Kort adventsdikt, liten psalm

I Guds händer tryggt jag vilar

Världens händer sanden silar

I Guds händer mänskan döpes

Uti världen mänskan köpes

I Guds händer barnet bor

Världen säljer barnets bror

 

Klart ljus

Jag var vissen några veckor. Trött som fan och yr. Åkte in akut efter rådgivning med läkare och fick min hjärna kollad. Ingen stroke, ingen tumör, urbra läkare och syrror som rände fram och tillbaka på en överfull akut. Och min bästa grannväninna följde med mig in. Människor finns när man behöver dem.

Idag mår jag äntligen bättre. Gjorde en långpromenad vid sjön. Klart, kallt, vackert. En blänkande svart hinna av is på vattnet, svartgrå träd med mäktiga stammar, frost över gräset. Novembers fuktighet har övergått i torrare luft. Tror det är bra för min hjärna, för alla hjärnor. Köpte en praktfull vit amaryllis på hemvägen. Det är ju ändå advent, kamrater.

 

Nya numret av Ordkonst

För de som är intresserade: Jag deltar med en text. Mer info om det nya numret finns här. Och så här ser den danska upplagan ut.

 

Det danske tidsskrift KULTURO arbejder i spændingsfeltet mellem kunst, politik og litteratur, og det svenske Ordkonst fungerer som Lunds Universitets litterære tidsskrift.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var kommer alla outhärdliga röster i Sveriges Radio ifrån?

Det finns rykten om att Sveriges Radio och Svt gärna drar till sig familjemedlemmar och andra lösa bekanta in i det stora huset. Fan vet. Ofta kommer kanske den sortens beskyllningar från Public-Service-hatare, och till dem hör jag gudskelov inte. Men jag måste erkänna mitt starka och återkommande missnöje med att den ena mer obegåvade radiorösten efter den andra dras in i studiohuset för att avlägga sin kantiga examen som radiopratare. Minst en av tre saknar alla anlag för detta. Många av mina favoritprogram stängs resolut av, för att jag inte orkar höra på damen som låter som en käck gymnastiklärarinna eller hon som verkar ha tappat rösten under ett maratonlopp och nu talar nånstans i trötta högregistret. Båda förstör mitt intresse för de musikprogram de presenterar. Flera sådana fall finns förstås i TV-huset, men nu är jag inte så mycket en TV-tittare som radiolyssnare. Och jag får återvända till och nöja mig med den trevlige göteborgaren i På hemväg (P2), Eva Sjöstrands mjuka gotländska, Per Feltzins musikprogram och Märet Ömans, för att nu inte nämna den bästa manliga radiorösten: Per Lindqvist, som håller i klassiska konserten. Andra bra radioröster var min ungdomsvän Mats Arvidsson och min nuvarande vän Lars-Göran Ulander, som höll jazzradion i sitt varma och kunniga grepp under många år. 

Själv har jag också varit med, mest som ung kulturjournalist, men så bra som jag läser i det här programmet från 2015 är det få som gör. Om jag får säga det själv. Noll gymnastiksal i detta program.

Om en brevväxling med Rainer Maria Rilke.

Dan Andersson och den ömsinta svenskheten

Dan Andersson. Bara hans namn väcker tror jag, hos alla, vaga bilder av stjärnor och eldar, kolmilor och fattigdom, trånad och mörka skogar, ljung och gula myrar, vemod och längtan. Där går han, Dan Andersson, med det fina allvarsamma ansiktet, halvt bortvänd från oss andra, halvt bortglömd.

Jag vet mycket lite om Dan Andersson som inte ni andra också vet. Jag har försummat honom, kanske glömt bort honom någonstans i raden av vissångare som tolkat hans verk. Vi hade ju andra visor, i min generation, mera Dylan, Cohen, Joplin och Thåström. Men idag kom Andersson tillbaka till mig, via ett i och för sig ganska stelbent radioprogram, som dock innehöll ett par uppfriskande inslag med Göran Greider (som skrivit en biografi över Dan Andersson) och några musiker vars tolkningar jag inte hört tidigare. Jag blev så himla rörd. Alltihop föll in över mig: Den här drömmande pojken från Dalarna, född i gammalkristlig familj med en sträng far, uppfostrad med stryk och skuld, och ändå bärande på sin dröm genom susande skogar och hårda bud i Finnmarken. Det är stort. 

Som de flesta känner till dog han av en cyanväte-förgiftning på ett hotellrum i Stockholm vid 32 års ålder. Och efterlämnade därmed bilden av sig själv som den tragiske diktaren. Men det han också bär med sig är den mest ömsinta av svenskheter, så helt olik den förhårdnade svenskhet som numera löper genom de komplexfyllda Sverige-demokraternas skallar. Hos Dan Andersson finns all den svenskhet jag älskar: Känslan för skogar och berg, vindar och vatten, romantiska möten, granris och rosor och lingonris och sten, och den dansande "drömmarens ben". Han är outsidern, som samtidigt bär sina karga villkor, vackra landskap och stämningar in i kollektivets medvetande. Efter sin död populär som få. Men först idag klev han riktigt in över tröskeln till mitt hjärta, min litteratur. 

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,

ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.

Ni får inte ge mäj bannor eller kalla mäj för lat,

fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,

jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.

Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol

och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.

 

Det mesta av Dan Andersson ligger på Litteraturbanken , och här kan ni höra programmet från idag. 

 

"En tid går han ikring som gårdfarihandlare, men glömmer att han skall sälja det eskilstunasilver han har i ryggsäcken och förlorar sig i vandrandet självt".

 

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,

och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.

Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,

och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo. 

 

(bra allhelgonavisa)