Jag häpnar och förvirras av dagliga rapporter. Att SL snuvat staten på skattepengar genom (lagliga) fiffeltekniker som - förenklat uttryckt - "återkommer" som en stämning från banker i USA, och således kostar skattebetalarna cirka 500 miljoner mer, än om man bara skött sig, som vanligt, lugnt och stilla. Men - vi tycks sitta i en båt där varje jobb, befogenhet och VD-stol, kan utnyttjas till egna pekuniära fördelar och perversa projekt. Yrkesetiken är nere på noll; man festar för miljoner en enda kväll, någon höjdare snor ur COOP, några skidlärare går på bordell för kommunens pengar, riskkapital-sjukhusen forslar ut skattepengar till kanal-öar, vårdbolag låter folk ligga i bajs, Fria Skolor är Fria från Skolböcker, SJ är uppdelat på fyra företag som alla försöker sko sig stort, ARRIVA - ett trafikföretag ökänt i England genom Tony Judts och George Monbiots kritik, har fått rasa fritt i SL och sno åt sig, dra ner, och kränga med bussar som aldrig tycks komma eller gå i tid. Non arrividerce Arriva!*)
Jag, som inte är samhällsjournalist, säger som Maria-Pia Boëthius: Var finns den samlade kunskapen om hela det här lapptäcket av fiffel och stöld ur samhället?
Vem ska få mig att tro att fem sjukskrivna i Värnamo är en mer allvarlig sak än en halv miljon fifflare i riktigt rika branscher. Fiffel är alltid skit! Men börja gärna med de stora tjuvarna. Eller är det som det danska ordspråket säger: "De små tyver hænger man, de store lader man løbe"?
Liksom Boëthius skulle jag vilja se en samlad oppositions kunskap; en total översyn och transparens i alla dessa fiffliga ekonomiska "ärenden", så att vi vet vad det är för gentlemannatjuveri som pågår, medan folk väntar på överfulla sjukhus, på stationer där tågen inte kommer, i skolor med för få kompetenta lärare, på vårdavdelningar med för få sjuksyrror, medan unga bostadslösa väntar på hyresrätter som slumpats bort, och de nyrika får flytta in i Ceaucescu-områden för segregerad överklass.
Länkar till Boëthius artikel i ETC här.
Besläktat: Här och Här och Här: Monbiot.
_______________________________________
*) Citat från Tony Judt:
"Todays Green Line buses are but a shadow of their predecessors. They
are owned and run by Arriva, the worst of the private companies now
responsible for providing train and bus services to British commuters,
at exorbitant prices." (Exorbitant = skyhöga).
Ur: The Memory Chalet.
onsdag 30 januari 2013
tisdag 29 januari 2013
När Marianne får mig att gråta
Tre dagar utan park är, för mig, som tre dagar utan knark, för någon annan.
Så att - äntligen. Sydvästlig vind som luftar in en annan årstid. Det lättar. Också för bofinken som hörs pröva en drill.
Jag går under svartbruna höga träd intill lakansgrå ängar och möter bara en enda konstig joggare som liksom dansar fram. Någon ny trend? Själv lufsar jag. Botar nackspärr med lufs och luft.
Jag hade tänkt skriva något här om programmet jag såg igår kväll med Marianne Lindberg De Geer. Men märkte att jag inte kunde skriva om det utan att gå händelserna i förväg. Det är ju som en liten happening på TV. Se den eller låt bli. För min del blev det en kovändning. Jag hade veckan innan bestämt mig för att "Konstkuppen" var ett alldeles omöjligt program, som gjort för att locka folk till konsten och samtidigt skrämma bort dem (oss). Och jag hade ingen lust att ännu en gång se Elisabet Olsson-Wallin göra altartavla av heliga bögar. Nuff is nuff.
Men så hamnade jag i Marianne Lindberg De Geers mer överraskande historia. Som tog sin utgångspunkt i en pappas självmord. Och gjorde det till en så allmänmänsklig företeelse. 252 personer hade, efter hennes fars död, tagit livet av sig i den lilla staden Köping, där hon växte upp. Mer kan jag inte berätta för då förstör jag "verket".
Men som sagt: För er som är övertygat anti hela program-idéen; försök göra som jag: Bara titta! Det finns en kärlek i just det här avsnittet, som går utöver konstens vanliga revir och attityder. En enkel och cool humanitet. Mariannes.
Så att - äntligen. Sydvästlig vind som luftar in en annan årstid. Det lättar. Också för bofinken som hörs pröva en drill.
Jag går under svartbruna höga träd intill lakansgrå ängar och möter bara en enda konstig joggare som liksom dansar fram. Någon ny trend? Själv lufsar jag. Botar nackspärr med lufs och luft.
Jag hade tänkt skriva något här om programmet jag såg igår kväll med Marianne Lindberg De Geer. Men märkte att jag inte kunde skriva om det utan att gå händelserna i förväg. Det är ju som en liten happening på TV. Se den eller låt bli. För min del blev det en kovändning. Jag hade veckan innan bestämt mig för att "Konstkuppen" var ett alldeles omöjligt program, som gjort för att locka folk till konsten och samtidigt skrämma bort dem (oss). Och jag hade ingen lust att ännu en gång se Elisabet Olsson-Wallin göra altartavla av heliga bögar. Nuff is nuff.
Men så hamnade jag i Marianne Lindberg De Geers mer överraskande historia. Som tog sin utgångspunkt i en pappas självmord. Och gjorde det till en så allmänmänsklig företeelse. 252 personer hade, efter hennes fars död, tagit livet av sig i den lilla staden Köping, där hon växte upp. Mer kan jag inte berätta för då förstör jag "verket".
Men som sagt: För er som är övertygat anti hela program-idéen; försök göra som jag: Bara titta! Det finns en kärlek i just det här avsnittet, som går utöver konstens vanliga revir och attityder. En enkel och cool humanitet. Mariannes.
söndag 27 januari 2013
När Ralph får mig att sväva
Nej da, det är inte alls som ni tror. Denne Ralph är inte min privata förnöjelse, utan allas vår Ralph. Ralph Gustafsson. Stor konstnär på orgel. Vilket han visade idag i Gustaf Vasa kyrka - som dessutom har en av Sveriges finaste orglar.
Konserten introducerades av Curt Carlsson; en av Sveriges Radios koncisa musikciceroner. Vi fick kortversionen om konserterna som ska pågå under vårterminen. Och jag satt i bänken och kände mig nyfiket lycklig, som om jag bytt till en bättre skola. Jag är nämligen ingen som helst fena på orgel ens som lyssnare - och min mest lärorika tid, på musikfolkhögskola, ligger långt borta i de värmländska dimmorna. Men där spelade å andra sidan, vår energiske rektor, Ingvar Sahlin, de mest ljuveliga fugor varje kväll, mest Bach, men säkert också Otto Olsson, som är i centrum av den här konsertserien.
Ändå måste man ju inleda med Bach; den stora glada förförelsen. Preludium och fuga i Ess-dur. Det tillrar loss och kompar fint den nybarocka höjdtrafiken av änglar och svävande Jesus och evangelister och tromp l´oeil- moln. Jag sitter med en åtta dagar gammal nackspärr och lyckas nästan glömma bort den medan jag svävar upp mot tredje kupolen och intet pågår i min hjärna utom musiken.
