Den store Julian Bream är död

Han är en av de gitarrister jag fäst mig allra mest vid - och det kom rätt sent i livet. Julian Bream är pånken som växte upp med en konstnärlig pappa, musiker och tecknare. Det sägs att han låg under pianot och var alldeles till sig redan som treåring, när pappan spelade.
Sedan följer den "vanliga" storyn. Han får ett instrument, han lyssnar på de stora, i Julian Breams fall många av de stora inom jazzen. Jag kan undra om det är det som får hans klassiska gitarrspel att svänga lite mer än andras. Man kan ibland föredra en riktigt torr Tarrega, ungefär som ett riktigt torrt vin, men när Julian spelar Tarrega kommer det in mer av feeling, mer av det känslosamma, mänskliga. I love it.
Julian Bream dog helt stilla i sitt hem, han blev 87 år. Lyssna nu, kiddos!




Julian Bream 15 juli 1933 - 14 Augusti 2020.

För den rena glädjen - Bach Brandenburgkonsert nr 4

Mahler - igen

Radion bjuder mig på allt under denna magra tid. Ikväll Gustav Mahlers första symfoni. Jag blev nästan lika hänförd som när jag hörde Sjostakovitj 7:e häromkvällen. Men så olika.

Mahlers etta är cool och lekfull, liksom nästan ansvarslöst påhittig. Vandrar mellan den välbekanta barnsliga Broder-Jakob-visan och dramatiska sättningar med mycket brass. Man ska bara hänga på, som med livet. Här finns knappt någonting att tolka - inga stora underliggande problem som hos Sjostakovitj eller Sibelius - mest en massa infall och experiment med själva musikaliteten. Så glad att jag hörde denna konsert live en gång i Gustav Vasa kyrka, under en period när jag gick på ovanligt mycket klassiska konserter. Nu får man avstå det ett tag.

Just därför så oerhört tacksam för Sveriges radio - leve Public Service! - och det geniala utbudet av inspelningar från världens alla hörn. (Denna var från Göteborg och inget ont om Göteborg, men kanske inte den allra bästa inspelning av ettan jag hört. Lite osynkad i rytmiken i andra satsen, sen tog det sig). Denna konsert ligger kvar på P 2 där alla Corona-instängda svenskar kan höra den. Grattis är gratis! Här är länken.

Sådan var kärleken - Yeats

We sat under an old thorn-tree 
And talked away the night, 
Told all that had been said or done 
Since first we saw the light, 
And when we talked of growing up
Knew that we’d halved a soul 
And fell the one in t’other’s arms 
That we might make it whole;

W. B. Yeats

Den underjordiska himlen

Målning: Per Kirkeby, "Uden titel", 1999.

Det goda, det onda och det overkliga

Det finns en filosofisk, eller kanske rentav empirisk, tankefigur som ser ut så här: Det goda äger verklighet, i ord eller handlingar. Det onda är overkligt, skuggigt och tunt, oavsett om det bullrar för att överrösta sin tomhet. Så som Trump nu gör. Allt han "åstadkommer" är tomt, men teatern pågår, och trots att han är en jävligt dålig, vulgär skådespelare, så spelar han "president" dag ut och dag in. 

Det goda är som riktigt bröd, det onda som nån sorts urlakad variant av bröd: inte mättande, inte gott.
Det onda kan pågå länge i sin overklighet, men inför katastrofen, döden eller den verkliga verkligheten, visar det upp sin ihålighet, sin bristande förmåga till sanning: Det måste gömma sig bakom ständigt nya, mordiska, ibland folkmordiska, lögner och spel.

Och så ska man förstås läsa Kierkegaards studie av Nero: Tomheten som bränner ner en hel stad, i sin teatraliska strävan efter makt.
Och Simone Weil: Om maktens illusioner, och det neurotiska i maktens grepp om tingen: Makten urholkar sig själv tills endast det overkliga spektaklet är kvar. Då faller korthuset. Det kvantitativa kan inte hålla ihop verkligheten. Det sentimentala är inte kärlek.

