Lördag. Jag packar för havs-resan. Under min djupt kända bortovaro (heter det ens så?) - vill jag gärna roa er med lite underhållning. Här - en praktscen ur Sommarnattens leende.
Tillägnas alla mina en gång aktiva och/eller presumptiva älskare. Ciao!
lördag 26 september 2015
onsdag 23 september 2015
En höstresa - snart
Synd att inte Heinrich Heine skrev en sång om att resa om hösten. Då hade jag ju kunnat använda den här, citerat, och ökat på min cred som bildad varelse. Att däremot tala om bussförbindelser och båtförbindelser är ju ingen poesi alls, tror jag. Och inte kan jag som Almquist berätta om hur jag reser genom Sverige, från den ena folkkulturen till den andra. Jag ska bara ut till havet. Till havet ska jag. Och kom inte med den där trötta dikten av Göran Palm. Den är förbi.
Klicka för magnifikt större bild.
Klicka för magnifikt större bild.
onsdag 16 september 2015
Odenplan - det blev en snygg piazza
Man hade ju gått i onda tankar. Ingen visste riktigt vad som skedde bakom byggplanken. Träd höggs ner. Åren gick.
Men ikväll var Odenplan med ens en stilig plats. Vi stod länge i den milda sydliga vinden och betraktade torget från alla håll. I fonden ligger Gustav Vasa kyrka, nybarock, tung och flott i ljuset från strålkastare som dramatiserar fasaden. Hela det triangulära torget summeras nu i kyrkans riktning. Åt andra hållet kan man säga att sikten avslutas med Stadsbibliotekets rotunda (som väl dessvärre kommer att skymmas senare på grund av Läkarhusets tillbyggnader).
Just ikväll var det perfekt: ett stort rent torg, med stenplattor i grått och mycket ljusare grått. Jag ser det som ett fält som reflekterar ljuset året om, ett fält som är öppnare än förr, just på grund av borttagna träd, borttagna små puttenutt-planteringar, borttagen korvkiosk, med mera. Den här stora rena rumsligheten är snyggare än någonsin. Det finns ett drag, en rörelse över ytan, som inte blockeras av skuggor och grejer.
Träd kan man önska sig, och det ser ut att komma några på södra sidan. Men kyrkan är sen gammalt flankerad av två höga, kraftiga almar (tror jag), och det hela är så väl komponerat som det kan vara. Dessutom syns de vackra hörnhusen vid Odengatan och Karlbergsvägen, som också flankerar kyrkan, med sina små tornbyggnationer och balkonger i smidesjärn. Här verkar arkitekterna äntligen ha tänkt färdigt.
Även den nya tunnelbaneingången får godkänt, den är ljus, diskret, funktionell, och låtsas inte vara något annat än den är. Bra så. Nu får man bara hoppas att inte galleria-maffian och deras anhang i stadshuset börjar böka med den här platsen igen. DET har inte Stockholms stad råd med nämligen, efter två ombyggnationer av Odenplan på femton år.
Bilden ovan säger nästan ingenting om det jag såg ikväll. Men det är tyvärr ingen mobilfotograf som skriver här. Bilden är ett montage.
Gustav Vasa kyrka. Nybarockens Grand Old Lady.
Men ikväll var Odenplan med ens en stilig plats. Vi stod länge i den milda sydliga vinden och betraktade torget från alla håll. I fonden ligger Gustav Vasa kyrka, nybarock, tung och flott i ljuset från strålkastare som dramatiserar fasaden. Hela det triangulära torget summeras nu i kyrkans riktning. Åt andra hållet kan man säga att sikten avslutas med Stadsbibliotekets rotunda (som väl dessvärre kommer att skymmas senare på grund av Läkarhusets tillbyggnader).
Just ikväll var det perfekt: ett stort rent torg, med stenplattor i grått och mycket ljusare grått. Jag ser det som ett fält som reflekterar ljuset året om, ett fält som är öppnare än förr, just på grund av borttagna träd, borttagna små puttenutt-planteringar, borttagen korvkiosk, med mera. Den här stora rena rumsligheten är snyggare än någonsin. Det finns ett drag, en rörelse över ytan, som inte blockeras av skuggor och grejer.
