortsätter att vara min bästa utvidgning sen några år tillbaka.
Att mina vänner klarade sina åkommor, liksom mina syskon, och jag själv, och att vänner förblir vänner och syskon syskon även med långa avstånd, och glesa möten.
Att min största glädje, naturen och vänskapen och kärleken, ingenting kostar och aldrig kan tas ifrån oss oavsett vad skit som några få smådjävlar i vår närhet och några stordjävlar ute i världen ställer till med.
Att jag, vi, ni - håller ut var och en med sin dröm, sitt arbete, och inte ger efter för kriser och dumhet och eländes elände. Bara att fortsätta då, bara att fortsätta. Hålla i rodret i stormarna. Ro över den stora sjön. Simma över den lilla. Inte låta sig störas av det som sämre är. Och kallare. I värsta fall får man surra fast sig vid masten, som Odysseus.
Och att jag säger allt detta, med rätt stor tvekan, på grund av självhögtidlighetens risker, så här års. Men dock.
 |
| William Turner, Snöstorm. |
torsdag 4 september 2014
Jag är här, jag är här (del 2)
För inte så många år sen skrev jag här uppifrån om sommaren, när tranan ropade på andra sidan stranden: Jag är här, jag är här.
Nu är jag i den gungande myren igen, i dofterna av kråkris och muddrig torv. Myren har aldrig varit torrare. Efter lång varm sommar blir inte ens skorna våta. Jag går som på små jordiska moln, och på trots av mina knän, en stadig färd. Mot min strand, den S-linje-formade, med ljus fin sand mot blåmörka vattnet.
I stranden finns små stenar, så tunna att de krasar som snäckor under fötterna. På exakta avstånd är stora gråsvarta bumlingar utplacerade. Det är snyggare än en zen-trädgård, och med mycket vidare vyer, ut över sjön, upp mot de blågrå fjällen. Vidare upp mot en vind som om natten blåser undan molnen och avtäcker stjärnhimlen samt lätta stråk av norrsken.
I myrnarken idag. Plockade en bukett vackrare än någon jag sett förr. Hjortronblad som skiftar från cerise till orange. Ljuslila ljung. Blåbärsris i karminrött. Krypbjörken med pyttesmå gula blad. Sälgen ännu grågrön. Myrgräset honungsrosa.
Det tar på kroppen att gå upp och ner i myr och berg, och cykla hemåt i lätt duggregn. Jag känner igen strapats-människan. Och jag tror bara jag har en enda vän som gillar det här lika mycket som jag, grönlandsfararen, Susanne. Och kanske han, mannen, som ännu har en stuga som väntar i Abisko.
Här helt tyst ikväll. Ett stort Privilegium. Och jag kommer inte att hetsa upp mig en enda dag över politiken, inte före den så välkomna valvakan. Ändå vill jag gärna tipsa om den kafkaistiska intervjun med Försvarsministern igår. Den mest tokroliga politkerintervju jag sett. Karin Enström verkade ha tappat alla trådar utom den som hon fått av sin kommunikatiosstrateg: Om att blåneka allt ansvar beträffande FOIs inblandning i vapenteknik för Kina. Upprepade sålunda 11 gånger: Jag har talat med Generaldirektören. Jag har varit tydlig idag: Jag har talat med Generaldirektören. Som sagt jag har talat med Generaldirektören.
Om inte det finns en svensk Pinter som gör något av den "dialogen", så vet jag inte vad vi har för satiriker i det här landet.
Nu är jag i den gungande myren igen, i dofterna av kråkris och muddrig torv. Myren har aldrig varit torrare. Efter lång varm sommar blir inte ens skorna våta. Jag går som på små jordiska moln, och på trots av mina knän, en stadig färd. Mot min strand, den S-linje-formade, med ljus fin sand mot blåmörka vattnet.
I stranden finns små stenar, så tunna att de krasar som snäckor under fötterna. På exakta avstånd är stora gråsvarta bumlingar utplacerade. Det är snyggare än en zen-trädgård, och med mycket vidare vyer, ut över sjön, upp mot de blågrå fjällen. Vidare upp mot en vind som om natten blåser undan molnen och avtäcker stjärnhimlen samt lätta stråk av norrsken.
I myrnarken idag. Plockade en bukett vackrare än någon jag sett förr. Hjortronblad som skiftar från cerise till orange. Ljuslila ljung. Blåbärsris i karminrött. Krypbjörken med pyttesmå gula blad. Sälgen ännu grågrön. Myrgräset honungsrosa.
Det tar på kroppen att gå upp och ner i myr och berg, och cykla hemåt i lätt duggregn. Jag känner igen strapats-människan. Och jag tror bara jag har en enda vän som gillar det här lika mycket som jag, grönlandsfararen, Susanne. Och kanske han, mannen, som ännu har en stuga som väntar i Abisko.
Här helt tyst ikväll. Ett stort Privilegium. Och jag kommer inte att hetsa upp mig en enda dag över politiken, inte före den så välkomna valvakan. Ändå vill jag gärna tipsa om den kafkaistiska intervjun med Försvarsministern igår. Den mest tokroliga politkerintervju jag sett. Karin Enström verkade ha tappat alla trådar utom den som hon fått av sin kommunikatiosstrateg: Om att blåneka allt ansvar beträffande FOIs inblandning i vapenteknik för Kina. Upprepade sålunda 11 gånger: Jag har talat med Generaldirektören. Jag har varit tydlig idag: Jag har talat med Generaldirektören. Som sagt jag har talat med Generaldirektören.
Om inte det finns en svensk Pinter som gör något av den "dialogen", så vet jag inte vad vi har för satiriker i det här landet.
 |
| Foton Gerd Ulander |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)