Scenen där han tvångsmåssigt flyttar sina papper och prylar hit och dit på ett stort skrivbord, flyttar igen, slänger, kastar, demolerar alltihop i ett sorgset vredesutbrott är en av de bästa scener som gjorts för television. Man behöver inte gå på bio när vissa serier nuförtiden är mycket bättre.
Peter Capaldi gör ett motval i sin roll som Randall Brown, använder det som skådespelare har svårast för; charmlöshet, icke-förförelse, total brist på glamour. Han kommer i centrum genom att vara just ingenting. Onåbar men med en hemlig styrka.
Det är märkligt för en som levt så nära skådespelare hela sitt liv att återfå en insikt: Om vad som är humanismen i skådespeleriet: Inlevelsen i någon, en Falstaff, en Mary Tyrone, en Yvonne, prinsessa av Burgund, en Randall Brown - framspelad utan människoförakt, med nyanserna i behåll, och en ömhet för den konstiga gestalten, vem det vara må.
Samtidigt ser jag vad Peter Capaldi har, som rätt många engelska aktörer har; Helen Mirren, Maggie Smith, Michael Gambon, bland andra: De är karaktärsskådespelare. De bygger en roll inifrån, samtidigt helt olik dem själva. Den sortens skådespeleri har vi mindre av i Sverige, i varje fall i den här generationen.
Men, se The Hour; en djupt allvarsam, skickligt berättad och suveränt skådespelad historia om nyhetsjournalistikens mod och allvar inför hotet från penningmaffia, sexmaffia, kriminellt involverad företagsamhet, korrupta politiker och lika korrupta polischefer. En serie med 50-talsbakgrund, full med personliga relationer, psykologiska spänningar och annat kul, men där huvudlinjen handlar om den plutokratiska förskjutningen av makten. Den vi nu lever med.
Varje avsnitt kan bara ses en vecka efter sändning. Länk till serien på Svt och Svt Play. Nördar kan förstås köpa den från BBC.
Och apropå: Länk till George Monbiot: Plutocracy pure and simple.
.jpg)
.jpg)
.jpg){kind=link}