Både ledsen och glad - eller konsten att inte bekänna.

Ni som läste något inlägg om hur sjuk jag blev för ett år sen, vet något om mig som jag inte berättar för särskilt många. Jag gjorde ett undantag från min relativa privatlivs-sekretess på bloggarna, och skrev om en rätt svår upplevelse. Det kommer jag nog aldrig att göra igen.

En del bloggare är hudlöst ärliga, och vrider ut och in på sig själva i den miljonte varianten av offentlig bikt. Andra gör en sorts poetik av sina bättre och sämre dagar, och lyckas på det sättet staga upp sitt "innehåll".

Själv använder jag alltså sällan bloggen för bekännelser. Ärlighetens dygd är en svensk variant av naivitet, som i sämsta fall slår tillbaka mot den ärlige, och i språkets metaanalys kanske bara kvarstår som en av alla våra roller; ärlighetsrollen.

Jag tror allt handlar om vad man kan säga till vissa människor och vid vilka tillfällen. Det handlar om resonans, om vem som kan förstå, och hur man själv kan ta emot, och/eller göra sig förstådd. För min del "har" jag vänner till det. En sju till tolv förtrogna; varav det kanske bara finns en som jag nästan kan berätta allt för, och vice versa. Det är nog ingen tillfällighet att vi känt varandra i 48 år.

Varför jag satte rubriken; "både ledsen och glad"?
Jag är glad att jag kan fira ettårsdagen av hemkomsten från sjukhuset. Ett års överlevnad har diger betydelse. Även för neurologisk expertis innebär det en stabil landning. För mig personligen; en större trygghet. Jag är rent sakligt inte mer i riskzonen för stroke än alla andra, icke medicinerade.
Glädjen handlar nu om själva livet; hur jäkla vackert det är. Hur mycket kul och intressant som återstår att göra, se, och resa till. Att det finns gamla och nya vänner, konst, litteratur, och oförlikneligt mäktiga platser på jorden.

Ledsenheten handlar om att jag fortfarande orkar mycket mindre, är mer känslig för negativa upplevelser, och är lite smådeppig för att två fina projekt som ligger i datorn har så lite Gabi-energi till sitt förfogande.
Jag har satsat på kroppens återuppståndelse, mer än på kreativiteten. Det är en fråga om prioriteringar: sinnesintryck, färger, dofter, musik, röster, simning och promenader, betyder mer än mentala prestationer. Ändå längtar jag som satan efter att gå lös på mina manus igen. Och - visst - jag har tillräcklig disciplin för att ge skrivandet vissa timmar och stunder. Men, fuck, vad det tar tid.

Glädje av annat slag handlar om att jag börjar arbeta igen; med en översättning: En bok av en dansk konstnär, som jag känner bättre än någon annan (konstnär). Hans förra bok såldes slut från förlaget på ett år. Nu gör vi en till.
Det är trots allt nästan ett under att mitt språksinne och intellekt är som förr. Jag är snabb, men måste vila mer. Jag har lätt för mig, men måste se till att inte driva på mig själv för mycket.

Ledsen och glad. Överkänslig för negativ input, men också formidabelt öppen för det vackra. Kanske handlar den närmaste tiden fortfarande om att dra ännu tätare gränser omkring sig; att prioritera ännu mer - i riktning av det man tycker är "på nivå" som jag brukar säga.
Anta att poängen med en sensibilisering är att man inte längre står ut med det som är luddigt, falskt eller ljummet. Men att det (konst,musik), eller de (människorna) som har någon god, rolig, pålitlig och kvalitativ halt betyder ännu mer än förr.
Ja, så är det. De snälla, som ofta också är de mogna, eller de med viss överblick, är de sista dagarnas heliga på gatuplanet: De som alltid står där med någon blomma, bok, en flaska vin, ett förtroende, en vänlig omtanke, en intressant kommentar, eller en humoristisk slabadang-historia.

De är de man går i parken med, äter middag med, går på konsert med, drar omkring på stan med, gör en biltur med, och - ibland - tar en konflikt med. I någorlunda förvissning om att ingendera parten tänker starta ett världskrig; eller ens ett utdraget och sammanbitet försvar. Att båda är beredda att gå halva vägen var. Goodbye narcissism! Vi förflyttar oss i bästa fall till ännu en nivå.
Ripeness is all - som jag med anledning av stigande ålder allt oftare hävdar.

“Men must endure / Their going hence, even as their coming hither; / Ripeness is all.” (King Lear)

(Och så en lite svår fråga: Finns det en bekännelsernas narcissism?)

Jakt i renlandet

Det finns två Norrland. Å ena sidan det upphöjt vackra, med blå höjder och sidenlena himlar. Uppe på Stekenjokk-vägen där Gaustafallet brusar och där högplatån veckar sig milsvitt i höstfärgerna karmosinrött och guldgult tror man sig vara fri och obunden som någon av de mötande renarna.

Men nere i skogen är det hemligt och trolskt. Granarna mörknar nu i september, då solen går ner klockan åtta. Stenar och flyttblock börjar likna oformliga djur. Där jag går i ett jägarhygge blir också jaktstugorna till mörka okända djur. De molar av gammalt blod under plåttaken. Det har passerat mycket kött här i slakthusen. Inte så värst romantiskt, men kraftiga stekar för västerbottningarnas självhushåll.

Även nere i skogen brusar en liten skummande fors. Näcken kunde sitta och spela där. Jag ser fascinerat på vattnets virvlar och fall. Ingenting rör sig omkring mig. Inte en kvist knäcks. Jägare och djur är någon annanstans. Ändå får jag den där underliga känslan av att någon ser på mig. Kanske är det själva urtidens urskog som bevakar mig med ett spanaröga. Men nej - trolleriet övergår till Kerstin-Ekman-land och man minns händelser vid vatten som varken var vackra eller fina.