Dylans vemodiga mässa

Om ni känner att mycket gått förlorat, om ni mitt uppe i Covid-19-katastrofen undrar vad människor går för, om ni undrar vad de någonsin gått för, om ni tänker att det fanns en ljusare tid, att det fanns en rörelse i tiden som övergick förståndet hos de handikappade ha-människor som nu befolkar världens maktcentra, om ni undrar vilka de bästa människorna är, de som överlevde 80-talets paradigmskifte med hjärtat i behåll, om ni tänker att det fanns människor av en annan kvalitet någon gång, ett tag där i tiden, och om ni känner ett visst vemod över att så få av dem är kvar, att så få av dem ännu finns som ljus i mörkret, eller ledstjärnor i en alltmer materialistiskt sinnessjuk värld, om ni tänker att det fanns en tid....

så berättar Dylan om det, i sin långdragna litania, vemodig som fan, sann som helvete; för där finns hela skeendet vars ändprodukt vi nu bevittnar, begynnelsen till slutet, den stora grisen som landat i Vita Huset, och i generationer bakom honom, de vapenbärande reaktionärer som sköt Kennedy, och som fortsatt att skjuta sig in i maktens boningar, utklädda till politiker, eller något annat, alltid kopplat till de stora oljebolagen, de stora tidningskungarna, de undermåliga yrkespittarna och börsfittorna; de kyliga, de lögnaktiga, de fatalt kortsiktiga maktmanipulatörerna och deras alltid lika ynkliga ägandemoral, som inte är någon moral, utan bara ett djuriskt pinkande i reviret...

"Business is business, and it´s a murder most foul..."

Och därutöver: Sångerna, de om kärleken, de om friheten, de om Pussy Cat och Tom Dooley, och Cry me a river. Sångerna som alltid beledsagat hoppet och våra känslor av alltings lysande möjlighet; men som hos Dylan återkallas som en remsa av drömmar, som något tåget susat förbi, något vi önskat oss som krympts av tiden och rispats av desillusioner, men ännu lämnar en strimma kvar....

Poesi i Corona-tid: Philip Larkin

Dublinesque

Down stucco sidestreets,
Where light is pewter
And afternoon mist
Brings lights on in shops
Above race-guides and rosaries,
A funeral passes.

The hearse is ahead,
But after there follows
A troop of streetwalkers
In wide flowered hats,
Leg-of-mutton sleeves,
And ankle-length dresses.

There is an air of great friendliness,
As if they were honouring
One they were fond of;
Some caper a few steps,
Skirts held skilfully (Someone claps time),

And of great sadness also.
As they wend away
A voice is heard singing
Of Kitty, or Katy,
As if the name meant once
All love, all beauty.

Poesi för en tisdag i karantän

A Song on the End of the World 

By Czeslaw Milosz

Translated by Anthony Milosz 

 

On the day the world ends

A bee circles a clover,

A fisherman mends a glimmering net.

Happy porpoises jump in the sea,

By the rainspout young sparrows are playing

And the snake is gold-skinned as it should always be.

         

On the day the world ends

Women walk through the fields under their umbrellas,

A drunkard grows sleepy at the edge of a lawn,

Vegetable peddlers shout in the street

And a yellow-sailed boat comes nearer the island,

The voice of a violin lasts in the air

And leads into a starry night.

And those who expected lightning and thunder

Are disappointed.

And those who expected signs and archangels’ trumps

Do not believe it is happening now.

As long as the sun and the moon are above,

As long as the bumblebee visits a rose,

As long as rosy infants are born

No one believes it is happening now.

Only a white-haired old man, who would be a prophet

Yet is not a prophet, for he’s much too busy,

Repeats while he binds his tomatoes:

There will be no other end of the world,

There will be no other end of the world.

Warsaw, 1944

Nostalgi - skotska öar

Idag blir det bara drömmerier här. Musik och gamla minnen från resor i Skottland.
Den här bilden är från Isle of May i Kungadömet Fife (låter som Tolkien varit där) -
och här har lunnefåglarna nyss landat för sin trevliga parningssäsong, hörde jag idag från
naturvårdaren på ön. Just på denna ö har jag inte varit, den är för övrigt bara nån dryg kilometer lång, men på många andra skotska öar har jag vandrat i timmar utan tid.
Detta blå hav, denna himmel. Let´s arise and go now, to the Island of the Free.