Träd kan man önska sig, och det ser ut att komma några på södra sidan. Men kyrkan är sen gammalt flankerad av två höga, kraftiga almar (tror jag), och det hela är så väl komponerat som det kan vara. Dessutom syns de vackra hörnhusen vid Odengatan och Karlbergsvägen, som också flankerar kyrkan, med sina små tornbyggnationer och balkonger i smidesjärn. Här verkar arkitekterna äntligen ha tänkt färdigt.
Även den nya tunnelbaneingången får godkänt, den är ljus, diskret, funktionell, och låtsas inte vara något annat än den är. Bra så. Nu får man bara hoppas att inte galleria-maffian och deras anhang i stadshuset börjar böka med den här platsen igen. DET har inte Stockholms stad råd med nämligen, efter två ombyggnationer av Odenplan på femton år.
Bilden ovan säger nästan ingenting om det jag såg ikväll. Men det är tyvärr ingen mobilfotograf som skriver här. Bilden är ett montage.
Gustav Vasa kyrka. Nybarockens Grand Old Lady.
söndag 13 september 2015
Floret - en ung kulturtidskrift på nätet
Om ni inte har tillgång till tidskrifter om nästa generations tankar, idéer och konstnärliga hållningar, ska ni kolla in Floret - det är en vacker liten nättidskrift, baserad på ideell verksamhet, men med stadig utgivning en gång i veckan.
"Där media och bokförlagen inte förmår producera det väsentliga kulturstoff som utgör vår samtid, fyller Floret en adekvat, lärorik och inspirerande funktion för att kunna tolka denna", skriver redaktionen, stolt.
De två senaste numren är Floret #21 och Floret #22. I #21 deltar jag med en recension av den debuterande poeten, Filip Lindberg.
Floret produceras av David Stenbeck förlag.
"Där media och bokförlagen inte förmår producera det väsentliga kulturstoff som utgör vår samtid, fyller Floret en adekvat, lärorik och inspirerande funktion för att kunna tolka denna", skriver redaktionen, stolt.
De två senaste numren är Floret #21 och Floret #22. I #21 deltar jag med en recension av den debuterande poeten, Filip Lindberg.
Floret produceras av David Stenbeck förlag.
torsdag 10 september 2015
Påminnelse om förhistorien...
...eller en av förhistorierna, till den nu pågående historien, finner man i Marguerite Duras Vicekonsuln som utkom på svenska i år.
Här skriver jag om den, och några andra av Duras´ romaner: som kom ut 2015.
"Hela tiden medan jag läser tänker jag på hur bildrik och musisk den här romanen är. De stora vattnen, risfälten, Ganges. De blå palmerna, som Duras skriver om och om igen, så att man ser hur de blånar i fukten. Därtill ljuden av människor, de stora träden övertyngda av fåglar inför monsuntiden, de leprasjuka i skuggan, den mondäna cirkeln av koloniala människor som är på drift i ett halvt fördrömt tillstånd.
Även dialogen är mästerlig hos Duras. Det är svårt att skriva dialog, det har många författare vittnat om. Duras lyckas så väl, tror jag, för att hon inte återger en vardagsrealistisk dialog utan en underlig; där människor talar förbi varandra, uttrycker sig svävande och mångtydigt. Lite vid sidan av inflikar hon antydningar om något alla vet – skvallret – och något ingen vet – människans dolda hemligheter. ”Man säger” är Duras motsvarighet till den grekiska kören. Den kör av allmänt babbel och onda aningar som omger den lilla gruppen västerlänningar. Någons kärlek till någon. En viss besatthet: Den som vicekonsuln har för Fru Stretter. Men också den fixering hon själv skapar, genom att vara det åtrådda objektet i en park av britter och fransmän i exil. Central i intrigen är vicekonsuln själv: En slapp figur med ett tvivelaktigt förflutet.