Nyss var här fullt med ripjägare. Det sägs att ripjakten gick bra; inga skadade, inga skjutgalna överdrifter. Men varken Jägarförbundet, ortsborna eller sametinget tycker det är okej med de nya direktiven om att släppa ripjakten fri; att tillåta utländska jägare att bedriva jakt utan guide, ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Jakttrycket blir för hårt. Och skräckexempel har förekommit; ett gäng norska maratonskyttar som på en enda dag sköt och hängde 269 ripor på tork mellan fjällbjörkarna. Just for the sake of it. Ovana jägare som skjuter svan istället för ripa, och andra som villar bort sig i markerna till höga kostnader för helikopterbevakningen. Med tanke på svensk jaktlagstiftning och krav på jägarexamen, behövs det en guide för leksaks-skyttarna.

Nere i Stockholms norra skärgård, där jag bott sen barnsben om somrarna, klagar alla på att fågellivet reducerats. Ejdrarna är färre och skrattmåsar såg jag inga i somras. Inte vet jag vad det beror på.
Men di små riporna då, som brukade kryssa framför mig när jag åkte skidor på Marsfjället. Hur går det för dem i upplevelseturismens tidevarv?
Och älgarna, hur går det för dem?
Det sägs att det är menligt för älgarnas genpool, om de tyngsta tolvtaggarna skjuts bort. Men det är väl sådana bjässar som är meningen med jakten, för turistande herrar som söker troféer, här och i Afrika.

Jag kollar på Västerbottenkurirens vargkarta, och ser att en varg försedd med radiosändare passerat i Vilhelminatrakten.
Två björnar skjutna i Norrbotten. Återstår fyrtiotre lovliga. Det ska fan vara björn.

(Från Lappland 2007)

Dagar i Aten - Minos labyrint

Tempel och kyrkor, katter och grönsakshandlare. De ingår i stämningen.
Men så är det något annat: Den stora mängden människor. Fem miljoner.
Det går inte att göra den mängden konform. Det går förstås inte här heller – men det ser ofta ut så.

Jag åker buss i Aten, åker en hel del taxi; det kostar fortfarande hälften mot Stockholm. Den välfungerande Atenska tunnelbanan är en annan erfarenhet. Logistiskt briljant; med tydliga anvisningar upp och ner i enorma rulltrappor, och med rena, inte nerpissade hissar. Man vandrar i tio minuter, högersväng, vänstersväng, rulltrappa upp, rulltrappa ner, högersväng, och yes! Rätt. Det är som en återkoppling till mytologin: Minos labyrint, med Minotauren i centrum. Den labyrinten kunde man gå bort sig i; och Thesevs, som var anlitad för att döda Minotauren, behövde Ariadnes tråd för att hitta ut ur den.

Atens tunnelbana är snygg på ett rent och klassiskt sätt. Väggarna är kalkfärgat ljusa; perronghallar och tunnelhöjd betydligt generösare än i Stockholm. Det syns att stadsarkitekterna tänkt i linje med Parthenons harmonier. En stolt tunnelbana, där man känner sig trygg på grund av formatet och ljuset.

Hemma igen märker jag att Stockholms centrala tunnelbanestationer har något ängsligt och sanitärt över sig. Lillfunkis-estetik. Hötorget: Ett praktiskt skolkök med ljusblått kakel. Rådmansgatan: En torrlagd simhall med gult kakel. Odenplan: En fyrdubblad badmintonhall. Jag kommer inte ihåg färgen på kaklet där ens efter fyrtio år.
(Man får trösta sig med Siri Derkert och de andra konstnärerna som fick ta hand om stationer som byggdes senare. Några av de tuffaste är fortfarande hennes, och Ulrik Samuelssons i Kungsträdgården. )

Men jag skulle ju säga något om folket. Och om turisten som senkommet inser vad själva folket betyder. Inte som massa, men som myriader av öden. I Aten känns det att varje människa är ett öde. Ja, jag vet; formad av sociala omständigheter, familj, klass, ekonomi; jag kan min läxa. Men det är inte den jag håller mig till när jag sitter mitt emot folk på en buss eller tunnelbana, eller ser de gå förbi vid torget. Det jag oftast ser är människor som verkar kämpa. Gamla eller medelålders eller barnfamiljer spelar ingen roll. Deras kroppar och ansikten uttrycker att det befinner sig mitt uppe i ett ansvar; något de inte kan släppa. Att de klarar sig, men nätt och jämnt, och att ingenting är så självklart. Det är det jag menar med öde; att existera som ett enskilt öde förutsätter att det inte finns någon smart fil att lägga sig i; inget helt säkert kort på den stora och oorganiserade grekiska arbetsmarknaden, där folk ofta kombinerar ett vanligt kneg med svartjobb, för att överleva.

Det sägs att greker har känsla för det tragiska. Jag vet inte. Men det är ett folk som genom århundradena kämpat och försvarat sig mot invasioner, som gjort uppror mot förtryckare, och som sätter ordet Eleutheria/Eleutherios – fri – högt. Senaste gången de slogs för sin demokrati var under juntatiden.

Jag ser många fler halvfattiga än i Stockholm; folk med gammaldags kläder, och omoderna frisyrer; frisyrer som var nya i Årjäng 1952. Jag ser inte en enda kvinna med slingor i håret i Aten. Det har nog ingen mening att sitta av ett par timmar med en plastmössa med små hål i för slingfärgning, när man har fullt sjå att klara sina räkningar till nästa månad; eller med att kunna överleva på sin lilla änkepension.

Jag ser många allvarliga ansikten, många trötta, men också många som drabbas av vänlighet så fort man frågar dem något. Jag ser nästan aldrig någon som spelar cool, eller är kåt på sina egna skor. Jag tror att de allihop, nästan alla fem miljonerna, vet mer om döden och livet och kärlekens allvar än uppkomlingarna i Vasastan. Det må vara min förenkling eller min intuition; jag försvarar det senare. Jag tror människor ångar ur sig det de varit med om, eller aldrig varit med om; och att genomsnittsgreken gått igenom mycket mer av det man kallar ett riktigt mänskligt liv, med sorger och lyckor och djupa känslor, än de hypade typerna vid Stureplan och Karlaplan.

