Sommarhimlar

De röda bussarna kommer farande ut ur åskmolnet med blixtar fräsande ur avgasrören. Måsarna anfaller Odenplan i slyngliga horder och skriar högre än mullret. De nappar rester på caféet och vid korvkiosken och slalomglider mellan halvspringande människor. Mörkt gråblå moln virvlar upp från ett hål i Vasaparken och fyller kvarteret ovanför Åhlens med färger utan riktning, violett och solkig mint mot en rasande kant av blyertsblåst. Det slår ned bakom kyrkan. Dånet kommer närapå samtidigt som en modig höggravid kvinna korsar gatan med två kassar lika fulla som magen. Naveln mitt i klotet verkar funka som balanspunkt. Nu kommer haglets dubbla anfall, först nedslaget, sen retorten. Det fräser om rännstenen. Men då är hon redan under tak, och jag med.

En person jag möter mellan två bussar kom just hem från Nordkalotten. Han säger "midnattssol".
-  Och vad gav det dig, tycker du? frågar jag.
-  Inte ett skit, svarar han. Och berättar om fester vars enda hangup bestod i att man måste bestämma sig var och när man skulle sova. Lampan var ju på hela tiden.
Men jag tror han föll offer för min ironiska fråga. I själva verket har vi båda varit långt borta, i varsin himmel. Det talar vi inte om på Odenplan.

Inte ens från cockpit har man en sån utsikt. Jag vet, jag har suttit där med piloterna. Stabila män som kan motstå en solnedgång över Alperna för en glutt på instrumentbrädan. En solnedgång i cockpit pågår i timmar, medan skuggorna djupnar mellan molnbergen. Man försjunker i det sublima medan piloterna rör om i kaffet och beaktar den korta landningsbanan på Skiathos och vindstyrkan över Egeiska havet. Så att vi landar på en av Europas minsta flygplatser med snabbt överstånden skräck.

Nej, inte från cockpit och inte från utsiktsbergen på Nordkalotten. Bara lagd på rygg ser man det.  Om man väntar en stund. Andas ut, andas in. Kluckelikluck mot båtens toft där regnvatten och havsvatten gränsar till varandra. Under himlens Cyklopöga driver någon västerut som ett gammalt barn i en snäcka. Ovanför singlar tre myggor förbi österut, ovanför dem hägern, ovanför den svalorna, ovanför dem...

Man tror sig om att försvinna, seglande bland molnen. Men man är ingen mystiker. Man ska tillbaka till Odenplan och man vet det. Man har alldeles nyss stressat av och varvat ner, precis som alla andra. Och man är fri bara en liten stund, på gränsen mellan två världar och tillstånd. Utkommen ur staden, mellan blommorna och bråddjupen, liggande på rygg i en roddbåt, med ögonen öppna mot zenit. Färgen kallas blå. Hela fjärden är tyst. Strömmingens hopp i vattenytan är det enda som händer. Nu håller nyhetsrapporteringen käft, rastlösheten bleknar som slingan efter flygplanet.

Det finns ett läge dit man måste ta sig utan andras medverkan, utan distraktioner, utan att förkovra sig, och utan att vara trevlig mot någon. Bara från den punkten kan man återvända glad åt de andra, försonad med vanligheternas surr. Varenda folk med andlig självaktning har uppfunnit ritualer för att hitta den punkten. Men på en vik i Roslagen eller en sjö i Lappland kan man ta sig dit med hjälp av ett par åror och en roddbåt. Som vilken fiskarbonde som helst.

Gammal text, tidigare publicerad i UNT.

DeLillo - en Produktionsroman.

En berättelse med så lite färg att den tycks skriven i svartvit film: Don DeLillos ”Cosmopolis”. En enda färg minns jag; den beiga kashmirjumper som en kvinna bär vid middagen när hennes man förklarar att han måste ta hennes förmögenhet för att klara sig ur en ekonomisk konkurs. En färg, en tröja, en enda eftergift för sinnena. Resten är en vandring med stålskodda skor.

Mannen – Eric Packer – är bokens huvudperson, en investeringsmatador och multimiljardär som vi följer ett dygn under en kris, baserad på den reella finanskris som startade i USA 2000 (i Sverige kallad IT-kraschen.) Den yttre finansiella kraschen åtföljs av en inre kris som slutar i ekonomisk självförstörelse och ett iscensatt självmord, med en ensam och hatisk stalker som utlösare.