Indien – och andra kolonier – som fristad för lösryckta existenser är ett gammalt tema i litteraturen. Graham Greene har berört det, och Joseph Conrad i sin mest berömda roman: Mörkrets hjärta. Men där Conrad fokuserar på en enda symbolisk och ond individ, lyckas Duras behålla en atmosfär av kollektivitet: En allas skuld gentemot alla. Kolonisatörerna bär på en annan sjukdom än de fattiga och leprasjuka de lever granne med: Meningslöshet, dekadens, undflyende dagar. Prat, betjänter, drinkar.
Är det en cynisk bild av människan? Kanske. Duras skriver som om hon inte tror på någon eller något, men har en kritisk förståelse för alla. Vedervärdiga saker händer, och vedervärdigast av alla är Vicekonsuln. Trots det är han tecknad med en uppmärksamhet som liknar medkänsla. Han är en stackare. Som tillika är en mördare. I bakgrunden finns en dysfunktionell fransk familj, och en dysfunktionell människosyn: Den mellan kolonisatörer och koloniserade."
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Hela artikeln ur DT med flera tidningar finns här.
Här skriver jag om den, och några andra av Duras´ romaner: som kom ut 2015.
"Hela tiden medan jag läser tänker jag på hur bildrik och musisk den här romanen är. De stora vattnen, risfälten, Ganges. De blå palmerna, som Duras skriver om och om igen, så att man ser hur de blånar i fukten. Därtill ljuden av människor, de stora träden övertyngda av fåglar inför monsuntiden, de leprasjuka i skuggan, den mondäna cirkeln av koloniala människor som är på drift i ett halvt fördrömt tillstånd.
Även dialogen är mästerlig hos Duras. Det är svårt att skriva dialog, det har många författare vittnat om. Duras lyckas så väl, tror jag, för att hon inte återger en vardagsrealistisk dialog utan en underlig; där människor talar förbi varandra, uttrycker sig svävande och mångtydigt. Lite vid sidan av inflikar hon antydningar om något alla vet – skvallret – och något ingen vet – människans dolda hemligheter. ”Man säger” är Duras motsvarighet till den grekiska kören. Den kör av allmänt babbel och onda aningar som omger den lilla gruppen västerlänningar. Någons kärlek till någon. En viss besatthet: Den som vicekonsuln har för Fru Stretter. Men också den fixering hon själv skapar, genom att vara det åtrådda objektet i en park av britter och fransmän i exil. Central i intrigen är vicekonsuln själv: En slapp figur med ett tvivelaktigt förflutet.
Indien – och andra kolonier – som fristad för lösryckta existenser är ett gammalt tema i litteraturen. Graham Greene har berört det, och Joseph Conrad i sin mest berömda roman: Mörkrets hjärta. Men där Conrad fokuserar på en enda symbolisk och ond individ, lyckas Duras behålla en atmosfär av kollektivitet: En allas skuld gentemot alla. Kolonisatörerna bär på en annan sjukdom än de fattiga och leprasjuka de lever granne med: Meningslöshet, dekadens, undflyende dagar. Prat, betjänter, drinkar.
Är det en cynisk bild av människan? Kanske. Duras skriver som om hon inte tror på någon eller något, men har en kritisk förståelse för alla. Vedervärdiga saker händer, och vedervärdigast av alla är Vicekonsuln. Trots det är han tecknad med en uppmärksamhet som liknar medkänsla. Han är en stackare. Som tillika är en mördare. I bakgrunden finns en dysfunktionell fransk familj, och en dysfunktionell människosyn: Den mellan kolonisatörer och koloniserade."
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Hela artikeln ur DT med flera tidningar finns här.
fredag 4 september 2015
Vad är priset för en människa - Ismail?
När jag var nio år inföll det militära maktövertagandet i Ungern, sovjetmakten slog ner det folkliga upproret, många flydde. En del av dem kom till Sverige, två av dem gick senare i samma klass som jag i skolan.