Eller som W.B Yeats skrev: The Lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.
And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight's all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet's wings.
I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart's core.

(W. B. Yeats - 1865-1939)

Apropå en litteraturdebatt

Sådärja, nu var vi där igen. I den oerhörda dispyten om vad som är bra litteratur och vad som ska utses till tidsandans hackkycklingar. Autofiktion, oh lala, vad trist. Tjejer som skriver om kärleksnöd, svartsjuka, och vem–ska-jag-knulla-med? Könskampen, mäns allmänna hopplöshet, och hela den jazzen.

Killar på Söder som skriver om ungefär samma medelklassångest, privat, petigt och självupptaget. Nej, tack. Nu vill vi ha den stora romanen om det verkligt stora eländet. Ge oss apokalypser i långa banor, ge oss tidens flyktingläger (även om författaren bara besökt ett sådant under några veckors tid). Ge oss kollektivromaner. Var är dagens Dostojevskij, vem fyller tomheten efter Sara Lidman?

Något svar finns inte. Det härliga med författarskap är att de skiftar färg och läge, kan växla från hyper-privat till storartad samtidsskildring. Ta Terézia Moras Monstret, där romanen - tydligt typograferad på varje sida med en linje mellan de båda rösterna – skiftar mellan den depressiva inåtvända Flora som tog livet av sig, och den handlingskraftige men osynkade Darius Kopp, hennes man, som reser omkring i Östeuropa med Floras aska i en urna, förtvivlat sökande efter en begravningsplats. Det är en roadmovie över en geografi, som samtidigt är ett öde och en humoristisk europeisk gemenskap. Strålande bok! Är den autofiktiv? Nej. Kvinnor kan. Handlar den om tidens stora frågor? Nej. Bara samma gamla eviga frågor.

Annars är det ju som att se en 70-talsdebatt komma tillbaka: Alla dessa kvinnor – Susanne Brøgger, Erica Jong, Märta Tikkanen, Agneta Klingspor – som skrev bekännelselitteratur. Det blev då ett litet skällsord, ibland med viss rätt. Men det drabbade bara kvinnor. Konstigt. För Ulf Lundell, Jack Kerouac, Sven Lindqvist, Robert Pirsig, skrev ju också självupplevt och självcentrerat. En del av det blev bra; kanske särskilt Lindqvist. Men mer originell ändå är Pirsig med sin Zen, och konsten att sköta en motorcykel, som skildrar hans brottningsmatch med det akademiska livet, filosofiska frågor applicerade på underhållet av en motorcykel, och en själskris som övergår i halvpsykotiska visioner. Det var stort. Och ingen skulle ha kommit drällande med ordet autofiktion. Men nu får Knausgaard höra.

Men visst: Under åren som recensent, har jag gnetat mig igenom romaner vars största fix är att få en dildo nertryckt i halsen, eller få en brinnande cigarett på armen, som - ehh – förspel. Men sen innehöll dessa böcker inte så hemskt mycket mer av sensationella situationer, idéer, eller angelägenhet. En som däremot hade ett jäkla driv i sin berättarlåda är Johanna Frid, hennes roman Nora – eller brinn Oslo brinn hör till det mer originella jag läst bland nyare romandebutanter. Ja, en Biskops-Arnö-odlad begåvning. Men så stor, så generös med sig själv, sån humor! Att klassa ner henne i någon sorts ”felklubb”, kan bara ske om man är en självhögtidlig svensk med ringa humor, och noll koll på brittisk absurd elegans i litteraturen.

Andra som inte alls hör till den generationen, och som också utgått från sitt eget liv är Kjell Westö, Susanne Brøgger, Carolina Zetterwall, Beate Grimsrud, med skiftande grad av litterär dagshöjd, medan t.ex Maja Lunde och Erik Hågård ger sig in i de större ödesfrågorna: Maja Lundes bok Blå var en av de finaste romanerna i den genren, vilt närvarade i stor natur och kampen om miljön. Hågårds prisade debutroman Lilo gick tyvärr mitt sinne förbi; trots många vackra och innerliga passager blev den en överambitiös konstruktion av det som vi alla ska ta på allvar. Jag tror att jag gav upp lite på McCarthys Vägen, också. Vägen har liksom bara ett slut, och man ser det hela tiden. Låsningen förtar känslan av stora frågor. Läsningen sjunker under tyngden av svart dystopisk moral. Och det är inte vad som sker i till exempel Birgitta Trotzigs djupt allvarsamma romaner, eller i Don DeLillos aparta kamp med tidsandan.  

