Bästa slidegitarren, ur en av de bästa filmerna. Ry Cooders musik till Paris Texas (Wim Wenders).
Och så den här låten, som gjord för en kommande afton: Chan Chan med Buena Vista Social Club, från Kuba (som Wim Wenders också gjorde en film om). Tar med den här också när vi ändå är igång.
Jag hade turen att se detta uråldriga älskvärda gäng på Vattenfestivalen i Stockholm; vilken sommar minns jag inte. Some people never get old. Är inte det ett bra års-slut?
lördag 29 december 2012
fredag 28 december 2012
torsdag 27 december 2012
Vart är avdunsta timmar - känns högre i senor?
Det här kom till mig från en vänlig mailkontakt. Dikten var på tyska. Jag
försökte med en google-översättning. Hur det kan bli. Även Goethe skulle
skratta lite.
Avstämning
Passion ger lidande! - Vem blidkade
Beklommnes hjärta som förlorat för mycket?
Vart är avdunsta timmar över snabbt?
Förgäves valdes som den vackraste du!
Trista är "anden, förvirrade starten,
Den höga världen som den bleknar till sinnena!
Musik flyter ute med änglavingar
Väver de miljontals Toen "på ljud
Människor att tränga rakt igenom,
För att fylla honom med eviga skönhet:
Fuktar ögat, känns högre i senor
Gudarna värde anteckningar som av tårar.
Och så underlättar hjärtats flinka anteckningar
Att det fortfarande är vid liv och vill föreslå och föreslå
Tack vare en riktig hand över donation
Själva erwiedernd gärna darzutragen.
Eftersom filt - oh att det skulle vara för evigt! -
Den dubbla lyckan av musik och kärlek.
Johann Wolfgang von Goethe
(Obs: Hjärtats flinka anteckningar som vill föreslå och föreslå - rena Gabitrippen?)
Originalet HÄR
Avstämning
Passion ger lidande! - Vem blidkade
Beklommnes hjärta som förlorat för mycket?
Vart är avdunsta timmar över snabbt?
Förgäves valdes som den vackraste du!
Trista är "anden, förvirrade starten,
Den höga världen som den bleknar till sinnena!
Musik flyter ute med änglavingar
Väver de miljontals Toen "på ljud
Människor att tränga rakt igenom,
För att fylla honom med eviga skönhet:
Fuktar ögat, känns högre i senor
Gudarna värde anteckningar som av tårar.
Och så underlättar hjärtats flinka anteckningar
Att det fortfarande är vid liv och vill föreslå och föreslå
Tack vare en riktig hand över donation
Själva erwiedernd gärna darzutragen.
Eftersom filt - oh att det skulle vara för evigt! -
Den dubbla lyckan av musik och kärlek.
Johann Wolfgang von Goethe
(Obs: Hjärtats flinka anteckningar som vill föreslå och föreslå - rena Gabitrippen?)
Originalet HÄR
onsdag 26 december 2012
Framtidens EU?
Ser ni vad som är den avgörande skillnaden mot idag? De har tid, de sitter nedsjunkna i tid i kroppar som har tid. Bara det en predikan. Gloriorna symboliserar enligt min oortodoxa tolkning att de är koncentrerade på det enda väsentliga, och inte har sålt sina hjärnor till Mammon. Giotto Pincit. 1300-tal.
Länkar även till en vettig EU-diskussion hos Bengt O. Här och Här. Har inte själv något klokare att säga. F.n.
måndag 24 december 2012
God Jul med Brahms Intermezzo
Svatoslav Richter spelar. En av de få pianister som jag minns från mina föräldrars "diskotek". Som barn eller ung flicka tyckte jag alltid att han såg en smula brutal ut, han hade inga "pianohänder". Men han spelar som en lidelsefull ängel. Kanske var det någon som sa till mig redan då att man inte skulle döma hunden efter håren. När jag nu återvänder till några av hans inspelningar kan jag inte tänka mig en djupare eller mer lyhörd interpretör.
När vi ändå är igång med det ryska, och för att det inte ska bli ett alltför gulligt julkort, lägger jag till en Rachmaninoff-konsert, med Rachmaninoff själv vid pianot. Den är lite åldrad och skruttig i ljudet men för oss nördar ändå en upplevelse av sär kvalitet. Därmed önskar jag er en livlig, fridfull och Glad Jul.
söndag 23 december 2012
Karlfeldt
Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.
Ur Vinterorgel.
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.
Ur Vinterorgel.
fredag 21 december 2012
Nagelteknologernas tid - och Obildningens
Alldeles vid hörnet finns en stor frisörsalong, med mycket vitt, flott och få kunder. Salongen skyltar också med Nagelteknolog, och jag ser en kvinna med latexhandskar och munskydd pyssla med en annan kvinnas klor. Här har man en affärsidé som funkar. Allt i ett.
Inget ont i det. Varje människa får väl glänsa så gott det går, med eller utan julgransglitter i nagellacket. Men av någon anledning kopplar jag ihop detta lilla hantverksrevir med en debatt om skolan nyligen.
Vi har ju hört att osten i välfärdskakan har hål, och att det vore bra om ungdomar med dåliga betyg fyllde i dessa hål med praktik; i kök, frisörsalonger, köttdiskar, snickarglädje och gud vet. Det är i alla fall en del av Björklunds recept för de nästan utanförslagna. Lena Sommestad har förstås en annan syn.
Flickors betyg går upp, pojkars går ner, och vi har inte längre några segelfartyg att skicka de vilda pojkarna till. Praktik och hantverk KAN vara en lösning. Men att undervärdera kunskaper och vägledning till kunskaper kan inte vara det. Först måste man se till att göra rätt för de som verkligen kunde förkovra sig om de fick ett stödjande sammanhang. I Sverige har folkhögskolan varit det för många, och i radion idag hördes en essä av idéhistorikern Sverker Sörlin om folkhögskolans betydelse. Men det är som med allt annat väsentligt; folkhögskolor är på nedskärningslistan och om de skulle konkurrensutsättas har vi kanske några käcka kockskolor och nagelteknolog/frisör/hundfrisör-linjer kvar. Budskapet är nämligen konstant: Lär er det som man snabbast möjligt kan göra pengar av. Denna nyttotanke börjar nu även nagga Universiteten i kanten.
I en debatt i TV härförleden om skola/utbildning berättade journalisten Jan Gradvall att franska företagare finner det utomordentligt tråkigt att äta middag med svenska affärsmän; alldenstund de senare inte har något annat att prata om än jobbet, och möjligen lite golf. Ingen aning om litteratur, film, teater, konst, dans, opera, whatever.
Talk shop är vad man kan när man inte är någon intressant människa. En intressant människa är nämligen en med intressen och inte alla hål in one.
Jag tror här skulle kunna finnas ett gemensamt motstånd från kulturvänster till kulturkonservativa: Att inte utarma skolor och barn på den västerländska kulturen (och annan). Att inte göra dem så jävla fattiga i anden att deras enda extra bonus är ett par stenhårda glittrande klor.
Till utarmningen hör att det blivit allt vanligare bland unga att "köpa" sig till en examen, skaffa en spökskrivare för en avgörande uppsats, fuska sig fram. Och visst: Om affärsvärlden är den enda modell man har så blir det ful och likgiltig business även på gymnasienivå.
Men: Det är förstås inte bra för ett samhälle, inte ens för ett postmodernt hyperekonomistiskt och skolförsäljande samhälle att odla fram en sån inre fattigdom. Som motsats nämnde Gradvall ett universitet i USA där humaniora - "the arts" - är linkat till varenda kurs.
Vidare om folkhögskolornas betydelse: Vi skulle kanske inte ha en Lars Ahlin, Ivar Lo, Gustaf Sjökvist, Dan Andersson, Mirja Unge eller Ann-Charlotte Alverfors utan dem. För att bara nämna några som börjat sin bildningsresa där.
Och här finns den första och viktigaste delen av Sverker Sörlins radioessä om folkhögskolan.
Teckning gjord i lilla skruttverktyget Paint: Platon beundrar sina nagelskulpturer.
Inget ont i det. Varje människa får väl glänsa så gott det går, med eller utan julgransglitter i nagellacket. Men av någon anledning kopplar jag ihop detta lilla hantverksrevir med en debatt om skolan nyligen.
Vi har ju hört att osten i välfärdskakan har hål, och att det vore bra om ungdomar med dåliga betyg fyllde i dessa hål med praktik; i kök, frisörsalonger, köttdiskar, snickarglädje och gud vet. Det är i alla fall en del av Björklunds recept för de nästan utanförslagna. Lena Sommestad har förstås en annan syn.
Flickors betyg går upp, pojkars går ner, och vi har inte längre några segelfartyg att skicka de vilda pojkarna till. Praktik och hantverk KAN vara en lösning. Men att undervärdera kunskaper och vägledning till kunskaper kan inte vara det. Först måste man se till att göra rätt för de som verkligen kunde förkovra sig om de fick ett stödjande sammanhang. I Sverige har folkhögskolan varit det för många, och i radion idag hördes en essä av idéhistorikern Sverker Sörlin om folkhögskolans betydelse. Men det är som med allt annat väsentligt; folkhögskolor är på nedskärningslistan och om de skulle konkurrensutsättas har vi kanske några käcka kockskolor och nagelteknolog/frisör/hundfrisör-linjer kvar. Budskapet är nämligen konstant: Lär er det som man snabbast möjligt kan göra pengar av. Denna nyttotanke börjar nu även nagga Universiteten i kanten.
I en debatt i TV härförleden om skola/utbildning berättade journalisten Jan Gradvall att franska företagare finner det utomordentligt tråkigt att äta middag med svenska affärsmän; alldenstund de senare inte har något annat att prata om än jobbet, och möjligen lite golf. Ingen aning om litteratur, film, teater, konst, dans, opera, whatever.
Talk shop är vad man kan när man inte är någon intressant människa. En intressant människa är nämligen en med intressen och inte alla hål in one.
Jag tror här skulle kunna finnas ett gemensamt motstånd från kulturvänster till kulturkonservativa: Att inte utarma skolor och barn på den västerländska kulturen (och annan). Att inte göra dem så jävla fattiga i anden att deras enda extra bonus är ett par stenhårda glittrande klor.
Till utarmningen hör att det blivit allt vanligare bland unga att "köpa" sig till en examen, skaffa en spökskrivare för en avgörande uppsats, fuska sig fram. Och visst: Om affärsvärlden är den enda modell man har så blir det ful och likgiltig business även på gymnasienivå.
Men: Det är förstås inte bra för ett samhälle, inte ens för ett postmodernt hyperekonomistiskt och skolförsäljande samhälle att odla fram en sån inre fattigdom. Som motsats nämnde Gradvall ett universitet i USA där humaniora - "the arts" - är linkat till varenda kurs.
Vidare om folkhögskolornas betydelse: Vi skulle kanske inte ha en Lars Ahlin, Ivar Lo, Gustaf Sjökvist, Dan Andersson, Mirja Unge eller Ann-Charlotte Alverfors utan dem. För att bara nämna några som börjat sin bildningsresa där.
Och här finns den första och viktigaste delen av Sverker Sörlins radioessä om folkhögskolan.
-------------------------------------------
Hela Gradvalls artikel här.
Teckning gjord i lilla skruttverktyget Paint: Platon beundrar sina nagelskulpturer.
onsdag 19 december 2012
Thoreau´s tur
De flesta av livets lyxvanor och många av dess så kallade bekvämligheter är inte endast umbärliga; de är i själva verket positivt i vägen för höjandet av mänsklighetens nivå. Beträffande lyx och bekvämlighet har alltid de visaste levat ett enklare och torftigare liv än de fattiga. Ingen människoklass har någonsin varit fattigare på yttre rikedomar än de gamla filosoferna hos kineser, hinduer, perser och greker; ingen har varit rikare på inre. Vi vet inte mycket om dem; det är i själva verket märkvärdigt att vi alls vet något om dem. Samma sak gäller om de moderna reformatorerna och välgörarna. Ingen kan vara en vis och opartisk granskare av människolivet, om han inte studerar det från en egen ståndpunkt av vad vi skulle kalla en frivillig fattigdom. Ett liv i lyx har lyx till frukt, vare sig i lantbruk, handel, litteratur eller konst. Nu för tiden finns det professorer i filosofi, men det finns inga filosofer. Likväl är det berömvärt att leva. Att vara filosof vill inte bara säga att göra märkvärdiga och svåra tankeutredningar, inte ens att grunda en skola, utan det innebär att älska visheten så högt att man lever i överensstämmelse med dess bud ett liv av enkelhet, oberoende, vidhjärtenhet och tilltro.
Henry David Thoreau
Ur Skogsliv vid Walden
Och hur mycket av hans filosofi måste inte människorna anamma innan jordens resurser är uttömda eller förgiftade?
Och hur troligt är det inte att de längsta julklappslistorna kommer från dem som känner sig fattiga inuti?
Och vem vill inte hellre samtala med Thoreau, Emerson, eller William Blake, än höra på det tillväxthysteriska tilltalet?
Om 10 år är det Thoreau och hans likar som leder vägen, tillsammans med alla de kloka och uppfinningsrika naturvetare och tekniker och företagare som på allvar är mera intresserade av att rädda vår jord än att bestjäla den och dess människor så mycket som möjligt.
Henry David Thoreau
Ur Skogsliv vid Walden
Och hur mycket av hans filosofi måste inte människorna anamma innan jordens resurser är uttömda eller förgiftade?
