Gabriel Jönsson

Nu breder boklövet sina skärmar

i Kullens skogar igen, igen 

och skuggar sippornas stjärnesvärmar

och nunneörten, dess älsklingsvän 
 

Som unga brudar på bergets sida 

står slån och körsbär i södersol

och sänder hälsning till skepp som glida 

på stråk så blåa som backviol

Den ljusa natten har nått till Kullen
och inget vemod är dolt i den. 

Och du går levande ovan mullen
i samma majglans igen, igen 

Sådan var kärleken - Yeats

We sat under an old thorn-tree 
And talked away the night, 
Told all that had been said or done 
Since first we saw the light, 
And when we talked of growing up
Knew that we’d halved a soul 
And fell the one in t’other’s arms 
That we might make it whole;

W. B. Yeats

Dylans vemodiga mässa

Om ni känner att mycket gått förlorat, om ni mitt uppe i Covid-19-katastrofen undrar vad människor går för, om ni undrar vad de någonsin gått för, om ni tänker att det fanns en ljusare tid, att det fanns en rörelse i tiden som övergick förståndet hos de handikappade ha-människor som nu befolkar världens maktcentra, om ni undrar vilka de bästa människorna är, de som överlevde 80-talets paradigmskifte med hjärtat i behåll, om ni tänker att det fanns människor av en annan kvalitet någon gång, ett tag där i tiden, och om ni känner ett visst vemod över att så få av dem är kvar, att så få av dem ännu finns som ljus i mörkret, eller ledstjärnor i en alltmer materialistiskt sinnessjuk värld, om ni tänker att det fanns en tid....

så berättar Dylan om det, i sin långdragna litania, vemodig som fan, sann som helvete; för där finns hela skeendet vars ändprodukt vi nu bevittnar, begynnelsen till slutet, den stora grisen som landat i Vita Huset, och i generationer bakom honom, de vapenbärande reaktionärer som sköt Kennedy, och som fortsatt att skjuta sig in i maktens boningar, utklädda till politiker, eller något annat, alltid kopplat till de stora oljebolagen, de stora tidningskungarna, de undermåliga yrkespittarna och börsfittorna; de kyliga, de lögnaktiga, de fatalt kortsiktiga maktmanipulatörerna och deras alltid lika ynkliga ägandemoral, som inte är någon moral, utan bara ett djuriskt pinkande i reviret...

"Business is business, and it´s a murder most foul..."

Och därutöver: Sångerna, de om kärleken, de om friheten, de om Pussy Cat och Tom Dooley, och Cry me a river. Sångerna som alltid beledsagat hoppet och våra känslor av alltings lysande möjlighet; men som hos Dylan återkallas som en remsa av drömmar, som något tåget susat förbi, något vi önskat oss som krympts av tiden och rispats av desillusioner, men ännu lämnar en strimma kvar....

Poesi i Corona-tid: Philip Larkin

Dublinesque

Down stucco sidestreets,
Where light is pewter
And afternoon mist
Brings lights on in shops
Above race-guides and rosaries,
A funeral passes.

The hearse is ahead,
But after there follows
A troop of streetwalkers
In wide flowered hats,
Leg-of-mutton sleeves,
And ankle-length dresses.

There is an air of great friendliness,
As if they were honouring
One they were fond of;
Some caper a few steps,
Skirts held skilfully (Someone claps time),

And of great sadness also.
As they wend away
A voice is heard singing
Of Kitty, or Katy,
As if the name meant once
All love, all beauty.

Poesi för en tisdag i karantän

A Song on the End of the World 

By Czeslaw Milosz

Translated by Anthony Milosz 

 

On the day the world ends

A bee circles a clover,

A fisherman mends a glimmering net.

Happy porpoises jump in the sea,

By the rainspout young sparrows are playing

And the snake is gold-skinned as it should always be.

         

On the day the world ends

Women walk through the fields under their umbrellas,

A drunkard grows sleepy at the edge of a lawn,

Vegetable peddlers shout in the street

And a yellow-sailed boat comes nearer the island,

The voice of a violin lasts in the air

And leads into a starry night.

And those who expected lightning and thunder

Are disappointed.

And those who expected signs and archangels’ trumps

Do not believe it is happening now.

As long as the sun and the moon are above,

As long as the bumblebee visits a rose,

As long as rosy infants are born

No one believes it is happening now.

Only a white-haired old man, who would be a prophet

Yet is not a prophet, for he’s much too busy,

Repeats while he binds his tomatoes:

There will be no other end of the world,

There will be no other end of the world.

Warsaw, 1944

Poesi för en måndag i karantän: Linda Gregg

We Manage Most When We Manage Small

What things are steadfast? Not the birds.

Not the bride and groom who hurry

in their brevity to reach one another.

The stars do not blow away as we do.

The heavenly things ignite and freeze.

But not as my hair falls before you.

Fragile and momentary, we continue.

Fearing madness in all things huge

and their requiring. Managing as thin light

on water. Managing only greetings

and farewells. We love a little, as the mice

huddle, as the goat leans against my hand.

As the lovers quickening, riding time.

Making safety in the moment. This touching

home goes far. This fishing in the air.

