Grandiosa Arenor

Joda: ALLA var på plats vid invigningen av den nya Arenan i Solna, som kan rymma 50.000. Ännu ett lyxuöst skrytbygge för en stad som à l´américaine tror att kvalitet går att förväxla med kvantitet. Stort är bra, per se. Om man går in i en väldigt Stor Lokal tillsammans med 30.000 andra så är man Stor. 30.000 gånger större än vanligt.

Det syntes faktiskt i ansiktsuttrycken på de som var där: Reinfelt som i EU-sammanhang fortfarande ser ut som en duktig skolpojke, kunde på Arenan glida in nästan som en stekare med evenemangspåtändning. Tätt följd av den alltid lika barnsligt förtjuste Ulf Adelsohn och hans kulturminister-fru, som också gillar Stora Grejer och gärna drar in på de små (teatrar, dansgrupper, gratis museibesök).

Det ger inget extra att räkna upp alla de andra glansörerna som var där, men den alltid flitige Colin Nutley hade åtagit sig att "regissera" spektaklet: Invigningen och dess följder som kommer att kosta varje skattebetalare i Solna 9000 kronor, även om de inte sitter med i publiken.

Det finns inget att säga om den här sortens samhällsförvandling annat än rena självklarheter: Man har pengar till vissa grandiosa saker, och tar det någon annanstans ifrån. Stockholm har nu inte bara en utan två, snart tre, svårfyllda Arenor. Och alla som var där på den stora Invigningen tror alltså att de varit Med Om Någonting, för det måste man ju tro när det gäller upplevelseindustri. Även om man bara ser ett litet sprattlande magert sjungande knyte långt bort, som med all teknisk finess ändå inte skapar mer närvaro än en youtube-video, så måste man tänka: Att det Är Stort. (Om Edith Piaf hade stått där hade hon inte synts alls).   

Så att. Det handlar om Tro. Och så väldigt mycket om pengar och status förstås. Och belysningseffekter. Men först och främst handlar det om Tro. Bara man Tror att man Är Med Om Någonting så är man det. Ja och Amen för den Romerska Cirkusen.

Men om man känner sig det minsta kritisk till att uppleva sprattelgubbar på enormt lång distans ska man hålla sig hemma. Jag har varit i Globen en gång, det räckte för att inse massindoktrineringen i att ana något dimmigt långt långt borta i Eskapistindustrin och betala Verklighets-Höga-Priset för det.

Krohnman i Expressen skriver en del bra om den här Grandiosa Arenaneurosen. Och P 4 Stockholm har granskat mutskandalen kring Arenabygget. Swedbank och Svenska Fotbollsförbundet investerar stort. Och - hallå - vilka var det som tillförde pengar i bonus-banken Sweden för ett tag sen?

Jag kommer inte längre än så här idag: Men en djupare diskussion om Arena-Sverige förs hos Rasmus Fleischer här, här. Och från mer konservativt håll har Philip Lerulf bidragit med en hel polemisk skrift angående Arena-slöseriet.

För att ytterligare understryka bredden i den här kritiken lägger jag in en bit av en recension som liberalen Johan Norberg skrivit, om webb-boken Framtiden är nu. KulturSverige 2040. Samt Rasmus Fleischers kommentar till recensionen, här.

Have fun! 

--------------------------------------------------------
Tillägg: Mer om den grandiosa arenan: Kaos - här

Äntligen blått

Var igår hos den milda ögonläkaren - irakiern (svensk) som ska göra något åt en liten liten gul fläck på mitt ena öga. Utan att det ännu är gjort tyckte jag idag att jag såg strålande klart, bättre än på flera veckor. Isande vind från norr, soldränkta träd i alla färger, och många kala. Det gula ljuset utanför mitt fönster plötsligt borta, almen hade under en natt fällt alla sina löv. Snö på de klunsiga balkongerna gjorde bakgården mer bedårande. Som en målning av Olle Olsson Hagalund (svensk). Det är inte exakt och jag skriver det mest för att jag vill lägga in en bild av honom.

Ute vid vattnet: En blå blå blå ton som jag inte sett på evigheter. På marken små rödgula koppar av löv fyllda med snö. Vågorna i motljus. Solglitter i medljus. Jag i motvind. Vintern kom medan jag sov. Att vänta på bussen var snorkallt. Men som jag föredrar det här. Hög luft från Nordkalotten. Bort tunga regnmoln. Nu fattas bara att byta ut höstrocken mot någon plufsjacka extra lång. Se snön falla. Ta årstiden utan att spjärna emot.

