Sofia Robergs dikter - och en slump

För många år sen, när jag var ny på blogger - satt jag lite håglöst och klickade på "nästa blogg". Axon Terminal dök upp. Sen dess har jag följt den, och sett till att andra följer den. En händelse som kanske inte är helt tillfällig: Ingen annan bloggare har nått mig av en slump.

Axon Terminal är Sofia Robergs blogg. Där skriver hon korta och udda texter om en dag, en natt, en resa, naturens förvandlingar. Men också dikter. I år debuterar hon på David Stenbecks förlag.


                       ^^^^^^^^^^^^^^


Denna bok har en långsam verkan. Man kan läsa den flera gånger, och det är som att lyssna in subliminala förnimmelser som växer till och blir utan tvekan; klara och stabila som strån i backen. Om det finns en hållning här så handlar den om att hålla sig stilla, eller observant, någonstans på gränsen mellan subjekt och natur. Det iakttagande ögat och den iakttagna musslan, snigeln, sanden under vattnet, havsanemonen, är oskiljaktiga. Rösten ligger konsekvent på gränsen mellan subjekt och natur, med naturen som en nollpunkt, ett ställe där jaget kan förklinga i en så avskalad medvetenhet som möjligt.

munnarna rör sig jag hör inte

vad de säger det är havet

som talar och endast havet

På något sätt påminner Sofia Robergs dikter om meditationer, inte direkt böner, men ett förhållningssätt som gränsar till mystikens: Du är allt. Tat tvam asi. En förklassisk resonansbotten, utan så mycket ståt kring subjektets känslor och privata minnen.
Snarare ett mem som ligger i ständigt halvdunkel, hur starkt solen än lyser på havskusten, så finns ett rum där gränser sköljs bort, där jaget flyter på samma gungande vis som en manet och där något intigt flyttar in. Men detta intiga är också sökt av poeten, som ett gränsland, kanske en oas vid sidan av det antropocentriska meningsutbytet. Det finns vita fläckar på kartan, mellan biologiskt liv och pärlors växt, mellan hud och lem, mellan skilda happenings i den halvt omedvetna sfären.

att vi redan är på väg bort

att vi redan är något annat

vattnet är ett medium

jag har ingenting att säga dig

Det är en sträng och helt genomförd estetik som Sofia Roberg driver i sin första diktsamling. Minimalistiskt skär hon bort allt onödigt (om det nu någonsin fanns där) - konsekvent håller hon fast sitt tema: Pärlan i musslan, smärtan som blir växt, såret som är erfarenheten, förvandlingen och de små gradernas förskjutningar i ljus, tryck, inre, yttre. På denna gräns bor en jordens filosof, och om jag nu vill undvika ordet ekologisk, så är det kanske riktigare att säga naturmedveten. Diktjaget är ett pejlande av tillstånd, en sluss mellan människa och omgivning, med språket som membran.
En annan - högst medveten - del av estetiken är de små förskjutningarna, minimala skeenden som öppnar mot något större: Människor vid vatten, svarta konturer i motljuset, salt hud, tungan som minns, minnet som försvinner. Biotopen "jag" är elementär som en svart sten. Övergångarna mellan mikro och makro är precisa och nyanserade som en myras epos mellan två fingrar. Det är mycket vackert gjort.


din handrygg mot min kind

ser du på mig en sekund för länge

dina pupiller absorberar ljuset

växer och växer ut ur glaskroppen

natten kommer med åskan

mullret det skärande ljudet

av krasande skalväggar

springer vi genom olivlunden

snubblar över tältsnören

du skulle ta emot mig

när jag faller

men jag faller tyst

som träd i tomma skogar


 - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Sofia Robergs diktsamling Pärlemor är utgiven av David Stenbecks förlag,
Malmö
redaktion@davidstenbecksforlag.se
+46 (0) 729692930
 

Vänskap till fest

Hjärtat fyllt av kärlek. Glöm banaliteten. Vi vet ändå alla hur det känns. När man har varit samman med de rätta människorna på det alldeles varma och goa och roliga sättet.
Mest rörd blir jag av de jag kallar barnen, fast de nu är unga vuxna, och jag säger: "Jag är inte klok som kallar er barn"." Men du får göra det" svarar de.

Julafton i stort vackert hus, med exklusivt snygg julgran, sprakande brasa, god mat, och en liten söt hund som var skruttig. Ingen som blir full, ingen som övedriver sin egen betydelse. Bara varm, enkel gemenskap med många gemensamma intressen. Som det ska vara.

Julklapparna som vandrade från hand i hand var mestadels secondhand, ett klimatsmart initiativ, främst från de unga. Jag är också mycket glad över unga människor som inte skriver långa listor på allt de vill ha, utan går in på Tradera och kollar om där finns något det kan ge. I kretslopps-ekonomins modernitet.

På hemväg till tåget gick alla med, förbi de upplysta villorna, ner till den lilla mörka stationen, en väg jag vandrat så många gånger med dessa vänner och deras barn. Det är märkligt med vänskap - den fyller inte hjärtat med den oroliga vildhet som tillkommer en passion - den är en lång vindlade färd från år till år, ofta utan överdrifter.

Ah, kära vänner - må vi bli riktigt gamla tillsammans.

Målning Claude Monet, 1873, Tåg i snö.

God Jul

Målning: Pieter Brueghel d. y.

Glöm allt jag tidigare sagt om Schubert...

...och lyssna på det här temat, suverän inspelning från filmen Barry Lyndon. (Som ni väl har sett?
Och om inte - gör!)

Också en sorts jul

Jag är trött, seg och fullt inriktad på att bara gå ut i västvinden, i solljuset. Om jag hinner skriva tre timmar är det bra. Men att vara ute i ljuset är första prioritet nu. Det är som en lyx; en solig dag när man bara "hänger" i parken, kollar trädstammarnas linjer mot blå himmel, och strandens kurvatur mot ännu blåare vatten. Änder, svanar och annat löst folk.

Häromdagen mötte jag en katt. Jag stod just och tänkte på Gud - ja faktiskt - och så kom ett litet djur bakifrån och strök sig mot mitt ben. Jag klappade katten innerligt, som man gör med katter. Den var snart nöjd och stack iväg åt sitt håll och jag åt mitt.
Solen, parken, den blåsiga sjön, det är vad jag gör i stället för att shoppa. Shoppa loss, som de säger. Det låter så där.

Här shoppas minimalt. Jag ska fira jul med mina äldsta vänner och deras barn, och till dem ska jag köpa något gott. Det är allt. Sen blir det som sig bör någon kyrkokonsert, bokläsning och andra vänliga möten.
Och solen som steg idag, steg upp ur årets mörkaste natt, det vet alla. Nu gäller det att hänga med, för nu vill själva livet att vi bara blir bättre.

Skål, och god jul, kamrater!

Målning: P C Skovgaard, dansk guldalder.

Och så vill jag gärna länka till en artikel av konstvetaren Carin Franzén, om "konstens omöjlighet" som en motkraft till konstens marknader: Här.

Advent - det stilla livet

Jag hör musiken. Sen gör vi maten. Stilleben av Pieter Claesz, Still life with Musical Instruments (1623)

Advent - Piero della Francesca

Madonna del parto, Piero della Francesca 1450-tal.

Advent - som den ska vara

Målning: Georges de La Tour. Hos Wiki kan man läsa följande.

Pianot - en genifilm

Jane Campion. Filmare och auteur från New Zealand, som oftast gör filmer om relationer mellan kvinnor och män, om ensamheten kontra gruppen, om de ultimata valen i en människas öde.