Otto Olssons orgelkompositioner har i mina öron en rätt saktmodig, lite protestantisk ton. Medan Bach leker graviterar Olsson in i långa tunnlar av allvarsamhet; ändå lyfter tonspråket hela tiden med hjälp av Ralph Gustafssons eklatanta begåvning: Hur han trollar med piporna, hur länge han låter en baston ligga och darra; hur mjukt och mystiskt han tonar ut ett pianissimo.
Och sen gör det mig inget att jag kan flumma loss på mina egna associationer: Detta är ett Credo, ett Jesus Kristus Vår Frälsare, och sist, Veni Creator Spiritus, Kom Skaparande Herre God, vilket inte stör mig alls, halvt kristnad som jag är. Men det jag hör i finalsatsen går utöver kyrkomusik; det är en otippad åder av nationalromantik. Jag ser täta svarta skogar, strimmor av blanka vatten, karga hedar och en myr med en enda älg som står och bligar helt stilla. Jag ser en vit tjärn och en brant med stora stenar. Allt flimrar förbi, och utgör en bättre resa - för mig - än till exempel den vilda sugande romantiken hos Sibelius. Men nog hör man att de två är samtida. Måste jag välja - Gud förbjude - tar jag den elegiska rälsbussen med Otto Olsson any day!
Tillfrågad om vad som var den viktigaste egenskapen för en kompositör och utövare av kyrkomusik svarade han: "Ödmjukhet".
I brist på bättre inspelningar ger jag er den här länken där Ralph Gustafsson spelar Otto Olssons Andante i E-dur.
(Nackspärr nu nästan överstånden).
Konserten introducerades av Curt Carlsson; en av Sveriges Radios koncisa musikciceroner. Vi fick kortversionen om konserterna som ska pågå under vårterminen. Och jag satt i bänken och kände mig nyfiket lycklig, som om jag bytt till en bättre skola. Jag är nämligen ingen som helst fena på orgel ens som lyssnare - och min mest lärorika tid, på musikfolkhögskola, ligger långt borta i de värmländska dimmorna. Men där spelade å andra sidan, vår energiske rektor, Ingvar Sahlin, de mest ljuveliga fugor varje kväll, mest Bach, men säkert också Otto Olsson, som är i centrum av den här konsertserien.
Ändå måste man ju inleda med Bach; den stora glada förförelsen. Preludium och fuga i Ess-dur. Det tillrar loss och kompar fint den nybarocka höjdtrafiken av änglar och svävande Jesus och evangelister och tromp l´oeil- moln. Jag sitter med en åtta dagar gammal nackspärr och lyckas nästan glömma bort den medan jag svävar upp mot tredje kupolen och intet pågår i min hjärna utom musiken.
Otto Olssons orgelkompositioner har i mina öron en rätt saktmodig, lite protestantisk ton. Medan Bach leker graviterar Olsson in i långa tunnlar av allvarsamhet; ändå lyfter tonspråket hela tiden med hjälp av Ralph Gustafssons eklatanta begåvning: Hur han trollar med piporna, hur länge han låter en baston ligga och darra; hur mjukt och mystiskt han tonar ut ett pianissimo.
Och sen gör det mig inget att jag kan flumma loss på mina egna associationer: Detta är ett Credo, ett Jesus Kristus Vår Frälsare, och sist, Veni Creator Spiritus, Kom Skaparande Herre God, vilket inte stör mig alls, halvt kristnad som jag är. Men det jag hör i finalsatsen går utöver kyrkomusik; det är en otippad åder av nationalromantik. Jag ser täta svarta skogar, strimmor av blanka vatten, karga hedar och en myr med en enda älg som står och bligar helt stilla. Jag ser en vit tjärn och en brant med stora stenar. Allt flimrar förbi, och utgör en bättre resa - för mig - än till exempel den vilda sugande romantiken hos Sibelius. Men nog hör man att de två är samtida. Måste jag välja - Gud förbjude - tar jag den elegiska rälsbussen med Otto Olsson any day!
Tillfrågad om vad som var den viktigaste egenskapen för en kompositör och utövare av kyrkomusik svarade han: "Ödmjukhet".
I brist på bättre inspelningar ger jag er den här länken där Ralph Gustafsson spelar Otto Olssons Andante i E-dur.
(Nackspärr nu nästan överstånden).
 |
| Orgeln i Gustaf Vasa kyrka, den av Otto Olsson ömt vårdade. |
torsdag 24 januari 2013
Godhetens (o)möjlighet
Någon säger i en dröm: "Jag tror inte på den goda människan längre".
Kanske hänger det samman med att jag under söndagen läste Göran Rosenbergs bok . "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Och kanske då särskilt på grund av hur han skildrar den judiske ghetto-kommendanten R. som inte såg någon annan väg än att kollaborera med nazisterna i en föreställning om att kunna skona vissa liv genom att offra andra. Jag citerar:
"Fäder och mödrar, ge mig era barn!" säger Chaim Rumkowski.
Hans vita hår är i oordning, hans kroppsrörelser långsamma, hans röst bruten, men hans ord kan inte missförstås och måste därför missförstås.
Han har fått order av tyskarna att utleverera ghettots minderåriga barn.
Ja, också ghettots gamla och sjuka ska han utleverera.
Minst 20.000 judar ska han utleverera".
Göran Rosenbergs förtvivlan är lågmäld. Han berättar sin historia lugnt, men så journalistiskt späckad med faktadetaljer att jag ibland inte ser människan för bara trän. Hans pappa och mamma. Förlorade i ett numerärt antal bortförda, ihjälgasade eller ivägforslade till slavarbete i krigsfabrikerna. Hans pappa och mamma som förälskat sig i varandra före kriget, och som av en oändlig slump sammanfördes igen, efter krigets slut. Göran Rosenberg hittar inget annat ord än "tur".
Om det fanns en gnutta godhet i den där lägertillvaron så var den beroende av att man hade en familjemedlem eller släkting på samma ställe, som kunde stötta en. Rosenbergs far hade sin äldre bror. Ett maktlöst men känslomässigt beskydd.
Men jag minns också hur Viktor Frankl beskrev en och annan jude i dessa läger som "smorda"; utvalda eller bara kapabla att motstå ondskan (jagandet efter bröd på andras bekostnad, efter värme och kläder, ibland för en kroppslig tjänst). Nu var det länge sedan jag läste den boken, över tjugo år sedan, men den där äldre mannen som Frankl beskrev, han som lyste med sin överlevande godhet i de mest fruktansvärda omständigheter står fortfarande för mig.
I den kristna-judiska tron, och annan monoteism, är godheten nedlagd i oss av en Gud, och vi kan bara vårda den eller förkasta den. I socialdemokratisk och socialliberal samhällsfilosofi tänker man sig att underlätta godheten genom att människorna inte har det alltför svårt. Bra så. Men när det riktigt svåra kommer är det ändå den där enskilde judiske mannens inre val det kommer att handla om.
Och när människor som fått allt; makt, pengar, svindyra bostäder, lyxmat, teknologi, tre bilar och åtta hundar,ännu har så långt till godheten att de bara fortsätter leta (icke-judiska och judiska) syndabockar: mexikanare, sjukskrivna, muslimer, feminister, socialister, homosexuella, fackanslutna, vet man att materiell välfärd inte hjälper någon själ att bli god (ex: Amerikanska högern och Putins Oligarki). Att Bill Gates och liknande filantroper finns utgör ju bara det stora undantaget från den jordiska överklassens egoism. Gates har godheten som marknadsföring skulle cynikern säga. Men det säger inte jag.
