Jag har försummat bloggen. Lennart påminde mig om det idag. Och jag har så mycket vackert att berätta. Men storheten och skönheten här uppe är liksom en självklarhet. När man nu bor här.
Jag vet inte om det är nostalgi, eller bara kärlek, men i mina uppackningsbestyr hittade jag en del papper jag nästan glömt. Det första kommer här, en av många visor min pappa skrev. Och just den här sjöng han också en bit av i ett av de två program som Bo Bjelvenstam gjorde med honom för SR. Den här skrev han någon gång i mitten av sitt liv. Jag ger er den nu. Memento mori. Men "glömd uti världen" är han inte.
En dag förs jag bort härifrån resolut
bort från fyllda pokaler och kvinnor
för mig är livet och glädjen då slut
och brustna är ögonens hinnor
Och Döden han har en så mager gestalt
han klär av mig min fåfängas kläder
Jag fryser, jag darrar, här är ganska kallt
Ja, det råder ett rysansvärt väder
Den kropp som jag bär faller av som en hamn
Jag blir rädd som ett barn sent om natten
och döden mig bär i sin intighets famn
över brunsvarta strömmande vatten
Den vägen blir lång till Guds paradisport
den är gropig och stenig och sliten
Jag snubblar, jag stapplar, jag går inte fort
och jag känner mig ynkeligt liten
Men en dag efter många hundratals år
är jag framme vid målet för färden
och glömda är sorger och smärta och sår,
och glömd är jag själv uti världen.