Om man spjärnar blir det förstås mer skrattretande, som här, hos Anders Sparring (svensk).

Inte min gård. Men Victoriahuset i Bergianska Trädgården, tidig vinter. Av Olle Olsson Hagalund. 30-tal.

Romneys Blinda Ljus

Ibland tror jag att C G Jungs begrepp ”Skuggan” är bland de smartaste under 1900-talet. Freuds ”Det undermedvetna” är lite för luddigt, inbegriper allt från mordiska böjelser till sexuella mardrömmar, fobier och maktkomplex. ”Skuggan” är tydligare – eftersom Jung kopplar den till det medvetna jagets föreställningar om sitt ”ljus”: Jag som är så klok, dygdig, bra chef, älskande mamma, trogen make, sparsam ekonom, flitig student, engagerad jurist – whatever. JAG kan väl bara vilja väl här i världen. 

Det Jung klarlade var att de största dygde-ljusen, ljus-brigadiärerna, moral-ljusen – eller vad man nu vill kalla dem, ofta – i analys – visade sig ha den största skuggan. Ur den goda modern växte ett maktmonster, ur den ansvarsfulle maken växte en känslostum perfektionist, ur den engagerade juristen växte en allt-under-sig-läggande girigbuk. Till exempel. 

Kom att tänka på detta – för mig självklara – ikväll när jag såg Kobras utomordentliga program om mormonerna. Den ”sekt” av verklighetsfrämmande kristendom som Mitt Romney tillhör. I deras koncept – de skulle inte gilla ordet - ingår bland annat en extrem och naiv föreställning om utvaldhet: De som är födda i Amerika i denna tid är extremt utvalda för att göra extremt bra grejer. Mitt Romneys karriär är inte bara en vanlig fund-samlande politkertripp, den är en himlastege på vilken han samtidigt ska träda fram och vittna om De Enda Sanna Värdena. 

Det blir tydligt hur alla dessa religiösa Enda-Sanna-Grejer luktar Satan själv. Lucifer, som han kallades. Högmodets ängel.

Rättshaveristen med gloria och hans kompisar har sedan länge bestämt sig för att de verkliga fienderna för en rejäl mormonsk-konservativ frammarsch inför ett kommande möte med Jesus-K-Reist är, håll i er:

1        Feministerna

2    De homosexuella

3    De intellektuella

Jag vet inte om de tre grupperna är rangordnade och om man därmed kan känna sig lite mindre ratad såsom varande intellektuell än man skulle göra som bög. Jag gissar att det är så. Men programmet påminner i vissa delar om nazismen, jihadismen, och säkert en brötig samling av andra ismer och sekter, varibland Scientologerna hör till de värsta (i USA).

Problemet med de här rara killarna och deras fruar är precis samma som med alla andra inskränkta grupperingar som tar sin inskränkthet till vapen och moralisk sköld. De tar sig fram i världen under beskydd av en egendomlig pervers självkänsla - den som kan få en medioker kille som Romney att bestämma sig för att bli president innan han ens lyft ögonen från sin egen näsa. 

Av intervjuerna från Utah förstod man att han är att betrakta som den utvaldaste bland de utvalda. Samt att Jesus Kristus absolut har för avsikt att landa på en f.d. majsåker i Utah för att samla ”sitt folk” (Är mormoner ungefär desamma som verklighetens folk, undrar man, majs included?). Samt att miljöförstöring och andra globala problem är oförargliga småsaker jämfört med den stora allomfattande lösning som den arme Jesus anses kunna bibringa världen vid sin ankomst (om så där trettio år, hoppas jag är på månen då).

Jag tror alltså att Obamas (debatt-)problem med den här mormonska tennsoldaten delvis kommer av att Romney har ett idiot-självförtroende: Ett Blint Ljus utan någon som helst medvetenhet om sina egna skuggsidor, vilka han generöst projicerar ut på andra människor, som inte har samma vidunderliga egenskaper som han själv, och de andra kottarna i Kyrkan. Rika, friska och moraliskt perfekta.

Den typen kan bli riktigt farlig. Har alltid varit farlig. Det är visserligen politik, men det finns en politisk psykologi. Maktens Blinda Ljus. Vad man än vill kritisera Obama för – den självgoda överjagiska stålkanten har han inte. Han är för klok, öppen och dialogisk för det.