Och hur troligt är det inte att de längsta julklappslistorna kommer från dem som känner sig fattiga inuti?
Och vem vill inte hellre samtala med Thoreau, Emerson, eller William Blake, än höra på det tillväxthysteriska tilltalet?
Om 10 år är det Thoreau och hans likar som leder vägen, tillsammans med alla de kloka och uppfinningsrika naturvetare och tekniker och företagare som på allvar är mera intresserade av att rädda vår jord än att bestjäla den och dess människor så mycket som möjligt.
tisdag 18 december 2012
Moderat julhälsning
Vi moderater är stolta över att vi har allt färre platser inom äldreomsorgen, varvid vi sparat på budgeten för att i gengäld kunna slösa lite mer på våra ständigt bidragsberoende medlemmar i stora villor och lägenheter vars städning och renovering vi lägger alltmer skattepengar på. Bartender och kaffeflickor ingår. De äldre sjukas anförvanter däremot, kan lyfta, vända, mata, så gott de går i hemmet. Hemtrevnad är fint.
Vi känner oss trygga med att tågen står väldigt stilla nu, lagom till Jul, så att ingen behöver vara orolig för att komma långt bort till lomhörda släktingar, eller fastna i en snödriva mellan Sveg och Östersund, mellan Sundsvall och Stockholm, mellan Karlstad och Umeå. Tågen kommer att gå igen till midsommar och kostnadsmässigt är det en fördel.
Vi moderater vet att våra miljardföretag behöver ytterligare skattesänkningar för att motiveras till nya stordåd inom bilindustrin, massa, trävaru, järn, transport, IT och metaller. Då dessa branscher delvis råkat ut för stora friställningar, ser vi fram emot att de friställda får mindre hjälp än förr med omställning och vidareutbildning. Vi känner oss trygga med att bemanningsföretagen kan få använda de friställda lite som det hampar sig.
Vi moderater vill dock inte att saker ska hampa sig för oss och våra likar. Vi behöver känna oss trygga med att alltid kunna ta av skattemedel till våra skattesänkningar för rika företagare och deras tanter. Pensionärer däremot får räkna med avsevärt mycket mer julgröt än julskinka. Men det är bara nyttigt.
Nyttigt är också att våra sjurumslägenheter och tolvrumsvillor städas av underbetalda invandrakvinnor i företag som smiter undan från sociala avgifter och normala arbetspass. Lika nyttigt är det att våra sjukhus städas lite som det hampar sig, av städare som jobbar på ackord, och som aldrig anvisats en grundkurs om hygien och bakteriespridning.
De skyltar om Noll Vinterunderhållning som vi från moderata stadshuset satt upp lite här och var i Stockholm är bara en av våra många besparingsåtgärder som vi döpt till: FRÅN de behövande TILL de som inte behöver mer. Det är därför man inte längre kan gå till Ica, eller promenera runt våra parker och sjöar på sandad mark, utan tvingas halka fram och klara sig enligt socialdarwinistiska bud: Halka den som halka bör. Vi känner oss trygga med att de benbrott som därvid uppstår ska gå att infoga i riskkapitalpolitiken på våra utförsålda sjukhus.
Kostnadsmässigt kan det knappast gå jämnt upp. Men ekonomi har aldrig varit vår starka sida. Dock är konkursförvaltarnas ekonomi ytterst god i vårt land.
God Jul,
önskar Didrik Schmutzfelt och Acke Borgare.
--------------------------------------------------------------------
(Inspirerad av Bengt O. - frångår jag min annars o så svenskt neutrala politiska linje).
Vi känner oss trygga med att tågen står väldigt stilla nu, lagom till Jul, så att ingen behöver vara orolig för att komma långt bort till lomhörda släktingar, eller fastna i en snödriva mellan Sveg och Östersund, mellan Sundsvall och Stockholm, mellan Karlstad och Umeå. Tågen kommer att gå igen till midsommar och kostnadsmässigt är det en fördel.
Vi moderater vet att våra miljardföretag behöver ytterligare skattesänkningar för att motiveras till nya stordåd inom bilindustrin, massa, trävaru, järn, transport, IT och metaller. Då dessa branscher delvis råkat ut för stora friställningar, ser vi fram emot att de friställda får mindre hjälp än förr med omställning och vidareutbildning. Vi känner oss trygga med att bemanningsföretagen kan få använda de friställda lite som det hampar sig.
Vi moderater vill dock inte att saker ska hampa sig för oss och våra likar. Vi behöver känna oss trygga med att alltid kunna ta av skattemedel till våra skattesänkningar för rika företagare och deras tanter. Pensionärer däremot får räkna med avsevärt mycket mer julgröt än julskinka. Men det är bara nyttigt.
Nyttigt är också att våra sjurumslägenheter och tolvrumsvillor städas av underbetalda invandrakvinnor i företag som smiter undan från sociala avgifter och normala arbetspass. Lika nyttigt är det att våra sjukhus städas lite som det hampar sig, av städare som jobbar på ackord, och som aldrig anvisats en grundkurs om hygien och bakteriespridning.
De skyltar om Noll Vinterunderhållning som vi från moderata stadshuset satt upp lite här och var i Stockholm är bara en av våra många besparingsåtgärder som vi döpt till: FRÅN de behövande TILL de som inte behöver mer. Det är därför man inte längre kan gå till Ica, eller promenera runt våra parker och sjöar på sandad mark, utan tvingas halka fram och klara sig enligt socialdarwinistiska bud: Halka den som halka bör. Vi känner oss trygga med att de benbrott som därvid uppstår ska gå att infoga i riskkapitalpolitiken på våra utförsålda sjukhus.
Kostnadsmässigt kan det knappast gå jämnt upp. Men ekonomi har aldrig varit vår starka sida. Dock är konkursförvaltarnas ekonomi ytterst god i vårt land.
God Jul,
önskar Didrik Schmutzfelt och Acke Borgare.
--------------------------------------------------------------------
(Inspirerad av Bengt O. - frångår jag min annars o så svenskt neutrala politiska linje).
söndag 16 december 2012
Snö till salu
Någon som vill ha snö? Jag har ett generöst erbjudande: Blötsnö, särskilt bra för stärkande av balanssinnet. Man halkar hit och dit och har ett underbart sjå med att ta sig över trottoarkanterna mot gatan där is och skorpsmulesnö och skorpbitar och vatten blandats till en oförlikneklig soppa, modell fångläger.
Gunnar, Karin, Anna och Gabrielle RW i sina respektive ovintriga ändar av Europa och Australien kanske känner ett sting av längtan till detta?
I annat fall kan ni få va med på minnenas snöresa från december 2012: Långsamt och tungt fallande snö, resulterande i sex centimeters beklädnad av träd och grenar. Den arkaiska skulpturparken återuppstånden. I sen eftermiddagssol blir nästan allting blått och slocknar i ännu blåare. Frid på jorden.
Alternativ: Tät men lätt snö över sjön där isen lagt sig och fukten bildar dimmor över vattnet som svagt genomlyses av solen (Dr Zhivago). Eller: Blåsande kall snö från sidan, nordvästlig vind. Bilarna insnöade. Enorma istappar från taket. Senare: Stillsamt fallande kornsnö. Idealisk för sinnelaget. Åt människorna en god vilja.
Styv kuling och vajande träd i snö, på gården. 20 girland-upplysta balkonger. En ensam skogsduva syns sittande mellan två trädklykor och tycks sova genom kvällen, mörkret, natten. Kanske stelfrusen. Först när trädet gungar till ordentligt fattar man att den lever. Vrider lite på huvudet och håller fast i sin gren.
Tredje advent.
Laras theme från Doktor Zhivago. Förvänta er ryska kyrkor i snö, m.m.
Gunnar, Karin, Anna och Gabrielle RW i sina respektive ovintriga ändar av Europa och Australien kanske känner ett sting av längtan till detta?
I annat fall kan ni få va med på minnenas snöresa från december 2012: Långsamt och tungt fallande snö, resulterande i sex centimeters beklädnad av träd och grenar. Den arkaiska skulpturparken återuppstånden. I sen eftermiddagssol blir nästan allting blått och slocknar i ännu blåare. Frid på jorden.
Alternativ: Tät men lätt snö över sjön där isen lagt sig och fukten bildar dimmor över vattnet som svagt genomlyses av solen (Dr Zhivago). Eller: Blåsande kall snö från sidan, nordvästlig vind. Bilarna insnöade. Enorma istappar från taket. Senare: Stillsamt fallande kornsnö. Idealisk för sinnelaget. Åt människorna en god vilja.
Styv kuling och vajande träd i snö, på gården. 20 girland-upplysta balkonger. En ensam skogsduva syns sittande mellan två trädklykor och tycks sova genom kvällen, mörkret, natten. Kanske stelfrusen. Först när trädet gungar till ordentligt fattar man att den lever. Vrider lite på huvudet och håller fast i sin gren.
Tredje advent.
Laras theme från Doktor Zhivago. Förvänta er ryska kyrkor i snö, m.m.
torsdag 13 december 2012
Bruch, Mahler, Musil. Och potatismos.
Vet inte om jag håller på att bli för gammal för det här med Lucia. Barnkörer i kyrkor har man ju hört ett antal gånger. Och nu har en smartass till copywriter sabbat en del av min oskuld med sin slogan: O helga katt! Så står det där man handlar lussebullar. Jag köper inga, men inser att materialismen har de gudar den förtjänar.
Bästa Lucian var nog promenad med H. igår på det stillsamma Skeppsholmen, där plogmaskinen gjorde rent precis framför fötterna på oss, och sandade, så vi kunde gå utan vare sig halka eller pulsa. Allt medan julljus och upplysta fartyg skimrade på andra sidan vattnet.
Idag massor med träning. Hem helt slut. Då hörs i P2 bästa musiken. Potatismoset får vänta. Max Bruchs violinkonsert tar över. Vidunderligt vackert. Även om jag tycker att violinisten Ray Chen saknar något av feeling och kör på en smula musikmaterialistiskt, som unga stjärnor ofta gör, medan de gamla, som framlidne Isaac Stern, mognade i en salig blandning av skicklighet och känsla.
I pausen en intervju med dirigenten. Jag gör hemlagat potatismos, med korv till. Nås av upptakten till Mahlers etta. Han lägger lätta båtar av papper på en mörk flod. Barndomsljud i dunkel. Och så kommer Broder Jakob-temat. Klezmertemat. De gyllene blåsarnas lätta touche. Mot slutet lite pampigt.
Då letar jag fram några band av Musils: Mannen utan egenskaper, som jag läst sporadiskt, och vill återhämta, bland annat för att han skriver om kärlek/erotik och jag själv skriver på något - lika hemligt. När jag slår upp band 3 och 4 märker jag att jag läst mer i dem än jag trott. Försättsbladen nerklottrade med sid-anvisningar. Jag minns Musils evärdeliga men kloka dividerande om kärleken. Uppblandat på ett ryckigt, postmodernt sätt, med känslor och stämningar. Bland annat detta:
"Deras kroppar rörde sig inte och förändrades inte, ändå genomströmmades de av en lycka vars like de aldrig tidigare hade upplevt. Det var inte någon tanke och inte någon inbillning! Varhelst de rörde vid varandra, vare sig det var med höfterna, händerna, eller några hårstrån, trängde de in i varandra".
Många av hans iofs sensibla bilder visar trots allt hur svårt det är att skriva om kärlek. Han klarar det oftast genom att låta som en självanalytiker på den egna soffan. Han pratar och pratar. Men det är just det som är den här boken.
Länk till Nobelkonserten i SvT 2
Bästa Lucian var nog promenad med H. igår på det stillsamma Skeppsholmen, där plogmaskinen gjorde rent precis framför fötterna på oss, och sandade, så vi kunde gå utan vare sig halka eller pulsa. Allt medan julljus och upplysta fartyg skimrade på andra sidan vattnet.
Idag massor med träning. Hem helt slut. Då hörs i P2 bästa musiken. Potatismoset får vänta. Max Bruchs violinkonsert tar över. Vidunderligt vackert. Även om jag tycker att violinisten Ray Chen saknar något av feeling och kör på en smula musikmaterialistiskt, som unga stjärnor ofta gör, medan de gamla, som framlidne Isaac Stern, mognade i en salig blandning av skicklighet och känsla.
I pausen en intervju med dirigenten. Jag gör hemlagat potatismos, med korv till. Nås av upptakten till Mahlers etta. Han lägger lätta båtar av papper på en mörk flod. Barndomsljud i dunkel. Och så kommer Broder Jakob-temat. Klezmertemat. De gyllene blåsarnas lätta touche. Mot slutet lite pampigt.
Då letar jag fram några band av Musils: Mannen utan egenskaper, som jag läst sporadiskt, och vill återhämta, bland annat för att han skriver om kärlek/erotik och jag själv skriver på något - lika hemligt. När jag slår upp band 3 och 4 märker jag att jag läst mer i dem än jag trott. Försättsbladen nerklottrade med sid-anvisningar. Jag minns Musils evärdeliga men kloka dividerande om kärleken. Uppblandat på ett ryckigt, postmodernt sätt, med känslor och stämningar. Bland annat detta:
"Deras kroppar rörde sig inte och förändrades inte, ändå genomströmmades de av en lycka vars like de aldrig tidigare hade upplevt. Det var inte någon tanke och inte någon inbillning! Varhelst de rörde vid varandra, vare sig det var med höfterna, händerna, eller några hårstrån, trängde de in i varandra".