Hur jag älskar denna människa. En av vår tids absolut största regissörer. Om jag säger Pianot och Top of the Lake - så vet alla.

Pianot repriserades i TV häromkvällen. Jag hade glömt vilken fulländad film det är. Några skulle kunna klaga på att den är för fulländad, så där som man också tidigare gjort med Bergmans filmer. Vad det egentligen betyder är att en historia är fullt genomförd, i varje detalj genomtänkt, klar, om än i oklarheten ställd. Det är kanske inte helt modernt i vår tid, med sin splittrade och lånade estetik, och med siktet ofta inställt på antingen en sårad subgrupp, en vinddriven individ, eller något kuppartat, chockerande..

Glöm Bergman förresten. Grejen med Campion är att hon vågar gestalta en viss typ av hela människor: D.v.s en varelse som vet vad hon/han vill - oftast en hon - och som håller fast vid det med hela sin individuella power. Holly Hunter verkar som gjord för att spela en sådan kvinna, både i Top of the Lake och i Pianot är hon så stark i sin smala sprödhet, så inställd på det väsentliga i livet.

Pianot handlar om en kvinna som landar i New Zealand efter en lång båtresa från England, såld av sin far till en man hon knappt ens brevväxlat med. Kvinnan är stum, men en avancerad pianist. Hon har pianot med sig över havet. Hon landar med det på en strand bland infödda hyggliga karlar. Hon har en liten dotter med sig som kommunicerar med modern via teckenspråk. Det är artonhundratal. Kvinnan, Ada, är helt beroende av den man hon hamnar hos.

Jag ska inte spoila filmen. Ni måste se den. Men Ada blir älskad av och förälskad i en annan man än den hon gift sig med. George, en man som närmar sig henne på ett helt annat, mer respektfullt, men också mer sinnligt sätt. Harvey Keitel spelar den mannen, och det har jag ibland haft lite svårt för. Men låt oss strunta i det. Den historia som utvecklar sig är ett litet under av foto och berättelse, av långa horisonter och närbilder i den klafsiga lerans regnperiod, av Holly Hunters slutna men uttrycksfulla ansikte, av den roliga dottern och den desperate äkte mannen. Av en sexualitet som föds och en svartsjuka som dödar.

Mycket i den här filmen är som gjort för Lacanska analyser om La Jouissance, den som Ada upplever med George men också när hon spelar piano. Pianomusiken som sammanvävs med deras förälskelse, och som samtidigt är romantikens instrument; det drömda, det höga, objet a, den del av verkligheten som inte kan inkorporeras i det rådande systemet, dvs i det tillåtna och vana sättet att existera på. Objet a sliter loss människan, här Ada - det är som med begäret, men större ändå: Som när hon offrar allt för sitt piano, men sen offrar sitt tunga piano för att båten ska klara hemfärden med hennes nye man: Där finns en scen, som jag håller för en av de mest märkliga syner en filmskapare åstadkommit. Hur Ada, av misstag eller ej, fastnat i det rep som håller fast pianot, och hur hon, när pianot kastas över bord, följer med ner i djupet. "Ah, what a death", säger hennes inre röst, och kjolen böljar i havets ström.

Nu har jag avslöjat för mycket, men filmen är inte slut där. Se!
Länk till info om filmen.

Word 3

Word 2

George Carlin, irländsk amerikan, samhällsengagerad komiker. (May 12, 1937 – June 22, 2008) 

Konsterna och deras skapare

Jag hade en lång dröm i natt. Om en konstnär som tyckte mycket om mig - nej ingen av de från verkligheten, de har funnits, den här var min uppfinning. Vi hade en rolig kontakt, som jag inte ska gå närmare inpå. Han var målare, men dock under terrorhot. Och han visste att ju snabbare han - efter fullgjort uppdrag - lämnade den byggnad där vi befann oss, ju mindre risk att vi andra kom till skada. (Så borde naturligtvis varje terrorhotad bete sig).

Drömmen handlar delvis om min ständiga dragning till målarkonsten. Den som jag också praktiserat, ibland längre tider, ibland med långa uppehåll. Nu är det långt uppehåll, alltså drömmer jag om en konstnär. Medan jag skriver och skriver. Och har fått god uppmuntran från en av landets bättre förläggare.

Men i mitt skrivande så gör jag hela tiden de nödvändiga utflykterna i andra konstarter: musiken, måleriet, film, ibland teater. Detta fick mig att tänka på hur konsterna fungerar för dess utövare. Och att måleriet, särsilt det abstrakta eller fria måleriet, är den mest subjektiva konstformen. Och att det är just det som jag älskar så mycket.

Men tanken började med skådespeleri - naturligt för en som vuxit upp med skådespelare. Jag kom på att skådespelaren kanske är den konstnär som använder flest förmågor; han/hon måste ha blick för människor, situationer, attityder, språk, plastik. Och han/hon måste kunna återge detta i ett spatialt rum, med ord, pauseringar, mimik, bra röst. När man tänker på det är det ju en helt fabulös grej som människan har tagit sig för. Detta från att på sin höjd ha spelat ut olika ande-roller i tidigare kulturer.

Författaren jobbar med ord och måste få dem att leva. Även han/hon genom sin blick, sitt sinne för människor, samhällen, relationer, undertryck, övertryck - men också för författaren är det spatiala viktigt; inte bara i beskrivningen av rumsligheter, ett hus, en flod, ett landskap, en gata etc. - men dessutom är hela proceduren att skriva en bok enormt ansträngande rent spatialt. Kompositionen av dessa rum i rum, människor som kommer och går, scener och deras placering i flödet. Det är det  mest ansträngande. Särskilt i slutskedet av en roman.
(När jag jobbade som redaktör brukade jag skriva ut och lägga alla artiklarna + foton bredvid varandra på golvet - för att få en mer konkret överblick än i datorn).

Sen musiken: Ah - ni avundade underbara musiker. Hur lätt är det inte att tro att ni har den friaste konstarten; att göra ett rondo eller ett solo på en gitarr, att sjunga eller höra en melodi inne i sitt huvud. Men sen kommer jag att tänka på hur de stora kompositörerna måste jobba med ett enormt material: dels alla melodier, satser, hela kompositionen (spatialt) - dels med orkestreringen; kunna varje instrument, spela de mot varandra, få ihop det. Inget kommer närmare att leka Gud än detta. Hallå - Beethoven!

Men inget kommer närmare att leka Gud än konsterna överhuvudtaget. Därför är det så trist när de blir uppfångade av olika måsten och borden, av försäljningsintressen och teoretiska modetankar.

Jag ska inte glömma dansen, som jag kanske haft minst med att göra, utom att jag gärna dansat själv. Men några av föreställningarna på Dansens hus under åren har satt igång mig igen. Också här: Kropp, rumslighet, samspel, förfinad kroppskontroll.

Och ändå, måleriet: Konstnär ensam med duk och färger. Särskilt när konsten frigör sig från petimetrig föremålslighet blir den som jazz, men samtidigt mer andlig eller demonisk. Och kan spela ande-rollen i samhället om igen. På en annan nivå.

Skip to content, Jackson Pollock (American, 1912-1956); Number 2, 1949 

(Glömde poesin. Den är inkluderad i slutreplikerna).

Word

                                Denna sortens Socialdemokrater. Min sort.