Jag minns Ungern som det första barnsliga uppvaknandet till att det fanns andra människor, än vi i 50-talets trygga Sverige, och att de kunde bli förföljda i sina egna länder, av sina egna regeringar.
Jag pratade allvar med min mamma om detta, kanske bad vi också i vår aftonbön för de ungerska barnen, vi var ju katoliker. Och vi skänkte pengar via kyrkan eller Röda korset.
Men mest minns jag känslan av medlidande, av patos, mellan lekarna och stojet i vår familj. Bilder i tidningarna på dödade människor, tanks, och kvinnor flyende med öppna kappor. De hade inte ens hunnit knäppa om sig.
Jag skulle kunna ta fram statistiken över invandring i Sverige vid den tiden, men det klarar ni själva. Från Ungern kom cirka 8000. Efter flyktingströmmen vid andra världskrigets slut kom också arbetskraftsinvandringen från Italien, Turkiet, Jugoslavien. Därefter de flyende från Ungern och andra delar av Sovjetstaten, Pragvåren som dog, därefter en ny våg av migranter från fascisternas Chile och fascisternas Grekland. Det blev 1970. Solidariteten med dessa folk var omedelbar, liksom med de bombade och sönderskjutna människorna i Vietnam.
Palme gick längst fram i tåget mot Vietnamkriget. Min pappa gick där också. Och alla vi andra, barn och unga. Jag har aldrig varit helt begeistrad för Palme, men i backspegeln syns han som den internationelle statsmannen, som visste vad som var viktigt och rätt i världen, just när det skedde.
Vad skulle han sagt om att tala om flyende människor som "volymer", som budgetproblem, om att de sneglar på vår Europeiska eller Skandinaviska välfärd - när de flyr över haven. Han hade spytt sitt i sammanhanget ytterst adekvata förakt, över sådana räddhågsna kamrerer.
Vad skulle Jimmie Åkesson sagt om mina vänner från Ungern? Eller om den judiska invandringen? Eller om turkarna? Att de skulle få hjälp på plats? Under Stalin eller under Hitler?
Det är begripligt att greker och andra folk med egna problem blir räddhågsna och fientliga under anhopningen av flyktingströmmar, som ökar på deras redan stora samhälleliga oro. Därför måste Europa dela på sitt ansvar, precis som det var tänkt. Och i detta nu älskar jag Angela Merkel för hennes tydliga respons på denna ödesfråga. 800 000 flyktingar förväntas komma till Tyskland 2015, och Tyskland bygger ingen taggtråd.
Men varför låter man folk plågas och kanske dö av utmattning, svält och törst på väg från Ungern mot Österrike och Tyskland? Varför finns ingen hjälporganisation på plats, varför hämtas de inte i vita bussar, vår tids vita bussar, som måste rymma även muslimer? Varför syns inga hjälporganisationer på deras 16 mil långa väg mot Österrike? Vad har Ungern bestämt framför kamerorna, men också bakom deras rygg? Å, ungrare, ni som en gång blev hjälpta, skaka av er rasismen, se människan.
Det otäcka är, att när människor blir en massa, en flod av kroppar utan namn, då upphör deras värde i våra liv. De betraktas som tillströmmande förmånstagare, som idel minus i statsbudgeten, som en risk.
Därför blir jag så oerhört rörd och imponerad av det italienska folket; de som i högst utsträckning tagit emot migranter inom Europa och hjälpt dem från dag ett. Jag vet inte om det har med deras djupt förankrade katolicism att göra, att de fortfarande har ett öra i skallen som lyssnar på budorden. "Allt vad ni gör mot dessa mina minsta bröder...". Men jag såg programmet där de, tillsammans med sina flyktingvänner, firar en åminnelse i kyrkan, över alla dem som förliste på väg mot Lampedusa. Där står muslimer och kristna om varann, med ljus i händerna, och några av dem har adopterat flyktingar, tagit hem dem till sig. De talar med kärlek om dessa sina nya vänner. De gör en ceremoni vid havet, och kastar ner vita blommor, samtidigt som namnet på varje död flykting mässas ut över horisonten. Varje namn. Varje namn på Mohammed, Ismail, Habibti.