Många av hans iofs sensibla bilder visar trots allt hur svårt det är att skriva om kärlek. Han klarar det oftast genom att låta som en självanalytiker på den egna soffan. Han pratar och pratar. Men det är just det som är den här boken.
Länk till Nobelkonserten i SvT 2
 |
| Max Bruch 1838-1920 |
 |
| Rober Musil 1880-1942 |
tisdag 11 december 2012
Jag tycker lite synd om Mo Yan
Så stod han där, den slutne lille mannen, i en talarstol och skulle tacka, tala. Han såg ut som en liten bondpojke som ätit bark och kål som barn, och han påminde om igen i sitt tal om detta faktum. Den långa vägen. Jag såg ingen glädje i hans ansikte, jag såg en viss osäkerhet. Bondpojken som fått nobelpris såg ut som om han stod med mössan i handen.
Det finns olika bud om hans betydelse för mänskliga rättigheter i Kina, och för andra mer regimkritiska författare. I sin egenskap av vice ordförande i Författarförbundet har han ett ansvar. Själv hävdar han att han visst skrivit samhällskritiskt, men andra påstår att hans kritik endast gäller Maos tid, kort sagt att han är en anpassling.
I en liten film om honom häromkvällen framträdde en stillsam man, oerhört arbetsam, men också tillbakadragen. En som tar fram tuschet och kalligrafipenseln när han har tid över. En som kanske lever lite som det står i gamla kinesiska skrifter; vid sidan av, sökande ro. Alla är inte gjorda av rebelliskt virke. Alla är inte Mandela, Havel eller Moberg.
Senare ska jag läsa något av honom. Men just nu tänker jag att det hade varit mänskligt sett schysstare om han hade fått ha sitt pris och sin Fest ifred. Denna enda kväll. Kunde man inte göra med pristagare lite grann som med sjuklingar: Vi tar det svåra efteråt?
Nä, det kan man förstås inte. Jag har väl fel. Men det händer mig ofta när alla de så inbäddade i svensk trygghet ropar efter andras mod; det händer att jag bryr mig mer om en människa än om principer. Hur som: Det kan vara bra att höra en annan sida av saken; av en som ofta och gärna och kanske lojalt (?) sett Kina från insidan: Göran Sommardahl.
Det finns olika bud om hans betydelse för mänskliga rättigheter i Kina, och för andra mer regimkritiska författare. I sin egenskap av vice ordförande i Författarförbundet har han ett ansvar. Själv hävdar han att han visst skrivit samhällskritiskt, men andra påstår att hans kritik endast gäller Maos tid, kort sagt att han är en anpassling.
I en liten film om honom häromkvällen framträdde en stillsam man, oerhört arbetsam, men också tillbakadragen. En som tar fram tuschet och kalligrafipenseln när han har tid över. En som kanske lever lite som det står i gamla kinesiska skrifter; vid sidan av, sökande ro. Alla är inte gjorda av rebelliskt virke. Alla är inte Mandela, Havel eller Moberg.
Senare ska jag läsa något av honom. Men just nu tänker jag att det hade varit mänskligt sett schysstare om han hade fått ha sitt pris och sin Fest ifred. Denna enda kväll. Kunde man inte göra med pristagare lite grann som med sjuklingar: Vi tar det svåra efteråt?
Nä, det kan man förstås inte. Jag har väl fel. Men det händer mig ofta när alla de så inbäddade i svensk trygghet ropar efter andras mod; det händer att jag bryr mig mer om en människa än om principer. Hur som: Det kan vara bra att höra en annan sida av saken; av en som ofta och gärna och kanske lojalt (?) sett Kina från insidan: Göran Sommardahl.
måndag 10 december 2012
Nopelpriset
Nope. Jag fick det inte i år heller. Fasen också!
Nopel-priset, som hallåan råkade säga i förbifarten.
Men jag kommer väl att sitta där ikväll vid TVn och gotta mig i balklänningar och en och annan minister som kliar sig i örat, den tomma blicken hos trötta deltagare, den allmänna lyckan över glamour och Festivitas, den lilla avslöjande detaljen i en gest, en uttrycksfull blick över bordet, eller någon som bara somnar sött, som Tranströmer gjorde vid prisutdelningen i eftermiddags. No wonder.
Och eftersom jag inte läst Mo Yan utan bara hört Per Wästbergs tal, fullt av påståendesatser, så vet jag inte mycket om årets författare. Alltså återvänder jag till Tranströmer, letar, och läser av misstag: Sanningskarriären. En bokstav fel, precis som hallåan, eller som i Akademins partitur: Det stod Sanningsbarriären; en diktsamling från 1978. Ur den hämtar jag:
Minusgrader
Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin
mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlings-
bangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman: En krita har
klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt
våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det
andra som också finns; en solkatt som flyttar sig på husväggen
och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten,
ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är mot-
sägelsefull som du själv."
I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom
morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger
ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skol-
bussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.
Nopel-priset, som hallåan råkade säga i förbifarten.
Men jag kommer väl att sitta där ikväll vid TVn och gotta mig i balklänningar och en och annan minister som kliar sig i örat, den tomma blicken hos trötta deltagare, den allmänna lyckan över glamour och Festivitas, den lilla avslöjande detaljen i en gest, en uttrycksfull blick över bordet, eller någon som bara somnar sött, som Tranströmer gjorde vid prisutdelningen i eftermiddags. No wonder.
Och eftersom jag inte läst Mo Yan utan bara hört Per Wästbergs tal, fullt av påståendesatser, så vet jag inte mycket om årets författare. Alltså återvänder jag till Tranströmer, letar, och läser av misstag: Sanningskarriären. En bokstav fel, precis som hallåan, eller som i Akademins partitur: Det stod Sanningsbarriären; en diktsamling från 1978. Ur den hämtar jag:
Minusgrader
Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin
mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlings-
bangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman: En krita har
klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt
våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det
andra som också finns; en solkatt som flyttar sig på husväggen
och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten,
ett bibelord som aldrig skrevs: "Kom till mig, ty jag är mot-
sägelsefull som du själv."
I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom
morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger
ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skol-
bussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.
fredag 7 december 2012
Eternal places of the spotless mind
Fotot (från BBC) är från Castlebay, på Barra, Hebriderna, där jag bodde lite vänsterut vid den enda landsvägen i ljuset av klara dagar som denna.
Men här och nu och länge än är det bara mer och mer snö, och folk stretar knuffar trängs halkar hasar glider genom modden utan att kunna stava till street-wise. Och de som bor vid de här gatorna i Gamla Stan - vad tyckte de?
torsdag 6 december 2012
Wolodarski d.ä. på Kungsholmen
Peter Wolodarskis pappa alltså - som om jag hade en aning om det förrän idag.
När jag efter ett besök på S:t Eriks ögonklinik och lättad över att slippa operation, tog mig in i S:t Eriks bostadsområde mötte jag av en slump en journalist som berättade lite om platsen. Inte för att den var obekant, jag har passerat där förr, under sommartid, och tyckt att området äger en viss - kanske lite overklig - stillhet. Då som nu gick jag omvägen dit för att slippa den maxat urtråkiga Flemingatan. Och så kommer man in i det här vackert färgsatta, tysta och privilegierade riket.
Men jag har inte sett dess baksida än. Bara noterat de fina rundade huskropparna i mitten (hästskoformer enligt någon) som ju i sig skapar en trevnad. Samt då färgsättningen och de lugna små gatorna med ännu inte fullvuxna träd.
När den här platsen blev bebodd för X antal år sen fanns här både bostasdrätter och hyresrätter (jag gissar vilt att dagens planerare nästan enbart bygger för de som kan köpa). Inflyttningshyrorna var uppe till diskussion och dåvarande fastighetsborgarrådet Annika Billström (S) såg till att hyressättningen inte blev alltför rikemansbetonad. Bra gjort!
Efter det har området, dess grundritning och stil, fått mycken kritik från arkitekthåll, men också beröm, ofta från de boende i närheten. Själv tycker jag det här är både roligare och mer humanistiskt (kolla bara höjden på husen) än mycket annat brutal-eller-post-modernistiskt. Men området har också vissa konstiga drag; som t.ex. tornen. De finns ju inte riktigt i verkligheten, utan är en kopiering av något gammalt som känns - uh - just gammalt. Och lite pretentiöst; liksom en signal för att här bor vi som blickar bakåt.
Alexander Wolodarski född i Sibirien, uppvuxen i Warsawa, utbildade sig i Moskva, Warsawa och senare i Sverige, och har kanske något kvar av storsovjetisk planering. I alla fall tycker några av hans kritiska kollegor det. Som den verkligt intresserade kan läsa sig till i den här länken. Eller så kan man läsa den här mer gullande texten. Men gå dit själva, och se.
För närvarande är Wolodarski anlitad som planerare för Hagastaden, vars första förslag om två massiva, klubbsvampsliknande torn (se nedan), avskrivits på grund av engagerad kritik. Jag tyckte själv de var höggradigt Skitfula och skulle döda allt omkring. De var dessutom alltför nära mig. Men att döma av planerna blir det hur som helst massiva huskroppar med lite mellanrum och - återigen - en känsla av segregerad miljö, och grandiosa föreställningar. Och phalliska torn, av omnipotent karaktär.
Här en kritisk artikel från Svd. Och här ännu en betänksam angående hela Hagastadsprojektet, från DN.
Citat från Wiki om Wolodarski:
För närvarande (2010) är han engagerad i Hagastaden. Enligt Aleksander Wolodarski är "Norra station det största jag gjort. Allt jag gjort tidigare är småflugor i jämförelse".Hans främsta skapelser här, de båda hårt kritiserade Tors torn - två 40 våningars höghus på vardera sidan om Torsgatans förlängning i Solna - är dock avskrivna och kommer inte att förverkligas sedan den norska byggherren backat ur 2011.
Densitet? Miljöfattigdom kamouflerad som rikedom?
Kolla hur kakforms-tornen (en senare variant) och den massiva bebyggelsen kommer att dominera över Birkastan, Rödabergsområdet och Karlberg. Haga - själva parken - ska hålla för enormt mycket högre exploatering/slitage. Som om man helt distanserat kan kalkylera med vad en park tål. Och det går väl så länge man stirrar på den här overkliga modellen. Men: Det blir precis lika mycket frigolit som det ser ut som, jag lovar. Kycklingfarm à la stordrift. Och sen ska alla kycklingarna ut i Hagaparken, och det blir cirka en maskros per skalle. Gött.
Lägger till en länk till den f.d. diplomaten Gösta Grassmans artikel i Newsmill, om detta projekt och andra lika okänsliga.
När jag efter ett besök på S:t Eriks ögonklinik och lättad över att slippa operation, tog mig in i S:t Eriks bostadsområde mötte jag av en slump en journalist som berättade lite om platsen. Inte för att den var obekant, jag har passerat där förr, under sommartid, och tyckt att området äger en viss - kanske lite overklig - stillhet. Då som nu gick jag omvägen dit för att slippa den maxat urtråkiga Flemingatan. Och så kommer man in i det här vackert färgsatta, tysta och privilegierade riket.
Men jag har inte sett dess baksida än. Bara noterat de fina rundade huskropparna i mitten (hästskoformer enligt någon) som ju i sig skapar en trevnad. Samt då färgsättningen och de lugna små gatorna med ännu inte fullvuxna träd.
När den här platsen blev bebodd för X antal år sen fanns här både bostasdrätter och hyresrätter (jag gissar vilt att dagens planerare nästan enbart bygger för de som kan köpa). Inflyttningshyrorna var uppe till diskussion och dåvarande fastighetsborgarrådet Annika Billström (S) såg till att hyressättningen inte blev alltför rikemansbetonad. Bra gjort!
Efter det har området, dess grundritning och stil, fått mycken kritik från arkitekthåll, men också beröm, ofta från de boende i närheten. Själv tycker jag det här är både roligare och mer humanistiskt (kolla bara höjden på husen) än mycket annat brutal-eller-post-modernistiskt. Men området har också vissa konstiga drag; som t.ex. tornen. De finns ju inte riktigt i verkligheten, utan är en kopiering av något gammalt som känns - uh - just gammalt. Och lite pretentiöst; liksom en signal för att här bor vi som blickar bakåt.
Alexander Wolodarski född i Sibirien, uppvuxen i Warsawa, utbildade sig i Moskva, Warsawa och senare i Sverige, och har kanske något kvar av storsovjetisk planering. I alla fall tycker några av hans kritiska kollegor det. Som den verkligt intresserade kan läsa sig till i den här länken. Eller så kan man läsa den här mer gullande texten. Men gå dit själva, och se.
För närvarande är Wolodarski anlitad som planerare för Hagastaden, vars första förslag om två massiva, klubbsvampsliknande torn (se nedan), avskrivits på grund av engagerad kritik. Jag tyckte själv de var höggradigt Skitfula och skulle döda allt omkring. De var dessutom alltför nära mig. Men att döma av planerna blir det hur som helst massiva huskroppar med lite mellanrum och - återigen - en känsla av segregerad miljö, och grandiosa föreställningar. Och phalliska torn, av omnipotent karaktär.
Här en kritisk artikel från Svd. Och här ännu en betänksam angående hela Hagastadsprojektet, från DN.