Okej. Så för de stora ödesfrågorna läser jag hellre Ursula K. Le Guin. Och min kära jäkla autofiktiva Doris Lessing, som har skrivit den största och mest fragmentariska romanen om just den här förfärande tiden, med alla dess komplexa skärningar mellan kulturer, naturkatastrofer, migrantskaror och överlevare, samlade på små öar av medvetenhet: Shikasta. Lessing har både det ”privata” djupet i kärleken och den stora överblicken. Läs henne, och läs Johanna Frid också, och var icke förskräckta! Snart får vi metafiktion.

 

Prokofjev var det ju

Det är så jävla bra så det är inte sant, tänker jag högt under taket, fast jag inte får svära ens för en klassiker. Prokofjevs 2:a pianokonsert. Fruktansvärt vackert, passionerat, strukturerat. Jag ser hela den ryska modernismen rusa förbi min inre syn, affischkonstnärerna, det vertikala bildrummet, den fräcka rytmiseringen av bildytan, Malevitj, Rodtjenko, Eisensteins filmer, ja hela den revoltartade konstnärliga utvecklingen i Ryssland före 1930, innan Stalin stängde dörrrar med lås, och lät Sjostakovitj sitta och darra för sitt liv. Men då hade Prokofjev redan lämnat Ryssland, liksom Rachmaninoff och många andra avantgardister. Den censurerade Anna Achmatova sörjde och skrev i ensamhet. Marina Tsvetajeva tog livet av sig efter ett svårt öde som både emigrant och återvändare till Ryssland, där hon blev fast under terrorn. Majakovskij gick och sköt sig, Osip Mandelstam dömdes till fängelseläger och Nadesjda Mandelstam skrev långa brev till den älskade maken. Pasternak lyckades klara sig, men hela den fräcka modernismen trycktes ner, mitt i Moskva, i Sankt Petersburg, i Odessa, ja ända borta i Jalta, där Tjechov en gång fick besök av en beundrande Maxim Gorkij. Nu var det slut på konstnärsfesten. Rosorna frös i snön.

Rachmaninoff som kom från en privilegierad familj, flyttade efter revolutionen till USA, drog sig fram som konsertpianist från delstat till delstat, hade råd med fru och barn och dyra kläder, men mindre tid för sitt fria skapande. Dock: Det blev till sist ett antal symfonier. Märkligt ändå att något av det vackraste han gjort, hans 2:a pianokonsert, kom till efter en fyra år lång depression, kännetecknad av skaparångest efter den första succén i Moskva. Men 1901 bröt det fram igen.

Prokofjev hade på något sätt ett lättare liv, levde många år i europeisk exil, men återvände till Ryssland, och framlevde sina dagar i en mer klassicerande stil. Men den 2:a pianokonserten (1912-13) är som föregångsljud till allt som sen skulle hända i Ryssland; en ström av oregerliga rytmiska och melodiösa, fräcka, vilda, vackra teman och kontraster. Ikväll spelades den av den amerikanska pianisten Claire Huangci, tillsammans med Norrlandsoperans symfoniorkester i Umeå. Och ni, alla min lyckliga läsare kan höra den här. Ni får Beethoven och ett samtal med solisten på köpet. Detta är Sveriges Radio. Eller Public Service - som de reaktionära nu rackar ner på. Varje tid har sina presumtiva stöveltrampare.

(Ber om ursäkt till förvirrade läsare för att jag först skrev Rachmaninoff. Texten skrevs efter 25 timmars vakenhet, och jag var bara full av entusiasm, och på något underligt sätt så inställd på Rachmaninoff att jag inte hörde Prokofjev. Men honom har jag ju annars alltid gillat. Ta denna rättelse och lyssna. Cheers).

Fredagens lyrik: Ezra Pound

(På något märkligt vis har den beröring med nästa text jag tänkte skriva, om filmen Parasit....)