Jämlikhet finns inte. Men har man tur lever man som den människa man är; har man otur blir man en kopia ur medelklassens arkiv för klonade uppenbarelser. Med eller utan plastikoperationer.

Men, nej, jag idealiserar inte den atenska människan: där finns en hel massa småborgerlighet och ängslig invandrarskräck. Men där finns också den verklighet som uppstår omkring allvarsamma människor, kämpande, icke bortskämda personer, som har att klara sig så gott det går.

Jag är turist; och turisten är alltid överklass i landet dit hon reser. Men på den myllrande människogatan vid Omonia kan en lågavlönad kulturskribent trots allt känna igen sig. För även om jag skulle vara hundra gånger mer favoriserad av ödet än en grekisk arbetare eller tjänsteman, så skaver också mitt öde mot den stora glassiga europeiska strömmen av superlöner, slingat hår, slingade anpassade känslor, små pikanta upprorstrender, och tankar – korta och nervösa som twitters.

Bilden överst: Tunnelbanestationen vid Syntagma.
Bilden nederst: Ändstationen för spårvagnen vid Pireus.

(Från 2009)

Almqvist: Lut i mjölkskålen

Vad säger man till folk som helt uppenbart ljuger, som inte förstår en ironisk hint, och inte ens fattar när man drar på med stora satirsleven?
Vad gör man med en medarbetare som vägrar fatta undermeningen i en kommentar eller andemeningen i en text, en som talar för högt, ofta om samma saker (enligt principen: om man upprepar saker tillräckligt ofta så blir det sant), samtidigt som han blir allt fullare, alltmer korkad, och börjar prata ren skit?

Man ska naturligtvis inte vara i närheten. Men om man råkar vara det?

Då föreslår jag en Almqvistvariation: Du, ingen lut i mjölken!

Almqvists text är förstås mycket mer ämabel än min och lyder så här:

Tro icke, bästa Janne, att min resa varit så aristokratisk, som af det föregående skulle synas. Tvertom har min mesta tid tillbringats bland landtfolket, och jag har haft en större lycka i år, än de föregående, att få lära känna tusentals individer, som naturligtvis bland de lägre klasserna erbjuda en långt rikare skörd af variationer, än ibland de högre stånden, der menniskorna nästan alltid stå på en och samma bildningsform. Men jag är alls ingen fanatisk gynnare och beundrare af det bondiska, jag ser nog detta folks fel och olyckor: jag skjuter icke det herrskapliga ifrån mig: min sak går ut på att söka fatta beggedera. Det har någonting för mig högst pikant, att den ena natten sofva i pösande ejderdunsbolster, den andra på en dunkelgrå fessing, stoppad med halm, der vanligen blott ett lakan bestås: - den ena middagen vid sidan av grefvinnan N.N. född av N.N. förtära söderländska orangeriläckerheter, såsom anannas, vindrufvor etc: - den andra middagen sitta på en svart spishäll och äta sura limpor (hvaraf i synnerhet Skåne överflödar), omgiven av käringar, flickor, gossebarn och gubbar, som emedlertid sköta sina bestyr, lappa skor, byka kläder m.m. Dock gillar jag inte om lut stänker in i min mjölkskål, såsom det hände i Edenryd.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Ur brev till J.A. Hazelius, 1837.
Hämtat ur C.J.L. Almqvist, Brev 1803-1866.

För språknördar: Notera betydelseförskjutningen i ordet "emedlertid".

norr

Vind av snö driver mot
ett fönster
in
men inte ända in

gud utan namn,
du
rätta till min klädsel
i det yttersta

Montaigne - den ursprunglige bloggaren?

Varför då?
Det var lite kul att säga det.
Men också: För att jag äntligen börjat om med Montaignes essäer...

Och att jag då finner det som så många andra funnit; hur modern han är, denne essäernas upphovsman, och hur nära han talar, hur anspråkslöst. Coolt.

Visserligen citerar han latinska verser och sentenser i långa banor av beundran för Cato och Vergilius och Horatius, men det är också äkta vara; hans första språk var latin, och han fortsätter att referera till de romerska författarna, lika självklart som bin under långa tider lever på det frömjöl de samlat under trägen sommar.

Så som vi alla samlar på något av det förflutna för att undgå den där flugiga idén om att vi vet bättre nu. Vanföreställningen att vi, i våra små kotterier uppfyllda av intellektuell hybris, är de ballaste och mest medvetna som någonsin funnits.

Jag gillar sjävbiografiska notiser från alla tider: Att de döda kompisarna finns, och ibland kommunicerar bättre med en än de levande. Ibland, sa jag.

Så här kommer några rader från den kloke mannen som, efter att ha gjort sig av med ett trist juridiskt ämbete, hellre stannar hemma och tänker eller samtalar med en vän, än går på balla baler i det sena femtonhundratalets förnäma kretsar. Han behöver inte längre göra sig, han är färdig med det. Han sitter i sitt slottstorn och skriver, spontant, som en bloggare, bara lite mer excellent:

"Jag tar första bästa ämne som slumpen ger mig. Alla är lika bra för mig. Det är aldrig min avsikt att täcka dem helt. Jag ser nämligen aldrig det hela hos något. Det gör inte de heller som ger sig ut för att visa oss det hela. Av hundra delar och sidor som varje sak har plockar jag ut en, ibland bara för att slicka på den, ibland skrapa på ytan, ibland nypa ända in i benet. Jag sticker till, inte så brett, men så djupt jag kan. För det mesta gillar jag att fånga den via någon ovanlig aspekt. Kände jag mig själv mindre väl skulle jag ta risken at behandla något ämne i grunden. Eftersom jag kastar ut ett ord här, ett där, brottstycken tagna ur sitt sammanhang, spridda utan plan och löfte, är jag inte tvungen att svara för den ordentligt eller hålla mig till den utan kan växla när jag har lust; jag har full frihet att visa tvivel och osäkerhet och min dominerande egenskap, som är okunnighet".