Citat från Wiki om Wolodarski:
För närvarande (2010) är han engagerad i Hagastaden. Enligt Aleksander Wolodarski är "Norra station det största jag gjort. Allt jag gjort tidigare är småflugor i jämförelse".Hans främsta skapelser här, de båda hårt kritiserade Tors torn - två 40 våningars höghus på vardera sidan om Torsgatans förlängning i Solna - är dock avskrivna och kommer inte att förverkligas sedan den norska byggherren backat ur 2011.
 |
| Hagastaden, modell. Wennergrenskrapan till vänster. Karolinska i förgrunden. |
Densitet? Miljöfattigdom kamouflerad som rikedom?
Kolla hur kakforms-tornen (en senare variant) och den massiva bebyggelsen kommer att dominera över Birkastan, Rödabergsområdet och Karlberg. Haga - själva parken - ska hålla för enormt mycket högre exploatering/slitage. Som om man helt distanserat kan kalkylera med vad en park tål. Och det går väl så länge man stirrar på den här overkliga modellen. Men: Det blir precis lika mycket frigolit som det ser ut som, jag lovar. Kycklingfarm à la stordrift. Och sen ska alla kycklingarna ut i Hagaparken, och det blir cirka en maskros per skalle. Gött.
Lägger till en länk till den f.d. diplomaten Gösta Grassmans artikel i Newsmill, om detta projekt och andra lika okänsliga.
 |
| Tors torn. Första modellen. |
onsdag 5 december 2012
Scottish accent
Harmonisk dag. Igår alltså. Idag var det lite väl mycket snö att kämpa med. Fast hellre det, som jag hör hela Stockholm säga, medan de väntar på tunnelbanan till avlägsna förorter som de kanske aldrig kommer fram till i kväll. Pity the poor immigrant.
Igår däremot hampade det sig så att det var lagom snö och att jag sammanföll med två skottar i det (föga) vilda utelivet. Det var kort och lagom och noll raggfaktor, men jag fick höra den där ljuvee-liga dialekten som gör mig på gott humör. Jag pratade på om mina färder i nordvästra Skottland, och de fyllde i. "Yeee, the väästerrn ajjlands, teeey arrr the best. Wiir from Glasgou yo nåå, so theese arr´ourr pleejses." "Åoh, yo´we biin to Iona of Mull, hääv yo? (Är det förresten inte bara skottar som kan konsten att uttala dubbel-W-et i ett What? på rätta sättet? OW.)
De tyckte Sverige var vackert och jag rekommenderade Lappland som vanligt. Sen gick jag hem och drömde förliden natt - som Sjöberg skriver - inte om Beatrice Aurore, men om den här:
En kossa jag bara "träffat" på Iona. Highland cattle heter den. Tio centimeter lång ytterull för att daska av regn och snö, och en exceptionellt tät innerull för att hålla värmen. Djur vet hur man ska klä sig. Under en lång vandring utmed höga stränder på Iona stötte jag på en flock av dessa kor och tjurar som betade i en vindskyddad vik. Jag var inställd på att ta mig förbi dem ned till stranden. Fixade en käpp och gick förbi. De var hur lugna som helst. Men vad visste jag. En sorts myskoxar? Nix, det här är kor har jag fattat läääjtli. Myskoxar hör till getfamiljen.
Hur som, de skotska öarna, från Isle of Skye till North Uist, South Uist - och med omvägar över Oban, Mull, Iona är en av de allra vackraste resor jag gjort. England har nästan alltid varit snällt med vädret i september. Och Iona och Barra ligger fortfarande så fint kvar i mitt minne att jag kanske inte ens behöver resa dit igen. Fast gärna för mig.
Nu tror ni jag ska avsluta med Bob Dylan: My heart is in the highlands. Men det blir något mer skotskt än så. Av en om möjligt ännu mer romantisk. Robert Burns.
Igår däremot hampade det sig så att det var lagom snö och att jag sammanföll med två skottar i det (föga) vilda utelivet. Det var kort och lagom och noll raggfaktor, men jag fick höra den där ljuvee-liga dialekten som gör mig på gott humör. Jag pratade på om mina färder i nordvästra Skottland, och de fyllde i. "Yeee, the väästerrn ajjlands, teeey arrr the best. Wiir from Glasgou yo nåå, so theese arr´ourr pleejses." "Åoh, yo´we biin to Iona of Mull, hääv yo? (Är det förresten inte bara skottar som kan konsten att uttala dubbel-W-et i ett What? på rätta sättet? OW.)
De tyckte Sverige var vackert och jag rekommenderade Lappland som vanligt. Sen gick jag hem och drömde förliden natt - som Sjöberg skriver - inte om Beatrice Aurore, men om den här:
En kossa jag bara "träffat" på Iona. Highland cattle heter den. Tio centimeter lång ytterull för att daska av regn och snö, och en exceptionellt tät innerull för att hålla värmen. Djur vet hur man ska klä sig. Under en lång vandring utmed höga stränder på Iona stötte jag på en flock av dessa kor och tjurar som betade i en vindskyddad vik. Jag var inställd på att ta mig förbi dem ned till stranden. Fixade en käpp och gick förbi. De var hur lugna som helst. Men vad visste jag. En sorts myskoxar? Nix, det här är kor har jag fattat läääjtli. Myskoxar hör till getfamiljen.
 |
| Strand på South Uist |
Hur som, de skotska öarna, från Isle of Skye till North Uist, South Uist - och med omvägar över Oban, Mull, Iona är en av de allra vackraste resor jag gjort. England har nästan alltid varit snällt med vädret i september. Och Iona och Barra ligger fortfarande så fint kvar i mitt minne att jag kanske inte ens behöver resa dit igen. Fast gärna för mig.
Nu tror ni jag ska avsluta med Bob Dylan: My heart is in the highlands. Men det blir något mer skotskt än så. Av en om möjligt ännu mer romantisk. Robert Burns.
måndag 3 december 2012
Elektriskt & Döden
Promenerar i skymningen
vid Brunnsviken. Kala träd mot en himmel som är elektriskt blå. Ekarnas grenar spretar med snövita linjer,
björkarna lika fluffigt vita som de var i Lappland. Knarr under fötterna. Det liknar
Gam-Sverige här nu: Carl Eldhs ateljé är väl det sista huset i innerstan i
brunlaserat trä. På andra sidan vägen gamla stallar i samma färg. Och ett översnöat
duvslag. Me likes.
För ett tag sen vaknade jag en morgon med en fågel i rummet. Någon flög runt huvudet och utstötte oro. Den hade kommit in genom en springa under natten, letade kanske efter ett schysst vinterbo. Men inte ihop med mig. Panik. Jag fick den mellan händerna, men den var alltför mjuk att hållas fast. Öppnade fönstret på vid gavel, och fågeln hittade ut. Den var mörk ovanpå, hann jag se. Kanske en bofink.
Inte helt ovanligt att någon flyger in i mitt rum, men fåglar får mig att tänka: vad ville den? Det går i familjen. När min pappa var bortrest från farmor om sommaren sa hon till honom: Om du tänker på mig skickar jag en fågel. Och det gjorde hon.
En vän berättade en dröm för mig och vi sa: Den handlar nog om döden. Den var obehaglig, instängd. Men jag tänker ibland att man kanske kan välja sin död. Om man får va frisk alltså. Och att det jag är rädd för nog inte är själva döden utan allt det andra. Bäcken, slangar, näringsvätska, katet, fanans moster. Vännen och jag har kommit överens om att förkorta livet åt varann, om det kniper. Men pro tempo jobbar vi enbart med att förlänga det.
Ibland när jag mediterar kan jag komma in i ett tillstånd som väl är en alpha-rytm: Här-är-Gabi-hör-nu, med mera, stannar av. Jag blir som en organisk enhet: En kålrot, en lilja, en sovande kamel. Det är på det sättet jag tror att man – om man har tur – kan dö som man vill. Bara släppa allting, lägga sig ned och sväva iväg i cellulär trans. Möjligen vet jag några som var inne på det; och visste ungefär när de ville lägga av; min pappa och min bästa väns pappa: Nä, hörrni grabbar och ladies, nu räcker det. Några veckor senare var de döda. Kanske var det därför min pappas ansikte förvandlades inför mina ögon från dödsångest till en stolt liggande riddare. Som om han själv hade satt av hästen. Det var det sista han skickade till mig.
För ett tag sen vaknade jag en morgon med en fågel i rummet. Någon flög runt huvudet och utstötte oro. Den hade kommit in genom en springa under natten, letade kanske efter ett schysst vinterbo. Men inte ihop med mig. Panik. Jag fick den mellan händerna, men den var alltför mjuk att hållas fast. Öppnade fönstret på vid gavel, och fågeln hittade ut. Den var mörk ovanpå, hann jag se. Kanske en bofink.
Inte helt ovanligt att någon flyger in i mitt rum, men fåglar får mig att tänka: vad ville den? Det går i familjen. När min pappa var bortrest från farmor om sommaren sa hon till honom: Om du tänker på mig skickar jag en fågel. Och det gjorde hon.
En vän berättade en dröm för mig och vi sa: Den handlar nog om döden. Den var obehaglig, instängd. Men jag tänker ibland att man kanske kan välja sin död. Om man får va frisk alltså. Och att det jag är rädd för nog inte är själva döden utan allt det andra. Bäcken, slangar, näringsvätska, katet, fanans moster. Vännen och jag har kommit överens om att förkorta livet åt varann, om det kniper. Men pro tempo jobbar vi enbart med att förlänga det.
Ibland när jag mediterar kan jag komma in i ett tillstånd som väl är en alpha-rytm: Här-är-Gabi-hör-nu, med mera, stannar av. Jag blir som en organisk enhet: En kålrot, en lilja, en sovande kamel. Det är på det sättet jag tror att man – om man har tur – kan dö som man vill. Bara släppa allting, lägga sig ned och sväva iväg i cellulär trans. Möjligen vet jag några som var inne på det; och visste ungefär när de ville lägga av; min pappa och min bästa väns pappa: Nä, hörrni grabbar och ladies, nu räcker det. Några veckor senare var de döda. Kanske var det därför min pappas ansikte förvandlades inför mina ögon från dödsångest till en stolt liggande riddare. Som om han själv hade satt av hästen. Det var det sista han skickade till mig.
söndag 2 december 2012
300 är vår volym
Sverige, Sverige coachland. Konsultland. Föredragshållar-må-bra-land- Tänka-positivt-skratta-på-sig-kurser. Men framförallt, numera, i växande arbetslöshetstider: Ett coach-land.
Nu ska ni inte sitta där och tänka illa och tro att jag menar såna hyggliga coacher som Victorias f.d. träningscoach Daniel. Nej da, lite ländryggsarbete och magmuskelfeeling och pilates-bollar har aldrig gjort någon illa.
Nej - jag tänker på hur varje statlig/och/eller/kommunal verksamhet nu blivit föremål för sneglarögon: Ni vet de där trollen som står i skogen och skyfflar in guld i sina grottor. De sneglar på vårdmottagningar, rehabcentraler, äldrevård, barnomsorg och skolor. De ser ett litet klipp. (Jag bortser nu på mitt vanliga satiriska sätt från det lilla fåtalet som VILL någonting MER än att tjäna pengar på transaktionerna.)
Ja: Och så har vi då coachföretagen. De som är kopplade till "en aktiv arbetsmarknadspolitik", och som innebär att några otroligt engagerade mänskor ska hjälpa till att putta ut folk i arbetslivet: Skriva CV, kamma håret, putsa skorna, koncentrera sig på tangenterna och lilla tråkprogrammet Excel, tänker ni. Ja, kanske det.
Men nu handlar det om stora pengar, och folk som föses omkring utan support, och med urusla datorer till det facila priset av 32.000 per person och månad. Tänk Riktig Utbildning för samma pris. Tänk några rejäla kurser i dövspråk, fotvård, busskörkort, franska, växeltelefoni, turism, historia, barnpedagogik, ergonomi - eller vad vet jag.
300 är vår volym, säger den enfaldige chefen för ett litet exat företag som låter folk sitta och vänta på uttjänta datorer och några möten i veckan med en överansträngd coach. Många av de som söker jobb blir anvisade detta idiotiska vara-på-plats-i-vadå? som krav. Man dealar med folk som om de var huggen skog: 300 är vår volym. Kapa!
Tänk 300 x 32.000 x inte-vet-jag-hur-många på alla andra ställen. Multiplicera det med årets tolv månader. Och simsalabim: Sverige har råd med att utbilda arbetslösa! Vad man däremot inte kan försvara är en löjeväckande "jobbpolitik" som är som gjord för att sudda siffror och gynna fixartyper.
God natt i advent!
---------------------------------------------------------------
Den som vill veta mer kan höra ett program gjort av Sveriges radio här, som tände på detta blogginlägg.
Nu ska ni inte sitta där och tänka illa och tro att jag menar såna hyggliga coacher som Victorias f.d. träningscoach Daniel. Nej da, lite ländryggsarbete och magmuskelfeeling och pilates-bollar har aldrig gjort någon illa.
Nej - jag tänker på hur varje statlig/och/eller/kommunal verksamhet nu blivit föremål för sneglarögon: Ni vet de där trollen som står i skogen och skyfflar in guld i sina grottor. De sneglar på vårdmottagningar, rehabcentraler, äldrevård, barnomsorg och skolor. De ser ett litet klipp. (Jag bortser nu på mitt vanliga satiriska sätt från det lilla fåtalet som VILL någonting MER än att tjäna pengar på transaktionerna.)
