MIkael Niemis nya roman

Jag har läst ett av de stora Norrlandseposen. Särskilt rörd och tagen är jag av det inre livet hos den unge pojken i romanen. Och, som sagt, "Koka björn" handlar rätt lite om björnar. Men de sätter tonen, där i myrarnas och älvarnas land, där mörkret sänker sig över kärleken och godheten, i denna berättelse.

"Pojken Jussi, eller snarare ynglingen, är skildrad inifrån och kan betecknas som en av de stora, arma, eländiga i svensk litteratur. Någon i familj med Selma Lagerlöfs Gunnar Hede eller kanske en av Dostojevskijs gestalter. Hans tankar och syner är så djupt originella att man avläser en konstnär i hans väsen, en som ser det andra inte ser, som i de bilder han gör sig av tiden och vetandet, och av döden, som lyfter ut människan i en flod så vit som Torne älv."  

Läs hela recensionen här

 

Hemingways gröna berg

Jag läste i tät följd ett par av Hemingways riktigt stora: Och solen har sin gång, uppgivenhetens generationsroman, och Att ha och inte ha, från trettiotalets depression; den vackraste minimalistiska prosapoesi man kan läsa, vid sidan av mästarens Grand Finale: Den gamle och havet.
Men mellan genirycken hade Hemingway onda och trötta dagar. Tilltufsad av skilsmässor, alkohol, en störtning med flygplan och en bilkrasch, bidar han sin tid någonstans mellan de fyra äktenskapens in-och-ut-gångar. Samt skriver en av sina sämre romaner, den pratiga, lite skrytiga, Afrikas gröna berg. Det var förstås något han måste göra; journalisten och jägaren hade skaffat sig tillräckligt med dagboksmaterial från sina safari-resor i Afrika - en bok måste det bli, nu när alla väntade på en Hemingway. Tvånget att producera mellanromaner är ett öde han delar med de flesta bästsäljande författare.

Så här sitter vi nu i Kenyas bush, whiskypimplande Hemingway och ett gäng andra sysslolösa vita, som drar ut på noshörningsjakt med afrikanska vägvisare.
Det är lite patetiskt, som om de svarta och deras natur var ett sorts fritidshem för omogna vita män som ska bevisa någonting. Sin kraft och manlighet och närhet till livets allra häftigaste sida, förstås. Blod och död och bara vita ben som tränger sig igenom taggiga buskage. Problem med rostiga gevär och immande glasögon. Och så - det befriande skottet, fullträffen, följd av slaktprocedur och hemforsling i jeep. Adrenalinkick och visslingar i reptilhjärnan, i eftersnacket vid lägerelden, och vidare ut i manlighetskulten. Ja - och sedan de förklokade biografierna om en Hemingway som kompenserar sina sexuella tillkortakommanden på jaktens och tjurfäktningens arena. Sant, och inte sant.

För jag läser en Hemingway som alltid begeistras av naturen. Som med viss överdrift odlar det ursprungligaste av mysterier; det att vi delar liv och död med djuren. Att solen har sin gång och bergen är gröna för oss alla.
Observant som den jägare han är, drar han in läsaren i sin trollkrets av friska sinnesintryck, och man ser inte längre den trötte västerländske mannen på väg efter kickar. Man ser en halvvuxen pojke som nosar sig fram på stigar och stränder, fångad av nuet och faran.
Afrikas gröna berg må vara Hemingways barnsligaste roman, ändå kan jag känna igen mig i hans eviga Huckleberry-Finn-gestalt; med näsan mot vinden och äventyret. Man behöver mer än ett par glasögon för att förstå en man som en besläktad.

Tidigare publicerad i UNT.

Ahlström och Engström - två recensioner

Inledning till min recension av Kristofer Ahlströms "Hjärtat är bara en muskel".

"Det finns en torr glädjelös ton i början av den här romanen. En stor bilolycka med dödlig utgång har skett, och berättarjaget, Elisabeth, reparerar sig med minnen. Samtidigt som hon genomlever ett trauma, går hennes tankar tillbaka till tidig ungdom, till den osäkerhet och kroppsliga vanmakt som hör tonåren till. Det är känsligt berättat, med en finkalibrerad iakttagelseförmåga, som dock ibland blir lite tråkig".

Hela recensionen finns här.

Thomas Engström har skrivit sin fjärde spionhistoria om Ludwig Licht "Öster om avgrunden". Jag hade förvånansvärt roligt med den:

"Intrigerna mellan de på den aldrig helt rätta sidan (väst) och de på den avskyvärda (ryska) blir en smula James-Bond-aktiga, och dialogerna är som gjorda för en hårdkokt film där den manliga vokabulären går på speed och lakonismer. Ibland rusar språket iväg med vitsandets mekanik. Ibland pustar man ut vid en strålande fjälldal eller ett stekhett Tbilisi plötsligt genomströmmat av ångande regn, ett ögonblicks befrielse från både intrig och ironisk macho-vokabulär. En befrielse som visar en annan sida av författaren, den som kan skriva både vackert och initierat om det land han bodde i en tid."
Recension i DT här.  
    

 

Min kärlek till Stadsbiblioteket

Jag växte upp där, i korsningen mellan Odengatan och Sveavägen. Som samtidigt var korsningen mellan en urtida rullstensås – Observatoriekullen – och en ny tidsanda, Stadsbiblioteket.