Bästa artikeln idag: Italo Calvino om klassiker

Calvino, elegant resonant som alltid, berättar om varför vi ska läsa klassikerna. En listig liten tur från skolans måste-lista till ungdomens rusning och mognadens återvändo eller nyupptäckt. Det är en bra artikel att hänvisa till också när det gäller diskussionen om en eventuell kanon för läsning i skolor. Calvino verkar inte så intresserad av litteratur som en form av kalkbrytning, men.....

"The classics are books that we find all the more new, fresh, and unexpected upon reading, the more we thought we knew them from hearing them talked about.
Naturally, this only happens when a classic really works as such—that is, when it establishes a personal rapport with the reader. If the spark doesn’t come, that’s a pity; but we do not read the classics out of duty or respect, but only out of love. Except at school. And school should enable you to know, either well or badly, a certain number of classics among which—or in reference to which—you can then choose your classics. School is obliged to give you the instruments needed to make a choice, but the choices that count are those that occur outside and after school.
It is only by reading without bias that you might possibly come across the book that becomes your book. I know an excellent art historian, an extraordinarily well-read man, who out of all the books there are has focused his special love on the Pickwick Papers; at every opportunity he comes up with some quip from Dickens’s book, and connects each and every event in life with some Pickwickian episode. Little by little he himself, and true philosophy, and the universe, have taken on the shape and form of the Pickwick Papers by a process of complete identification. In this way we arrive at a very lofty and demanding notion of what a classic is:
10) We use the word “classic” of a book that takes the form of an equivalent to the universe, on a level with the ancient talismans. With this definition we are approaching the idea of the “total book,” as Mallarmé conceived of it".

Hela artikeln finns här i The New Yorker vare sig ni vill eller ej. Dessutom finns ju hans Six Memos for the Next Millenium, en av de bättre essäböcker jag läst om litteraturens fundamenta, om exakthet, bilden i litteraturen, kvickhet med mera. Allra mest tycker jag om kapitlet om lätthet och tyngd.
Denna till svenska översatta bok ligger osynliggjord någonstans i mina bokhyllor, och ett annat ex gav jag till min käre vän i Danmark med dedikationen: Till Per, från Gabrielle, 1999. "Skall det ikke stå noget mer?" sa han. Lidt skuffed. Men det kom mer.

Här finns, för de riktigt intresserade en pdf-version av Six Memos for the next Millenium. På engelska.  Och här finns en till pdf-version, möjligen snyggare att läsa. Fasen vad folk är generösa på nätet! Nästan bättre än i verkligheten. Den svenska utgåvan ser ut så här.

More is more: Matisse

När jag tröttnat lite på både ord och musik, låt oss säga klockan 23.00 en torsdagkväll, efter en dag med nyheter både om Corona och om skådespelare och om musiker som gjort en platta om dödsångest, och om hur lång tid det tar att framställa Coronavaccin, och om de nya supertragiska dystopiska romanernas oerhörda vikt på vågen, och när jag dessutom hört lite för mycket arior på radion för att jag inte gitte stänga av - då är det dags för paus.

Då ser jag på bilder.

Foton från mina resor, ansikten, mina käraste, men allra helst konst: Jag försjunker kontemplativt i Corots dimmiga utsikter och låter mig fyllas av Monets fantastiska ljusskimmer, eller av Matisses snygga interiörer. Som här ovan. Finns inga moraliska gränser för vad karln kan roa sig med. Och det är skönt, det är lek, det är liv. I motsats till en hel del av vår samtida bildkonst som är urtråkig, gravallvarlig och som när den ska leka bara geggar på med lån från alla håll, och särskilt från andra konstnärer.

En era av minimalism övergick i popkonst som övergick i konceptkonst, och nu sitter konstnärerna i installationer och gråter med varandra. Synd på nåt vis. Men det är väl tiden. Den förtjänar en och annan gråtattack. Men jag går inte på utställningar för just det.

Märkligt är det ändå alltid att hjärnan och hjärtat gör sitt lilla hopp när jag övergår från ord (nyheter, kulturartiklar, romaner whatever) till bild. Att jag omedelbart faller in i ett kontemplativt tillstånd. En sorts stilla lycka. Sån är min kärlek till konsten.