Ja: Och så har vi då coachföretagen. De som är kopplade till "en aktiv arbetsmarknadspolitik", och som innebär att några otroligt engagerade mänskor ska hjälpa till att putta ut folk i arbetslivet: Skriva CV, kamma håret, putsa skorna, koncentrera sig på tangenterna och lilla tråkprogrammet Excel, tänker ni. Ja, kanske det.
Men nu handlar det om stora pengar, och folk som föses omkring utan support, och med urusla datorer till det facila priset av 32.000 per person och månad. Tänk Riktig Utbildning för samma pris. Tänk några rejäla kurser i dövspråk, fotvård, busskörkort, franska, växeltelefoni, turism, historia, barnpedagogik, ergonomi - eller vad vet jag.
300 är vår volym, säger den enfaldige chefen för ett litet exat företag som låter folk sitta och vänta på uttjänta datorer och några möten i veckan med en överansträngd coach. Många av de som söker jobb blir anvisade detta idiotiska vara-på-plats-i-vadå? som krav. Man dealar med folk som om de var huggen skog: 300 är vår volym. Kapa!
Tänk 300 x 32.000 x inte-vet-jag-hur-många på alla andra ställen. Multiplicera det med årets tolv månader. Och simsalabim: Sverige har råd med att utbilda arbetslösa! Vad man däremot inte kan försvara är en löjeväckande "jobbpolitik" som är som gjord för att sudda siffror och gynna fixartyper.
God natt i advent!
---------------------------------------------------------------
Den som vill veta mer kan höra ett program gjort av Sveriges radio här, som tände på detta blogginlägg.
lördag 1 december 2012
fredag 30 november 2012
Snön yr
Snöyra vid ett. Jag trär på mig fleecekalsonger och fodrade byxor. Drar ner mössan till ögonlocken. Tar ut dunjackan ur garderoben. Den har sett sina bästa dagar, men vad gör man inte för att hejda konsumismen åtminstone hemmavid. Jo man köper grejer som håller tio år. Det har den gjort. Men nu får det räcka med moralen. Jag är inte helt utan fåfänga, om ni tror det. Jag bara avskyr att handla (utom blommor).
Varmt klädd och utan brådska kan jag ta mig fram över det hala, och se den där skogen av Hammershøi, ute på Djurgården Norra.
Här mötte jag för ett tag sen min gudson på vägen. Han har blivit ännu stiligare sen bröllopet och musikturnéerna, och läser nu psykologi på tredje året. Eftersom vi inte hade setts på länge öppnade vi upp stort och berättade det mesta av det viktiga. Jag fick en sorts förtroenden. Sådana som han vid sex och tretton var alltför blyg för att ge mig. Tack A. om du läser det här.
Igår ringde min systerdotter och berättade att hon köpt en ny hund, efter den som dog för en månad sen. Den här kom från hemlösa hundars förening och det tog en ganska lång stund att förklara hur den såg ut. Alltså:
Den har en stor brun fläck vid ena ögat, och en liten vid det andra. Sen har den ljus beige päls men inne i pälsen är den liksom mörkare prickig. Aha.
- Har den hängöron?
- Ja.
- Bra. Jag gillar hängöron. Har den päls på svansen?
- Uum, som en welsh spaniel.
- Vad fint, jag tycker inte om kala svansar.
- Och jag har döpt den till Bella efter din Golden.
- Aha. Jag får väl träffa den när den blivit hemtam?
- Ja. Den sover redan i min säng nu.
- I sängen? Det fick aldrig Bella (d.ä.)
Hihi.
- Det vill inte Anders heller.
- Håller alltså med honom, hälsa.
Ja ja. Ja ja. Hundar och människor. Och livet. Som går vidare. Äntligen snö!
Francisco Goya: Hunden.
Varmt klädd och utan brådska kan jag ta mig fram över det hala, och se den där skogen av Hammershøi, ute på Djurgården Norra.
Här mötte jag för ett tag sen min gudson på vägen. Han har blivit ännu stiligare sen bröllopet och musikturnéerna, och läser nu psykologi på tredje året. Eftersom vi inte hade setts på länge öppnade vi upp stort och berättade det mesta av det viktiga. Jag fick en sorts förtroenden. Sådana som han vid sex och tretton var alltför blyg för att ge mig. Tack A. om du läser det här.
Igår ringde min systerdotter och berättade att hon köpt en ny hund, efter den som dog för en månad sen. Den här kom från hemlösa hundars förening och det tog en ganska lång stund att förklara hur den såg ut. Alltså:
Den har en stor brun fläck vid ena ögat, och en liten vid det andra. Sen har den ljus beige päls men inne i pälsen är den liksom mörkare prickig. Aha.
- Har den hängöron?
- Ja.
- Bra. Jag gillar hängöron. Har den päls på svansen?
- Uum, som en welsh spaniel.
- Vad fint, jag tycker inte om kala svansar.
- Och jag har döpt den till Bella efter din Golden.
- Aha. Jag får väl träffa den när den blivit hemtam?
- Ja. Den sover redan i min säng nu.
- I sängen? Det fick aldrig Bella (d.ä.)
Hihi.
- Det vill inte Anders heller.
- Håller alltså med honom, hälsa.
Ja ja. Ja ja. Hundar och människor. Och livet. Som går vidare. Äntligen snö!
onsdag 28 november 2012
Flumliberalernas natt
Intressant att höra den från borgerligt håll fullständigt söndertuggade repliken: Vi vill inte ha tillbaka flumskolan. Kan så vara.
Men flumliberalism vill man ha. Billiga varor från länder där arbetarna har en övertänd arbetstid med upp till 18 timmars pass och knapp semester (Kina). Billiga bomullstyger från barnarbetare går bra (Indien). Billiga arbetare utan skyddsnät som tjänar grova pengar åt svenska byggfuskare (Stockholm). Flumliberala lobbyister från Wall Street går bra. De vänder ryggen mot forskningen, tror inte på klimatförändringen och fortsätter att forsla ut så mycket marknadsliberala gifter som möjligt i naturen. Det äter upp hela det amerikanska samhället med sin flummiga föreställning om vad frihet är: Det är att via privata miljardinkomster kunna styra politiken i Washington. Stöd och bidrag till den politik man vill ha, som är fortsatt flumliberal: Gör vad fan ni vill, tänd på med hela världen, rika pojkar, och se hur rationellt det blir.
Den marknadsekonomiska flumskolan har sedan länge anammats också i Sverige. Skolbarnen ska klara sig med skitböcker hos "skolledare" som drar in miljoner på sina billigt köpta (kommun-)tillgångar. De sjuka eller gamla i jättebolagens sängar ska betala för skatteflum i flumparadis, flumhögern ska sänka bolagsskatter, innan bolagen ens har betalat sina gamla skulder till svenska staten (eller den amerikanska för den delen). Men det går bra att moralisera över den som redan ligger. Grekland. Medan man överser med USAs bank-bonus-injektionsekonomi: The Ethic of Greed. "A free license to take whatever you can get in whatever way you can get it" för att citera Obama d.y. Där styr klassens värstingar. Mer på kokain än flum. Och numera är de välklädda.
Om det är någon som känner sig lika kritisk som jag kan det vara värt att se de här reportagen från USA, om hur köpt politik blir allt dyrare för dem som ska betala bankernas och andras utsvävningar. Noam Chomsky, Robert Reich, med flera är med och tänder ett ljus i mörkret i Pengar, makt och Wall street, en förödande klarsynt film, som gick i Svt under hösten. Tyvärr borta från Svt Play. Men den intresserade kan hitta materialet på amerikanska Frontline. Del två av en serie på fyra, nedan.
http://video.pbs.org/video/2226666506/
----------------------------------------------
Tillägg: Apropå marknadsliberalernas totala oförmåga att hantera klimatfrågan: Monbiot igen: Här!
Men flumliberalism vill man ha. Billiga varor från länder där arbetarna har en övertänd arbetstid med upp till 18 timmars pass och knapp semester (Kina). Billiga bomullstyger från barnarbetare går bra (Indien). Billiga arbetare utan skyddsnät som tjänar grova pengar åt svenska byggfuskare (Stockholm). Flumliberala lobbyister från Wall Street går bra. De vänder ryggen mot forskningen, tror inte på klimatförändringen och fortsätter att forsla ut så mycket marknadsliberala gifter som möjligt i naturen. Det äter upp hela det amerikanska samhället med sin flummiga föreställning om vad frihet är: Det är att via privata miljardinkomster kunna styra politiken i Washington. Stöd och bidrag till den politik man vill ha, som är fortsatt flumliberal: Gör vad fan ni vill, tänd på med hela världen, rika pojkar, och se hur rationellt det blir.
Den marknadsekonomiska flumskolan har sedan länge anammats också i Sverige. Skolbarnen ska klara sig med skitböcker hos "skolledare" som drar in miljoner på sina billigt köpta (kommun-)tillgångar. De sjuka eller gamla i jättebolagens sängar ska betala för skatteflum i flumparadis, flumhögern ska sänka bolagsskatter, innan bolagen ens har betalat sina gamla skulder till svenska staten (eller den amerikanska för den delen). Men det går bra att moralisera över den som redan ligger. Grekland. Medan man överser med USAs bank-bonus-injektionsekonomi: The Ethic of Greed. "A free license to take whatever you can get in whatever way you can get it" för att citera Obama d.y. Där styr klassens värstingar. Mer på kokain än flum. Och numera är de välklädda.
Om det är någon som känner sig lika kritisk som jag kan det vara värt att se de här reportagen från USA, om hur köpt politik blir allt dyrare för dem som ska betala bankernas och andras utsvävningar. Noam Chomsky, Robert Reich, med flera är med och tänder ett ljus i mörkret i Pengar, makt och Wall street, en förödande klarsynt film, som gick i Svt under hösten. Tyvärr borta från Svt Play. Men den intresserade kan hitta materialet på amerikanska Frontline. Del två av en serie på fyra, nedan.
http://video.pbs.org/video/2226666506/
----------------------------------------------
Tillägg: Apropå marknadsliberalernas totala oförmåga att hantera klimatfrågan: Monbiot igen: Här!
tisdag 27 november 2012
Mera danskt: Carl Nielsen
Medan jag dricker te ligger P 2 Klassiskt i bakgrunden. Hyacinterna sträcker sig mot det obefintliga ljuset och Chopin höjer stämningen med en av sina chosefria valser. Sen slår det om. Total kontrast till en tonsättare jag inte kan placera; tänker först att det är österut, men inte så smärtsamt som Sjostakovitj och inte så förälskat i rytmen som Prokofiev. Kan det ligga närmare? Debussy? Nej, mer modernt, visar det sig efter fyra minuters lyssning. Modernt - men hur då? Långa linjer men knappt melodier, dramatiska temposkiften, men med ett självsäkert bruk av pauseringar. Känslomotivets landning i klarinettens ensamhet som tillåts fortgå utan rädsla för bristande underhållningsvärde. Slutet med stråkarnas stilla strilande.
Helt annorlunda än lördagens Mozartkonsert i TV där dirigenten drog upp tempot på det där odrägliga sättet som gör musiken glädjelös av stress. Virtuost men i runktakt, s.a.s. Bara den strålande Sandrine Piau gav de riktiga uttrycket en chans. (Trots att hon hade problem med de högsta tonerna, kanske dagsformen).
Varsågoda: Nielsen: Pan og Syrinx. Inspelad med Göteborgssymfonikerna under Herbert Blomstedts ledning. Den senare som ni vet en urbota favorit. Inte bara för mig.
En bild på Carl Nielsen.
Och den intresserade kan se Mozarts kärleksarior här.
Helt annorlunda än lördagens Mozartkonsert i TV där dirigenten drog upp tempot på det där odrägliga sättet som gör musiken glädjelös av stress. Virtuost men i runktakt, s.a.s. Bara den strålande Sandrine Piau gav de riktiga uttrycket en chans. (Trots att hon hade problem med de högsta tonerna, kanske dagsformen).
Varsågoda: Nielsen: Pan og Syrinx. Inspelad med Göteborgssymfonikerna under Herbert Blomstedts ledning. Den senare som ni vet en urbota favorit. Inte bara för mig.
Och den intresserade kan se Mozarts kärleksarior här.
lördag 24 november 2012
Hammershøis vinter.
Vilhelm Hammershøi: Vinterlandskap, 1895-96.
Just så här kan jag minnas att det såg ut på den tiden jag åkte nattåget till Köpenhamn och vaknade på morgonen när tåget passerade någon pinnig bokskog på Sjælland, en halvtimme före Hovedbanegården.
En liten konstutställning via en riktigt välgjord You-tube-film med Hammershøi-målningar finns här! Texter får den intresserade hitta själv.
torsdag 22 november 2012
Dimma, Goya
När vi stiger av bussen ropar en unge: Oj, vilken massa dimma. Sen går han i grupp till Moderna Muséet för att rita, klistra i barnverkstan.
Massa. Dimma. Ingen massa alls. Jag går runt Skeppsholmen i ett grått dis som suddar ut allt. Husen i gamla stan, varav ett enda, alldeles under Storkyrkans torn, lyser rött, försvinner alltmer i milda gråtoner. Ja hela stadsgården, Söders skyline, slott och broar uppgår i Massa Dimma.
Jag går i blåst och motvind ut mot Kastellholmen och njuter. Bra dag att vara här nere vid stora utsikten, och gå bort sig i det vackra diset, där endast skärgårdssbåtar och färjor tycks röra sig med väldig kraft som motvikt till allt det upplösta grå.