(Linda Gregg - 1942-2019)

Nostalgi - skotska öar

Idag blir det bara drömmerier här. Musik och gamla minnen från resor i Skottland.
Den här bilden är från Isle of May i Kungadömet Fife (låter som Tolkien varit där) -
och här har lunnefåglarna nyss landat för sin trevliga parningssäsong, hörde jag idag från
naturvårdaren på ön. Just på denna ö har jag inte varit, den är för övrigt bara nån dryg kilometer lång, men på många andra skotska öar har jag vandrat i timmar utan tid.
Detta blå hav, denna himmel. Let´s arise and go now, to the Island of the Free.

Eller som W.B Yeats skrev: The Lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.
And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight's all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet's wings.
I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart's core.

(W. B. Yeats - 1865-1939)

Fredagens lyrik: Ezra Pound

(På något märkligt vis har den beröring med nästa text jag tänkte skriva, om filmen Parasit....)

Poesi i januari: Inger Christensen

Igår skulle Inger Christensen, om hon levat, fyllt 85 år. Den vackraste danskan är hennes uppfinning.

fiskehejren findes, med sin gråblå hvælvede
ryg findes den, med sin fjertop sort
og sine halefjer lyse findes den; i kolonier
findes den; i den såkaldt Gamle Verden;
findes også fiskene; og fiskeørnen, fjeldrypen
falken; festgræsset og fårenes farver;
fissionsprodukterne findes og figentræet findes;
fejlene findes, de grove, de systematiske,
de tilfældige; fjernstyringen findes og fuglene;
og frugttræerne findes og frugterne i frugthaven hvor
abrikostræerne findes, abrikostræerne findes,
i lande hvor varmen vil frembringe netop den
farve i kødet abrikosfrugter har.


Ur Alphabet, 1981

What happens to the heart

 
Att han kan göra så mycket av så lite, och så lite av så mycket. Av allt det där som händer - med ens hjärta.

Jag blir på något sätt lugn - av Leonard Cohen.

Och så - hans ansikte: Ung, vacker och sorgsen, gammal, stilig och gladare. Vilket är bäst? Jag tror det senare. För alla inblandade, i vad som händer med Hjärtat.
                                                                   
                                                                    ***

Men sen - om man läser hans sångtexter, och ser ett par intervjuer från tidigare år, märker man det där draget som är så typiskt för intellektuella män; att han alltid måste distansera sig. Att han gör små paradoxala volter i förhållande till kärleken, som "who´s kidding who". Eller, i en annan sång där hans käresta måste vänta, för att han är där uppe i huset "waiting for the miracle to come". Och hans mirakel är inte kärleken, utan snarare dikten och sången.

Lite glad då att jag träffat x antal män, begåvade och intellektuella, som kunde lägga ner det där försvaret. Samtidigt så finns det ju från min sida max förståelse för folk, både män och kvinnor, som måste stänga in sig, undvika telefoner, internet och premiärer, för att själva skapandet är viktigare. Och ibland viktigare än de närmaste. Så bara är det.

Nu får ni sångtexten till What happens to the heart. Den, och andra sånger från den av Cohens son posthumt utgivna, "Thank´s for the dance" finns här och på fler videos på You Tube.  (Vi ursäktar att videon är lite kitschig).
Och här finns en intervju med Adam Cohen, som tillsammans med sina vänner, bl.a den eminente producenten och musikern Daniel Lanois, sammanställde sin pappas sista album.



I was always working steady
But I never called it art
I got my shit together
Meeting Christ reading Marx
Sure it failed my little fire
But it's bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

There's a mist of summer kisses
Where I tried to double-park
The rivalry was vicious
And the women were in charge
It was nothing, it was business
But it left an ugly mark
So I've come here to revisit
What happens to the heart

I was selling holy trinkets

I was dressing kind of sharp
Had a pussy in the kitchen
And a panther in the yard
In the prison of the gifted
I was friendly with the guard
So I never had to witness
What happens to the heart

I should have seen it coming
You could say I wrote the chart
Just to look at her was trouble
It was trouble from the start
Sure we played a stunning couple

Adam Cohen med sin pappa

But I never liked the part
It ain't pretty, it ain't subtle
What happens to the heart

Now the angel's got a fiddle
And the devil's got a harp
Every soul is like a minnow
Every mind is like a shark
I've opened every window
But the house, the house is dark
Just say Uncle, then it's simple
What happens to the heart

I was always working steady

Cohen och Joni Mitchell 1967

But I never called it art
The slaves were there already
The singers chained and charred
Now the arc of justice bending
And the injured soon to march
I lost my job defending
What happens to the heart

I studied with this beggar
He was filthy he was scarred
By the claws of many women
He had failed to disregard
No fable here no lesson
No singing meadowlark
Just a filthy beggar blessing
What happens to the heart

Cohen med vänner, Hydra, 1960-tal.

I was always working steady
But I never called it art
I could lift, but nothing heavy
Almost lost my union card
I was handy with a rifle
My father's .303
We fought for something final
Not the right to disagree

Sure it failed my little fire
But it's bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

June 24, 2016