Tillhörigheten till makten genom en föga upplyst brölande mass-tanke, är och förblir godhetens motsats. Men när man har råd att vara riktigt korkad så är man gärna det. Kalla det egenintresse. Eller kannibal-egoism.
Det heter att man inte kan tala om goda och onda människor. I wonder. I alla fall; det är genom handlingar man märker godhet eller ondska. Hur många i vår omgivning, den privata eller politiska, litar vi på så till den grad att vi tror dem om att alltid, även i det svåraste läge, välja det rätta? Rosenberg berättar om hur hans far i fångenskapen möter en tidigare vän, Beno. I detta förtvivlans läger har han blivit tjock och välgödd. Hur?
När det gäller godhet kan man sällan leta utanför sin egen krets; finns den någonstans så börjar den där, även för oss som har Gandhi och Martin Luther King som förebilder. Och ingen av oss vet vad vi håller för, när ondskans axelmakter trycker upp oss mot en vägg. Självmord var en vanlig utväg vid tiden för judarnas bortforslande. Jag skulle nog valt det, om jag inte lyckats fly.
Hunger. Hunger. Hunger. Rosenberg skriver in bilden av en gammal man som står på en gata i ghettot med en liten pojke bredvid sig och ser ut att försöka sälja en lök. En lök. Jag minns Dostojevskij, någon av romanerna; där den allra fattigaste gamla gumman ger bort en lök. En rysk art av godhet som tiden gått hårt fram över.
----------------------------------------------
Och så här skrev blogg-kollegan Lennart Erling om Göran Rosenbergs bok.
Kanske hänger det samman med att jag under söndagen läste Göran Rosenbergs bok . "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Och kanske då särskilt på grund av hur han skildrar den judiske ghetto-kommendanten R. som inte såg någon annan väg än att kollaborera med nazisterna i en föreställning om att kunna skona vissa liv genom att offra andra. Jag citerar:
"Fäder och mödrar, ge mig era barn!" säger Chaim Rumkowski.
Hans vita hår är i oordning, hans kroppsrörelser långsamma, hans röst bruten, men hans ord kan inte missförstås och måste därför missförstås.
Han har fått order av tyskarna att utleverera ghettots minderåriga barn.
Ja, också ghettots gamla och sjuka ska han utleverera.
Minst 20.000 judar ska han utleverera".
Göran Rosenbergs förtvivlan är lågmäld. Han berättar sin historia lugnt, men så journalistiskt späckad med faktadetaljer att jag ibland inte ser människan för bara trän. Hans pappa och mamma. Förlorade i ett numerärt antal bortförda, ihjälgasade eller ivägforslade till slavarbete i krigsfabrikerna. Hans pappa och mamma som förälskat sig i varandra före kriget, och som av en oändlig slump sammanfördes igen, efter krigets slut. Göran Rosenberg hittar inget annat ord än "tur".
Om det fanns en gnutta godhet i den där lägertillvaron så var den beroende av att man hade en familjemedlem eller släkting på samma ställe, som kunde stötta en. Rosenbergs far hade sin äldre bror. Ett maktlöst men känslomässigt beskydd.
Men jag minns också hur Viktor Frankl beskrev en och annan jude i dessa läger som "smorda"; utvalda eller bara kapabla att motstå ondskan (jagandet efter bröd på andras bekostnad, efter värme och kläder, ibland för en kroppslig tjänst). Nu var det länge sedan jag läste den boken, över tjugo år sedan, men den där äldre mannen som Frankl beskrev, han som lyste med sin överlevande godhet i de mest fruktansvärda omständigheter står fortfarande för mig.
I den kristna-judiska tron, och annan monoteism, är godheten nedlagd i oss av en Gud, och vi kan bara vårda den eller förkasta den. I socialdemokratisk och socialliberal samhällsfilosofi tänker man sig att underlätta godheten genom att människorna inte har det alltför svårt. Bra så. Men när det riktigt svåra kommer är det ändå den där enskilde judiske mannens inre val det kommer att handla om.
Och när människor som fått allt; makt, pengar, svindyra bostäder, lyxmat, teknologi, tre bilar och åtta hundar,ännu har så långt till godheten att de bara fortsätter leta (icke-judiska och judiska) syndabockar: mexikanare, sjukskrivna, muslimer, feminister, socialister, homosexuella, fackanslutna, vet man att materiell välfärd inte hjälper någon själ att bli god (ex: Amerikanska högern och Putins Oligarki). Att Bill Gates och liknande filantroper finns utgör ju bara det stora undantaget från den jordiska överklassens egoism. Gates har godheten som marknadsföring skulle cynikern säga. Men det säger inte jag.
Tillhörigheten till makten genom en föga upplyst brölande mass-tanke, är och förblir godhetens motsats. Men när man har råd att vara riktigt korkad så är man gärna det. Kalla det egenintresse. Eller kannibal-egoism.
Det heter att man inte kan tala om goda och onda människor. I wonder. I alla fall; det är genom handlingar man märker godhet eller ondska. Hur många i vår omgivning, den privata eller politiska, litar vi på så till den grad att vi tror dem om att alltid, även i det svåraste läge, välja det rätta? Rosenberg berättar om hur hans far i fångenskapen möter en tidigare vän, Beno. I detta förtvivlans läger har han blivit tjock och välgödd. Hur?
När det gäller godhet kan man sällan leta utanför sin egen krets; finns den någonstans så börjar den där, även för oss som har Gandhi och Martin Luther King som förebilder. Och ingen av oss vet vad vi håller för, när ondskans axelmakter trycker upp oss mot en vägg. Självmord var en vanlig utväg vid tiden för judarnas bortforslande. Jag skulle nog valt det, om jag inte lyckats fly.
Hunger. Hunger. Hunger. Rosenberg skriver in bilden av en gammal man som står på en gata i ghettot med en liten pojke bredvid sig och ser ut att försöka sälja en lök. En lök. Jag minns Dostojevskij, någon av romanerna; där den allra fattigaste gamla gumman ger bort en lök. En rysk art av godhet som tiden gått hårt fram över.
----------------------------------------------
Och så här skrev blogg-kollegan Lennart Erling om Göran Rosenbergs bok.
onsdag 23 januari 2013
.jpg)
måndag 21 januari 2013
Kärlek (1)
Kärlek är när det börjar
brusa i rören
och man anar att det ska
gå läck någonstans och
översvämma hela
undervåningen.
brusa i rören
och man anar att det ska
gå läck någonstans och
översvämma hela
undervåningen.
lördag 19 januari 2013
Gustaf Fjaestad och Bo Larsson
Ja, alltså, när det nu är sådana här dagar som idag, så kan inte en gammal konstvetare hålla sig. Man måste utropa: Åh, som Gustaf Fjaestad! Fast, nej, jag höll mig. Jag har nog nästan slutat säga: Åh, Monet, eller: ser du, vilken Hammershøi-gata, vilka Hjertén-färger, vilken Bo Larsson-vinter, vilken Munch-måne över vattnet, etc. etc.
Eller sa jag det kanske i alla fall? Medan I och jag gick rundan vid Brunnsviken och alla björkarna stod i skiraste frost och solen sken på de kraftiga ekarna, och snön låg vit som i barndomen, och man blev kall igen, av en riktig vinter. Och gick in och tog en dubbel Cappucino, som var så god som den bara är när man fortfarande fryser lite.