Råd och rön för skrivare.
Men notera hur ofta ordet "jag" förekommer i denna korta text.
Modernitetens signum? Och bloggens.

___________________________________________________

Andra närbelägna bloggare som intresserat sig för Montaigne.

Bilden: Montaignes skrivartorn
Inlägget tidigare publicerat på Den Blinde Argus

Deckargenrens paraphernalia *)

Ja alltså: Man kan alltid börja med ett par schyssta skåp. Kan vara en gammal sekretär med dold låda på baksidan, eller gärna ett sunkigt gympaskåp, eller en förvaringsbox på Central Station. Nycklarna har man hittat i ett par skumma blodrandiga byxor.

Pistolen är slängd åt höger eller vänster. Gärna vänster. Vapnet saknar fingeravtryck. Avlyssningarna blir många, trasten sjunger aldrig, och solen går ner över ännu ett lik. Garderoberna stinker av något äldre illdåd. Underliga rum uppenbaras i källare och gamla stenhus i skogen. Ugglor möjligen in från höger diskret hoande. Långt borta ett skott som smäller. Nu börjar det lukta rök. Kvistar som knäcks. Älg? Nä.

Gräva måste man tyvärr också göra, ibland ganska djupt. I alla fall i jorden. Man spärrar en plats, krimmarna släntrar elegant in. Jorden är full av gamla damer och herrar som borde varit någon annanstans om allt stod rätt till i världen. Nu har de sett sina bästa dagar, och det är här jag börjar titta bort.

Vi tillför raskt en scen där någon puttas ner från ett högt tak. Offret faller tungt. Endast vantarna på den som utförde dådet blir synliga. Nu har vi lådorna, nycklarna, pistolerna, skotten, tre lik, två vantar och tre krimmare. Fattas bara sekreten, blod och sperma, samt gärna lite hudflagor under naglarna. DNA är halva storyn.
Var så god och blanda! Hur lätt som helst!

Tyvärr - eller dessbättre - finns det en och annan utmärkt skådespelare inblandad i det här kringelkrånglet. Krister Henriksson är en. Trevor Eve är en annan, och han är absolut favorit, trots att jag tröttnat på att se honom gå in och ut i obduktionssalen. Ge karln ett ordenligt jobb: Othello, Macbeth eller James Tyrone. Henriksson har jag åtminstone fått se i Peer Gynt, En folkefiende och Doktor Glas. Återstår Glasartad Folkefiende. Vem skriver den? Först till kvarn…

Trevor Eve som Peter Boyd i Waking the dead, (Mördare Okänd).

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)I allmännare mening begagnas detta uttryck, särskilt i engelskan, för prålande utstyrsel, bjäfs och grannlåter över huvud taget.

Dagar i Aten - under Akropolis

Ibland har man under natten haft en så god dröm att man känner att något kommer att ändra sig, djupt inom en. Man vaknar och lever ännu en stund i drömmen. Den är en påminnelse.
Så kan det också vara att resa.

Jag har skrivit en hel del om vad jag gjorde i Aten; och ändå missat något: Hur jag kände mig; hur något vände sig i mig. Inte bara i entusiasmen och upptäckterna; utan varenda daglig stund: När jag stegade ned för de femtio trappstegen, och fortsatte utmed de backiga gatorna, ned från Philopappou till Singrou, där jag handlade. Ofta hos grönsakshandlaren från Makedonien, han som jobbade varje dag och bannade mig för att jag kom in fem minuter före stängningsdags för att handla. Jag hade all tid i världen; han hade ingen. Eller när jag dagligen handlade hos de gamla paret som hade en mini-market i en av uppförsbackarna. Hon som ingen engelska kunde; och han som stolt kom ut och översatte mellan oss. De praktiskt taget bodde i sin butik, med teven ständigt påslagen. De gillade komikprogrammen, och skratten skallade i den lilla shopen medan jag valde mellan en dyr youghurt och en ännu dyrare juice. En burk frukostyoughurt för fjorton spänn, en halvliter juice för tjugo. Det var normalpriser i Aten. En smal bit ost för fyrtiofem spänn. Och så vidare. De enklaste vardagsting från smör till mjölk var nästan dubbelt så dyrt som hemma. Till slut gav man upp att kolla priser. Bara bröd, vin, vatten och Ouzo var billigt.

Jag sa godnatt till paret och någon av deras grannar som umgicks i butiken. Kånkade hela vägen upp igen, alla mina trappor, med fulla kassar och alltmer gymmade armar. Vilade en stund mitt emellan, på en bänk under apelsinträden. Klockan var halv elva; luften varm, det luktade hundskit från rabatterna, blandat med blomdoft. De smala katterna strök omkring; ibland skrek de som stuckna. Det var något nattligt sexuellt inferno. Under dagarna låg de ofta och vilade på en mur; coola som egyptiska kattgudar, vakande över myllret.

Den där bänken i den varma kvällsluften. För det mesta var jag helt ifred där. Jag var i "mina" kvarter, och jag kunde ha stannat där for ever. Tyckte jag. Många av de stora funkishusen tycktes sakna hyresgäster. Varför inte flytta in? Det var igenbommat och nedsläckt. Inte ett ljud. Medan nästa hus ägde liv; invånare som pratade högt innanför jalousierna. En vän berättade för mig att Atens byggmästare förbyggt sig. Planering saknades. Nu var centrala stan full av bostadshus som vanligt folk övergett. De flyttade ut i förorterna. Funkislägenheterna i centrum stod ofta tomma. Inte många hade råd med hyrorna där.
Bostadspolitik? Någon?

På bänken drack jag juice, och vilade mina ansträngda ben. Det hände att ung man kom förbi även här och ville sitta bredvid. Nej,sa jag. I wanna be alone. Och om inte det gick fram: Mono. Monos. (Vad heter det nu da? Ifred, ensam, själv, på grekiska). Men jag blev inte på allvar störd av det där. Det ingick, i vardagskomiken.
Störda blev däremot de boende och efter många kvällar med ungdomsgäng, hasch och hångel på bänken, togs bänken helt sonika bort. Jag hade inte längre en vilopaus mellan nere i stan och uppe på höjden. Mellan Katapolis och Akropolis.