Men Sverige då? Ja, vi kan. 3 miljoner på 3 dagar till Röda Korset. Massor med pengar till andra organisationer - i runda slängar 25 miljoner på kort tid. Organisationen Sverige för UNHCR har samlat in 8,1 miljoner kronor på nio dagar. Radiohjälpen 6.8 miljoner. Privatpersoner i gruppen Vigörvadvikan 6, 3 miljoner. En IT-företagare avstod från personalresa till Italien och skänkte 400.000 till mat åt flyktingar.
Tyvärr, och på trots av vissa moraliska invändningar mot publiceringen av fotot på den lille döde pojken på stranden - Alan Kurdi - så har det visat sig vara en viktig påminnelse. Efter att det fotot publicerats ökande insamlingen till radiohjälpen lavinartat. Det påminner - som Olof Ruin så riktigt påpekat - om publiceringen av den lilla flickan träffad av napalm. Efter det tog opinionen mot Vietnamkriget ny fart.
Men, glädjande nog, hörde jag idag i radio om hur folk börjat hjälpa till privat och personligt, de kommer med kläder, leksaker, filtar, husgeråd, även i Ungern. I Malmö fanns en kvinna och man som låtit en hel liten familj flytta in i deras gästhus på tomten. Detta gör mig stolt över svenskarna. Nu väntar snart stora klädinsamlingar. Kläder eller pengar, gör vad ni kan, vänner. Kontakta närmaste församling. Eller pröjsa till de stora organisationerna, UNHCR, Läkare utan gränser, m.fl. Staten kan inte göra allt, även om det troligen ingår i vår tids historiska realism att flyktingkvoten måste höjas.
Ovan: Ungerska flyktingar, 1956. Nedan: Syriska flyktingbarn 2015.
Här finns en länk till Marcus Rosanders blogg där han sammanställer siffror om människor på flykt, mottagarländer, kostnader med mera. Den är visserligen några år gammal, men ändå tydlig.
Och ur Populär historia, lite minnesarbete:
Annorlunda förhöll det sig med en typ av immigration som tog fart i mitten av 1980-talet och som därefter har kommit att prägla vår uppfattning av fenomenet. Vi har ovan sett hur kriser i omvärlden har resulterat i att flyktingar sökt sig till Sverige. Före 1980-talets mitt rörde det sig främst om enstaka katastrofer. Ett typiskt exempel är krisen i Ungern 1956, då cirka 8 000 ungerska flyktingar fick ett nytt hemland i Sverige. I samband med krisen i Grekland 1967 anlände 5 000 greker. Omkring 2 000 polacker och lika många tjecker flydde till Sverige året därpå. Militärjuntans maktövertagande i Chile 1973 ledde till att omkring 7 000 chilenare flydde hit, och 1976 anlände lika många assyrier från Turkiet. Under Vietnamkrigets dagar flydde enstaka amerikanska desertörer till Sverige. När de så kallade båtflyktingarna från Vietnam blev ett uppmärksammat internationellt problem 1979 mottog Sverige cirka 5 000 personer.
Mer fakta om invandringen under olika tider kan ni läsa här, ur Populär historia.
Här ett radioprogram om Ungernkrisen 1956. Och här det senaste om hjälpinsamling. AB.
Samt Olof Ruin om publiceringen av bilden på den lille pojken.
F.ö. har Andrev Walden uttryckt det enklast möjligt: "Är kluven till bilderna av drunknade barn men jag tror jag tycker det är bättre att visa dem nu än i någon *aldrig mer*-dokumentär om 50 år".
Till sist "the bitter end" från Twitter: The 6 Gulf countries: Qatar, UAE, S.Arabia,Kuwait, Oman & Bahrain offered 0 places to Syrian refugees. Shame on you.
PS: Cirka tre timmar efter att jag skrivit detta bestämde Ungerns regering att skicka ut bussar för att köra människor till gränsen.