Fortfarande, en sommardag när solen lyser på rotundan, när Observatoriekullen är vit av myriader prästkragar, när vattnet rinner i den lilla konstgjorda bäck som Gunnar Asplund planerade in i den omgivande parken, kan jag bli rörd. Så oerhört bra detta är. Ett tempel för många, på sin platå, med den långa trappan. Som Gunnar Asplund så tidstypiskt skrev efter en resa i Italien: ”Templen behöver höjden, mödan att komma dit ökar vördnaden”.

Här finns också en plaskdamm för barn, stora gräsmattor, en lekhage, en terrass där man kan läsa böcker eller hångla om vädret tillåter. Pilar planterade runt dammen, och lite högre upp i terrängen den anlagda trädgården, rinnande vatten över gråsten omgivet av mer exotiska saker som bambu och spirea.

I Stadsbiblioteket gick jag alltid in och ut. Lånade ständigt böcker, i tidig ålder mest fem-böckerna, samt gick på sagostunder i det lilla rummet där Nils Dardels väggmålning med John Blund fanns. Den var en stor flummografi för ett barn att fästa ögonen på medan den något nyktrare bibliotekarien läste med vänlig stämma. På biblan mötte jag också en del tidiga vänner. Men mest var jag ensam där. Som alla som börjar skriva tidigt bekräftat är biblioteket den klostersal man behöver. 

 

Inte begrep jag heller den oerhörda flottheten i att vi kunde vistas där mellan nio och nio på kvällen. Att han som ritade rotundan, och alla de vackra sidosalarna i kvadraten, var en världsberömd och stilbildande arkitekt. Det enda misslyckandet, som jag noterade tidigt, var den egendomliga akustiken i rotundan, torr längst ner och full av sprakande ekon där uppe. Det var aldrig där man satt. Jag satt i konstsalen, med bok efter bok, eller i de små trapporna vid sidan av den stora, som slingrade sig uppåt mot hemliga rum dit bara bibliotekarier hade tillträde. Stenen i trapporna var gråsvart. Som en trapp i Sagan om ringen. Först lång senare kunde jag uppskatta rotundan för dess lager på lager av utländsk skönlitteratur, flera trappor upp.

Utifrån sett är det fortfarande en av de vackraste byggnaderna i denna del av staden. Står man på Odenplan i väntan på buss, en trist kväll, har man ändå stadsbiblioteket att fästa blicken på. Rotundan lyser varmt gul i kvällssolen. Och tursamt nog blev den aldrig inskuffad bakom den monstruösa glaskuben som skulle utgöra tillbyggnad. Må den aldrig återuppstå. Och må inga politiker planera för att placera Stadsbiblioteket någon annanstans. Stället har en ande.

När vi var barn där, mina systrar och jag, ingick platsen i en organisk helhet: På somrarna med fötterna i plaskdammen, om vintrarna med skridskor och små, täta grupper i värmestugan där man hörde sina första snuskiga historier. Sen ut igen och jaga över isen. Ibland om våren klättrade vi upp och ner i backen till Observatoriehöjden, idag tycker jag det ser farligt brant ut. 

Poängen är att naturen i parken och litteraturen i biblioteket kompletterade varandra. Kentauren på höjden var beviset; det går att förena natur och kultur. Det var också tanken bakom Gunnar Asplunds hela projekt.

Jag tackar fortfarande det svenska samhället, för den här sortens initiativ. Och jag hoppas att privatiseringsvågen inte når våra bibliotek. Det är en alldeles för bra verksamhet för att delas ut till de egennyttiga. Men de små biblioteken har blivit färre nu, i många år. De rödgröna i riksdagen vill ändra på detta och skjuta till mer pengar till de lokala biblioteken runt om i landet. Vad som i övrigt kunde behövas är donationer av generösa kapitalister. Precis som när Knut och Alice Wallenbergs stiftelse 1918 meddelar att en miljon kronor doneras till Stadsbibliotekets uppförande och senare ytterligare 130 000. Arkitekten och bygget drar igång. Tio år senare står det världsberömda biblioteket där. Det är på det sättet kapitalet, kulturen och samhället kan samarbeta. 

När Per Albin Hansson införde folkhemstanken i den politiska debatten 1928 – stod redan Stadsbiblioteket på plats. Idealet föregår idén som föregår förverkligandet. Och äras de som äras bör: Valfrid Palmgren från högerpartiet var en stark kvinna som brann för folkbildning. Hon var först ut med idén om Stadsbiblioteket. Utan stöd i sitt eget parti fick hon stöd från liberalerna. Och detta sker på trots av andra politiska stämningar, som att högerpartiet året innan röstat ned folkskolereformen. Och ännu något år tidigare voterat ner kvinnlig rösträtt. Där hade de fel, som vanligt. Men Valfrid Palmgren hade rätt.

Det har alltid funnits en idealitet bakom folkbiblioteken. Först var det församlingsbiblioteken, sen de mindre stadsdelsbiblioteken och arbetarbiblioteken och sist, som kronan på verket, Stockholms stadsbibliotek. Må aldrig någon business ta över detta. Vi är medborgare, vi är kentaurer, inte kunder.