Grönland - alldeles nyss

Ja, just ikväll, kom den här bilden till mig från en vän som vandrat och bott på Grönland.
Ortsnamnet kan ni vara utan. Det här är landet bortom allt förnuft.

Jo, vänta, Semilik, heter den kanske, platsen.
Fotograf: Susanne Tupý
Klicka på bilden och storheten är er.

Bach i augustiskymning

Ljummen kväll. Ett dis kring kyrkan. Där inne är ljusen tända i cirklar av svart järn. Mässingslamporna skiner. I fonden en muralmålning som är otydlig; om Jesus eller en apostel är svårt att se. Förmodligen Han Själv.

Men nu fylls kyrkan av folk. Bänkraderna blir nästan fulla. Stämning av förväntan. Viss glädje i luften. Vi ska höra Bachs Goldbergvariationer. Själv är jag ur slag. Men här sitter jag nu med alla. I allas vår kyrka, med allas vår pianist, Lucia Negro. Och allas vår Bach, med allas vår kommande kollekt för kyrkomusiken.

De små styckena är just så upplyftande, lätta, glada, stillsamma - som man inbillar sig att världens bästa musik ska vara. Den lilla kyrkan är hög i tak, och just nu tänker ingen onda tankar, tror jag, och ingen är orolig. Det känns i rummet att vi är ett vänligt fiskstim med en uppmärksamhet som svänger synkront. Även för en sån som mig, med absolut gehör, går det bra att flyta med. Lucia Negro spelar med både fart och finess. Och jag är inte expert nog att notera misstag, förutom ett par små brott i rytmiken. När det blir paus mellan variationerna hörs en motorcykel, och en glassbil som tutar i de tomma kvarteren.

Då vi kom in var det ännu ljust, men det mörknar utanför medan vi sitter där, och kyrkan blir alltmer inifrån glödande som om vi satt i ett rymdskepp, en avskild del av världen på väg mot ett helt annat håll…. Facetttaket gnistrar som en hall i Sagan om Ringen.

När vi rest oss efter applåderna, och de flesta gått ut, talar jag med den lugna kvinnan som satt vid min sida. Det visar sig att hon är från Vilhelmina; mina trakter i Lappland, som ännu mer är hennes. Vi enas om vår längtan efter det lappländska ljuset. När vi kommer ut ur kyrkan är det nästan mörkt. Vi gör sällskap ett par kvarter, och pratar om Stekenjokk, den högplatå som utgör vinjettbild på den här bloggen. Liten är världen.

Och så här kan det låta när en annan mästare gör en Goldbergvariation.

Korta tankar

Om vi hade en sådan statsminister som Jens Stoltenberg, skulle jag inte vara lika dödstrött på politiken.
Om vi hade en sådan Kung som Harald V, skulle jag strunta i det där med republik.
Båda herrarna hör till den sort som kan låta hjärtat tala, utan att bli floskulösa, och som kan visa sin smärta och samtidigt hålla ryggen rak.

Principfrågor eller människor.
Jag väljer människor alla dagar.

Udden vid världens ände

Här finns en klippa som i sina skrymslen gömmer rododendron och liljor, rosenbuskar och kungsljus, hundraåriga ekar och klättrande tallar. En udde där den disiga skymningen lägger sordin på motorbåtar och får seglen att framstå som något Turner kunde målat. Atmosfären är lugn, så när som på en och annan joggare, också de förhållandevis lugna. Ingenstans står någon och spottar, och ingenstans känns lukten av förkolnade engångsgrillar. Det är en närmast aristokratisk avskildhet som råder, men den är till för alla. Om de uppför sig.

Hit har jag dragit nästan alla mina vänner, min make och jag simmade här, och senare en annan kär man. Min hund har simmat här, och mina grannar. Vi har gått långpromenaderna hit, när tibasten blommar, och snöpromenaderna hit över isen, med apelsiner i fickorna.