PS: Det är bara några tomma avocadoskal som ligger där på bordet.

Bästa musiken idag: Anton Bruckner

Vi äter en helt vanlig middag, torsk med smält smör och pepparrot. I bakgrunden står radion på lågt, men när den här musiken sätter igång måste jag resa mig och sätta upp ljudet. Måste även sluta äta en stund. Det är Anton Bruckner, andra satsen i nionde symfonin, musik som höjer atmosfären, musik som jag sent upptäckt hur mycket jag gillar. Ursäkta, säger jag, till middagsgästen. Nu bara lyssnar vi.

Dramatiken är omistlig, men också denne artonhundratalsmans påfallande modernitet. Upprepningarna, symmetrierna; allt det där som sen blev elementa för minimalisterna, ibland till leda. Hos Bruckner är det strålande nytt och livfullt. Även betoningen av rytmiken är djärv. Tyvärr kunde jag inte hitta den satsen med Claudio Abbado som dirigent, utan ni får nöja er med Karajan. Good night and good luck!

Wolfgang Herrndorf - vackraste tyskan jag läst i år

Det goda med nätet: Jag hade aldrig hittat den här författaren utan det. Slumpens skördar. Precis som när jag hittade Faulkners As I lay Dying (som jag skrev om här.) och Sofia Robergs blogg Axon Terminal, långt innan hon kom ut med sin diktsamling (som jag skrev om här.)

Men Wolfgang Herrndorf alltså. Mannen med det kanske vackraste tyska språk jag läst. Som fick mig att ägna dagar åt att sitta och läsa högt och återfinna mina egna tyska ljud, de jag haft med mig från barndomen och de tyska hembiträdena och inte egentligen praktiserat sedan min vän österrikaren Robert Pick dog för några år sedan.

Herrndorf var konstnär innan han blev författare och har skrivit ett par böcker, däribland Tschick, Sand, och några till, flera prisbelönta, som fått stor uppmärksamhet, men inte i Sverige. Men den jag hittade heter Arbeit und Struktur, och handlar om de sista tre åren efter en cancerdiagnos. Hjärntumör.

Men den handlar om så mycket mer. Här finns inget ält. Sakligt och aggressivt tar han sig an sin sjukdom. Sakligt: Hur länge? Ska jag verkligen orka flytta från min lilla etta, som är trång även för en författare. Hur i helvete ska jag orka med all byråkrati och allt släpande som ingår i en flytt? Han står inte ut med att gå på visningar. Han ger upp. Så småningom hittar hans kvinna en lägenhet på högsta våningen, där de lever med utsikt över en stor esplanad. Han glädjer sig åt himlarna, det sista han har.
Och författarna: Don DeLillo, Munro, Mann.

Men han är också en vanemänniska, cyklare, simmare, läsare. De ständiga utflykterna till en sjö i parken med vänner eller ensam är njutningsfullt beskrivna. Allt det vackra han ser, under träden, utmed Schönbrunn, vid Plötzensee, Tegeler see och Leopoldplatz, förstärks av tidens korthet. Han ser allt med förgänglighetens klarhet. Också vännernas ansikten - och vänskapen är stark och hjälpsam i denna bok.
Han gråter förtvivlat mot sin kvinnas axel. Han tänker frenetiskt på hur han ska hinna skriva ett par böcker till (han hinner en, förutom denna dagbok), och han är totalt disciplinerad. Han har inte tid med onödiga eller sentimentala besök. Han avvisar bryskt en gammal bekant, eftersom han behöver all sin tid till skrivandet. Livet är för kort för småprat. Med tiden försvinner också hans talförmåga helt. Han blir sittande passiv på en stol bland vänner som festar. Han tänker allt oftare på att avsluta sitt liv själv.

Men så är han också så oerhört uppmuntrande förbannad, på ett roligt sätt: Arg på alla  fantasilösningar rörande cancer, antroposofiska kurer med ringa resultat, tanter som hör av sig med sina skenheliga förslag, alternativa kostkurer och gud vet vad som inte kan hjälpa. Han föreställer sig att han, förutom de nära vännerna och vårdspecialisterna, står helt allena med sin död, avvisar också all religiös tröst.
Men det är den humor, skönhet, filosofiska intelligens och frenesi med vilka han kämpar sig igenom allt detta som gör det till en omistlig bok. Den fullständigt ärliga forskande redogörelsen för allt som händer inom honom, allt av värde, all galenskap, all smärta och ömhet. Stort.
Ni måste läsa, alla som kan tyska måste läsa Wolfgang Herrndorf.