Så, den som tycker Fjaestad är banal - har kanske "rätt". Men det ger jag katten i. Det banala hör också till livet. Och konsten. Nedan; en målning av Bo Larsson från vår stad: Katarina södra, Vinter. Det skiljer i runda slängar 100 år mellan de här två målningarna.
fredag 18 januari 2013
Grammisnominerad
Grammis!! Men det är inte jag som är nominerad, vilket inte ens mina bästa vänner hade hoppats på. Jag sjunger visserligen skitbra (hör det!) men spelar inte ett enda instrument förutom latent trumma som var mindre latent i tjugoårsåldern.
En som spelar potent och inte latent är min gudson Arild. Nu Grammis-nominerad som producent (i den korrlösa DN benämnd Arvid). Han - liksom guddottern Mira - har gått länge i den alltid lika prisvärda svenska musikskolan. Han har spelat i ett par olika band, och han spelade piano på min 50-årsfest. Han är överhuvudtaget en sådan star quality person att jag blir glad varje gång jag ser honom lysa. Som idag när vi möttes vid sjön, och han hade sin lilla dotter med sig i framvagnen på sin cykel.
En rök av dimma stod över isen, medan vi samtalade i den ännu klara solen. Arild på väg hem från sina studier i psykologi; Tredje året nu och jätteintressant med de första egna klienterna.
Alltså - apropå egna barn och andras ungar - andras går lika bra, ja, nästan bättre för en del människor. Visserligen ville jag alltid ha barn med mina mest älskade karlar men när det nu inte blev så är det bra så här. Jag gillar inte tjatet om allas rätt till barn via det mest egendomliga omvägar över anonym sperma och andras livmödrar och sånt. Mycket bättre att bara få andras barn - och att de dessutom råkar vara två så djupt begåvade, mångsidiga ess som Arild och Mira, en musiker och psykolog, en musiker och doktorand. I´m with you all the way!
Själv ser jag fram emot att bli Augustnominerad sisådär vid 75-80. Och att gudbarnen hurrar, och hurrar hur som. Bara jag blir 80. Så som jag hurrat då och då utan andra prestationer än att de fyllt år. Vad fint det där är - att bara fira att någon ÄR.
Arild näst längst till höger, med musiker ur bandet Little Dragon.
En som spelar potent och inte latent är min gudson Arild. Nu Grammis-nominerad som producent (i den korrlösa DN benämnd Arvid). Han - liksom guddottern Mira - har gått länge i den alltid lika prisvärda svenska musikskolan. Han har spelat i ett par olika band, och han spelade piano på min 50-årsfest. Han är överhuvudtaget en sådan star quality person att jag blir glad varje gång jag ser honom lysa. Som idag när vi möttes vid sjön, och han hade sin lilla dotter med sig i framvagnen på sin cykel.
En rök av dimma stod över isen, medan vi samtalade i den ännu klara solen. Arild på väg hem från sina studier i psykologi; Tredje året nu och jätteintressant med de första egna klienterna.
Alltså - apropå egna barn och andras ungar - andras går lika bra, ja, nästan bättre för en del människor. Visserligen ville jag alltid ha barn med mina mest älskade karlar men när det nu inte blev så är det bra så här. Jag gillar inte tjatet om allas rätt till barn via det mest egendomliga omvägar över anonym sperma och andras livmödrar och sånt. Mycket bättre att bara få andras barn - och att de dessutom råkar vara två så djupt begåvade, mångsidiga ess som Arild och Mira, en musiker och psykolog, en musiker och doktorand. I´m with you all the way!
Själv ser jag fram emot att bli Augustnominerad sisådär vid 75-80. Och att gudbarnen hurrar, och hurrar hur som. Bara jag blir 80. Så som jag hurrat då och då utan andra prestationer än att de fyllt år. Vad fint det där är - att bara fira att någon ÄR.
Arild näst längst till höger, med musiker ur bandet Little Dragon.
torsdag 17 januari 2013
Gryning med Beth Orton
Här en länk till en annan fin Orton-låt: Roll The Dice.Vi tar den här också: It´s not the spotlight.
onsdag 16 januari 2013
Kierkegaardcitat - någorlunda nyöversatt
Eftersom Subjektiviteten
är Sanningen, måste Sanningens karaktär implicera ett uttryck för motsättningen
till det objektiva, en erinring av nämnda*) vägskäl, och detta uttryck kommer
samtidigt att ange det innersta livets kraft. Här är en sådan definition på
Sanning: den objektiva ovissheten, fasthållen med den mest lidelsefulla inre
uppmärksamhet, är Sanningen, den högsta Sanning som finns för en existens. Där
vägen viker av (och var det sker låter sig inte objektivt fastställas, eftersom
just det är Subjektiviteten), blir den objektiva kunskapen satt åt sidan. Objektivt har man då bara ovissheten, men just detta skärper det inre livets
oändliga passion, och Sanningen är just detta risktagande; att med oändlighetens lidelse
välja det objektivt ovissa.
Ur:
Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, 1846
*) tidigare i texten.
Vi tar ett citat till, som har den fördelen att det inte behöver översättas:
"Kälkborgerligheten är andefattigdom, determinism och fatalism är andlig förtvivlan, men andefattigdom är också förtvivlan. (...) Fantasilös som kälkborgaren alltid är, lever denne i ett visst trivialt koncentrat av erfarenheter, om hur det går till, vad som är möjligt, vad som brukar ske, oavsett om denne är öltappare eller statsminister"
Citerat ur: Kierkegaard i vår tid, av Ingmar Simonsson. Utgiven på Themis förlag.
Ur:
Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, 1846
*) tidigare i texten.
 |
| Målning av Gustave Caillebotte ; Rondell, Boulevard Haussmann, Paris, ca 1840. |
"Kälkborgerligheten är andefattigdom, determinism och fatalism är andlig förtvivlan, men andefattigdom är också förtvivlan. (...) Fantasilös som kälkborgaren alltid är, lever denne i ett visst trivialt koncentrat av erfarenheter, om hur det går till, vad som är möjligt, vad som brukar ske, oavsett om denne är öltappare eller statsminister"
Citerat ur: Kierkegaard i vår tid, av Ingmar Simonsson. Utgiven på Themis förlag.
tisdag 15 januari 2013
Martin Luther King - till minne
Häromkvällen såg jag i Svt en film om Martin Luther King och den svarta medborgarrättsrörelsen. (Tyvärr går den inte i repris).
Den som inte fortfarande böjer sitt hjärta för den mannen har inget hjärta. När man ser honom i det historiska "I have a dream"-talet blir alla andra motherfuckers of politicians väldigt små. Jag känner mig rätt liten själv. Fast på ett bra sätt.
Och underligt nog har Martin Luther Kings insats någon sorts awesome koppling till Kierkegaard-citatet i förrgår. Men hur - får ni själva fundera på. I a´int no preacher.
Den här lilla biografin nedan får duga som påminnelse om en stor god man. Det som däremot inte är riktigt sant i storyn är att den kamp han tjänade är över. Det är den inte. Varken för de svarta, eller mexikanerna, eller indianerna, kvinnorna, de fattiga barnen, de husvilla och arma. But I a´int no preacher. Tyvärr.
">
Den som inte fortfarande böjer sitt hjärta för den mannen har inget hjärta. När man ser honom i det historiska "I have a dream"-talet blir alla andra motherfuckers of politicians väldigt små. Jag känner mig rätt liten själv. Fast på ett bra sätt.
Och underligt nog har Martin Luther Kings insats någon sorts awesome koppling till Kierkegaard-citatet i förrgår. Men hur - får ni själva fundera på. I a´int no preacher.