In på Konstbiblioteket, där jag hittar Goya och Nicolas de Staël. Slår mig ner vid runda bordet och är där jag ska vara. de Staël har inte precis målat den här dagens dimma, men han har gjort många målningar av subtil ljuskaraktär; ibland grådager, ibland saffransgula fält, ibland en måne, ibland helt psykiska stilleben.
Jag vet precis var jag har den här målaren: När han går för långt i sin läckra kolorism och blir dekorativ. När han alltmer skalar av sig och blir en egenartad landskapsmålare, mot slutet av sitt liv. Från 1952 till 55 excellerar han i förenklingarnas atmosfäriska bilder. En himmel, ett mörkblått ovädershav, en bit landskap i södra Frankrike där det lergrå binds samman med ett höstligt dis. Ljusets Massa.
Sen bläddrar jag igenom en Goyabok full med värdiga reproduktioner. Jag är inte här för att läsa, utan för att se. Goya är en vansinnig begåvning; under trycket av politiska omvälvningar och egna sjukdomar fortsätter han febrilt med sitt verk. Från hovmåleriets stela hästar, med levande ryttare, till de sena makabra och svartsynta bilderna av en värld där människor äter varandra (lite som nu, fast mer synligt, då). Det intressanta med Goya är bland annat hur en målare som är så halvbra på vissa saker; hästar, kvinnors anatomi, den tecknade linjen - ändå är en av alla tiders största konstnärer. Han lever i en brytningstid, han bryter med mycket, men måste samtidigt hålla sig väl med sina avnämare. Hans inre spänningar måste varit enorma. Det yttre trycket var farligt nog. Folk med fel åsikter fängslades och släpades bort till inkvisitoriska förhör, som Goya också travesterat i sina etsningar.
Och ändå målar han samtidigt de mest sensibla porträtt och tjurfäktningsscener och stilleben.
Det är något med konst och bilder som rör mig mer än litteratur. Efter månader med ord och texter, även mina egna, lägger jag in en annan växel i hjärnan. Eller i Själen. Jag ser och ser och finner ännu en av de enorma utsikterna från det rådande och det passande och det trist normala. Goya glöder där inne på det lilla fina biblioteket.
Han finns kvar. Liksom de Staël.
Jag undrar varför det är enklare att återfinna glöd i måleri, snarare än i litteratur, och då menar jag inte bara i den samtida anemin. Glöd blir så lätt kitsch i ord; men om man vill finna den kan man kanske läsa Baudelaire, Shakespeare, Aischylos, Dostojevskij, Dickinson, Ib Michaels Den tolfte ryttaren och Agneta Pleijels Fungi. Med mera. Men jag tror konsten - framförallt måleriet - totalt sett kan härbärgera mer av mystik, eld, extas, fanskap, bisarra rumsligheter, visioner, överdrifter, underdrifter och satiriska Far-åt-helvete-demoner. Den kan också härbärgera en helt flippad kolorit. Samt Massa Dimma, då.
Massa. Dimma. Ingen massa alls. Jag går runt Skeppsholmen i ett grått dis som suddar ut allt. Husen i gamla stan, varav ett enda, alldeles under Storkyrkans torn, lyser rött, försvinner alltmer i milda gråtoner. Ja hela stadsgården, Söders skyline, slott och broar uppgår i Massa Dimma.
Jag går i blåst och motvind ut mot Kastellholmen och njuter. Bra dag att vara här nere vid stora utsikten, och gå bort sig i det vackra diset, där endast skärgårdssbåtar och färjor tycks röra sig med väldig kraft som motvikt till allt det upplösta grå.
In på Konstbiblioteket, där jag hittar Goya och Nicolas de Staël. Slår mig ner vid runda bordet och är där jag ska vara. de Staël har inte precis målat den här dagens dimma, men han har gjort många målningar av subtil ljuskaraktär; ibland grådager, ibland saffransgula fält, ibland en måne, ibland helt psykiska stilleben.
Jag vet precis var jag har den här målaren: När han går för långt i sin läckra kolorism och blir dekorativ. När han alltmer skalar av sig och blir en egenartad landskapsmålare, mot slutet av sitt liv. Från 1952 till 55 excellerar han i förenklingarnas atmosfäriska bilder. En himmel, ett mörkblått ovädershav, en bit landskap i södra Frankrike där det lergrå binds samman med ett höstligt dis. Ljusets Massa.
Sen bläddrar jag igenom en Goyabok full med värdiga reproduktioner. Jag är inte här för att läsa, utan för att se. Goya är en vansinnig begåvning; under trycket av politiska omvälvningar och egna sjukdomar fortsätter han febrilt med sitt verk. Från hovmåleriets stela hästar, med levande ryttare, till de sena makabra och svartsynta bilderna av en värld där människor äter varandra (lite som nu, fast mer synligt, då). Det intressanta med Goya är bland annat hur en målare som är så halvbra på vissa saker; hästar, kvinnors anatomi, den tecknade linjen - ändå är en av alla tiders största konstnärer. Han lever i en brytningstid, han bryter med mycket, men måste samtidigt hålla sig väl med sina avnämare. Hans inre spänningar måste varit enorma. Det yttre trycket var farligt nog. Folk med fel åsikter fängslades och släpades bort till inkvisitoriska förhör, som Goya också travesterat i sina etsningar.
Och ändå målar han samtidigt de mest sensibla porträtt och tjurfäktningsscener och stilleben.
Det är något med konst och bilder som rör mig mer än litteratur. Efter månader med ord och texter, även mina egna, lägger jag in en annan växel i hjärnan. Eller i Själen. Jag ser och ser och finner ännu en av de enorma utsikterna från det rådande och det passande och det trist normala. Goya glöder där inne på det lilla fina biblioteket.
Han finns kvar. Liksom de Staël.
Jag undrar varför det är enklare att återfinna glöd i måleri, snarare än i litteratur, och då menar jag inte bara i den samtida anemin. Glöd blir så lätt kitsch i ord; men om man vill finna den kan man kanske läsa Baudelaire, Shakespeare, Aischylos, Dostojevskij, Dickinson, Ib Michaels Den tolfte ryttaren och Agneta Pleijels Fungi. Med mera. Men jag tror konsten - framförallt måleriet - totalt sett kan härbärgera mer av mystik, eld, extas, fanskap, bisarra rumsligheter, visioner, överdrifter, underdrifter och satiriska Far-åt-helvete-demoner. Den kan också härbärgera en helt flippad kolorit. Samt Massa Dimma, då.
 |
| Nicolas de Staël: Landskap 1952 |
 | ||
| Francisco de Goya: Tjurfäktning i byn,1812-14 |
 | |
| Goya: Contra el bien General: Mot det allmänna Goda. 1810-20 |
 |
| Goya: Porträtt av Antonia Zarate 1805 |
tisdag 20 november 2012
Roddmaskinsjaget
Går på autopilot till
träningslokalen. Det är alldeles för vackert ute. Och egentligen vill jag köpa
nya kläder. Dricka vin och sjunga sånger och dansa med kaniner och pojkar.
Drömma om hav och höjder. Förnya passet, börja resa, sitta vid skrattande bord
och sola på upphöjda däck.
Dock.
Jag går till träningslokalen. Sätter mig i roddmaskinen, som kan påminna om en förr så naturlig sysselsättning. Ro, ro, fiskarflicka lilla. Men det var hon det. Här finns inga skär och inga holmar i sikte, inga nät och ingen fisk. Inga vågsvall och ingen skopa att ösa med. Bara det starka greppet om det simulerade årtaget. Vattenhjulet skvalpar. Hjärnan minns något hav. Jag ror som en robot. Skitbra för muskelgrupperna, kollektivt sett. Men medan kvällen mörknar och fönstren tänds på andra sidan träningslokalen känner jag mig iakttagen av någon. Som säger att detta är livet, på många vis, för många: Ett roddmaskinsjag.
Dock.
Dock.
Jag går till träningslokalen. Sätter mig i roddmaskinen, som kan påminna om en förr så naturlig sysselsättning. Ro, ro, fiskarflicka lilla. Men det var hon det. Här finns inga skär och inga holmar i sikte, inga nät och ingen fisk. Inga vågsvall och ingen skopa att ösa med. Bara det starka greppet om det simulerade årtaget. Vattenhjulet skvalpar. Hjärnan minns något hav. Jag ror som en robot. Skitbra för muskelgrupperna, kollektivt sett. Men medan kvällen mörknar och fönstren tänds på andra sidan träningslokalen känner jag mig iakttagen av någon. Som säger att detta är livet, på många vis, för många: Ett roddmaskinsjag.
Dock.
Jag blir starkare. Det
blir alla de andra roddmaskinsjagen också. Starkare och starkare. Det är det
enda man blir. Och ibland – det vet man ju av erfarenhet – är svaghet mera
värd. Yin övervinner Yang. Frid vinner över krig. Det mjuka övervinner det
hårda. Men kanske alltmer sällan. Det vet man också. Av erfarenhet. Så att.
Men.
När krig och maskiner och
robotjag och drönare och ömsesidiga stormpolitiska anklagelser tar sats, ska
man ta ett steg tillbaka, mentalt. Done. Alla tuppar är svarta.
söndag 18 november 2012
Akkokielas
Denna bild är lånad och något beskuren. Jag publicerar den med tillåtelse av Mattis som driver sin blogg från Jokmokks horisont. Där är dagen inte mycket mer än en timmes sol över skogskanten nu, men stillheten är urtida som på det här fotot. Och bäcken liknar Satsån i mina Lapplandstrakter, just där den nått ned från höjderna till flatmyren, innan den rinner ut i sjön.
Så här skriver Mattis:
"Vi for upp mot Pärlälven och ett område som kallas Akkokielas. För runt 20-40 år sedan (eller nåt sånt) var det känt i skogskretsar som ett framtidsskogsbruk. Det var på den tiden Domänverket skröt om hur stora kalhyggen man kunde göra. Därefter planterades contorta (pinus contorta) som är ett Kanadensiskt snabbväxande trädslag. Idag vet man att det är lämpligare med mindre kalhyggen. Contortan lever nog kvar men hur bra är den egentligen? Vilken kvalité på virket ger den?"
Länkar även till en av Maciej Zarembas artiklar om skogen: Skogens maffia, i DN.
fredag 16 november 2012
Två texter om stålrörsfascism
Den ena här på Axon Terminal.
skriven av Sofia Roberg.
Den andra här
hos Gunnar Strandberg.
De får tala för mig idag.
skriven av Sofia Roberg.
Den andra här
hos Gunnar Strandberg.
De får tala för mig idag.
onsdag 14 november 2012
Helene Schjerfbeck - Waldemarsudde
Jag har redan länkat till den här artikeln om Helene Schjerfbeck, på björnstrand backwater.
Men för er som inte läst gör jag det om igen. Där finns också gott om bilder.
Nu är utställningen av hennes verk på Waldemarsudde. 10 november 2012 - 24 februari 2013. Gå dit!
Men för er som inte läst gör jag det om igen. Där finns också gott om bilder.
Nu är utställningen av hennes verk på Waldemarsudde. 10 november 2012 - 24 februari 2013. Gå dit!
 |
| Helene i sin hörna av ett rum = ateljé. |
måndag 12 november 2012
Verk och dagar
De sista färgerna skymtar mellan svarta och grå stammar. Sälgen vid vattnet är mossgul. I bokskogen går jag under lysande koppar och mässing. Små hårda löv är de som håller ut längst. Stammarna har elefanthud. Gräsmattan längre bort är smaragdgrön. Det blåser kallt och är folkfritt. Paus.
Jag minns målaren som sa att det var fan så svårt att måla om sommaren med de 115 gröna nyanserna. Och nu, om hösten, hur många?
Tänker på de 115 känslonyanserna i min bok, och att jag fortfarande letar efter en inre årstid som kan omfatta det myckna, men hålla sikten klar för kärnan i det hela.
Alltså - för att nu göra en fräck och grov jämförelse - om det nu är en känslostark historia, så kan man inte låta sentimentet slaska kring fötterna (Puccini) eller stryka under dramatiken med grova streck (Wagner). Man får också passa sig för att vrida till stycken i någon sorts allmän snickargläjde (Vivaldi). Däremot kan man lugnt ta ett par favoritackord och ostinaton ur tidigare stycken och återanvända dem på ett snyggt sätt (Barock). Man kan också coola ner koncepterna och pausera med en framåtlöpande text på ren rytmisk energi (Philip Glass). Tyvärr, och som en återkommande läxa, kan man inte instrumentera för häftigt (Stravinsky) eller vara alltför abrupt och konstig (Bartok).
Man kan inte heller skriva som Bach, det vet jag ingen som kan. Möjligen någon urtida sonettdiktare. Och man ska av sundhetsskäl inte ens drömma om att kunna skriva lika sprött men äkta som Henry Purcell. Eller teckna ett mänskligt porträtt lika grovt men elegant som Picasso målar. Man är ju inte absurdist, än.
Jämförelser av alla slag är förhatliga (utom på skoj). Men alla sorters skapande har vissa grundformer-och-förutsättningar gemensamt. Det är därför det faller sig så lätt för en konstnär att måla med musik i ateljén, och för författaren att skriva med barockmusik eller minimalistiskt taram-tara i bakgrunden. En sista utvikning av den här texten kunde gälla strukturer som hjärnan villigt arbetar med, och hur de berikas av vissa konstformer. Vi tar det en annan dag.
Jag minns målaren som sa att det var fan så svårt att måla om sommaren med de 115 gröna nyanserna. Och nu, om hösten, hur många?