Men just innan jag kom upp till "vårt" hus satt jag mig en stund på en mur och såg ut över staden. I bakgrunden låg det långsträckta berget Imitos, med sin toppkam av tända lampor. Närmare inpå låg Drakou, med bullrande trafik. Vespor och motorcyklar utan ljuddämpare. Bilar som mot all förmodan inte körde in i varandra. Jag noterade grekernas körstil; hetsig men streetwise; full gas och mjuka inbromsningar. Atenarna gick rakt ut i gatan som om bilisternas hänsyn var en självklarhet.

Ovanför mig ångade pinjerna i kvällsfukten, en lätt rök av kåda och kottar. Där nere i de backiga gatorna pågick livet ännu klockan elva, tolv. I husen, på balkongerna, vattnade folk sina blommor och luftade sina hem. Stod en stund och hängde på balkongräcket. Kliade sig. Släppte ut en slinga musik.
Avgaserna avtog. Natten rensade sina lungor. Månen stod upp. Jag gick in i mitt rum och öppnade mina franska fönster.

Ville bara stanna. Gick långa promenader, mellan myllergator och tysta kullar. Mellan klassiska monument och souvlakibarer. Satt på andras bänkar i andras lekparker och på andras favoritrestauranger, och kände mig hemma. Jag känner mig alltid hemma i Grekland. Men det är inte hela saken. Det är det där andra; en lugn omvältning som pågår medan man går bort sig, och går in sig i ljuset på en avlägsen ort. Det märkliga och enkla; att livet kan vara, kunde vara, kan bli, något alldeles annat. Att man själv och allt annat är mer än beskrivningarna. Adverbens fängelse töms – som en alltför dyr och trång lägenhet i Plaka. Verben blir starkare: Gå, göra, lukta, ge, öppna, se, kånka, vila, känna. Annat liv.

Uppe på takterassen har jag utsikt mot det upplysta Akropolis. Jag har vant mig. Tar ett glas vin och tittar åt ett annat håll. Någonstans på den här gatan bor Mikis Theodorakis. Jag fäster ingen vikt vid det. Men han är historia. Banden mellan greker och svenskar blev starka under juntatiden. En gata i Aten är döpt efter Olof Palme.
En katt klättrar raspigt på soltakets träbjälkar. Den hasar utför i full fart och försvinner ner på gården. Nästa dag ligger en död katt på gatan utanför vårt hus. Är det samma katt? Eller någon annan? Felsteg eller gift? Nio liv förbrukade. Några timmar senare blir den bortförd av gatukontoret.

Hokusai - Drake

Den här bilden var så förfärande snygg att jag lägger den på två ställen.

Dragon, Hokusai (1760 - 1849). Klicka för förstoring.

Dagar i Aten - Egina tur och retur

Jag reser ut till Egina. Jag reser tillbaka till Aten. Jag reser ut igen.
Jag är den avsatte överkommendanten över Egeiska havet, som efter tolv år i exil är tillbaka. Jorden och marken tycker jag om, för att den är så full av onämnbara blomst och gräs, havet älskar jag för intet.
Detta hav. Inte som Göran Palm skrev: "Det ser ut som på Louvren". Det kallades på sextiotalet för alienation. Det var det också.

Louvren kan slänga sig i väggen. Havet är mitt hav. Nu känner jag igen det. Känner igen mig själv. Som den som står på övre däck, alldeles intill relingen och ser ut över havet, tillsammans med de andra små grabbarna som inte vill missa något. Det är jag. Kappan fladdrar och jag måste hålla fast i solhatten. Så där ja. Nu öppnar sig livet precis som förr. Det är jag. Jag och livet. Min hembygd. Havet. Och en stor vit båt.

När jag tittar ner är det forsande grönvitt skum utmed båten. Fartskum. Efter båten är det en lång gata av skum. Oändligt mycket mera bubbel än champagne. Bättre billigt bubbel för alla.
Jag vill vara där alla kan vara. Inte där få ska få: Sitt betalda något, som de siktat in sig på, de som alltid söker sitt. Och så får de bara sitt. Sin vinst, sin lyxmat, sitt bedrägeri. De sitter där tillsammans, med sig och sitt, sina maträtter och gourmetpriser, sina villor och vaxade ben, sina viftande hundar och stenade kokkopupiller, de får sitt knull och sin hundmat och sitt tjänstefolk, sina droger och sina palmer och sin vedergällning och sina sjunkande aktieportföljer.

Jag tänker inte alls på dem när jag står där på den vita båten. De har försvunnit i kölvattnet. De, och den, och detta skitdecennium, hela det eländiga förfallet. Romerska rikets tionde timme, med sin överdrivna kvantitet av njutningar och mord.
Jag tänker inte på dem, sa jag ju. Först nu, efteråt, när jag skriver, inser jag hur girighetens Imperium hänger över oss alla. De har förstört miljön. Inte jag. De har sugit ur världen och kvinnorna och slavarna och djuren. Inte jag.

Många människor på den ena båten ut (det ska bli långhelg). Få människor på den andra båten ut (vardag). De fåtaliga är: En kanadensare i femtioårsåldern som tittar på måsar med fältkikare. Han har svårt att få kikaren att vara stilla; han lutar armbågarna mot relingen, som ett stativ. Två gamla hippies i sextioårsåldern vilar ut på en bänk. (De har varit på väg länge nu). En svenska i oviss ålder ser till att ett ungt grekiskt-tyskt par vakar över hennes väska. Två rumäner i trettioårsåldern berättar att de först efter fyra år har tid att göra sin bröllopsresa. En ung blond svenska är beredd att börja prata med just mig om hela sitt liv. Hon hinner faktiskt bara halva livet innan jag förklarar att jag sökt mig ut på havet för att få lite tystnad. Men att jag tycker det var en fin historia hon berättade. Att hon varit modig. (Vid sexton års ålder blev hon kär i en grek på Egina. Vid sjutton flyttade hon dit. Nu jobbar hon på ett bageri i Aten, och har sin grek kvar på ön. De är fortfarande kära).