Galleristen som sa nej till Lars Vilks

Jag fick ett mail häromdagen. Det kom från galleristen Gunnar Olsson och gällde konstnären Lars Vilks. Jag hade nyss läst det reportage om Vilks av Niklas Orrenius/DN som alla kan hitta på nätet. Min omedelbara reaktion på artikeln var bland annat att snutten som citerade Gunnar Olsson var misstänkt tunn. Jag anade oråd: Här fanns en vilja till scandal-mongering som inte stämde vare sig med med min respekt för Gunnar Olsson eller för Niklas Orrenius som journalist. 

Mer än gärna publicerar jag därför den centrala delen av Gunnar Olssons svar på artikeln, utan att veta om DN ännu velat tillåta honom en replik. Här är den:

Olsson + Vilks = Inte sant. 

Med anledning av DN:s artikel om Lars Vilks, vill jag klargöra att Galleri Olsson inte någonsin kunnat tänka sig att göra en utställning med denna konstnär. Då många som läst Niklas Orrenius artikel i Dagens Nyheters lördagsnummer hört av sig och uppfattat saken annorlunda och därmed oroat sig för min mentala hälsa vill jag lugna er och försöka klargöra det hela genom att låta er ta del av mitt, lätt affekterade och illa formulerade, mail till Niklas Orrenius efter att jag läst DN i går. 

Bäste Niklas Orrenius,

Detta har varit en svart dag för mig och galleriet.

Skulle jag kunna tänka mig att ställ ut Lars Vilks?!
Många har idag med förvåning, skratt och i vissa fall hån ställt frågan. Alla som känner min 42 år långa verksamhet som gallerist inser det helt befängda i att jag för ett ögonblick skulle kunna tänka mig att göra något sådant. Hela Vilks konstnärskap är så konträrt den konstnärliga linje jag hållit i alla år.  Denna konflikt börjar för snart 25 år sedan när Vilks for fram som postmodernismens apostel i norden. Jag vågar påstå att också Vilks är väl medveten om detta, vilket gör ert ”påhopp”, som jag uppfattar det, desto mer oförskämt.

Det faktum att Vilks, i sin iver att få uppmärksamhet, gått så långt att det blivit till ett besvär för honom själv och hans omgivning har inget med det faktum att göra att jag inte kan tänka mig att visa hans bilder.

De bilder jag tidigare sett och de små bilder han visade i sin mobil är i mina ögon totalt ointressanta. Att då få läsa i Dagens Nyheter att jag ”….kan tänka mig att ställa ut Lars Vilks målningar på villkor att det inte avslöjas att det är Lars Vilks som gjort dem" uppfattar jag som ytterst kränkande. Inte minst med tanke på mitt intresse för yttrandefrihetsfrågor och mitt intresse för problematiken kring extremistvåld. I själva verket upptar den nu mycket mer av min tid och tanke än konsten. 
Min erfarenhet är den att ju mer man studerar problemet, ju mer komplext framstår det. Därför aktar jag mig noga för att ta ställning och försöka leverera enkla svar offentligt, d v s för min del genom mina galleriutställningar.

Det är ju nu, som du säkert vet, i svenska konstlivet i dag en livaktig debatt om konstaktivism. Galleriet har tagit ställning i detta på ett sätt som gör att det påstående som du lägger i min mun, känns extra besvärande. Jag kräver en dementi i tryck i DN senast 2 december, med innehållet att Galleri Olsson inte kan tänka sig att ställa ut Vilks målningar. Detta är inte en fråga om yttrandefrihet eller rädsla för extremistvåld, utan en fråga om konstnärlig kvalitet. 
Om en sådan dementi inte publiceras har jag för avsikt att gå vidare med saken.
Som du förstod i vårt samtal på telefon den 27/11 var jag helt okunnig om att du var journalist och att detta handlade om en intervju. Än mindre uppfattade jag att du spelade in vårt samtal. Mitt minne av de stressade minuterna ”intervju”: Jag försökte så vänligt som möjligt köra ut, vad jag i stunden uppfattar som en uppmärksamhetsträngtande rättshaverist, Vilks. Då dök du upp med egenpresentationen ”jag är med Lars”.

Att man på något vis kan få fortsättningen på vårt samtal att tolkas till ”..kan tänkas ställa ut..”. Det har jag svårt att tro. Även om jag så vänligt som möjligt försökte avsluta samtalet utan att såra Vilks ytterligare genom att tala om min uppfattning om kvalitén i hans målningar. 
Jag har följt Vilks genom åren. Jag uppskattade mycket hans bok tillsamman med Martin Schibli ”Att bli samtidskonstnär…”, Jag tror mig också veta att Vilks känner till min verksamhet och därför också förstår det barocka i att just Galleri Olsson skulle vara det galleri som skulle ställa ut honom om inte hotbilden fanns.

Jag vägrar utnyttjas i detta syfte.
Tacksam för snar dementi.

Gunnar Olsson

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

PS 1: Gör aldrig snabb-intervjuer om något du anser viktigt att undersöka.

PS 2: Gunnar Olsson har skrivit till Vilks och bett om ursäkt för en del nedsättande formuleringar tillkomna i stundens hetta.

Sammanträffanden - Konst

Ebba Carstensen, skovparti, 1940.

Per Kirkeby, Wald-Variation II, 1989

Minns egentligen inte riktigt vad det var jag skulle säga om de här målningarna. De råkade sammanfalla via mina "studier" på nätet. När jag tröttnar på ord tittar jag alltid på konst, eller hör på musik.

Men - de här två bilderna är intressanta därför att man skulle kunna foga samman dem till en enda målning. Ändå är de gjorda med minst fyrtiofem års mellanrum. Ebba Carstensen, som jag aldrig känt till förrän nu, var en mogen konstnär på 40 och 50-talet i Danmark - en tid när lyrisk abstraktion var en av de konstnärliga utvägar man kunde välja. Det som räddar Carstensen från det alltför lyriska är att hon tar sin utgångspunkt i en verklig skog. Hon har varit på en plats. Därifrån meddelar hon ett intryck av ljus och skogsmystik, filtrerat genom sin tids måleriska idéer. Det hedrar henne att hon är långt mer sinnligt närvarande än mången abstrakt lyriker; hennes målning utstrålar något robust; man kan gå in i skogen, även om den är som en kulissvärld.

Den andra målningen, av dansken Per Kirkeby, är gjord i slutet av 80-talet. Jag minns att jag såg den på Moderna Muséets utställning av Kirkeby 1990. Det var en fabulös utställning, en av de mest "henrivende" jag upplevt, för att nu snacka danska. Senare i livet har jag intervjuat Per Kirkeby ett antal gånger, och en sak han yttrat är att han som ung kom ut i en målarkultur fylld med abstrakta lyrismer, saker som han absolut ville bort ifrån.

Jag ska inte just här redogöra för hur väl han kom ifrån det, det vet ju alla, men jag ska roa mig med detta: Att se hur nära en konstnär som Ebba Carstensen ändå ligger, visavi den fräckare abstraktion som Kirkeby skapar. Hans skog är också sedd, men med andra ögon. Vi kan gå in i den, som i ett kapell med tak av grenar. Och ändå - det finns en smärta i den där skogen - det är en fyrtio år senare skog, trasigare, mer bruten. Mer lik den fragmenterade värld vi lever i, mer ödesmättat romantisk.

Och ändå. Klistra de två bilderna intill varandra, och det håller.
Det är nog bara jag som tycker det är intressant.

Carmina Burana - en av de vilda

Carmina Burana lyssnade jag ofta på när jag var ung. Pappa hade köpt den, kanske bland annat för att den var filmmusik i Sjunde Inseglet. Jag tände direkt på det vilda och ibland dissonanta krafterna i denna hädiska mässa. Och jag är dessutom glad att jag var med och sjöng den i kör - senare -  på den legendariska Geijerskolan.