Förloppet utspelar sig främst i huvudpersonens huvud, men den inre monologen omfattar även hans limousine, en bil med dekor i cararramarmor, ljudisolerande korkväggar, och inbyggd toa, ett rum där han både kan pissa, se på TV, bli undersökt av sin läkare, och driva affärsmöten.
Bilen rullar långsamt genom ett tumultartat Manhattan. Antiglobaliserings-aktioner pågår och limon får ta skit. Vattenfyllda petflaskor, döda råttor, och en bomb som detonerar någonstans i närheten, sätter den i gungning. Men samtalen kretsar mest kring yenens upp-eller-nedgång, kring sex, pungkulor, pengar, pistoler. Ljusreklamen är blickens fokus, den visar var yen och dollar står, medan en demonstrant som satt eld på sig själv, skymtar i periferin. En kvinnlig medarbetare prövar en tolkning:

”Du vet ju vad kapitalismen producerar, enligt Marx och Engels”.
”Sina egna dödgrävare”, sa han.
(…)
”Men nu kunde han tänka, tillräckligt klart för att förstå vad som hände. Valutor rasade överallt. Bankkrascherna spred sig. Han hittade en humidor och tände en cigarr. Inga strategier kunde förklara fallets snabbhet och djup. (…) Han visste att det var yenen. Hans åtgärder ifråga om yenen skapade en orosstorm. Han var lånemässigt så stark och hans företags portfölj så stor och utbredd, så avgörande knuten till så många nyckelinstitutioners affärer, allesammans ömsesidigt sårbara, att hela systemet var i fara.”

Eric Packer blir sakta insugen i sin lust till undergång. Likt en maskin som taggar i de omgivande maskinerna har han ingen levande utväg. Det mest näraliggande är att dö. Att falla, som en sjuk konjunkturkurva, ner i utplanad intighet.

Mr Packer är en postmodern klippdocka. Ett ”jag” som drabbas av en hysterisk tåreflod vid en begravning, för att i nästa stund begå mord, och momentet efteråt tränga in i sin hustru. En själsligen lemlästad moneymonger som mediterar online vid sitt skrivbord och låter sig tjusas av begravningstågets qavallisångare. Den här mannen finns inte, och Don DeLillo gör en bravur av att visa oss att han inte finns.
Eric Packer är instrumentell i sitt eget liv, och tillika ett instrument i romanförfattarens händer.

Det här är en produktionsroman; en säker idé som mal likt en kvarn till ett säkert slut. Utstansad. Färdig. Ingen tvekan.
Ändå har den stora poänger. Den är en övertygande bild av penningväldet. Hård och försedd med stålkanter, skriven av en författare som föresatt sig att inte ge oss enda andningspaus, och ingen enda njutning utöver den intelligenta satiren.

Det hör till läsandets komplikationer; att man kan känna respekt för en bok utan att tycka om den. Det motsatta vore otänkbart.

Etiketter: litteratur.

En riktigt bra version av Dylans Blind Willie McTell

"Well, God is in His heaven
And we all want what’s His
But power and greed and corruptible seed
Seem to be all that there is"

Så sjöng Dylan, redan för 20 år sen. Och nu, mina vänner, är det 

värre skit än någonsin med den saken. Men ändå, 

Här sjunger The Bob-ship understödd av Mark Knopfler.

Och så blir det sorgliga lite kul, ändå. 

Det lugna augustiljuset

Så kom den ändå - sommaren. Här där jag bor är det lätt att både cykla och simma, att hitta en klippa eller en liten strand och pluppa ner sin kropp i vattnet som nu håller för en längre simtur. Enkla glädjeämnen är bäst - som jag alltid säger.
Markerna utåt Djurgården ser ut så här nu, enstaka dungar med blomster återstår efter julis kaskader, träden djupnar i färg, gräset skiftar i gult. Augusti är mognadens tid, och kanske lugnets.

Målning av Vilhelm Kyhn, dansk landskapsmålare, 1819 - 1903

Min älskade pappa

Den mest brittiske gentlemannen i Sverige, tillika med en droppe spanskt. Här är han gäst hos Hagge Geigert, cirka sex år efter sin dödliga stroke. Han kom igen. Han berättar hur. Sjunger gör han också, egna visor. Jag beundrar människor som kommer igen. Jag beundrar mig själv för att jag kommer igen. Och igen. Och igen.
Tack pappa för god närvaro, humor och fighting spirit!

Programmet är från 1976.