Hon vill prata svenska. Jag begår en synd; jag besvarar inte hennes behov av att prata svenska. Jag har ju inget behov av det. Det är en liten synd. Men jag är för gammal för att göra mig till. Jag känner mig förlåten en timme senare, när jag ser henne sitta vid hamnen med sin vackra fästman, som oupphörligt smeker henne, medan hon oupphörligt pratar. Kanske om en konstig svensk dam som ville hålla tyst.

Han som tittar på måsar – tittar han ibland på mig? Tänker han som jag; på Jonathan Livingstone Seagull? En kanske dålig bok, men med rätt inställning. Jag minns inte så noga längre.
Måsarna är överlägsna, tänker jag. Suveräna varelser. Jag vill vara som dem. Än singlar de på uppvindarna, än flaxar de i full fart ikapp färjan. Mycket kraftfulla måsar och trutar; kanske trettio stycken. De stora hannarna ligger överst. Tillsammans med alphahonorna. Under dem ett tonårsgäng av mer outvecklad, vinglig art.
Nu är vi en hel liten grupp som tillsammans betraktar fåglarna. (Bättre än att prata). Den unge rumänen har ett trick. Han håller upp en rak arm mot måsarna; i handen har han sista resten av en glasstrut. Och en stor vacker trut vrider sitt huvud mot gåvan. Strategisk, försiktig och fräck. Ett störtdyk och han har struten i sin näbb. På båten applåderas det. Men inte jag. Det är som att applådera efter en landning med ett charterplan. Man borde bara lugnt respektera att en trut kan sina saker. Och vad beträffar piloter kan man ju alltid hoppas att de kan.

Manshuvud; den trojanske hjälparen. Från Afajatemplet på Egina, 485-80 f. Kr.

Och här är templet där jag varit en gång tidigare:

En helt ljuvlig plats, med mänskliga proportioner och utsikt åt alla håll, mot havet. Jag kan fortfarande minnas hur marken doftar där.
Afaja, mångudinnan. Omgiven av krigare och pinjer.

- - - - - - - - - - - - - - - - -

(Texten tidigare publicerad på Den blinde Argus, 2009)

En liten pojke på bussen

De står och bökar lite med varandra vid busshållplatsen; en syster och en bror förstår jag.
Hon säger: Du är så aggressiv.
Jag säger: Men det är ju typiskt för rödhåriga, en massa go, och aggressioner.
Pojken lyser upp.
Jag säger: Tänk på Boris Becker, och inser i samma stund att de är för små för att tänka på Boris Becker. Kommer inte på någon bättre. Conan O´Brien? Red hot chili peppers? Nej, fel igen. Och varifrån har jag det där med rödhåriga? Min egen favoritskalle?

Pojken är kanske nio år och har en tjock kalufs som man får lust att virvla runt med handen i, om man var en mormor eller så. Flickan har en lång hästsvans och ser beskedlig ut, så där som vi tolvåriga kvinns ofta gör.
När vi klivit på bussen sätter de sig nära mig. Pojken tränger in både sig och det stora fodralet på sätet bredvid.
Jag frågar: Vad är det för instrument?
Han: Gitarr.
Jag: Å, du spelar gitarr, min favoritmusik. Jag menar Manuel de Falla, Rodrigo, och allt det. Lyssnar jag på minst en gång i veckan.
Pojken nickar ivrigt, men blicken ser lite frånvarande ut.
Jag: Vad är din musik då?
Han: Hårdrock. ACDC och sånt.
Jag: Aha. Inte min grej.

Pojken berättar vilken skola han går i, och att den är bra, och med schyssta lärare. Jag känner till skolan, den har gott renommé och påstås hålla sig med små klasser. Pojken berättar att de är trettio i hans klass.
Jag: Vad vill du bli då?
Han: Arkitekt. Popstjärna. Eller skådespelare.
Jag: Jaha. Ja, då är det ju bara att bestämma sig. Men vad vill du allra helst tror du?
Han: Arkitekt. Eller rockstjärna. Fast skriva verkar också kul.
Jag berättar att jag skriver, och att jag varit kulturjournalist.
Han: Det är också coolt. Journalist kunde jag bli.
Jag: Träffa en massa intressanta människor.
Han: Um, just det. Resa och så.

Det som pågår är förstås hans iver och drömmar. Men samtidigt märker jag något annat. Varje gång han upprepar vad han ska bli syns ingen glädje i ansiktet. Inte ”arkitekt” och en min av glad förväntan. Inte ”skådespelare” och en öppning av jäklar anamma. Inte ”hårdrockare” och en lust i ögonen. Ansiktet är lite uttryckslöst, som om han upprepar för sig själv och mig alla de här fina grejerna han tänkt sig, utan att hans själ är med. Eller om det är någon annan som tänkt allt det här åt honom. Jag vet inte. Familjer med jätteambitioner har man ju sett nog av. Och barn som bär föräldrarnas skruvade curlingtryck på sina små axlar.

När jag trycker på stanna säger han: Du, vi ska gå av på samma ställe. Han tittar till på mig. Det har han inte gjort förut. Det är som om han gärna vill fortsätta samtalet.
Jag: Men jag ska av redan här.
Nu ser jag ett uttryck i det fina ansiktet. En nannosekund av besvikelse. Som om jag faktiskt föreställt en någorlunda schysst mormor.
Han: Okej. Vi ska till ändhållplatsen.
Jag: Lycka till med allt.
Han ser ut som om han fångar en fjäderlätt boll.
Tack!

Barn. Man borde alltid tala mer med dem. Var som helst. Och inte alltid om vad de ska bli. Även om det är ett sätt att börja som man har med sig. Om i ryggmärgen, eller i konversationslexikonet är svårt att säga.