Sen lyssnade jag på en hel del annat, Carmina Burana var lite bortglömd. Tills jag började intensifiera min klassiska lyssning igen för fem år sen och den fick en second wind, precis som jag själv..

Men jag tror aldrig jag hört en så bra inspelning som den här, oavsett lite brister i ljudupptagningen är klangfärgen helt to the point, dvs ofta furiös. Är även mycket förtjust i den baryton som, antar jag, sjunger den demoniske prästen. Han gör sin insats med stor kraft, viss fräckhet och humoristisk distans. Överhuvudtaget känns alltihop frimodigt, på ett i god mening amerikanskt sätt.
Tror knappt jag hört en mer sammansvetsad och rytmisk variant. I offer you - Carl Orff.


 

Bo Trankell - Konstakademien

En av Sveriges mest originella målare - Bo Trankell - har dött utan att jag märkt det, och utan att jag hann intervjua honom, som jag så gärna hade gjort.  Det var en tid när jag frågade runt lite: Var tog han vägen, var fanns han? Varför såg man så sällan något om honom?

Han fanns alltså, men hade flyttat norrut, till Dalarna. Där fortsatte han att måla ända tills han fick en stroke. 2013 dog han, och nu har alltså Konstakademien, hans gamla skola, samlat ihop en retrospektiv utställning. Jag har ännu inte sett den, men återkommer om det.

När min man och jag levde i Östergötland, där han var länsmuseichef, for vi ofta till Norrköpings museum. Där hängde en av Trankells största målningar, ett risigt landskap vid en bäck. Den var det mest ångande och vilda måleri jag överhuvudtaget kunde se i Sverige vid den tiden. Trankell blev naturen han avbildade. Han tog en tråd från Josepsons näcken och gjorde den till en egen öppning i det sena 1900-talets oljemåleri. Han kunde också göra konstiga bilder, rebusartade, knutna - dem tyckte jag mindre om. Men har ni vägarna förbi Norrköpings museum, eller Konstakademien: Se hans verk!. Det är han värd - for ever.

Överst: Självporträtt 1970, nedre bilden, landskap vars datering jag inte hittat. Längst ner "Tower", odaterat.

Det är kanske typiskt för Trankell att så lite av hans grejer ligger på nätet, han var ingen karriärist. Men det är synd att inte andra gjort hans bilder tillgängliga. Min man ville skapa en bildbank som alla kunde nå. Nu finns den på internet - om ni bara bidrar, museifolk och konstvetare.

Konstakademiens utställning pågår mellan 7 nov - 6 dec.

Vis - Adriatiska havet

Här har jag alltså simmat en gång. Med en man som dök och plockade upp en halv amfora från botten. Långt senare förvarade jag den på vinden, där den blev stulen. Sic transit gloria amfora. Men minnet finns kvar. Mycket bra så här i november.

På kvällarna sjöng männen i grupp - More, O More. Hav, O Hav. Vackert och känslosamt. Som sagt - jag ska tillbaks till denna ö, någon gång.

Philip Glass och en Rothko

Hörde en underbart opretentiös intervju med Philip Glass på BBC radio. Det fanns en ramberättelse, och en intervju med kompositören, som mest berättade om hur farligt det var att köra taxi i New York på 70-talet, vilket han var nödd att göra fram till 43 års ålder. Inte heller då hade han egentligen några pengar, men 1976 fick han en stor framgång på Teaterfestivalen i Avignon, med sin "opera" Einstein on the beach. Han lät ganska road när han berättade om hur hela gänget musiker och en sångerska var tvungna att betala sina flygbiljetter på kredit, och gick back på hela showen. Mindre road när han berättade om våldet han bevittnade som taxichaffis. "Bur it was a good job, cause you could crush during the day". Han sov alltså på dagen, efter att ha lämnat sina barn i skolan. Och komponerade på natten.

Jag blev så rörd som jag bara blir av ett visst antal konstnärer och författare och musiker. (Förutom av gamla sjuka tanter och lessna barn). Det lyser upp rummet för mig, jag ser som en annan värld, och det spelar ingen roll att det är New York och att det var fattigt och ruffigt, det enda som spelar roll är en viss kvalitet. Man hör också i undertexten av Philip Glass´ berättelse hur generös han var mot sina medarbetare, och de mot honom. What goes around comes around. Inga pengar hade de, och inga statliga subventioner, men sällan har konstnärer hållit ihop så som de gjorde i New York på 60- och 70-talet.

Här är länken till programmet om och med Philip Glass. Samt en länk till Glassworks del 1
Och ännu en målning av Mark Rothko, som dog 1970, men ändå var en del av alltihop.

Får det lov att vara en Rothko?

Jag satt, i en skrivpaus, och tittade med ett halvt öga på auktionshusen. Fanns absolut inte en grej jag ville ha. Bohlins stolar, och även en del av danskarnas, såg ut som något man kunde använda som rekvisita i en SM-bondage-film. Italienska soffor var extremt överdesignade. Någon PH-lampa såg jag inte till.

Då slog det mig: Mark Rothko. En stor lysande Mark Rothko är faktiskt det enda jag vill ha. 
Det var inte så lätt att hitta just den jag vill ha, men jag fann en jag inte ville ha. Den kostade bara 86,9 miljoner dollar. 

Men det var alltså inte den jag ville ha. Och det var ju tur, annars hade jag blivit pank. Men att konsten nu - i de svajiga stämningarna på världens börser, hoppsiga kurser, ekologiska varningar, krig och fasor - har uppvärderats ofattligt de senaste decennierna, det är snudd på äckligt. Man vet ju att det inte är konstälskare som hivar upp de där 86,9 miljonerna - det är enfaldiga snubbar som Donald Trump.

Så låt oss vänja oss vid det - att all makt över absolut allting har övergått till de glufsande, enkla sällar, som drar sig fram i tillvaron genom att köpa ut andra, sälja, fiffla, bedra och undvika skatt. Att de är samma snubbar som vakar över världens börser, som också förstör världens resurser. Att det är dessa legolands-bossar som nu använder konsten som guldmyntfot.

Jag menar bara: En Mark Rotko vet man ju ändå var man har, när alla springer iväg och snor så mycket som möjligt av varandra. Synd bara om den ska förvaras i bankfacket, eller vaktas av privat gorilla. Det var ju inte så Platon hade tänkt det när han skrev om Det Sanna, Det Goda, Det Sköna.

Och ljuset lyser i mörkret

Vi tvekade och velade minst en timme om huruvida vi skulle gå på Mozarts Requiem eller ta en långpromenad. Det blev långpromenaden. Och därmed blev vi också överraskade av årets ljusfest vid Haga-Brunnsviken. Dagern skymde, himlen gjorde solnedgång med långa rosa moln, som speglades i vattnet. Vinden var västlig, nästan ljum. Folk var ute med sina ungar, vandrade den långa vägen där ljus, lyktor och marshaller var utplacerade i den vackraste novemberskymning.

Detta att fira något tillsammans är bra. Behöver inte ske på en kyrkogård. Behöver inte gälla ens egna anhöriga. Kan framförallt vara som en liten minnesvandring mellan nu och då, mellan dem man har älskat och de man möjligen, mot alla odds (:) fortfarande älskar. Tänk att vi lever, tänk att november kan vara så lågenergiskt skönt. Och att bland det bästa vi träffat på i livet, finns även Mozart -  odödlig.  Mörkret har ingen makt därmed.

