Jag gick hemifrån vid 4-snåret. Tog den gamla vägen, sneddade förbi 60-tals-kåkarna och kom ut på den gamla stigen genom storskogen. Stigen såg ut som en stig ska, nedgången mark med lysande nedfallna löv och blanka rötter, lite stenar. Tills jag kom ut till hygget. Enorma hjulspår på en halv meters djup, en seg och gungig remsa gräsmark mellan hjulspåren. Rotvältor. Kvarlämnat skräpvirke. Lerigt, vått och oframkomligt. Stigen fanns inte. Jag framhärdade med gungande steg på lösan mark. Trodde jag kunde runda hygget och nu var på väg hemåt. Istället hamnade jag på andra sidan skogen, vid vägen som går utmed fjärden. Väl där känner jag åter igen mig. Följer vägen med de gamla husen, visste att det finns en skogsstig, som vi gått i alla år för att nå sandstranden. Den brukade vara en genväg hem. Jag genade alltså in bland gran och tall, steg upp och ner på små bergknallar och ner igen. Stod igen framför hjulspår. Obegripligt ful mark. Ingen stig. Fanns det något jag kände igen? Ja, den tätt planterade granskogen som nu vuxit upp tyckte jag mig veta något om. In bland träden. Lång promenad över död mark, ingenting växer under planterad skog. I gengäld fastnade jag - när jag väl kom ut ur grankistan - i småbusk, hoptrasslat gräs, sunkig mark med många hålrum, väta.
Nu såg jag var jag befann mig. Aha, jag hade gått ungefär till fotbollsplanen, en omväg på en kilometer. Fail again, fail better! Tillbaka utmed granskogen, försöka komma över diket ut på ängen, men dikena var så djupa, våta och mörka att jag inte pallade. Trevade mig långsamt tillbaka till platsen där den gamla stigen förr tog sin början. Den fanns inte. Vad som fanns: En bit ängsmark sönderkörd av samma brutala hjulspår. Vått, snärjigt och djävligt. Tänkte: Om jag följer hjulspåren kanske...Tappade helt lusten. Vände åter mot den stora ängen som fortfarande spred lite ljus över Ödet.
Jag hade redan varit ute i två timmar och mörkret föll allt tätare. Marken var onaturligt gropig. Jag tänkte på att jag borde ha en mobil med mig även i en skog, inte bara - som jag brukar - när jag går upp på fjället. Om jag föll härute i pissfukten i mörkret skulle nog ingen höra mig. Det gällde att inte gå snett, inte bryta något ben eller stuka en häl. Diket vid ängen var så brett att jag fick klara det på alla fyra.
Återstod en hel massa trassel i oigenkännlig skog där små busk petade mig i ansiktet så jag måste värna mig med både fötter och händer. Sen kom de upplysta tomterna som inte hjälpte så värst eftersom man inte ser vare sig väg eller mark när tjusiga laternor lyser upp mörkret (När man går i "äkta" mörker ser man faktiskt bättre). Homsade förbi tomter jag inte kände igen. Vilade på okänd veranda och stirrade på en parkerad ful motorbåt. Gick fel igen. Kom sen äntligen ut på "vår" väg. Klockan var kvart över 7.
Märkligt äventyr det här, tänkte jag. Intressant att se hur man funkar på känd mark som blivit okänd. Jag tror det är stoikerna jag tar i hågen i såna lägen. Man blir nyfiken på hur man ska komma igenom det. Mörkrädd ute i skog och mark är jag inte heller. Men jag hörde några skott någonstans - det är ju älgjaktstid - och visslade en stund så ingen skulle tro att jag var en älg. Dagen efter var jag muskulärt mörbultad. Så som jag inte varit sen jag gick upp och ner till fjället sist. Med Gerd, hösten 2014. Men då visste vi ju precis hela tiden var vi var.
Målning: Gerhard Nordström