Dagar i Aten - Kapnikarea

Jag ska uppfylla ett mål i Aten; se några av de äldsta bysantinska kyrkorna. Många av dem finns i stadsdelen Monastiraki. Jag tar tricken dit.
Tänk er att ni kommer upp vid en central belägen tunnelbanestation; typ Rådmansgatan eller Fridhemsplan. Och det första man ser när man kommer ut är en lång gågata med en tusen år gammal, liten, liten kyrka i fonden, nedsänkt i ett torg.
Nedsänkt, därför att markplanet på den tiden, före rördragningar, el, och annat modernt, låg mycket lägre. Kyrkan ligger kvar på sin tvåtusenåriga marknivå, vi går omkring på vår tvåhundraåriga platta.

Kyrkan heter Kapnikarea, och är den minsta kyrka jag sett. Den är byggd av olika stora stenar, olika sorters kalksten och marmor, strukturerat med smala stenar som mellanlinjer och stabilisering. Hela murverket är ett lapptäckemönster och bär tydliga spår att ett ganska så improviserat hantverksarbete. Ingen riktig Masterplan här, inte som på Akropolis.
Men här finns något annat; de ödmjuka mänskliga måtten. Ingen port är för stor för en liten, liten gumma, inget fönster är högre än ett sjuårigt barn.
Fönstren är smala ljusinsläpp, i en liten dunkel kyrka som tände många ljus och oljelampor för helgonen och för dem som bodde närmast.

Den arkitektoniska attityden här gestaltar ett av västerlandets snabbaste paradigmskiften: Från Hellenska gudars heroiska tempelsfärer, till den kristne guden som kommer ned och delar bröd och vin. Peterskyrkan å sin sida, uttrycker nästa skifte inom det kristna paradigmet: Vatikanstaten som storfurstlig maktfaktor. Här, vid Kapnikarea, syns ingen makt alls.

På muren som rundar kyrkan sitter ett Australiensisk par och betraktar den lilla bysantinska ön som vilar i sin egen tidsflod. De ska flyga till Perth om två timmar. De är lite besvikna för att kyrkan är stängd.

Jag går vidare till nästa kyrka, i samma kvarter. Agios Irini. Nästan lika gammal, också den stängd. En grekisk man berättar att kyrkorna bara är öppna vid särskilda tillfällen; mässor, begravningar, bröllop. De borde vara öppna jämt, och att de inte är det beror på tidsandan, säger han. Fattigdom och kriminalitet. Haschförsäljning mellan bänkarna. Påtändning är en problematisk religion; den förstör kroppen, soma. Psyche och soma måste hålla samman. De säger alla stora filosofier, de gamla och de nyare.

Vid torget i Monastiraki finns också en av de tidiga moskéerna i Aten: Tzitarikis, byggt 1759 av en turk. Huset är en kub som lyfter en sexhörning med ett cirkelrunt tak. Den svävar lätt på en hög grund, med fyra smäckra pelare på loggian. Den ser lyxig ut. Nu är den museum för keramik.

Jag vandrar med en luftandes entusiasm mellan byggnaderna, för att hitta en kyrka som är öppen. Eftermiddagssolen lägger sin enorma strålkastare över torget och människogestalterna blir suddiga i motljuset. Överallt här pågår ett liv. Det är som att vara anonym på ett stort party. Afrikaner spelar rytmiskt i ett hörn, trummor och chora, unga greker hänger på bänkarna och på varann, jag ser en svensk som var med på planet. Han sitter och ser nice ut. Jag hinner inte hälsa på honom, jag har andra mål.

_ _ _ _ _ _ _ _

För den som har ytterligare intresse av den bysantinska tiden, ikoner och ikonoklasm länkar jag till ett inlägg hos Torsten Kälvemark.

Stray Junk

Det är något ofattbart vackert med stora städer. När de töms. Nu hände det igen, alla hade åkt. Septembereftermiddag med slöjmoln och sedan en plötsligt klar kväll vars Himmel lyfter högt över fyrkanterna av sten och puts, ännu högre över billederna, osynligt högt över trafikljusen och det knappt hörbara återstående bullret. Jag ser änglar ovanför träden. Det visar sig vara fåglar. Jag ser japaner på en brygga. De visar sig vara koreaner. Jag hör musik ur ett fönster. Det visar sig vara Mahler. Himlen blir högre och högre. Husen svartnar alltmer. Men ett egendomligt fuktigt ljus förbinder armhålor med kontinenter, mörka ekar med sydliga öar, tärande bilism med mänsklig svaghet. Och autonomi.

Nu vet jag. Promenaden blev så lätt. Jag fann saker jag inte förväntat mig, hittade bilder ingen bryr sig om. Upptäckte tingen på nytt, at random *). Eller som det heter i nätsammanhang: Stray Junk. Det är vad man får när man inte söker. Saker som inte går att googla på. En gata av ljus över byggarbetsplatsen, kritgrå mark av krossad sten, från miljoner år tillbaka, tågbron av järn målad i limegult. Fläckar av färg, fläckar av materia. Luft utan blockeringar.

Nu vet jag. Det är rytmen som gör det. Att ingenstans behöva stoppa upp för köer av bilar, trängande lastbilar, bussar, hänsynslösa cyklister, barnvagnar i bredd. Att slippa stanna upp och prata och tycka. Det är rytmen som gör det. Lättheten. Att jag rör mig fritt som en hind. Och när den friheten inte finns på grund av trängsel, blir man bara irriterad på stan. Stray Junk blir osynligt, värdelöst.
Något annat, någon annan, klipper hela tiden om filmen. I fel rytm.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*) Ordet random; allt oftare använt av yngre människor som föredrar en engelsk synonym till de svenska varianterna ”hipp som happ”, eller ”som det faller sig”.

Bilden ur en av Wim Wenders bästa filmer. Himmel över Berlin. Bruno Ganz som Ängeln.

Dagar i Aten (1)

Eftersom jag inte har lust att skriva något nytt på ett tag, och eftersom det kan dröja tills jag reser igen, så återpublicerar jag några texter från försommaren 2009, i Grekland.