Länk till Mozart, Dies Irae.









 Måste även länka till Per Svensson fina allhelgona-artikel i Sydsvenskan.

Från Duras till Don DeLillo

Marguerite Duras

Länkar till mina senaste artiklar:


Marguerite Duras. Tre romaner nu översatta till svenska.

Don DeLillos debutroman Amerikana, nu på svenska.

Don DeLillo

Om Rilkes brev i Obs kultur.

Om Blomsterkonst och stilleben. 

Om Thomas Tidholms senaste bok. Länk till bloggen.

En äldre text om Don DeLillos Cosmopolis

Lukas Moodyssons filmer - Lilja 4-ever

Lämnar Lilja åt sitt öde, storgråtande. Det förstörda flickebarnet dansar ut i evigheten, över huvudet på sexgalna män, och deras olustigt hamrande kroppar. På väg hem från bion talar vi om ytlighetens förförelse, och den allmänna varumarknaden, som lockar oss att köpa och sälja och förbruka allt – inklusive sexualiteten – tills det bara blir skräp kvar. Ett samtal som blir den självklara följden av Lukas Moodyssons film om den ryska flickan som förvandlas till sexslav åt män i väst.

Det mindre självklara är att sen komma hem till sitt kök och märka att man kokar sitt thé och håller sin thékopp med ovanlig omsorg. Som om det betydde något, hur man tar i saker. Delar av filmen, som inte berör det omedelbara budskapet, och som Moodysson lagt in med en poets understatement, flimrar förbi: Som det att Lilja alltid måste vara den som städar upp omkring sig. Hon städar och kastar skräp när hon flyttar in i en sunkig lägenhet i Ryssland, och när hon placerats i en funkislägenhet i Malmö, börjar hon genast städa. Hon städar efter män, som inte bryr sig, och visar med ett par små handtag att hon bryr sig, om någonting de glömt.

Hennes levnadskonst är uråldrigt kvinnlig: Hon försöker göra ett litet rum, åt sig själv och andra, hon byter lakan, hon sköljer ur ett glas, hon slänger en torkad ostbit. Hon har, i all sin övergivenhet och smärta, en rest av verklig kärlek till livet: Hon är generös, hon ger en röd boll till sin pojk-kompis Volodja.Men hon har också, likt de flesta fattiga, en hunger efter varor och konsumtion, och en hunger efter mat, rätt och slätt. Det är den som leder henne rakt ned i det brutala sex-helvetet.
Från ett Ryssland där ingenting finns att få; inte jobb, inte fungerande lägenheter, inte varor – till ett väst där allt fungerar, men där människovärdet sjunkit ned till samma fattigdom som i Ryssland, vandrar Lilja mot sin förintelse.

I ett Sverige där ”trafficing” med Liljor pågår, går jag nästa dag min ispromenad, med en tung klump i hjärtat. Två unga män framför mig talar glatt om sina resor. Den ene har varit i Thailand, på exotiskt diskotek, ”… ja det var ju både disco och bordell alltså, det var häftigt”.
Senare möter jag dem ute på isen, två vänner, bekymmersfria, aningslösa. De svingar förbi på långfärdsskridskor och han som varit i Thailand ler mot mig, ett frejdigt leende. Ingen kommer någonsin att utnyttja honom, och jag vet inte om han någonsin utnyttjat en kvinna, eller bara ville göra intryck på en kamrat. Men sex är världens starkaste drog, och ”The winner takes it all”.

Moodysson har med sin film tvingat mig att se in i mörkret, det svarta blir svartare, det vita blir vitare, som där ute i snögnistret. Om jag bara ser det svarta, kan jag gå runt resten av dagen och betrakta varje man jag möter som en potentiell sexmissbrukare. Men när det ljusa tar över, minns jag att ingen av mina käraste män har varit en sådan.
Ändå kastar Lilja sin skugga in över mitt liv; svärtan och smärtan i det sexuella helvetet finns runt hörnet, på andra sidan parken, i varenda storstad. På botten av världsekonomins sophög ruttnar en blomsterbädd av kvinnliga liljor; ryska, thailändska, polska.
Och det är nästan enbart män, och ofta så kallade vinnare, som har makt att hantera kvinnor som förbrukningsvaror och slavar. Men det tänker man ju inte gärna på, om man är en ung, svensk man, på långfärdsskridskor, med full fart framåt i den ljusaste av vinterdagar.

Om ni missade Lukas Moodysons 7 filmer i Svt, så kan ni ju alltid hyra någon av dem på Dvd. Själv vill jag rekommendera den ovan, samt Mammut. Men se inte Ett hål i mitt hjärta, där sexmissbruket exploateras även i filmen.

Texten tidigare publicerad i Kristianstadsbladet m.fl 2003

David Hockneys höst

David Hockney, född i Yorkshire 1937, gör större målningar än någonsin. Och de är just på gränsen till det alltför söta, och ändå lyckas han, enligt mig, förmedla den där friska glädjen över all natur, som jag också känner.
Men han är också så otroligt engelsk, med samma drawback som många engelsmän, utom Turner och Constable och några till har, att han pressar skapelsen till en viss kyla, en hantverksmässighet, som man både kan beundra och undra över.
Vissa målare förlorar sig, och låter mig gå förlorad, men Hockney - aldrig. Vi står kvar vid det väl genomförda, och betraktar. Jag ska återkomma till Hockney när han är som bäst, och då talar vi inte om de senare årens paradverk.

En sådan oerhörd sorg

Ja, jag känner den: Medan jag läser de första nyheterna om skolskjutningen i Trollhättan. När jag blir sittande öppen och tung, som om jag väntar på tårar som inte kommer. Och de små barnen som inte borde frågas ut, frågas ut. Om terroristen som kom in som om han trodde att han hade ett uppdrag från högre ort. Samma otäcka mani, förmodligen, som drev Breivik.

En grabb på 21, som bor ensam och som är arbetslös. En snygg pojke, fint ansikte. Ingenting i det yttre som talar om att här finns mörka krafter som ska gå lös på oskyldiga människor. Han är av medellängd, han är inte avvikande, han är inte tidigare nämnd i brottsregister. Han är skenbart normal. Förutom då besattheten av nazi-sidor och annat hatiskt som lätt går att hitta på nätet.

Min omedelbara självbevarelsedrift säger mig att jag är färdig med det här samhället, att det håller på att rasa iväg åt en ohållbar och grotesk rasism. Att det var så självklart att han gick in och högg på en skola där många av barnen hade invandrade namn.

Jag tänker också, precis som Aftonbladets Anders Lindberg, på det ansvar de megafoner har som underblåser hatretoriken, som hejar på bränder av flyktingförläggningar, som inte raderar kommentarer där hatet brer ut sig i vidriga ord.

Men mest ändå tänker jag nog på, precis som när det gällde Anders Behring Breivik, att det är något så ini helvete förlorat med de här maniska rasisterna; att det har mist en verklig kärna till medkänsla och vidsynthet, att de är inkrökta i sitt kompensatoriska hat, som om de inte kan leva av något annat. Som om de käkar hat som knark, och vill göra ont.

Och att det aldrig kan vara enbart "ett samhällsproblem". Folk ur alla samhällsklasser gör onda gärningar, rika som fattiga, ensamma som i grupp. Några sitter legalt på Wall Street och förstör andra människors liv och tillgångar. Andra går bärsärkagång på fyllan. Åter andra kniper åt sig det som inte tillkommer dem, och några skjuter med pistol eller hugger med kniv.