Fick just veta att hans genombrottsroman Tschick finns utgiven på svenska: Nilsson förlag, de har även gett ut översättningen av Arbete och struktur.

Glad trettonhelg, du arma värld

Målning: Caspar David Friedrich

Modiga män

Vackraste julkortet

Jag har för länge sen slutat skicka julkort. Och numera får jag högst två, tre. Alltid ett från min syster och svåger. Dessa traditionsenliga människor. Själv har jag nästan inga traditioner, brukar fira julafton med vänner, samt gå på en och annan julkonsert. Köpa lite hyacinter. Bjuda någon på middag. Ja, så ungefär.
Nu får ni i alla fall ett stramare och vackrare julkort än ni någonsin sett. Av Fra Angelico. Jag har ingen aning om vilka de serena herrarna är som flankerar Maria och Jesusbarnet. Tippar på S:t Peter och S:t Paul. Josef stökar nog med julmaten och änglarna har inte anlänt än. Men de kommer snart. Pax Vobiscum, som de sa i katolska kyrkan när jag var barn. Frid, med andra ord.

The Look of Nobel

The look kan alltså betyda två saker: Hur något/någon ser ut eller hur någon ser på dig, hur du ser på någon, rentav in i ögonen. Ibland ser även träd på dig, eller en räv, eller ett moln.

Men nu är vi i kulturens och kultens värd. Det är fest. Nobelfest, i Stadshuset. Jag är tillräckligt sago-barnslig för att sitta och titta; för att rummet är så vackert, så fint belyst, så många blommor, och så många människor jag är nyfiken på. Begåvade, vackra, politiska, administrativa, och en del fän.

Eftersom kalaset sänds via Sveriges Television är reportrarna alltid i förgrunden. I år var flera av dem rätt bonnvackert klädda, vilket kan kännas som en vila från de sofistikerade skapelser som tidigare utmärkt reportage-teamet. Värst i år var glitterklänningar. Både vid micken och i salen. Glitter är vulgärt. Men där fanns också gediget vackra klänningar, som prinsessan Madeleines purpurrosa och vetenskapsreportern Victoria Dyrings klassiskt smala och lysande vita siden. Jessica Gedin är ju alltid ett fall för sig, och i år bar hon något helt misslyckat: En klänning i svart-vitt, som såg ut som en blandning av medeltida frilla, kanske lite nunna, och ett framstycke som kletade in hennes två små bröst till allas fixerigsbild bakom tunn vit bomull. Okej, Jessica, vi anade redan innan att du hade bröst. Nu är det bevisat.

Olga Tokarczuk, då - apropå att både synas och se - det goaste, mest mänskliga ansiktet, och en svart klänning som höll ihop ända upp till halsen och ramade in hennes ljusa hud. Överallt ser man den människan hälsa och ta i hand som någon som ser in i den andre, ibland också retirerar en smula, inför alltför översvallande västeuropeiska artigheter. Som: Nu ska vi vara sanna här. 

Och här tog kanske samtalet slut en liten stund, ja....

Victorias klänning måste tyvärr nämnas, ännu en labil modekreation, överfull med anspråk. Visst - den föll vackert, men var uppdelad i svartvitt på längden vilket fick skapelsen att spaltas för blicken och prinsessan att bli mindre vacker än hon faktiskt är numera. 

Gulligast: Utan tvekan den gamle professorn, fysikpristagaren James Peebles, som också höll ett fint tal. Och så, till sist, min käre Shiva, det indisk-amerikanska paret Abhijit Banerjee och hans hustru Esther Duflo, (vinnare av ekonomipriset tillsammans med Michael Kremer). Hon höll också ett mycket bra tal. Han var den vackraste mannen i församlingen, en hinduisk prins bland pingviner.

Esther Duflo ledsagad av Carl-Philip.

Abhijit Banerjee ledsagad av Magdalena Andersson.