Nätterna när fullmånen lyste rakt in genom fönstret
och man hängde i fönstret och sögs ut mot rymden.
Nätterna när man vred sig utan att kunna somna
och gick upp och tog ett bad mitt i natten.
Nätterna när man mindes drömmarna när man
vaknade och blev tagen av allt de berättade,
bild efter bild och i långa händelsekedjor
berättade drömmarna om vad som var illa,
om vad som var gott, om vad som var lögn,
om vad som varit de större undren i ens liv,
om vart man ville hän och ta sig ut i det fria,
allt för att man vaknat under REM-sömnen.
Andra nätter inget alls, man sover som en stock
och vaknar som en stock, kliver upp som en stock
och om himlen är blå, och solen skiner,
vet man att stocken ska ut och röra på sig
så att det växer ut nya grenar, blad och blommor,
och det gör det, men långsamt i lång isolering.
Natten kommer och man skriver, hör på musik,
någonstans i Farsta blir en ung man skjuten.
Mitt emot på andra sidan gården, har en man
som varit sjuk, kommit tillbaka, flickan
på andra sidan väggen är mycket tyst av sig,
det gläder mig, jag sa till henne, det är jag
som spelar mycket klassisk musik, men bara till 10.
Jag vet att hon går och lägger sig tidigt. Hon sa:
Jag är en sån som alltid går upp klockan halv åtta
och går och lägger mig prick halv elva, och
så skrattade hon åt sig själv. Jag kunde just då
inte vara lika uppriktig om mina besynnerliga tider
under denna pandemi, 24-timmarsdygn som avlöses
av 16 timmars sömn (ibland). Någon gång det
ljuvliga bonnläget; att vakna 4 och ha en lång
ostörd morgon (skrivande, läsande) framför sig innan
de andra vaknar, de med små skrikande barn,
och de som går med hunden i trappen och
alla mina hyggliga grannar, lugna och osynliga.
Den enda stora olyckan, under natten, var
mannen som brände upp både sig själv
och lägenheten i en stor eldsvåda förra hösten.
Då stod vi i kalla mörkret, alla grannarna,
på en gräsmatta utanför huset klädda i gula filtar
av bomullsfrotté, som vi fått av brandmännen.
En granne i huset mittemot, erbjöd oss att sitta
i hans farstu, så det gjorde vi, och denne man
var bror till Per, på våningen under mig, så
där satt vi och pratade under natten, hade lite trevligt,
tills en brandman kom in och sa att nu skulle vi
kolla hur lägenheterna var, kolmonoxidnivåer med mera.
Hans trygga person följde mig upp till min lägenhet,
mätte luften och sa det var okej (jag bor högt upp).
Flera av de andra fick inkvarteras på hotell,
(de bodde längre ner). Det var den natten,
jag såg branden genom köksfönstret, hur röken vällde ut,
en samling unga stod på gården, i tre olika mobiler ringde de
till brandkåren. Några skrek, några var lite fulla. Det var helg.
Jag klädde på mig snabbt och tog hissen ner.
När brandmannen och jag kom tillbaka till huset,
in i farstun, var det blod i trappen, och en
svag lukt av bränt kött. Det var den melankoliske pojken
som dött. Det var den natten. Och sen for jag ut till
stjärnhimlen ute vid kusten.