Det onda i människan är ett större problem än flyktingar. Det onda är ett större problem än slutna eller öppna skolor. Det är som en sorts besatthet, en fix idé, en paranoid reflex. Och några av dessa skadade barn kan man kanske hjälpa inom skolan, hos skolpsykologer och andra - som vi vet att det under lång tid skurits ned på. (Sätt till exempel det behovet före allt prat om skattesänkningar).

Men allra först finns ett hem. Därefter en inkluderande människosyn. Eller så finns det inte riktigt. Men verklig motståndskraft börjar där. Är det tomt kan vad som helst flytta in och fylla tomheten; våld, hat, exploatering och rasism. Jag, mig och mitt, och åt helvete med de andra. "Give them hell", som SD myntade. Och det är de ju inte ensamma om.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länkar till Anders Lindberg om hatretoriken, och till min tidigare text om Anders Behring Breivik.

Laponia

Måste ändå vidarebefordra detta foto av Gerd Ulander. Så som det var nyss, och så som det var förra hösten, i Saxnäs. Strax innan alla löven föll och vintern kom, ljudlös som snö i stilla fall. Och just den tystnaden har sitt eget lugna mellanrum. Så räds inte vintern.

Höstläsning: Fyra tunga och en lätt.

Arg på en sommar som tog slut alltför snart, kastar jag mig över litteraturen. Inte för att det är en njutning att läsa, och särskilt inte de tegelstenar jag lassar på mig: Gombrowicz´ dagbok, Mircea Cărtărescus Orbitor, kroppen,  Michauxs samlade skrifter, och – fortfarande – Lars Noréns En dramatikers dagbok.  Men min kunskapstörst begär det okända.
En vän frågar mig: Varför Gombrowicz? Han är tråkig.
Nä, inte tråkig, men krävande. Vem har en bordskavaljer som kan halva Europas kulturhistoria på sina fem fingrar? Och som dessutom är egensinnig som en ständigt protesterande kultur-antikultur-man. Jag tar Gombrowicz any day. 

När jag har svårt att somna läser jag ett par dikter av Michaux; aldrig är han bättre än vid 88 när de kristna, buddhistiska och filosofiska synapserna kopplats samman till ett vilande, moget väsen.
Högt på min himmel står också Mircea Cărtărescu; en svårläst typ, som härdar läsaren med en lång introduktionskurs till sitt Universum, innan han landar i en slingrande berättelse om ett barn, en ung man, en mor, en far, ett ökenartat Bukarest. Ett "modellbygge av medvetandet och kroppen, av luften och solen och växtligheten och kosmos som omgav dem", skriver han själv.

Norén ska man däremot inte läsa om kvällen. Han är så intensiv, hans liv så händelserikt, och man blir alltför nyfiken på hur det ska gå med hans kärlek och hans vrede. Som en drog invaderar han nervsystemet, och jag släcker fyra på morgonen.
Men så kommer till mig en bok så lätt som en fjäril. En bok jag inte får träningsvärk av när jag håller den under sänglampan. En bok som inte retar hjärnan, utan luftar den. "Mirakelkvinnan", dikter av Nina Cassian; en tunn volym. Det är något med den fysiska lättheten, som också säger något om författaren.
Cassian vet jag inget om, mer än att hon är rumän, som Cărtărescu. Hennes dikt är olik allt jag tidigare läst. Kortfattat, med aggressiv humor, speglar hon situationer.

Jag fick stå under hela resan
ingen erbjöd mig sittplats
trots att jag var minst tusen år äldre
än alla andra,
trots att jag hade tydliga tecken på
minst tre svåra åkommor:
stolthet, ensamhet och konst.

Greppet hon håller om känslan är ett vackert vapen. Som om konstens värde ligger just där: Att oantastligt, ofrånkomligt uttrycka sin person, på trots av förståelse, eller oförståelse. Ett speciellt östeuropeiskt allvar som vi behöver; därför att det länge lärt sig existera utan sneglande på nyttan, vinsten, resultatet.

Min lingvistiska protest
är utan kraft.
Fienden är analfabet. 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Tidigare publicerad i UNT.

En flyktings bön -- ur Psaltaren

Rädda mig, Gud!

Vattnet når mig till halsen.

Jag har sjunkit ner i bottenlös dy

och har inget fotfäste.

Jag har kommit ut på djupt vatten,

strömmen vill dra ner mig.

Jag har ropat mig trött,

min strupe är hes.

Mina ögon värker,

jag har väntat länge på min Gud.

Flera än håren på mitt huvud

är de som hatar mig utan grund.

Många är de som vill förgöra mig,

som är mina fiender utan skäl.

Jag tvingas lämna tillbaka

det som jag aldrig stulit.

_ _ _ _ _ _ _ _

Psaltaren 69.

Bibeln har ord för det svåraste.

Alla mina vägar

Hur havet såg ut den dagen är mycket svårt att säga. Men allt var tillfredsställande stort. Klev ur tretimmarsbussen och över till båten. Livet vid kusten började om. Havet.
Havet var närmast i bleke, men längre ut mot horisonten syntes det vara blågrönt, och mot det stod en ljuslila himmel, en syrenfärgad sky. Det var lugnt och nästan inga passagerare. Man stod, som man ska, vid relingen och såg ut mot öarna, sunden, skären och den långa obrutna linjen mot Ålands hav.

Det finns en anledning till att jag inte säger namnet på ön, liksom jag sällan anger namnet på min vänskapsby i Lappland. Vissa saker vill man ha för sig själv, som ett gömsle i världen.

Så jag gick där på ön och såg skönheten komma strömmande: De gamla inägorna med ängar och betande kor, de enorma askarna, vårdträden vid de röda eller vita bostadshusen. De knuttimrade lagårdarna, asparna i långsam rodnad, ljuset snett över mark och berg, medan solen ännu värmde. På nätterna - under dessa brittsommardagar - först en fet måne, sen avtagande, och alltmer stjärnklart. Stod i ljum blåst under asken Embla och såg upp i det ovetbara rikena där uppe.

Mötte ibland människor på vägarna, där vi gick eller cyklade. Precis som i Västerbottensbyn säger man hej till okända här ute. Det fanns traktorer som jobbade på med sitt, och små effektiva färdmedel av enklare art, men inga bilar. Luften var stark och ren, och jag satt stilla i solskenet och drog in den stora mättade drogen: Rent syre.

Cyklade mycket. Såg mig själv i ljuset av de små ringlande vägarna. Dessa vägar som jag alltid hållit av, här, såväl som i Lappland, som i Skottland, Grekland, Bohuslän. Förstod mig själv i begreppet väg. Alla mina vägar. De ska inte vara alltför lättframkomliga och de blir inte synliga i en bil. De bör heller inte pratas bort. En rullande eller vandrande ensamhet är mycket befriande. Särskilt om man tillåter sin skalle att vila.

Sen kom det människor. Två unga, begåvade, som båda sysslade med frivillig-projekt, för läxläsning i förorter och för flyktinghjälp. Suus från Amsterdam och Rezze från Stockholm. Vi hade kul samtal och sov bra i samma hus. Sen kom det fler.

Och jag träffade min ungdomsvän Sven och hans fru, och hade en munter kväll med vin, cognac och uppfriskande samtal om döden. Det var ett oväntat återseende, strax innan vägarna skildes igen före hösten. Och alla mina vägar endast är kvar i mitt inre, som en bild. Jag vill inte dra i vad den bilden handlar om. Men jag vet.