Jag minns Ungern som det första barnsliga uppvaknandet till att det fanns andra människor, än vi i 50-talets trygga Sverige, och att de kunde bli förföljda i sina egna länder, av sina egna regeringar.
Jag pratade allvar med min mamma om detta, kanske bad vi också i vår aftonbön för de ungerska barnen, vi var ju katoliker. Och vi skänkte pengar via kyrkan eller Röda korset.
Men mest minns jag känslan av medlidande, av patos, mellan lekarna och stojet i vår familj. Bilder i tidningarna på dödade människor, tanks, och kvinnor flyende med öppna kappor. De hade inte ens hunnit knäppa om sig.
Jag skulle kunna ta fram statistiken över invandring i Sverige vid den tiden, men det klarar ni själva. Från Ungern kom cirka 8000. Efter flyktingströmmen vid andra världskrigets slut kom också arbetskraftsinvandringen från Italien, Turkiet, Jugoslavien. Därefter de flyende från Ungern och andra delar av Sovjetstaten, Pragvåren som dog, därefter en ny våg av migranter från fascisternas Chile och fascisternas Grekland. Det blev 1970. Solidariteten med dessa folk var omedelbar, liksom med de bombade och sönderskjutna människorna i Vietnam.
Palme gick längst fram i tåget mot Vietnamkriget. Min pappa gick där också. Och alla vi andra, barn och unga. Jag har aldrig varit helt begeistrad för Palme, men i backspegeln syns han som den internationelle statsmannen, som visste vad som var viktigt och rätt i världen, just när det skedde.
Vad skulle han sagt om att tala om flyende människor som "volymer", som budgetproblem, om att de sneglar på vår Europeiska eller Skandinaviska välfärd - när de flyr över haven. Han hade spytt sitt i sammanhanget ytterst adekvata förakt, över sådana räddhågsna kamrerer.
Vad skulle Jimmie Åkesson sagt om mina vänner från Ungern? Eller om den judiska invandringen? Eller om turkarna? Att de skulle få hjälp på plats? Under Stalin eller under Hitler?
Det är begripligt att greker och andra folk med egna problem blir räddhågsna och fientliga under anhopningen av flyktingströmmar, som ökar på deras redan stora samhälleliga oro. Därför måste Europa dela på sitt ansvar, precis som det var tänkt. Och i detta nu älskar jag Angela Merkel för hennes tydliga respons på denna ödesfråga. 800 000 flyktingar förväntas komma till Tyskland 2015, och Tyskland bygger ingen taggtråd.
Men varför låter man folk plågas och kanske dö av utmattning, svält och törst på väg från Ungern mot Österrike och Tyskland? Varför finns ingen hjälporganisation på plats, varför hämtas de inte i vita bussar, vår tids vita bussar, som måste rymma även muslimer? Varför syns inga hjälporganisationer på deras 16 mil långa väg mot Österrike? Vad har Ungern bestämt framför kamerorna, men också bakom deras rygg? Å, ungrare, ni som en gång blev hjälpta, skaka av er rasismen, se människan.
Det otäcka är, att när människor blir en massa, en flod av kroppar utan namn, då upphör deras värde i våra liv. De betraktas som tillströmmande förmånstagare, som idel minus i statsbudgeten, som en risk.
Därför blir jag så oerhört rörd och imponerad av det italienska folket; de som i högst utsträckning tagit emot migranter inom Europa och hjälpt dem från dag ett. Jag vet inte om det har med deras djupt förankrade katolicism att göra, att de fortfarande har ett öra i skallen som lyssnar på budorden. "Allt vad ni gör mot dessa mina minsta bröder...". Men jag såg programmet där de, tillsammans med sina flyktingvänner, firar en åminnelse i kyrkan, över alla dem som förliste på väg mot Lampedusa. Där står muslimer och kristna om varann, med ljus i händerna, och några av dem har adopterat flyktingar, tagit hem dem till sig. De talar med kärlek om dessa sina nya vänner. De gör en ceremoni vid havet, och kastar ner vita blommor, samtidigt som namnet på varje död flykting mässas ut över horisonten. Varje namn. Varje namn på Mohammed, Ismail, Habibti.