Den här lilla biografin nedan får duga som påminnelse om en stor god man. Det som däremot inte är riktigt sant i storyn är att den kamp han tjänade är över. Det är den inte. Varken för de svarta, eller mexikanerna, eller indianerna, kvinnorna, de fattiga barnen, de husvilla och arma. But I a´int no preacher. Tyvärr.
">
söndag 13 januari 2013
Kierkegaard om Subjektiviteten
Ett Kierkegaard-citat man ska akta sig för att glömma i Beräkningens Tid:
Når Subjektiviteten er Sandheden, maa Sandhedens Bestemmelse tillige indeholde i sig et Udtryk for Modsætningen til Objektiviteten, en Erindring fra hiint Veiskille, og dette Udtryk angiver da tillige Inderlighedens Spændstighed. Her er en saadan Definition paa Sandhed: den objektive Uvisdhed, fastholdt i den meest lidenskabelige Inderligheds Tilegnelse, er Sandheden, den høieste Sandhed der er for en Existerende. Der hvor Veien svinger af (og hvor det er, lader sig ikke objektivt sige, da det netop er Subjektiviteten), bliver den objektive Viden sat i Bero. Objektivt har han da kun Uvisheden, men netop dette strammer Inderlighedens uendelige Lidenskab, og Sandheden er netop dette Vovestykke, med Uendelighedens Lidenskap at vælge det objektivt Uvisse.
Utan att lova något: Jag ska försöka återkomma till denna tanke, när jag har tid och klokhet över.
Och kanske översätta, men det behövs väl inte?
Bara ett litet exempel: "Der hvor Veien svinger af...bliver den objektive Viden sat i Bero".
Där Vägen tar av...kommer den objektiva Kunskapen att bli satt åt sidan...(bordlagd, uppskjuten, oviktig).
Når Subjektiviteten er Sandheden, maa Sandhedens Bestemmelse tillige indeholde i sig et Udtryk for Modsætningen til Objektiviteten, en Erindring fra hiint Veiskille, og dette Udtryk angiver da tillige Inderlighedens Spændstighed. Her er en saadan Definition paa Sandhed: den objektive Uvisdhed, fastholdt i den meest lidenskabelige Inderligheds Tilegnelse, er Sandheden, den høieste Sandhed der er for en Existerende. Der hvor Veien svinger af (og hvor det er, lader sig ikke objektivt sige, da det netop er Subjektiviteten), bliver den objektive Viden sat i Bero. Objektivt har han da kun Uvisheden, men netop dette strammer Inderlighedens uendelige Lidenskab, og Sandheden er netop dette Vovestykke, med Uendelighedens Lidenskap at vælge det objektivt Uvisse.
Utan att lova något: Jag ska försöka återkomma till denna tanke, när jag har tid och klokhet över.
Och kanske översätta, men det behövs väl inte?
Bara ett litet exempel: "Der hvor Veien svinger af...bliver den objektive Viden sat i Bero".
Där Vägen tar av...kommer den objektiva Kunskapen att bli satt åt sidan...(bordlagd, uppskjuten, oviktig).
Ispremiär
Nej, ingen av oss dansar isdans. Och jag har inte ens åkt långfärdsskridskor på många år. Men idag var det klar sol över frisk snö. Några åkte skridskor med segel. Själva tultade vi över isen för första gången i vinter. Ett stadigt pulsande som på något vis sätter hela årstiden i kroppen på en nordbo. Man gissar att det håller när alla andra är ute och så går man över, oförfärat.
Först solgator, med långa blå skuggor över snön. Och medan solen går ner en alltmer violettrosa himmel. Längst bort i änden av sjön en skogshöjd i dimmigt turkosblått. Kyla och trötthet förglömmer sig i skönheten. De heta temperamenten svalnar, de tröga får upp ångan. Ja, man kan säga att ett snölandskap funkar som en motvikt mot alla överdrifter. Kinderna rodnar, den medhavda frukten kommer väl till pass. Så här enkelt ska det vara - på en ispremiär. Best things in life are free.
Inte min bild, lånad från AB, som fått från läsare. Free?
Först solgator, med långa blå skuggor över snön. Och medan solen går ner en alltmer violettrosa himmel. Längst bort i änden av sjön en skogshöjd i dimmigt turkosblått. Kyla och trötthet förglömmer sig i skönheten. De heta temperamenten svalnar, de tröga får upp ångan. Ja, man kan säga att ett snölandskap funkar som en motvikt mot alla överdrifter. Kinderna rodnar, den medhavda frukten kommer väl till pass. Så här enkelt ska det vara - på en ispremiär. Best things in life are free.
torsdag 10 januari 2013
Om skatter och skulder (2)
Häromdagen när jag skrev om skatter refererade jag i stort sett till exempel i min omgivning, min pappa, min man, 70-80-90-tal. En tid då dessa rejäla inkomstagare inte sneglade på hur de skulle kunna dribbla undan skatt eller dra sig ur ett fungerande samhälle. Ingen jag kände tänkte i de banorna.
Det fanns nämligen ett fungerande samhälle. Tågen gick. Sjukhusen var inte ofta överbelagda. I skolorna fanns både kuratorer och psykologer för barn med problem. De gamla serverades inte mat i svarta plasttallrikar och pendeltågen gick, snöröjningen fungerade, eleverna skickade inte SMS under lektionerna och personaltätheten på vårdhemmen var okej.
I stort sett tror jag vi kände att vi rent socialpolitiskt bodde i ett bra land. Vi hade också en viss naivitet angående de många smarta som ständigt skruvat undan pengar från samhället, därför att de då, som nu (men mycket mera nu) kunde trixen, avdragsmacklet.
Om jag nu ser tillbaka på det finner jag det orättvist: Varför skulle min pappa, som aldrig ärvt en förmögenhet, som skaffade allting själv, som enbart genom sitt eget arbete fick den relativt höga lön han fick - varför skulle han betala mer i skatt, procentuellt sett, än bolagsgubbar, banker, slottsägare, exportindustrier? Varför skulle så mycket mer av hans inkomster på produktivt arbete tillfalla samhället; när någon aktiekille som bara gjorde pengar av pengar kom undan med så lite skatt? Och så är det fortfarande, fast tio resor värre. Jag tror till och med den stridbare Viggo Cavling, som inte alls är vänster, beskrivit det horribla i hur lite som återbördas till samhället av dessa snitsare som bara flyttar pengar. I alla fall tycker vi lika illa om finansvärldens glupska manipulationer.
The best way to rob a bank is to own one, som en amerikansk författare uttryckt det. Riktigt så långt har det inte gått här. Men orättvisor som liknar maffiasystem är för mig en stark grund till översyn av skattesystemet; Detta att de som äger och gamblar alltid kan fiffla är ett överhängande samhällsproblem - inte det faktum att några trötta småbarnsföräldrar som haft en vaknatt för mycket wabbar ett par dagar till, eller att en cancersjuk inte söker jobb på minuten, eller att en arbetslös dansare inte omedelbart ställer om till Securitasvakt. Det är peanuts.
Jag Saxar och länkar till några av Johan Ehrenbergs artiklar:
"Det finns tre grundläggande problem med det nuvarande skattesystemet.