Tänker på de 115 känslonyanserna i min bok, och att jag fortfarande letar efter en inre årstid som kan omfatta det myckna, men hålla sikten klar för kärnan i det hela.
Alltså - för att nu göra en fräck och grov jämförelse - om det nu är en känslostark historia, så kan man inte låta sentimentet slaska kring fötterna (Puccini) eller stryka under dramatiken med grova streck (Wagner). Man får också passa sig för att vrida till stycken i någon sorts allmän snickargläjde (Vivaldi). Däremot kan man lugnt ta ett par favoritackord och ostinaton ur tidigare stycken och återanvända dem på ett snyggt sätt (Barock). Man kan också coola ner koncepterna och pausera med en framåtlöpande text på ren rytmisk energi (Philip Glass). Tyvärr, och som en återkommande läxa, kan man inte instrumentera för häftigt (Stravinsky) eller vara alltför abrupt och konstig (Bartok).
Man kan inte heller skriva som Bach, det vet jag ingen som kan. Möjligen någon urtida sonettdiktare. Och man ska av sundhetsskäl inte ens drömma om att kunna skriva lika sprött men äkta som Henry Purcell. Eller teckna ett mänskligt porträtt lika grovt men elegant som Picasso målar. Man är ju inte absurdist, än.
Jämförelser av alla slag är förhatliga (utom på skoj). Men alla sorters skapande har vissa grundformer-och-förutsättningar gemensamt. Det är därför det faller sig så lätt för en konstnär att måla med musik i ateljén, och för författaren att skriva med barockmusik eller minimalistiskt taram-tara i bakgrunden. En sista utvikning av den här texten kunde gälla strukturer som hjärnan villigt arbetar med, och hur de berikas av vissa konstformer. Vi tar det en annan dag.
fredag 9 november 2012
Fredagar är bäst
Ovan inlagda rubrik är
lika banal som allas vår verklighet. Jag går visserligen inte till något jobb
längre. Men jag har jobb. Eget. Måndagarnas måsten, från träning till städning, tisdagarnas
mellanläge, försök att reda ut bokjäveln, städa papper, skriva en krönika,
skriva in en text till bok nummer 2. Kolla igenom om bokjävel nummer 3
verkligen var en bra idé. Ringa X och Y och Z. Maila P och G och H. Ringa försäkringsbolaget, hinna till biblan, lämna in mattan på kemtvätt. Köpa kronärtskockor, plommon, västeråsgurkor och blomkål på torget. Och en blomma.
När sen torsdagens träningspass på en timme är avklarat känner jag mig som en fri människa framåt kvällen. Hela helgen: Fredag, Lördag, Söndag ligger framför mig. Det kan vara tyst i huset. Folk kan vara bortresta. Det kan bli en konsert eller en middag med vänner. Men mest av allt: Arbetsfrid. Den koncentration man bara kan uppnå när görande-görandet är klart och inga listor finns att uppfylla.
(Tänk hur det alltid såg ut förr. Även nu ett nödvändigt stadium. Bilden lånad från det ungdomliga Aclem productions)
När sen torsdagens träningspass på en timme är avklarat känner jag mig som en fri människa framåt kvällen. Hela helgen: Fredag, Lördag, Söndag ligger framför mig. Det kan vara tyst i huset. Folk kan vara bortresta. Det kan bli en konsert eller en middag med vänner. Men mest av allt: Arbetsfrid. Den koncentration man bara kan uppnå när görande-görandet är klart och inga listor finns att uppfylla.
Andra går på Happy Hour
nu. Jag drar ur telefonen, sätter på P 2 och börjar scrolla i mitt manus. Happy
Hours!
(Tänk hur det alltid såg ut förr. Även nu ett nödvändigt stadium. Bilden lånad från det ungdomliga Aclem productions)
tisdag 6 november 2012
Sandy, Sandy - ingen ödesfråga?
Det blåser Nordväst och jag går en rask promenad utmed vattnet. Nordväst är bäst, klar himmel och klar sikt. Jag drar ner mössan och njuter.
Andra väder drabbar hela tiden andra människor, mer frekvent än förr. Det spåddes att Maldiverna skulle drunkna i havet, att Bangla Desh´s långa grunda stränder skulle ligga illa till, i de nya klimatet. Det har talats - i evärderliga tider - om risken för jordbävningar under de stora städerna i Kalifornien. Men, så vitt jag vet, hade ingen tänkt sig att en monsterorkan skulle dränka källarvåningar i Brooklyn, Bronx, Manhattan, Staten Island, New York, New Jersey, och förstöra kuststädernas bebyggelse.
I det läget - och innan - har miljöproblematiken varit i stort sett osynlig i amerikansk valdebatt. Att Romney inte är intresserad av något annat än 10% vitas svarta pengar har vi fattat (kolla gärna den här länken om ni fortfarande tror på kapitalismens goda hjärta och skapande av jobb) - men att Obama helt släppt greppet om miljöfrågorna kan bara förklaras med opportunism: Rädslan att förlora röster genom att ta miljön och dess utsatthet på allvar. (Koldioxidutsläppen, de amerikanska tre-per-hushåll-bilarna, växtgifter, massbesprutningar, giftigt avfall i känsliga vattensystem, oljeborrning i riskabla områden).
En som däremot tar miljön, och frånvaron av debatt om den, på allvar är den trogne kloke George Monbiot. Samt förstås en massa engagerade amerikanska experter som man kan lyssna till på democracy.now.org. The Guardian rapporterar om ett sent uppvaknande för miljöfrågor i valdebatten, efter Sandy. Men Monbiot tecknar bakgrunden till frågans försvinnande litenhet i USA åren före valet:
"Vid ett möte i Vita Huset, 2009, bestämde hans (Obamas) strateger att klimatförändringar var ett förbjudet ämne: det skulle skapa för stora problem. Från den stunden kunde Obama tala om grön energi och gröna jobb och förbättringar inom bränsleekonomin, men sällan förklara varför dessa förändringar var nödvändiga. Problemet med den strategin är att man inte kan införa en betydande sänkning av växthusgaser och utsläpp enbart genom att införa ren energi: man måste också ta sig ut ur smutsig energi. Och det kräver statsmannaskap och ett övertygat engagemang i förhållande till allmänheten."
Hela Monbiots text här. Länkar även till en artikel av Lars Gustafsson.
Andra väder drabbar hela tiden andra människor, mer frekvent än förr. Det spåddes att Maldiverna skulle drunkna i havet, att Bangla Desh´s långa grunda stränder skulle ligga illa till, i de nya klimatet. Det har talats - i evärderliga tider - om risken för jordbävningar under de stora städerna i Kalifornien. Men, så vitt jag vet, hade ingen tänkt sig att en monsterorkan skulle dränka källarvåningar i Brooklyn, Bronx, Manhattan, Staten Island, New York, New Jersey, och förstöra kuststädernas bebyggelse.
I det läget - och innan - har miljöproblematiken varit i stort sett osynlig i amerikansk valdebatt. Att Romney inte är intresserad av något annat än 10% vitas svarta pengar har vi fattat (kolla gärna den här länken om ni fortfarande tror på kapitalismens goda hjärta och skapande av jobb) - men att Obama helt släppt greppet om miljöfrågorna kan bara förklaras med opportunism: Rädslan att förlora röster genom att ta miljön och dess utsatthet på allvar. (Koldioxidutsläppen, de amerikanska tre-per-hushåll-bilarna, växtgifter, massbesprutningar, giftigt avfall i känsliga vattensystem, oljeborrning i riskabla områden).
En som däremot tar miljön, och frånvaron av debatt om den, på allvar är den trogne kloke George Monbiot. Samt förstås en massa engagerade amerikanska experter som man kan lyssna till på democracy.now.org. The Guardian rapporterar om ett sent uppvaknande för miljöfrågor i valdebatten, efter Sandy. Men Monbiot tecknar bakgrunden till frågans försvinnande litenhet i USA åren före valet:
"Vid ett möte i Vita Huset, 2009, bestämde hans (Obamas) strateger att klimatförändringar var ett förbjudet ämne: det skulle skapa för stora problem. Från den stunden kunde Obama tala om grön energi och gröna jobb och förbättringar inom bränsleekonomin, men sällan förklara varför dessa förändringar var nödvändiga. Problemet med den strategin är att man inte kan införa en betydande sänkning av växthusgaser och utsläpp enbart genom att införa ren energi: man måste också ta sig ut ur smutsig energi. Och det kräver statsmannaskap och ett övertygat engagemang i förhållande till allmänheten."
Hela Monbiots text här. Länkar även till en artikel av Lars Gustafsson.
söndag 4 november 2012
Brahms - Allt kött är hö
Jag saknar lite grann gravarna och fladdret av ljus som Gunnar Strandberg skriver så påtagligt om här.
Men idag var det roligare att gå i kyrkan. Full fest faktiskt, ovanpå Full Fathom Five, där de döda ligger. Vilket påminner mig om att det nog bara är Shakespeare som har samma poetiska nivå som de bibliska texterna om döden. Realism, galghumor och medvetenhet om sorgen. Allt kött är hö. Fåfänglighet. Life is a tale told by an idot...full of sound and fury, signifying nothing. Men dödsmässan börjar med några mindre svartsynta rader, från Bergspredikan: Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
Mäktiga körer är vad som passar en mörkerhelg. Brahms Ein Deutsches Requiem. Jag ska inte analysera Brahms, (it´s beyond my comprehension) men jag lutar rent genetiskt mer åt Verdis requiem, eftersom jag är lite häftig av mig. Mozarts är kanske vackrast ändå. Brahms kan bli lite tradig ibland (förlåt förlåt Maestro). Men det är i alla fall fest. Och just när kören sjunger om att människan är som ett gräs, hö som förtorkar, darrar kyrkan till som en farkost och lyfter oss.
Här är hela konserten från Musikverein i Wien. Walt Disney-grafiken den skyltar med är barnslig. Men inspelningen är bra.
Herbert Kegels version av andra satsen. Ömt.
Otto Klemperers version - ett mäktigt begravningståg. Filmmusik.
Men idag var det roligare att gå i kyrkan. Full fest faktiskt, ovanpå Full Fathom Five, där de döda ligger. Vilket påminner mig om att det nog bara är Shakespeare som har samma poetiska nivå som de bibliska texterna om döden. Realism, galghumor och medvetenhet om sorgen. Allt kött är hö. Fåfänglighet. Life is a tale told by an idot...full of sound and fury, signifying nothing. Men dödsmässan börjar med några mindre svartsynta rader, från Bergspredikan: Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
Mäktiga körer är vad som passar en mörkerhelg. Brahms Ein Deutsches Requiem. Jag ska inte analysera Brahms, (it´s beyond my comprehension) men jag lutar rent genetiskt mer åt Verdis requiem, eftersom jag är lite häftig av mig. Mozarts är kanske vackrast ändå. Brahms kan bli lite tradig ibland (förlåt förlåt Maestro). Men det är i alla fall fest. Och just när kören sjunger om att människan är som ett gräs, hö som förtorkar, darrar kyrkan till som en farkost och lyfter oss.
Här är hela konserten från Musikverein i Wien. Walt Disney-grafiken den skyltar med är barnslig. Men inspelningen är bra.
Herbert Kegels version av andra satsen. Ömt.
Otto Klemperers version - ett mäktigt begravningståg. Filmmusik.
lördag 3 november 2012
Min farfar Oscar
Jag träffade aldrig min farfar, han dog innan jag föddes. Men det har funnits foton av honom hemma, som jag fäste mig vid. Han var en ovanligt stilig karl, med något skotskt påbrå. På den här bilden ser han av någon anledning lite feminin och drömmande ut; kanske tyckte han det ingick i diktar-rollen. Annars var han - har jag hört - en rolig och lätt kolerisk man, som seglade, fäktade och spelade luta, på riktigt. Han var gift tre gånger, och pappa hade sex halvsyskon, fyra som var denne mans, och två på farmors sida. Farmor var andra giftet, och det var en passionerad kärlek. Dock inte helt lätt. Även de skilde sig (ovanligt på den tiden). Till sist kom farfar i hamn hos en mycket yngre, klok kvinna i Göteborg. Där blev han lycklig har jag hört. På sena foton ser han lugn och karaktärsfast ut. Jag tyckte om honom på ett underligt avstånd. Och eftersom det är allhelgona får man väl vara lite mexikanskt coco-banana och hälsa till sin farfar, genom den stora strömmen av levande och döda. Hej, farfar, keep playing!
Ur Svenskt skådespelarlexikon: Carl Oscar Johansson, född i Stockholm. Elev vid konservatoriet och Operan i Stockholm 1886-1887. Engagerad vid Vasateatern i Stockholm 1887-1889, vid Operan i Stockholm 1889-1896, premiäraktör vid Dramatiska teatern från 1896. Far till skådespelaren Gunnar Björnstrand.
måndag 29 oktober 2012
Grandiosa Arenor
Joda: ALLA var på plats vid invigningen av den nya Arenan i Solna, som kan rymma 50.000. Ännu ett lyxuöst skrytbygge för en stad som à l´américaine tror att kvalitet går att förväxla med kvantitet. Stort är bra, per se. Om man går in i en väldigt Stor Lokal tillsammans med 30.000 andra så är man Stor. 30.000 gånger större än vanligt.