Öar och berg

Nyss kom jag hem från den kära ön, där havsutsikten öppnar skallen och hjärtat. Där vidderna är på något sätt besläktade med dom i Lappland. Liksom tystnaden är det. Suset av landskapets egna ljud. Samt hejandet mellan okända människor på en väg. Mer om det senare. Nyss läste jag också på Anna Brodows blogg, om hennes Lapplandsresa i år. Titta in där för fler bilder.

Foto: Anna Brodow

Sommarnattens leende - som vi minns det

Lördag. Jag packar för havs-resan. Under min djupt kända bortovaro (heter det ens så?) - vill jag gärna roa er med lite underhållning. Här - en praktscen ur Sommarnattens leende.

Tillägnas alla mina en gång aktiva och/eller presumptiva älskare. Ciao!

En höstresa - snart

Synd att inte Heinrich Heine skrev en sång om att resa om hösten. Då hade jag ju kunnat använda den här, citerat, och ökat på min cred som bildad varelse. Att däremot tala om bussförbindelser och båtförbindelser är ju ingen poesi alls, tror jag. Och inte kan jag som Almquist berätta om hur jag reser genom Sverige, från den ena folkkulturen till den andra. Jag ska bara ut till havet. Till havet ska jag. Och kom inte med den där trötta dikten av Göran Palm. Den är förbi.

Klicka för magnifikt större bild.

Odenplan - det blev en snygg piazza

Man hade ju gått i onda tankar. Ingen visste riktigt vad som skedde bakom byggplanken. Träd höggs ner. Åren gick.
Men ikväll var Odenplan med ens en stilig plats. Vi stod länge i den milda sydliga vinden och betraktade torget från alla håll. I fonden ligger Gustav Vasa kyrka, nybarock, tung och flott i ljuset från strålkastare som dramatiserar fasaden. Hela det triangulära torget summeras nu i kyrkans riktning. Åt andra hållet kan man säga att sikten avslutas med Stadsbibliotekets rotunda (som väl dessvärre kommer att skymmas senare på grund av Läkarhusets tillbyggnader).

Just ikväll var det perfekt: ett stort rent torg, med stenplattor i grått och mycket ljusare grått. Jag ser det som ett fält som reflekterar ljuset året om, ett fält som är öppnare än förr, just på grund av borttagna träd, borttagna små puttenutt-planteringar, borttagen korvkiosk, med mera. Den här stora rena rumsligheten är snyggare än någonsin. Det finns ett drag, en rörelse över ytan, som inte blockeras av skuggor och grejer.

Träd kan man önska sig, och det ser ut att komma några på södra sidan. Men kyrkan är sen gammalt flankerad av två höga, kraftiga almar (tror jag), och det hela är så väl komponerat som det kan vara. Dessutom syns de vackra hörnhusen vid Odengatan och Karlbergsvägen, som också flankerar kyrkan, med sina små tornbyggnationer och balkonger i smidesjärn. Här verkar arkitekterna äntligen ha tänkt färdigt.

Även den nya tunnelbaneingången får godkänt, den är ljus, diskret, funktionell, och låtsas inte vara något annat än den är. Bra så. Nu får man bara hoppas att inte galleria-maffian och deras anhang i stadshuset börjar böka med den här platsen igen. DET har inte Stockholms stad råd med nämligen, efter två ombyggnationer av Odenplan på femton år.

 
Bilden ovan säger nästan ingenting om det jag såg ikväll. Men det är tyvärr ingen mobilfotograf som skriver här. Bilden är ett montage.

                          Gustav Vasa kyrka. Nybarockens Grand Old Lady.

Floret - en ung kulturtidskrift på nätet

Om ni inte har tillgång till tidskrifter om nästa generations tankar, idéer och konstnärliga hållningar, ska ni kolla in Floret - det är en vacker liten nättidskrift, baserad på ideell verksamhet, men med stadig utgivning en gång i veckan.

"Där media och bokförlagen inte förmår producera det väsentliga kulturstoff som utgör vår samtid, fyller Floret en adekvat, lärorik och inspirerande funktion för att kunna tolka denna", skriver redaktionen, stolt.

De två senaste numren är Floret #21 och Floret #22. I #21 deltar jag med en recension av den debuterande poeten, Filip Lindberg.
Floret produceras av David Stenbeck förlag.

Påminnelse om förhistorien...

...eller en av förhistorierna, till den nu pågående historien, finner man i Marguerite Duras Vicekonsuln som utkom på svenska i år. 
Här skriver jag om den, och några andra av Duras´ romaner: som kom ut 2015.

"Hela tiden medan jag läser tänker jag på hur bildrik och musisk den här romanen är. De stora vattnen, risfälten, Ganges. De blå palmerna, som Duras skriver om och om igen, så att man ser hur de blånar i fukten. Därtill ljuden av människor, de stora träden övertyngda av fåglar inför monsuntiden, de leprasjuka i skuggan, den mondäna cirkeln av koloniala människor som är på drift i ett halvt fördrömt tillstånd. 

Även dialogen är mästerlig hos Duras. Det är svårt att skriva dialog, det har många författare vittnat om. Duras lyckas så väl, tror jag, för att hon inte återger en vardagsrealistisk dialog utan en underlig; där människor talar förbi varandra, uttrycker sig svävande och mångtydigt. Lite vid sidan av inflikar hon antydningar om något alla vet – skvallret – och något ingen vet – människans dolda hemligheter. ”Man säger” är Duras motsvarighet till den grekiska kören. Den kör av allmänt babbel och onda aningar som omger den lilla gruppen västerlänningar. Någons kärlek till någon. En viss besatthet: Den som vicekonsuln har för Fru Stretter. Men också den fixering hon själv skapar, genom att vara det åtrådda objektet i en park av britter och fransmän i exil. Central i intrigen är vicekonsuln själv: En slapp figur med ett tvivelaktigt förflutet.

Indien – och andra kolonier – som fristad för lösryckta existenser är ett gammalt tema i litteraturen. Graham Greene har berört det, och Joseph Conrad i sin mest berömda roman: Mörkrets hjärta. Men där Conrad fokuserar på en enda symbolisk och ond individ, lyckas Duras behålla en atmosfär av kollektivitet: En allas skuld gentemot alla. Kolonisatörerna bär på en annan sjukdom än de fattiga och leprasjuka de lever granne med: Meningslöshet, dekadens, undflyende dagar. Prat, betjänter, drinkar.
Är det en cynisk bild av människan? Kanske. Duras skriver som om hon inte tror på någon eller något, men har en kritisk förståelse för alla. Vedervärdiga saker händer, och vedervärdigast av alla är Vicekonsuln. Trots det är han tecknad med en uppmärksamhet som liknar medkänsla. Han är en stackare. Som tillika är en mördare. I bakgrunden finns en dysfunktionell fransk familj, och en dysfunktionell människosyn: Den mellan kolonisatörer och koloniserade."

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Hela artikeln ur DT med flera tidningar finns här.

Vad är priset för en människa - Ismail?

När jag var nio år inföll det militära maktövertagandet i Ungern, sovjetmakten slog ner det folkliga upproret, många flydde. En del av dem kom till Sverige, två av dem gick senare i samma klass som jag i skolan.
Jag minns Ungern som det första barnsliga uppvaknandet till att det fanns andra människor, än vi i 50-talets trygga Sverige, och att de kunde bli förföljda i sina egna länder, av sina egna regeringar.
Jag pratade allvar med min mamma om detta, kanske bad vi också i vår aftonbön för de ungerska barnen, vi var ju katoliker. Och vi skänkte pengar via kyrkan eller Röda korset.