Udden vid världens ände tänker man sig som Lofoten, där jag varit, eller Nordkap, där jag inte varit, eller Yttre Hebriderna, där jag varit, eller Goda Hoppsudden, där jag inte varit och inte heller ämnar mig.

Underbart är kort, och nu, de sista dagarna i Agusti, ännu kortare. Men i det varma soldiset uppstår en frid, ja, en glädje, som jag knappt hade väntat mig. Ännu en dag. Ännu en simtur, och ännu en varm kväll. Mer behövs inte. Världens ände är här. Jag kan klappa den med handen. Stå på den solvarma klippan. Femton minuter från stan.

Ticket? Inte nu. Inte ens en klocka på armen. Glömskans välsignelse är anspråkslöshetens eufori.

Monet vid Atlantkusten

Någon tycker det är för sött. Men det är verklighet. Ljus verklighet, karg verklighet, sorgsen verklighet, arg eller stillsam. Allt får vara med.

När jag googlar på Monet fattar jag mer - än genom Konsthistorien - hur enormt mycket han arbetade. Jag hittar nya motiv, flodkrökar jag aldrig sett, omtagna på samma sätt, i olika sorters ljus, som katedralen i Chartres eller de berömda höstackarna.

Kolla Monet när det regnar. Eller när som helst. Målaren som aldrig tröttnade, men slutade som halvblind. Han höll ut ändå, precis som Matisse, som till sist låg i sängen med enormt långa penslar, för att kunna måla på rygg.

Det är mina grabbar. Eller Per Kirkeby, som efter en stor hjärnblödning återtog sitt måleri steg för steg. Från den tidiga konvalescensens små och lyriska dukar, till ett måleri av samma kraft som tidigare. Det tog en tre - fyra år.

Eller min pappa, som efter en stroke och förlamning i halva kroppen, långsamt återtog sin arbetsförmåga, och stod på scen igen, gjorde film. Han läste sina sista manus med förstoringsglas. Monet målade med tjocka linser.

Det är den inre driften att skapa som är avgörande. Driften att älska kanske, genom konsten. Och allt det andra. Moln över havet. En stig genom sanddynerna, grågrönt strävt gräs. Vi har varit där förr, vi ska dit igen.

Sista simturen?

Medan kvällssolen lyser upp trädens stammar, och vågornas reflexer darrar mot grönskan, står en vän och hans son och glor ner i vattnet. Inte som på Bauers bild av prinsessan som tappat sitt hjärta. Mannen har tappat sina nycklar.

Medan jag sitter bredvid och kattsolar iakttar jag situationen. Pappan som först söker med blicken nere i vattnet, sen med sina tår och fingrar under ytan, sedan tar av sig kläderna och hoppar ner vid vasskanten. Sonen som står påklädd på stranden och utdelar snälla goda råd. De ”ser” hela tiden nycklarna, än här än där. Där! Nej, lite mer till höger! Där! Nej. De försvinner igen. Bedrägliga nycklar! Silvriga fiskar.

Jag: Du har väl extranycklar?
Han: Ja, men man vill ju ändå veta var man har grejerna.
Jag: Jag tror ingen kommer att leta efter dina nycklar här i vassen.
Han: Skrattar. (Generat?)

Nu är sonen än mer hjälpsam. Tar fram sina snorkelgrejer. Pappan trär på attributen och ligger sen som en ilandfluten stock med ansiktet ner och gungar lite intill vassen. Bara övre ryggen och huvudet och fotsulorna sticker upp. Han flyter än hit än dit, i en allt grumligare strandkant.

Jag: Hur är vattnet? Känns det okej?
Cyklopögat tittar upp: Jora det är milt, skönt.

I stället för att vänta på de arketypiska nycklarna tar jag och klär av mig och badar. Vattnet är först kallt, sen fullständigt ljuvligt. Kvällssolen ligger på och jag simmar åter i Monets sommarbild. Inifrån den svajande vassen ropar de: Vi har hittat dem.