Det syntes faktiskt i ansiktsuttrycken på de som var där: Reinfelt som i EU-sammanhang fortfarande ser ut som en duktig skolpojke, kunde på Arenan glida in nästan som en stekare med evenemangspåtändning. Tätt följd av den alltid lika barnsligt förtjuste Ulf Adelsohn och hans kulturminister-fru, som också gillar Stora Grejer och gärna drar in på de små (teatrar, dansgrupper, gratis museibesök).
Det ger inget extra att räkna upp alla de andra glansörerna som var där, men den alltid flitige Colin Nutley hade åtagit sig att "regissera" spektaklet: Invigningen och dess följder som kommer att kosta varje skattebetalare i Solna 9000 kronor, även om de inte sitter med i publiken.
Det finns inget att säga om den här sortens samhällsförvandling annat än rena självklarheter: Man har pengar till vissa grandiosa saker, och tar det någon annanstans ifrån. Stockholm har nu inte bara en utan två, snart tre, svårfyllda Arenor. Och alla som var där på den stora Invigningen tror alltså att de varit Med Om Någonting, för det måste man ju tro när det gäller upplevelseindustri. Även om man bara ser ett litet sprattlande magert sjungande knyte långt bort, som med all teknisk finess ändå inte skapar mer närvaro än en youtube-video, så måste man tänka: Att det Är Stort. (Om Edith Piaf hade stått där hade hon inte synts alls).
Så att. Det handlar om Tro. Och så väldigt mycket om pengar och status förstås. Och belysningseffekter. Men först och främst handlar det om Tro. Bara man Tror att man Är Med Om Någonting så är man det. Ja och Amen för den Romerska Cirkusen.
Men om man känner sig det minsta kritisk till att uppleva sprattelgubbar på enormt lång distans ska man hålla sig hemma. Jag har varit i Globen en gång, det räckte för att inse massindoktrineringen i att ana något dimmigt långt långt borta i Eskapistindustrin och betala Verklighets-Höga-Priset för det.
Krohnman i Expressen skriver en del bra om den här Grandiosa Arenaneurosen. Och P 4 Stockholm har granskat mutskandalen kring Arenabygget. Swedbank och Svenska Fotbollsförbundet investerar stort. Och - hallå - vilka var det som tillförde pengar i bonus-banken Sweden för ett tag sen?
Jag kommer inte längre än så här idag: Men en djupare diskussion om Arena-Sverige förs hos Rasmus Fleischer här, här. Och från mer konservativt håll har Philip Lerulf bidragit med en hel polemisk skrift angående Arena-slöseriet.
För att ytterligare understryka bredden i den här kritiken lägger jag in en bit av en recension som liberalen Johan Norberg skrivit, om webb-boken Framtiden är nu. KulturSverige 2040. Samt Rasmus Fleischers kommentar till recensionen, här.
Have fun!
--------------------------------------------------------
Tillägg: Mer om den grandiosa arenan: Kaos - här
Det syntes faktiskt i ansiktsuttrycken på de som var där: Reinfelt som i EU-sammanhang fortfarande ser ut som en duktig skolpojke, kunde på Arenan glida in nästan som en stekare med evenemangspåtändning. Tätt följd av den alltid lika barnsligt förtjuste Ulf Adelsohn och hans kulturminister-fru, som också gillar Stora Grejer och gärna drar in på de små (teatrar, dansgrupper, gratis museibesök).
Det ger inget extra att räkna upp alla de andra glansörerna som var där, men den alltid flitige Colin Nutley hade åtagit sig att "regissera" spektaklet: Invigningen och dess följder som kommer att kosta varje skattebetalare i Solna 9000 kronor, även om de inte sitter med i publiken.
Det finns inget att säga om den här sortens samhällsförvandling annat än rena självklarheter: Man har pengar till vissa grandiosa saker, och tar det någon annanstans ifrån. Stockholm har nu inte bara en utan två, snart tre, svårfyllda Arenor. Och alla som var där på den stora Invigningen tror alltså att de varit Med Om Någonting, för det måste man ju tro när det gäller upplevelseindustri. Även om man bara ser ett litet sprattlande magert sjungande knyte långt bort, som med all teknisk finess ändå inte skapar mer närvaro än en youtube-video, så måste man tänka: Att det Är Stort. (Om Edith Piaf hade stått där hade hon inte synts alls).
Så att. Det handlar om Tro. Och så väldigt mycket om pengar och status förstås. Och belysningseffekter. Men först och främst handlar det om Tro. Bara man Tror att man Är Med Om Någonting så är man det. Ja och Amen för den Romerska Cirkusen.
Men om man känner sig det minsta kritisk till att uppleva sprattelgubbar på enormt lång distans ska man hålla sig hemma. Jag har varit i Globen en gång, det räckte för att inse massindoktrineringen i att ana något dimmigt långt långt borta i Eskapistindustrin och betala Verklighets-Höga-Priset för det.
Krohnman i Expressen skriver en del bra om den här Grandiosa Arenaneurosen. Och P 4 Stockholm har granskat mutskandalen kring Arenabygget. Swedbank och Svenska Fotbollsförbundet investerar stort. Och - hallå - vilka var det som tillförde pengar i bonus-banken Sweden för ett tag sen?
Jag kommer inte längre än så här idag: Men en djupare diskussion om Arena-Sverige förs hos Rasmus Fleischer här, här. Och från mer konservativt håll har Philip Lerulf bidragit med en hel polemisk skrift angående Arena-slöseriet.
För att ytterligare understryka bredden i den här kritiken lägger jag in en bit av en recension som liberalen Johan Norberg skrivit, om webb-boken Framtiden är nu. KulturSverige 2040. Samt Rasmus Fleischers kommentar till recensionen, här.
Have fun!
--------------------------------------------------------
Tillägg: Mer om den grandiosa arenan: Kaos - här
fredag 26 oktober 2012
Äntligen blått
Var igår hos den milda ögonläkaren - irakiern (svensk) som ska göra något åt en liten liten gul fläck på mitt ena öga. Utan att det ännu är gjort tyckte jag idag att jag såg strålande klart, bättre än på flera veckor. Isande vind från norr, soldränkta träd i alla färger, och många kala. Det gula ljuset utanför mitt fönster plötsligt borta, almen hade under en natt fällt alla sina löv. Snö på de klunsiga balkongerna gjorde bakgården mer bedårande. Som en målning av Olle Olsson Hagalund (svensk). Det är inte exakt och jag skriver det mest för att jag vill lägga in en bild av honom.
Ute vid vattnet: En blå blå blå ton som jag inte sett på evigheter. På marken små rödgula koppar av löv fyllda med snö. Vågorna i motljus. Solglitter i medljus. Jag i motvind. Vintern kom medan jag sov. Att vänta på bussen var snorkallt. Men som jag föredrar det här. Hög luft från Nordkalotten. Bort tunga regnmoln. Nu fattas bara att byta ut höstrocken mot någon plufsjacka extra lång. Se snön falla. Ta årstiden utan att spjärna emot.
Om man spjärnar blir det förstås mer skrattretande, som här, hos Anders Sparring (svensk).
Inte min gård. Men Victoriahuset i Bergianska Trädgården, tidig vinter. Av Olle Olsson Hagalund. 30-tal.
Ute vid vattnet: En blå blå blå ton som jag inte sett på evigheter. På marken små rödgula koppar av löv fyllda med snö. Vågorna i motljus. Solglitter i medljus. Jag i motvind. Vintern kom medan jag sov. Att vänta på bussen var snorkallt. Men som jag föredrar det här. Hög luft från Nordkalotten. Bort tunga regnmoln. Nu fattas bara att byta ut höstrocken mot någon plufsjacka extra lång. Se snön falla. Ta årstiden utan att spjärna emot.
Om man spjärnar blir det förstås mer skrattretande, som här, hos Anders Sparring (svensk).
Inte min gård. Men Victoriahuset i Bergianska Trädgården, tidig vinter. Av Olle Olsson Hagalund. 30-tal.
onsdag 24 oktober 2012
Romneys Blinda Ljus
Ibland tror jag att C G Jungs
begrepp ”Skuggan” är bland de smartaste under 1900-talet. Freuds ”Det
undermedvetna” är lite för luddigt, inbegriper allt från mordiska böjelser till
sexuella mardrömmar, fobier och maktkomplex. ”Skuggan” är tydligare – eftersom Jung
kopplar den till det medvetna jagets föreställningar om sitt ”ljus”: Jag som är
så klok, dygdig, bra chef, älskande mamma, trogen make, sparsam ekonom, flitig
student, engagerad jurist – whatever. JAG kan väl bara vilja väl här i världen.
Det Jung klarlade var att de största dygde-ljusen, ljus-brigadiärerna, moral-ljusen – eller vad man nu vill kalla dem, ofta – i analys – visade sig ha den största skuggan. Ur den goda modern växte ett maktmonster, ur den ansvarsfulle maken växte en känslostum perfektionist, ur den engagerade juristen växte en allt-under-sig-läggande girigbuk. Till exempel.
Det Jung klarlade var att de största dygde-ljusen, ljus-brigadiärerna, moral-ljusen – eller vad man nu vill kalla dem, ofta – i analys – visade sig ha den största skuggan. Ur den goda modern växte ett maktmonster, ur den ansvarsfulle maken växte en känslostum perfektionist, ur den engagerade juristen växte en allt-under-sig-läggande girigbuk. Till exempel.
Kom att tänka på detta –
för mig självklara – ikväll när jag såg Kobras utomordentliga program om
mormonerna. Den ”sekt” av verklighetsfrämmande kristendom som Mitt Romney
tillhör. I deras koncept – de skulle inte gilla ordet - ingår
bland annat en extrem och naiv föreställning om utvaldhet: De som är födda i
Amerika i denna tid är extremt utvalda för att göra extremt bra grejer. Mitt
Romneys karriär är inte bara en vanlig fund-samlande politkertripp, den är en
himlastege på vilken han samtidigt ska träda fram och vittna om De Enda Sanna Värdena.
Det blir tydligt hur alla dessa religiösa Enda-Sanna-Grejer luktar Satan
själv. Lucifer, som han kallades. Högmodets ängel.
Rättshaveristen med
gloria och hans kompisar har sedan länge bestämt sig för att de verkliga
fienderna för en rejäl mormonsk-konservativ frammarsch inför ett kommande möte med
Jesus-K-Reist är, håll i er:
1
Feministerna
2 De
homosexuella
3 De
intellektuella
Jag vet inte om de tre
grupperna är rangordnade och om man därmed kan känna sig lite mindre ratad
såsom varande intellektuell än man skulle göra som bög. Jag gissar att det är
så. Men programmet påminner i vissa delar om nazismen, jihadismen, och säkert
en brötig samling av andra ismer och sekter, varibland Scientologerna hör till
de värsta (i USA).
Problemet med de här rara
killarna och deras fruar är precis samma som med alla andra inskränkta
grupperingar som tar sin inskränkthet till vapen och moralisk sköld. De tar sig
fram i världen under beskydd av en egendomlig pervers självkänsla - den som kan
få en medioker kille som Romney att bestämma sig för att bli president innan
han ens lyft ögonen från sin egen näsa.
Av intervjuerna från Utah förstod
man att han är att betrakta som den utvaldaste bland de utvalda. Samt att Jesus
Kristus absolut har för avsikt att landa på en f.d. majsåker i Utah för att
samla ”sitt folk” (Är mormoner ungefär desamma som verklighetens folk, undrar man, majs included?). Samt att miljöförstöring och andra globala
problem är oförargliga småsaker jämfört med den stora allomfattande lösning som
den arme Jesus anses kunna bibringa världen vid sin ankomst (om så där trettio
år, hoppas jag är på månen då).
Jag tror alltså att Obamas (debatt-)problem med den här mormonska tennsoldaten delvis kommer av att Romney har ett
idiot-självförtroende: Ett Blint Ljus utan någon som helst medvetenhet om sina
egna skuggsidor, vilka han generöst projicerar ut på andra människor, som inte
har samma vidunderliga egenskaper som han själv, och de andra kottarna i
Kyrkan. Rika, friska och moraliskt perfekta.
Den typen kan bli riktigt
farlig. Har alltid varit farlig. Det är visserligen politik, men det finns en
politisk psykologi. Maktens Blinda Ljus. Vad man än vill kritisera Obama för – den självgoda
överjagiska stålkanten har han inte. Han är för klok, öppen och dialogisk för det.
Vill ni veta mer som inte jag kan berätta: Se KOBRA, och läs
Monbiot, samt kolla här vad som är Rättfärdige Romneys ”Magiska Trick”, enligt Robert Reich.
Mer läsning, två artiklar av Paul Krugman: Här och Här. Den ena handlar om hur man berikar sig genom att låta andra dö. Tala om Skugga.
- - - - - - - - -
Tillägg: Länkar även till en ny artikel av George Monbiot, som beskriver donationernas/donatorernas sanslösa makt över amerikansk politik. Läs, och förstå varför somliga svenska partier, inte minst moderaterna, försöker avstyra offentlig insyn över donationer/donatorer. Vad är det man inte vill att folk ska veta om sambandet mellan politik och företagspengar/privilegier? Nominell demokrati som "muterar... i riktning av plutokrati"?
- - - - - - - - -
Tillägg: Länkar även till en ny artikel av George Monbiot, som beskriver donationernas/donatorernas sanslösa makt över amerikansk politik. Läs, och förstå varför somliga svenska partier, inte minst moderaterna, försöker avstyra offentlig insyn över donationer/donatorer. Vad är det man inte vill att folk ska veta om sambandet mellan politik och företagspengar/privilegier? Nominell demokrati som "muterar... i riktning av plutokrati"?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)