Men Sverige då? Ja, vi kan. 3 miljoner på 3 dagar till Röda Korset. Massor med pengar till andra organisationer - i runda slängar 25 miljoner på kort tid. Organisationen Sverige för UNHCR har samlat in 8,1 miljoner kronor på nio dagar. Radiohjälpen 6.8 miljoner. Privatpersoner i gruppen Vigörvadvikan 6, 3 miljoner. En IT-företagare avstod från personalresa till Italien och skänkte 400.000 till mat åt flyktingar.
Tyvärr, och på trots av vissa moraliska invändningar mot publiceringen av fotot på den lille döde pojken på stranden - Alan Kurdi - så har det visat sig vara en viktig påminnelse. Efter att det fotot publicerats ökande insamlingen till radiohjälpen lavinartat. Det påminner - som Olof Ruin så riktigt påpekat - om publiceringen av den lilla flickan träffad av napalm. Efter det tog opinionen mot Vietnamkriget ny fart.
Men, glädjande nog, hörde jag idag i radio om hur folk börjat hjälpa till privat och personligt, de kommer med kläder, leksaker, filtar, husgeråd, även i Ungern. I Malmö fanns en kvinna och man som låtit en hel liten familj flytta in i deras gästhus på tomten. Detta gör mig stolt över svenskarna. Nu väntar snart stora klädinsamlingar. Kläder eller pengar, gör vad ni kan, vänner. Kontakta närmaste församling. Eller pröjsa till de stora organisationerna, UNHCR, Läkare utan gränser, m.fl. Staten kan inte göra allt, även om det troligen ingår i vår tids historiska realism att flyktingkvoten måste höjas.
Ovan: Ungerska flyktingar, 1956. Nedan: Syriska flyktingbarn 2015.
Här finns en länk till Marcus Rosanders blogg där han sammanställer siffror om människor på flykt, mottagarländer, kostnader med mera. Den är visserligen några år gammal, men ändå tydlig.
Och ur Populär historia, lite minnesarbete:
Annorlunda förhöll det sig med en typ av immigration som tog fart i mitten av 1980-talet och som därefter har kommit att prägla vår uppfattning av fenomenet. Vi har ovan sett hur kriser i omvärlden har resulterat i att flyktingar sökt sig till Sverige. Före 1980-talets mitt rörde det sig främst om enstaka katastrofer. Ett typiskt exempel är krisen i Ungern 1956, då cirka 8 000 ungerska flyktingar fick ett nytt hemland i Sverige. I samband med krisen i Grekland 1967 anlände 5 000 greker. Omkring 2 000 polacker och lika många tjecker flydde till Sverige året därpå. Militärjuntans maktövertagande i Chile 1973 ledde till att omkring 7 000 chilenare flydde hit, och 1976 anlände lika många assyrier från Turkiet. Under Vietnamkrigets dagar flydde enstaka amerikanska desertörer till Sverige. När de så kallade båtflyktingarna från Vietnam blev ett uppmärksammat internationellt problem 1979 mottog Sverige cirka 5 000 personer.
Mer fakta om invandringen under olika tider kan ni läsa här, ur Populär historia.
Här ett radioprogram om Ungernkrisen 1956. Och här det senaste om hjälpinsamling. AB.
Samt Olof Ruin om publiceringen av bilden på den lille pojken.
F.ö. har Andrev Walden uttryckt det enklast möjligt: "Är kluven till bilderna av drunknade barn men jag tror jag tycker det är bättre att visa dem nu än i någon *aldrig mer*-dokumentär om 50 år".
Till sist "the bitter end" från Twitter: The 6 Gulf countries: Qatar, UAE, S.Arabia,Kuwait, Oman & Bahrain offered 0 places to Syrian refugees. Shame on you.
PS: Cirka tre timmar efter att jag skrivit detta bestämde Ungerns regering att skicka ut bussar för att köra människor till gränsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)