För det första är det i stort sett bara arbete och konsumtion som beskattas. Av de totala skatteintäkterna kommer 91 procent från skatt på arbete (inkl. pensioner) och konsumtion. Skatten på företag svarar för 6 procent av skatteinkomsterna och skatten på kapitalinkomster för 3 procent. Det här beror inte på att företagens vinster och kapitalinkomsterna är små. Det beror på att skatterna på dessa är låga. Arbete och konsumtion beskattas till 57 procent, kapitalinkomster till 21 procent och företagsvinster till 10 procent.
Man kan därför bli förvånad över den energi borgerliga ekonomer och politiker lägger ner på att sänka och ta bort just skatterna på kapital och företag. Sammantaget är det ju inte en så stor börda dessa bär. Orsaken är nog att dessa skatter (trots att de är små) är de enda som enbart drabbar de rika i samhället. "
Om sänkta bolagsskatters icke-betydelse för alla utom bolagen skriver Johan Ehrenberg vidare här.
Den konstiga frågan om statsskulder skriver han om här och berättar om varför man vill få oss att tro att statskulderna är otäcka, och att vi "folket" måste få en ny svångremspolitik, färre sjuksängar, och noll säger noll klimatlösningar: Återigen för att rädda de 10% oresonligt rika i världen från sitt ansvar.
"Alla statsskulder beror nämligen på samma sak. Staterna har sänkt skatterna, tagit bort regleringar och privatiserat verksamheter. Summan har blivit att man får in mindre pengar än man behöver för att klara verksamheter och investeringar. Därför ”sparar man”. Det vill säga försämrar välfärd, löner och trygghet. Det enda man aldrig sparar på är stöd till finansföretagen och köp från vapenindustrin."
(ETC 14.12.12)
Det fanns nämligen ett fungerande samhälle. Tågen gick. Sjukhusen var inte ofta överbelagda. I skolorna fanns både kuratorer och psykologer för barn med problem. De gamla serverades inte mat i svarta plasttallrikar och pendeltågen gick, snöröjningen fungerade, eleverna skickade inte SMS under lektionerna och personaltätheten på vårdhemmen var okej.
I stort sett tror jag vi kände att vi rent socialpolitiskt bodde i ett bra land. Vi hade också en viss naivitet angående de många smarta som ständigt skruvat undan pengar från samhället, därför att de då, som nu (men mycket mera nu) kunde trixen, avdragsmacklet.
Om jag nu ser tillbaka på det finner jag det orättvist: Varför skulle min pappa, som aldrig ärvt en förmögenhet, som skaffade allting själv, som enbart genom sitt eget arbete fick den relativt höga lön han fick - varför skulle han betala mer i skatt, procentuellt sett, än bolagsgubbar, banker, slottsägare, exportindustrier? Varför skulle så mycket mer av hans inkomster på produktivt arbete tillfalla samhället; när någon aktiekille som bara gjorde pengar av pengar kom undan med så lite skatt? Och så är det fortfarande, fast tio resor värre. Jag tror till och med den stridbare Viggo Cavling, som inte alls är vänster, beskrivit det horribla i hur lite som återbördas till samhället av dessa snitsare som bara flyttar pengar. I alla fall tycker vi lika illa om finansvärldens glupska manipulationer.
The best way to rob a bank is to own one, som en amerikansk författare uttryckt det. Riktigt så långt har det inte gått här. Men orättvisor som liknar maffiasystem är för mig en stark grund till översyn av skattesystemet; Detta att de som äger och gamblar alltid kan fiffla är ett överhängande samhällsproblem - inte det faktum att några trötta småbarnsföräldrar som haft en vaknatt för mycket wabbar ett par dagar till, eller att en cancersjuk inte söker jobb på minuten, eller att en arbetslös dansare inte omedelbart ställer om till Securitasvakt. Det är peanuts.
Jag Saxar och länkar till några av Johan Ehrenbergs artiklar:
"Det finns tre grundläggande problem med det nuvarande skattesystemet.
För det första är det i stort sett bara arbete och konsumtion som beskattas. Av de totala skatteintäkterna kommer 91 procent från skatt på arbete (inkl. pensioner) och konsumtion. Skatten på företag svarar för 6 procent av skatteinkomsterna och skatten på kapitalinkomster för 3 procent. Det här beror inte på att företagens vinster och kapitalinkomsterna är små. Det beror på att skatterna på dessa är låga. Arbete och konsumtion beskattas till 57 procent, kapitalinkomster till 21 procent och företagsvinster till 10 procent.
Man kan därför bli förvånad över den energi borgerliga ekonomer och politiker lägger ner på att sänka och ta bort just skatterna på kapital och företag. Sammantaget är det ju inte en så stor börda dessa bär. Orsaken är nog att dessa skatter (trots att de är små) är de enda som enbart drabbar de rika i samhället. "
Om sänkta bolagsskatters icke-betydelse för alla utom bolagen skriver Johan Ehrenberg vidare här.
Den konstiga frågan om statsskulder skriver han om här och berättar om varför man vill få oss att tro att statskulderna är otäcka, och att vi "folket" måste få en ny svångremspolitik, färre sjuksängar, och noll säger noll klimatlösningar: Återigen för att rädda de 10% oresonligt rika i världen från sitt ansvar.
"Alla statsskulder beror nämligen på samma sak. Staterna har sänkt skatterna, tagit bort regleringar och privatiserat verksamheter. Summan har blivit att man får in mindre pengar än man behöver för att klara verksamheter och investeringar. Därför ”sparar man”. Det vill säga försämrar välfärd, löner och trygghet. Det enda man aldrig sparar på är stöd till finansföretagen och köp från vapenindustrin."
(ETC 14.12.12)
onsdag 9 januari 2013
Att inte behöva vägra Facebook.
Därför att man aldrig varit och aldrig tänkt sig att vara på Facebook.
Kan det vara något att följa? För ett privatliv.
Utan soc.med-revolution?
Face-book är skrämmande som en jättestor bläckfisk.
Att inte kunna hindra sina barn från att exhibera sina liv där
är dock ett större samhällsproblem än själva Facebook.
Allt som finns måste man inte använda. Varken T-sprit eller thinner eller heroin
eller porr eller andras skandaler eller webcam. Eller Face-book. Eller näthat.
Vi kommer att få en Face-book-avvänjnings-generation.
Kan det vara något att följa? För ett privatliv.
Utan soc.med-revolution?
Face-book är skrämmande som en jättestor bläckfisk.
Att inte kunna hindra sina barn från att exhibera sina liv där
är dock ett större samhällsproblem än själva Facebook.
Allt som finns måste man inte använda. Varken T-sprit eller thinner eller heroin
eller porr eller andras skandaler eller webcam. Eller Face-book. Eller näthat.
Vi kommer att få en Face-book-avvänjnings-generation.
tisdag 8 januari 2013
Om skatter och kriser
Själv har jag nog aldrig betalat mer än 30-33% i skatt. Men jag har ändå varit med och betalat för dagis, skolor, fritidsgårdar och barnläkare, som jag aldrig haft några egna barn till. Min pappa betalade, på höjden av sin karriär, 65% i skatt. Det gjorde säkert även min man under en tid, på det som med dagens mått mätt måste ha varit miljoninkomster. Jag hörde aldrig någon av dem klaga.
Efter pappas stroke var han tvungen att sälja av en del av vår lantegendom, som vi barn förstås gärna skulle behållit. Ingen av oss surade då. Pappa hade varit allvarligt sjuk.
Även min man blev senare allvarligt sjuk, i cancer. Jag känner mig övertygad om att de båda redan betalat många gånger om för den vård de då kunde få. Samt för mycket annat. Det finns ett samhälle - Mrs Thatcher.