_____________________________________________________

Hemkomst:
Vill inte det ska bli vanligt igen.
Det vanliga får inte ta över, så att jag ser sämre. Och upplever mindre.
Mindre och mindre. Cirklarna, de ska rubbas.

Ankomst:
Det första jag registrerar, dag efter dag, är glädjen som stiger inom mig. Redan på den svettiga bussen från flygplatsen in till Aten. Glädje.
Dofterna: Något i luften, eteriska oljor; apelsinträd, cypresser, blommande granatäppelträd, citroner, fikonträd, oleander, gardenior, magnolior, rosmarin.

Första kvällen: en god bit halstrad vit fisk på en restaurang med zigenska ägare. Den visar sig vara en lyckträff. Kocken hade tur. Jag går tillbaka till zigenarna för att jag gillar dem, men varje annat mål jag äter där är lika uselt som på många andra ställen i Aten där man blåser turister med uppvärmd mat. Jag tar souvlakibaren där enkelt folk äter, och allt smakar prima. En stor öl kostar trettio spänn.

Värmen. Hur kroppen rör sig i en självklarhet utan spänningar, alltid lätt svettig, men flytande i det stora medelhavsljuset. Jag flyter, jag gläder mig åt allt. Jag ignorerar de stinkande soptunnorna och den bullriga trafiken, ignorerar gigolos vid Areopagiten nedanför Akropolis, ignorerar den svarte mannen som inte ens efter åtta repliker kan fatta att jag inte är ute efter en karl; absolut inte ute efter honom. I så fall vad? undrar han. Som om kroppslig kärlek var en handelsvara. "I´m a culture-vulture", säger jag. Håller honom kort, köper mina Dolce-Gabbana-solglasögon och går vidare.

Genom Plaka, till Monastiraki, där de enorma arton-och-sjuttonhundratalshusen är förfallna och övervuxna med hela träd av ett onämnbart slingrande slag. Vet inte vad de heter. Ser och ser. Där inne, en mörk trädgård med ännu fler vildvuxna träd, små krassliga balkonger, igenbommade franska jalousier. En sluten plats där ingen varit på länge. Aten och hela Grekland excellerar i övergivna hus som ingen myndighet, och ingen spekulant, bryr sig om att ta hand om.
Sitter ner bredvid en svartklädd tant på en kalkstensbänk som svalkar.
Tänker på Linköping där jag bodde; där kommunen skänkte bort förfallna hus för en ringa slant, för att de nya ägarna skulle rusta upp dem. Så uppstod ett helt kvarter med fina renoverade kulturhus. Jag och min man bodde i ett av dem.

Jag skulle vilja, så här dags i livet, bo i ett av de förfallna, mystiska husen i Grekland, och försöka göra något åt det, huset. Men jag anklagar inte Grekerna: I Stockholm får okunniga bostadsrättsföreningar ansvar för fungerande hus som de lyckas grundligt förstöra genom att anlita fuskande byggherrar för utbyggnad av vindar och altaner. Rören läcker, och mögliga bjälkar byggs in i det nya fina lyxlägenhetsprojektet. Efter ett år får allting rivas upp och göras om. Det kostar miljoner att reparera det som några åstadkommit för att göra en snabb och orättfärdig vinst. Bad karma? Hyresgästerna bor i åratal på en byggarbetsplats. Dammigt, bullrigt, otryggt, otrivsamt. DET är oförskämt.

Men i Grekland kunde det behövas ett par goda entreprenörer. Jag är ingen sån. Jag vill bara bo i ett vitt hus med balkong och jalousier. Helst vid havet eller uppe i bergen. Parnitha, Pedheli. Det har visserligen brunnit där uppe, för två år sen stod röken svart över hela Aten: Men när jag reser upp i bergen med min grekiske vän har de brända platserna börjat grönska med nya pinjer och rosmarinbuskar, med ginst och olivträd. Och i den stora nationalparken vid Parnithas sluttningar råder en frid större än på yttersta Djurgården. Pinjerna är höga här, tujorna håller tyst, men fåren bräker i små flockar på ännu gröna ängar. Vi går på urgamla vägar. Möter en stor sköldpadda på en äng.

Går vidare till ett förfallet hus där vi slår oss ner på altanen, omgivna av jättelika snedställda gamla blomkrukor som en gång burit prunkande pelargonior och hibiscus åt en sedan länge död ägare. Det är lite Antonioni, eller I fjol i Marienbad, över det hela. Förfallna överklassvillor, höga skuggande cypresser, stora grå blomkrukor tömda på blom, det vita kvällsljuset som långsamt sjunker. Och dock är det varmt.
Vi går tillbaka förbi fler förfallna hus. Bondgårdar i sten. Trassliga buskage. Trastar som sjunger. Svalor som singlar. Underbart vackra hus, vackert belägna. Herregud vad man skulle kunna göra med dem. Eller vad staten skulle kunna göra; om den var svensk.

En kvinnlig vän som är med på utflykten säger:
Grekerna bryr sig överhuvudtaget inte om kommunala intressen, det gemensamma. Alla tänker bara på sitt eget, sina pengar, sin familj. Och det har blivit ännu värre nu.
Menar hon med högerregeringen? Eller menar hon med den tilltagande konsumismen? Eller både och? Euron är det i varje fall ingen arbetande människa här nere som tror på.
Vi släpper ämnet, talar om blommorna. Hon är italienska; jag frågar vad den gula, citrusdoftande blombusken heter på italienska. Ginestra.
Så hittar jag det svenska ordet: ginst.
Vi äter på en restaurang högt uppe på berget. De godaste lammkotletter jag fått. Natt, månljus, hemfärd på slingrande vägar. Pisspaus i fuktiga dofter och högar av skräp. Ordet Miljö har inte trängt in här än. Men det gröna eko-partiet har fått 5% röster.

- - - - - - - - - -
(Texterna har tidigare funnits att läsa på Den Blinde Argus).