Men sonen vill inte bada, och pappan har badat färdigt. Bara man har löst ett problem, bara man har funnit något som kändes förlorat blir man som en annan människa. De fann nycklarna. Jag simturen. Inte den sista väl?

”Känna sig som en annan människa” – vilket konstigt uttryck förresten.

Hundgeografin

Av någon anledning fick jag lust att resa till York. Rutten Göteborg- Newcastle är en skön gammal bekant. Man stod vid relingen högst upp och motade vågorna med blicken för att inte bli sjösjuk. Väl i Newcastle hade man nära både till Durham och Högländerna.

Googlar på Yorkshire. Bilder. Vill se landskapet, katedralen, hedarna. Vad får jag upp? Trehundra bilder på Yorkshireterriers ligger i topp. Katedraler och hedar kan slänga sig i väggen. Här vrider lilla Trisha på huvudet och en förtjusande Ceasar matchar med blank nos och kopparfärgad päls.

En annan lust var Newfoundland. Gogglar bilder och får upp enorma mängder hundporträtt. Pälsar svettiga och tjocka som få, blickar trånsjuka av hundiskhet. Berg och ruggade kustlinjer ligger långt efter hundarna. Folks intressen tycks skilja sig lite grann från mina egna.

Med viss besvikelse upptäcker jag att färjerutten mellan Göteborg och Newcastle är nedlagd. I Newfoundland är det arton grader, och vad kostar resan? Äsch, va fanken, vara kräsen! När man kan gå ut i parken och kolla Newfoundland när som helst.

Kommentarsproblem

Hej! Jag har fått besked om att kommentarer faller bort här på min blog. Kan inte ni som varit med om det kommentera (?!!!). Jag ska sen höra av mig till teknikövervakaren.

Återstoden av träden

Två tvillingar i vita kläder och vita skor passerar i solens gata om kvällen. Passerar en vit svan på breda fötter, intill dammen med vita näckrosor. Hästsvansarna viftar. Svanen bräker. Näckrosorna somnar i vitt.

Endast det gröna återstår, hundratre nyanser. Ovanför den höga lönnen bolmar molnet upp sig allt vitare. Konturen på molnet och konturen på trädet matchar varandra, som om trädet har en vit skugga. Allt högre, allt mer onåbar.

På parkeringsplatsen svassar en rönn ovanför två klumpiga vita Saab. (Do they still exist?) Rönnen är mer röd än grön. Bullret vi hör kommer från tre helikoptrar. Nu vet jag varför jag aldrig vill lämna lanthuset. Tystnaden.

Skogen höggs visserligen där ute, men det gick fort, och nya ljusgator föll ner över markerna. Tallarna stod kvar och ska fröa av sig. De har högre livslängd än gran, därför sparas de. Men de inbodda djurens klagan hör vi inte. Vem sparar en hasselmus?

Vattnen allt kallare, trots att jag simmar fram och tillbaka, fram och tillbaka utmed stranden, ivrig som en and. Anden är ute efter föda, jag är ute efter möda, svalka, njutning, kondition. När jag inte orkar längre sitter jag och tittar upp i träden. Det är vad som återstår att göra. Höja blicken. Kasta kex till andhonan med vänster hand.

Balsampopplar, ekar, almar, allt mer mörkgröna. I ögats inre; uppåtklivande fält av pinniga lappländska granar skulpterade i vitt. Snö. Tystnad. Ripor som fladdrar upp. Näbb med röd prick. Enda färgen under himlen. Förutom de röda baklyktorna på en Saab. (Do they still...?)

Borges: En kort västernfilm från Montevideo

Bland mina medmänniskor hör jag inte till de mest bildade, men jag hör till dem som har bra näsa och ogrumlad blick.