Men mest minns jag känslan av medlidande, av patos, mellan lekarna och stojet i vår familj. Bilder i tidningarna på dödade människor, tanks, och kvinnor flyende med öppna kappor. De hade inte ens hunnit knäppa om sig.
Jag skulle kunna ta fram statistiken över invandring i Sverige vid den tiden, men det klarar ni själva. Från Ungern kom cirka 8000. Efter flyktingströmmen vid andra världskrigets slut kom också arbetskraftsinvandringen från Italien, Turkiet, Jugoslavien. Därefter de flyende från Ungern och andra delar av Sovjetstaten, Pragvåren som dog, därefter en ny våg av migranter från fascisternas Chile och fascisternas Grekland. Det blev 1970. Solidariteten med dessa folk var omedelbar, liksom med de bombade och sönderskjutna människorna i Vietnam.

Palme gick längst fram i tåget mot Vietnamkriget. Min pappa gick där också. Och alla vi andra, barn och unga. Jag har aldrig varit helt begeistrad för Palme, men i backspegeln syns han som den internationelle statsmannen, som visste vad som var viktigt och rätt i världen, just när det skedde.

Vad skulle han sagt om att tala om flyende människor som "volymer", som budgetproblem, om att de sneglar på vår Europeiska eller Skandinaviska välfärd - när de flyr över haven. Han hade spytt sitt i sammanhanget ytterst adekvata förakt, över sådana räddhågsna kamrerer.

Vad skulle Jimmie Åkesson sagt om mina vänner från Ungern? Eller om den judiska invandringen? Eller om turkarna? Att de skulle få hjälp på plats? Under Stalin eller under Hitler?

Det är begripligt att greker och andra folk med egna problem blir räddhågsna och fientliga under anhopningen av flyktingströmmar, som ökar på deras redan stora samhälleliga oro. Därför måste Europa dela på sitt ansvar, precis som det var tänkt. Och i detta nu älskar jag Angela Merkel för hennes tydliga respons på denna ödesfråga. 800 000 flyktingar förväntas komma till Tyskland 2015, och Tyskland bygger ingen taggtråd.

Men varför låter man folk plågas och kanske dö av utmattning, svält och törst på väg från Ungern mot Österrike och Tyskland? Varför finns ingen hjälporganisation på plats, varför hämtas de inte i vita bussar, vår tids vita bussar, som måste rymma även muslimer?  Varför syns inga hjälporganisationer på deras 16 mil långa väg mot Österrike? Vad har Ungern bestämt framför kamerorna, men också bakom deras rygg? Å, ungrare, ni som en gång blev hjälpta, skaka av er rasismen, se människan.

Det otäcka är, att när människor blir en massa, en flod av kroppar utan namn, då upphör deras värde i våra liv. De betraktas som tillströmmande förmånstagare, som idel minus i statsbudgeten, som en risk.
Därför blir jag så oerhört rörd och imponerad av det italienska folket; de som i högst utsträckning tagit emot migranter inom Europa och hjälpt dem från dag ett. Jag vet inte om det har med deras djupt förankrade katolicism att göra, att de fortfarande har ett öra i skallen som lyssnar på budorden. "Allt vad ni gör mot dessa mina minsta bröder...". Men jag såg programmet där de, tillsammans med sina flyktingvänner, firar en åminnelse i kyrkan, över alla dem som förliste på väg mot Lampedusa. Där står muslimer och kristna om varann, med ljus i händerna, och några av dem har adopterat flyktingar, tagit hem dem till sig. De talar med kärlek om dessa sina nya vänner. De gör en ceremoni vid havet, och kastar ner vita blommor, samtidigt som namnet på varje död flykting mässas ut över horisonten. Varje namn. Varje namn på Mohammed, Ismail, Habibti.

Men Sverige då? Ja, vi kan. 3 miljoner på 3 dagar till Röda Korset. Massor med pengar till andra organisationer - i runda slängar 25 miljoner på kort tid. Organisationen Sverige för UNHCR har samlat in 8,1 miljoner kronor på nio dagar. Radiohjälpen 6.8 miljoner. Privatpersoner i gruppen Vigörvadvikan 6, 3 miljoner. En IT-företagare avstod från personalresa till Italien och skänkte 400.000 till mat åt flyktingar.
Tyvärr, och på trots av vissa moraliska invändningar mot publiceringen av fotot på den lille döde pojken på stranden - Alan Kurdi - så har det visat sig vara en viktig påminnelse. Efter att det fotot publicerats ökande insamlingen till radiohjälpen lavinartat. Det påminner  - som Olof Ruin så riktigt påpekat - om publiceringen av den lilla flickan träffad av napalm. Efter det tog opinionen mot Vietnamkriget ny fart.

Men, glädjande nog, hörde jag idag i radio om hur folk börjat hjälpa till privat och personligt, de kommer med kläder, leksaker, filtar, husgeråd, även i Ungern. I Malmö fanns en kvinna och man som låtit en hel liten familj flytta in i deras gästhus på tomten. Detta gör mig stolt över svenskarna. Nu väntar snart stora klädinsamlingar. Kläder eller pengar, gör vad ni kan, vänner. Kontakta närmaste församling.  Eller pröjsa till de stora organisationerna, UNHCR, Läkare utan gränser, m.fl. Staten kan inte göra allt, även om det troligen ingår i vår tids historiska realism att flyktingkvoten måste höjas.

Ovan: Ungerska flyktingar, 1956. Nedan: Syriska flyktingbarn 2015.

Här finns en länk till Marcus Rosanders blogg där han sammanställer siffror om människor på flykt, mottagarländer, kostnader med mera. Den är visserligen några år gammal, men ändå tydlig.

Och ur Populär historia, lite minnesarbete:
Annorlunda förhöll det sig med en typ av immigration som tog fart i mitten av 1980-talet och som därefter har kommit att prägla vår uppfattning av fenomenet. Vi har ovan sett hur kriser i omvärlden har resulterat i att flyktingar sökt sig till Sverige. Före 1980-talets mitt rörde det sig främst om enstaka katastrofer. Ett typiskt exempel är krisen i Ungern 1956, då cirka 8 000 ungerska flyktingar fick ett nytt hemland i Sverige. I samband med krisen i Grekland 1967 anlände 5 000 greker. Omkring 2 000 polacker och lika många tjecker flydde till Sverige året därpå. Militärjuntans maktövertagande i Chile 1973 ledde till att omkring 7 000 chilenare flydde hit, och 1976 anlände lika många assyrier från Turkiet. Under Vietnamkrigets dagar flydde enstaka amerikanska desertörer till Sverige. När de så kallade båtflyktingarna från Vietnam blev ett uppmärksammat internationellt problem 1979 mottog Sverige cirka 5 000 personer.
Mer fakta om invandringen under olika tider kan ni läsa här, ur Populär historia.

Här ett radioprogram om Ungernkrisen 1956. Och här det senaste om hjälpinsamling. AB.
Samt Olof Ruin om publiceringen av bilden på den lille pojken.  
F.ö. har Andrev Walden uttryckt det enklast möjligt: "Är kluven till bilderna av drunknade barn men jag tror jag tycker det är bättre att visa dem nu än i någon *aldrig mer*-dokumentär om 50 år".

Till sist "the bitter end" från Twitter: The 6 Gulf countries: Qatar, UAE, S.Arabia,Kuwait, Oman & Bahrain offered 0 places to Syrian refugees. Shame on you.

PS: Cirka tre timmar efter att jag skrivit detta bestämde Ungerns regering att skicka ut bussar för att köra människor till gränsen.