Pappa och mamma reste några år senare ner för en skön vinter på spanska solkusten. Pappa blev snabbt uttråkad. Intressantaste sällskapet var en fåraherde och hans flock helt nära huset där de bodde, samt Alice Babs.
Andra svenskar spelade bridge, golf och hatade Palme. Den återkommande konversationen bland de utflyttade svenskarna var skatterna i det hemska sosselandet. Pappa hade onekligen haft intressantare samtal i sitt liv. De åkte aldrig dit igen.
Självgodheten hos dessa utlandssvenskar var stor. Kanske skulle de trivas bättre i ett Sverige där plånboksfrågor blivit snart sagt monopolistiskt debattämne i politiken. Noll visioner. Men får pensionärerna en hundring mer i månaden? Blir jobbskatteavdraget 2000 mer i månaden för en IT-kille? Vilka är det som hela tiden vinner på skattesänkningar?
Frågan som sällan hörs är: Hur mycket höjs läkaravgifter, tandvård, dagistaxor, hyror och utbildningskostnader samtidigt? Vilka barn ska få gå utan skolmat? Vem gapar girigt över den stora rouletten om utförsäljningar, avknoppningar och julrea på statlig/kommunal egendom? Vem vinner på att man slumpar allmännyttans bostäder till folk som flyttar ut och in med några års mellanrum, bullrar och bångar, och stadigt gör högre vinster från hus som hela svenska folket en gång betalat för? Vem gör en privat skuldkarriär i förhoppningen om att tillhöra den nya monetära uppkomlingsklassen?
*
Som sagt, jag hörde aldrig min pappa eller min man klaga på sina höga skatter. Men de var ju också socialdemokrater på den tiden. Pappa gick bredvid Palme i demonstration mot Vietnamkriget. Mamma var med i socialdemokratiska kulturarbetarna. De visste var de hade sin solidaritet. Ett ord som knappt finns längre. Vi har sålt våra sjukhus, apotek, vårdcentraler, skolor, förskolor till underpris i många år, inte bara genom alliansens flumliberala utförsäljningsiver, Göran Persson var med på tåget, och kanske även Kjell Olof Feldt, och Stefan Löfven ser ut att foga sig. Vi har också ett konservativ-liberalt avdragssystem där vissa rika företag kan nolltaxera, samt skriva av renovering på sina gods och gårdar. Andra skatter går till riskkapitalisterna på Capio och andra megalomana storeuropeiska företag, som med skattemedel idkar handel med sjukhus ungefär som om det vore skokartonger. De tar våra redan skattade pengar till sig och förökar sin privata egendom. De undgår så mycket skatt som möjligt genom otransparenta överföringar via skalbolag och annat. Plonk! Sju miljarder till på Jersey Islands.
Vi befinner oss nu i närheten av det grekerna måste ha känt i femtio år: Våra stora redare, jordägare och byggherrar betalar knappt någon skatt på sina miljardinkomster; så varför ska jag Kostas, arma taxichaufför, med fru och barn och gamla mamma att försörja, betala skatt? Så sjunker samhällsmoralen, så blir skatt någonting som arbetare känner sig lurade av för att de får så lite över, och de stormrika känner sig missnöjda med, för att de inte kan behålla, kontrollera och vidga sina imperier ännu mer. Den republikanska högern i USA vittnar om den saken. Man vill ha en köpt politik för dem som har råd att köpa en regering. Förhoppningsvis kan den egoismen inte helt genomföras. Inte heller här.
Jag länkar, med en dåres envishet, till Robert Reich. Samt till Paul Krugman, som skriver om varför en kris som den grekiska - och många andra - inte i första hand kan besvaras med statsfinansiell stränghet, aka snålhet.
"European leaders, having created Depression-level suffering in debtor countries without restoring financial confidence, still insist that the answer is even more pain." (Krugman).
Målning: Masaccio, Skattepenningen (detalj) cirka 1425. Santa Maria del Carmine, Florens.
Tillägg: Den här kommentaren till Krugmans artikel var så uppmuntrande att jag tar med den; direkt från Sydney:
"A good illustration of Mr Krugman's point is Australia.
In 2008 the Australian Treasury calculated the projected hole in the economy - apparently to the last dollar. The Federal government took Treasury's advice and immediately threw cash at that projected hole.
Wasting no time it posted $1000 checks to Australian households with a request that the recipients 'spend the money NOW, no questions asked but whatever you do PLEASE DO NOT SAVE IT nor use it to pay down debt. '
It then gave every school in Australia - public and private - cash for new buildings with the proviso that the work commence in 2009. The government was not worried about receipts or strict stimulus accounting, it just took it as read that there would be waste but that was correctly deemed insignificant to the task at hand.
Tax cuts were not included in the stim as they have a low stimulatory effect.
What happened? No recession and Australia's Federal Budget will be the first in the OECD to return a surplus."
Må det fortsätta så, trots bränderna.
Efter pappas stroke var han tvungen att sälja av en del av vår lantegendom, som vi barn förstås gärna skulle behållit. Ingen av oss surade då. Pappa hade varit allvarligt sjuk.
Även min man blev senare allvarligt sjuk, i cancer. Jag känner mig övertygad om att de båda redan betalat många gånger om för den vård de då kunde få. Samt för mycket annat. Det finns ett samhälle - Mrs Thatcher.
Pappa och mamma reste några år senare ner för en skön vinter på spanska solkusten. Pappa blev snabbt uttråkad. Intressantaste sällskapet var en fåraherde och hans flock helt nära huset där de bodde, samt Alice Babs.
Andra svenskar spelade bridge, golf och hatade Palme. Den återkommande konversationen bland de utflyttade svenskarna var skatterna i det hemska sosselandet. Pappa hade onekligen haft intressantare samtal i sitt liv. De åkte aldrig dit igen.
Självgodheten hos dessa utlandssvenskar var stor. Kanske skulle de trivas bättre i ett Sverige där plånboksfrågor blivit snart sagt monopolistiskt debattämne i politiken. Noll visioner. Men får pensionärerna en hundring mer i månaden? Blir jobbskatteavdraget 2000 mer i månaden för en IT-kille? Vilka är det som hela tiden vinner på skattesänkningar?
Frågan som sällan hörs är: Hur mycket höjs läkaravgifter, tandvård, dagistaxor, hyror och utbildningskostnader samtidigt? Vilka barn ska få gå utan skolmat? Vem gapar girigt över den stora rouletten om utförsäljningar, avknoppningar och julrea på statlig/kommunal egendom? Vem vinner på att man slumpar allmännyttans bostäder till folk som flyttar ut och in med några års mellanrum, bullrar och bångar, och stadigt gör högre vinster från hus som hela svenska folket en gång betalat för? Vem gör en privat skuldkarriär i förhoppningen om att tillhöra den nya monetära uppkomlingsklassen?
*
Som sagt, jag hörde aldrig min pappa eller min man klaga på sina höga skatter. Men de var ju också socialdemokrater på den tiden. Pappa gick bredvid Palme i demonstration mot Vietnamkriget. Mamma var med i socialdemokratiska kulturarbetarna. De visste var de hade sin solidaritet. Ett ord som knappt finns längre. Vi har sålt våra sjukhus, apotek, vårdcentraler, skolor, förskolor till underpris i många år, inte bara genom alliansens flumliberala utförsäljningsiver, Göran Persson var med på tåget, och kanske även Kjell Olof Feldt, och Stefan Löfven ser ut att foga sig. Vi har också ett konservativ-liberalt avdragssystem där vissa rika företag kan nolltaxera, samt skriva av renovering på sina gods och gårdar. Andra skatter går till riskkapitalisterna på Capio och andra megalomana storeuropeiska företag, som med skattemedel idkar handel med sjukhus ungefär som om det vore skokartonger. De tar våra redan skattade pengar till sig och förökar sin privata egendom. De undgår så mycket skatt som möjligt genom otransparenta överföringar via skalbolag och annat. Plonk! Sju miljarder till på Jersey Islands.