När jag så nu, rätt sent i livet, börjar läsa Borges, gör jag det utan andras förtecken. Avstår – tills vidare – från Artur Lundqvists säkert fina förord, från essäer och avhandlingar, liksom från det allmännyttiga Wikipedia. Jag är som en som ser något lysande under vattnet. Dyker ner, som i okända grottor under klippor i Adriatiska havet. Och då ska ni veta att jag aldrig har dykt där, mer än på fantasifullt avstånd.

Detta kanske hjälper mig i förhållande till Borges; fantasin. Jag försökte läsa honom i juni, men det var för ljust. Vattnen var bländande. Himlen var vit. Nu i Augustimörkret läser jag den allra kortaste novellen ur samlingen Biblioteket i Babel. Den är som en förtätad Westernfilm, men bilderna kommer från Uruguay. Den heter ”Den döde”.

Det storartade är hur många lager han får in i en novell på sju sidor. Lager låter tråkigt märker jag genast. Men låt oss tänka geologiskt. Här finns ett sediment av drama, av förkolnad psykologi, av realism, så kallad magisk realism, men redan den beteckningen för oss in i det redan studerade fältet. Filmiskt - kan passa, om man tänker på Tarkovskij eller Buñuel.

”Den döde” är en historia berättad i bilder; en mans knivdåd, en överfart på Rio Grande, hästkarlar - gauchos, berusade nätter, dolkstötar, kalla morgnar, heta dagar, vin, sadeltyg, piskor, ponchos, den torra hedmarken, en ödesdigert praktfull häst, och en enda kvinna i den manliga världen. Svartsjuka, ambition, intrig, sorg, mod, svek och svindleri. Sju sidor. Brinnande av det man tror är arketypen Latinamerika. Lakoniskt berättad som en saga om machismo, männens kamp, men också som en saga om alla människors stolthet, hunger efter makt, känsla av förödmjukelse. Om kortheten mellan ett illdåd och ett annat. Om en persons föreställning om sig själv, och hur den hela tiden bryts av andras ifall, av egna underströmmar, av paradoxerna i människans natur. Motsättningarna mellan mål och medel, mellan hägrande mål och dystra drifters fullföljande.

Det roliga med Borges är en näst intill amoralisk distans, som med lugnt hjärta tecknar den mänskliga – eller omänskliga – kraften i en tillvaro mellan missdåd och öde. Det är något grekiskt över just den här storyn. Men också något elementärt poetiskt. Korta meningar, sällan över femton ord. Inte en mening som inte har anknytning till marken, köttet, huden, djuren, himlen, fruktan, förgörelse, smuts och befallningar.

Graham Greene skrev en roman som hette Den mänskliga faktorn. Den här novellen kunde kanske hetat Den omänskliga faktorn. Men historien ska jag inte berätta för er, då förstör jag den. På det sättet är den också en urgammal story, berättad vid lägereld. Läs Borges, innan elden slocknat.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Jorge Luis Borges: Biblioteket i Babel,
sammanställd ur novellsamlingarna
Ficciones och El Aleph
Bonniers 1963

Dikt av Nordahl Grieg : Till Ungdomen

Den här dikten, får jag veta av en medbloggare, sjöngs eller lästes ofta under begravningar av ungdomar som mördats på Utøya.


Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!


Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?


Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.


For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

(- - -)

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!


Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

(- - -)

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.


Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.


Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.


Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.


Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.


Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

- - - - - - - - - - - -

Texten, eller en del av den, blev jag påmind om av Torsten Kälvemark, som skrev så här om en resa i Norge:
På vägen hem följer vi i bilradion en diskussion kring frågan om Nordahl Griegs dikt ”Til ungdommen” borde införlivas i en kommande ny norsk psalmbok. Den har nu lästs eller sjungits vid många av de unga terroroffrens begravningar under de senaste veckorna.

Hade tänkt översätta den, men ser att det inte behövs. Har tagit bort två verser, men valt att införliva slutverserna i dikten, som jag finner så rörande, kanske otidsenligt rörande? Ja, just därför.

(Nordahl Grieg 1902-43)