Vi befinner oss nu i närheten av det grekerna måste ha känt i femtio år: Våra stora redare, jordägare och byggherrar betalar knappt någon skatt på sina miljardinkomster; så varför ska jag Kostas, arma taxichaufför, med fru och barn och gamla mamma att försörja, betala skatt? Så sjunker samhällsmoralen, så blir skatt någonting som arbetare känner sig lurade av för att de får så lite över, och de stormrika känner sig missnöjda med, för att de inte kan behålla, kontrollera och vidga sina imperier ännu mer. Den republikanska högern i USA vittnar om den saken. Man vill ha en köpt politik för dem som har råd att köpa en regering. Förhoppningsvis kan den egoismen inte helt genomföras. Inte heller här.
Jag länkar, med en dåres envishet, till Robert Reich. Samt till Paul Krugman, som skriver om varför en kris som den grekiska - och många andra - inte i första hand kan besvaras med statsfinansiell stränghet, aka snålhet.
"European leaders, having created Depression-level suffering in debtor countries without restoring financial confidence, still insist that the answer is even more pain." (Krugman).
Målning: Masaccio, Skattepenningen (detalj) cirka 1425. Santa Maria del Carmine, Florens.
Tillägg: Den här kommentaren till Krugmans artikel var så uppmuntrande att jag tar med den; direkt från Sydney:
"A good illustration of Mr Krugman's point is Australia.
In 2008 the Australian Treasury calculated the projected hole in the economy - apparently to the last dollar. The Federal government took Treasury's advice and immediately threw cash at that projected hole.
Wasting no time it posted $1000 checks to Australian households with a request that the recipients 'spend the money NOW, no questions asked but whatever you do PLEASE DO NOT SAVE IT nor use it to pay down debt. '
It then gave every school in Australia - public and private - cash for new buildings with the proviso that the work commence in 2009. The government was not worried about receipts or strict stimulus accounting, it just took it as read that there would be waste but that was correctly deemed insignificant to the task at hand.
Tax cuts were not included in the stim as they have a low stimulatory effect.
What happened? No recession and Australia's Federal Budget will be the first in the OECD to return a surplus."
Må det fortsätta så, trots bränderna.
söndag 6 januari 2013
Strålande
En vacker vinterdag - så som vi musiska själar vill ha den. För att inte tala om kropparna. Som äntligen slapp halka fram över isgator. Som kunde se upp och in bland de fantastiska träden, höga bokar, mot en disig ljus himmel. Som fann att livet var skönt. Frost i björkarna, frostkristaller över hela den stora ängen. Långfärdsåkare ute på isen. Ett löfte om vårvinter.
Ibland behövs så lite. En dags lätthet, samtal med en kärleksfull vän, en viss sorts musik. Att luftföroreningarna i Stockholm, vad beträffar otäcka partiklar från gatan, har minskat, på grund av dubbdäcksförbudet. Strålande. Att det känns lättare att andas därför att tretusen bilar fortfarande är på semester. Att det finns några som fattar att less is more, och att det är enda vägen för att vår kära natur, barn, djur och egna släktled ska kunna överleva. Monbiot skriver här, och manar till mer allvar: "In 2012 governments turned their backs on the living planet, demonstrating that no chronic problem, however grave, will take priority over an immediate concern, however trivial." Det är ingen tröstetext; det ljusa ligger helt och hållet i motståndet.
Och så läser jag om igen Musil och Stendahl, samt en bok som jag inte tror någon av er andra har läst. Den tar mig till en helt annan del av världen och ännu en förståelse av människolivets komplexitet. Återkommer om några dar.
Be happy!
Axel Sjöberg; motiv från Sandhamn, 1906.
Ibland behövs så lite. En dags lätthet, samtal med en kärleksfull vän, en viss sorts musik. Att luftföroreningarna i Stockholm, vad beträffar otäcka partiklar från gatan, har minskat, på grund av dubbdäcksförbudet. Strålande. Att det känns lättare att andas därför att tretusen bilar fortfarande är på semester. Att det finns några som fattar att less is more, och att det är enda vägen för att vår kära natur, barn, djur och egna släktled ska kunna överleva. Monbiot skriver här, och manar till mer allvar: "In 2012 governments turned their backs on the living planet, demonstrating that no chronic problem, however grave, will take priority over an immediate concern, however trivial." Det är ingen tröstetext; det ljusa ligger helt och hållet i motståndet.
Och så läser jag om igen Musil och Stendahl, samt en bok som jag inte tror någon av er andra har läst. Den tar mig till en helt annan del av världen och ännu en förståelse av människolivets komplexitet. Återkommer om några dar.
Be happy!
Axel Sjöberg; motiv från Sandhamn, 1906.
fredag 4 januari 2013
Årets första goda nyhet - och den dåliga
Protester mot sjukvårdens tilltagande privatisering - i Madrid. Bilden säger inte så mycket, men texten från Fria Tidningen gör det. Motstånd från stora grupper av läkare och annan sjukvårdspersonal har pågått länge.
Bra!
Och säger det här er något?
"Det svenska vårdföretaget Capio köpte 2005 tolv spanska sjukhus och en rad vårdcentraler för drygt tre miljarder kronor. 2011 sålde Capio sin spanska enhet för omkring åtta miljarder kronor."
Bra!
Och säger det här er något?
"Det svenska vårdföretaget Capio köpte 2005 tolv spanska sjukhus och en rad vårdcentraler för drygt tre miljarder kronor. 2011 sålde Capio sin spanska enhet för omkring åtta miljarder kronor."
torsdag 3 januari 2013
onsdag 2 januari 2013
Bara en vers
Nej, hör ni, bloggläsare. Det där med listan över året kändes plötsligt inte alls som min grej. Jag gjorde det ungefär som när man löser korsord. Men det mesta visste ni läsare redan. Och själv upptäckte jag att jag egentligen inte gillar att vika samman det föregående året som en serviett där bara x antal vikningar är möjliga. Så att. Nej. Jag nöjer mig med en lånad vers.
Erich Kästners: Zum neuen Jahr.
”Wird´s besser? Wird´s schlimmer?”
fragt man alljährlich.
Seien wir ehrlich:
Leben ist immer
lebensgefährlich.
En liten dikt som Ivo Holmqvist bidragit med på Torsten Kälvemarks blogg.
Och så vill jag tipsa om Sissela Kyles småroliga, bitvis rörande, Vinterprogram: Här. Om nyårshelger med mera.
Erich Kästners: Zum neuen Jahr.
”Wird´s besser? Wird´s schlimmer?”
fragt man alljährlich.
Seien wir ehrlich:
Leben ist immer
lebensgefährlich.
En liten dikt som Ivo Holmqvist bidragit med på Torsten Kälvemarks blogg.
Och så vill jag tipsa om Sissela Kyles småroliga, bitvis rörande, Vinterprogram: Här. Om nyårshelger med mera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)