Vill ni veta mer som inte jag kan berätta: Se KOBRA, och läs Monbiot, samt kolla här vad som är Rättfärdige Romneys ”Magiska Trick”, enligt Robert Reich. 

Mer läsning, två artiklar av Paul Krugman: Här och Här. Den ena handlar om hur man berikar sig genom att låta andra dö. Tala om Skugga. 

 - - - - - - - - -

Tillägg: Länkar även till en ny artikel av George Monbiot, som beskriver donationernas/donatorernas sanslösa makt över amerikansk politik. Läs, och förstå varför somliga svenska partier, inte minst moderaterna, försöker avstyra offentlig insyn över donationer/donatorer. Vad är det man inte vill att folk ska veta om sambandet mellan politik och företagspengar/privilegier? Nominell demokrati som "muterar... i riktning av plutokrati"?

Segovia spelar Bach: Chaconne (1)

Gunnar påminde mig om att lyssna en gång till på hur Segovia spelar Bach. Jag tror inte det här är det bästa exemplet, men likväl fullgott. Särskilt mot slutet...



Och som ett ljuvligt varmt extranummer: Tarregas Capricho Arabe. Hör allvaret i de (av)spända strängarnas summande bitoner. Natt och insekters fladder mot tända ljus.

Monsun

Trotsar vädret. Ut med regnrockar på. Till en början duggregn, men när promenaden är halvt avklarad hoppar vi över forsande strömmar, djupa pölar, regnblöta löv som far förbi likt båtar på vilt hav. Bilar kanar genom nederbörden som vattenmopeder och stänker upp meterhöga svall.

Inget väder för en hund. DE står i portarna och trycker. Men vi är av annan kaliber. Nordisk sisu. Alltså, det måste vara något underligt i arvet; hur man rätt så modfälld går ut en sån här dag, och på hemvägen börjar känna sig alltmer upplyft av de enorma naturkrafter man ska genomkorsa. Som om vårt klimat, vintrarna, snöfallen och nu denna varje dag regnande monsun, bara förökar vår motståndskraft, vår inbillade nordiska uthållighet.

Men jag undrar hur det är att bo i en verklig monsun. Jag har vänner som varit med om det, ska fråga dem. Men monsunen är ju varm. Till skillnad från detta våt-kalla omslag.

En annan sak är att jag inte längre tror att detta regn är helt naturligt. Klart - naturen är alltid naturlig, men jag börjar ändå känna ett visst obehag över en nederbörd som aldrig ger sig. Översvämningar och torka, bränder och seismologiska varningar tycks öka.

I sydkinesiska sjön slåss man om den olja som ligger i djupa fickor utanför kusten. Ingen talar om att just den oljan  befinner sig i ett tektoniskt problematiskt område mellan två kontinentalsocklar. Glömt är Fukushima. De förnärmat barnsliga männen från Kina, Japan, Taiwan et consortes pratar om oljan som om det gällde striden om en leksaksbil. Ingen talar om risken för jordbävningar i oljefälten. Ingen vill längre minnas katastrofen i mexikanska golfen. Och alla de undflyende herrarna i BP har raderat sitt ansvar med X antal utbetalningar till katastrofens offer. Nu vankas nya lukrativa havsprojekt i en annan känslig zon.
Dagens önskan: Att Miljöpartiet (och all världens miljöpartier) vore mycket tuffare, slutade trams-samarbeta hit och dit, och helt avbröt intresset för Hen till förmån för Hon: Jorden.

Parentetiskt: Om man söker på Sveriges Radios med sökordet "Översvämningar 2012" är det enbart Småland, Dalsland, Östergötland etc. som omtalas. Sämre skördar och dylikt som ännu inte kan bekymra oss, men däremot de människor i fattiga länder som får sina matpriser höjda. Översvämningar i Kina, Ryssland, Thailand lär handla om det.

Och här gör George Monbiot en analys över globala väderproblem samt länkar till Expertisen.
Jag lägger till en länk till The Guardian om klimat och eftertänksamhet i Orkanen Sandys spår.

Tafdrup backwater

Om det, mot all förmodan, skulle ha gått någon (poesi-intresserad) förbi att det finns en intervju med Pia Tafdrup på björnstrand backwater, så påminner jag om det. Den är inte ny, men den är bra, och tillräckligt lång. Om man hellre vill ha något som är nytt går det bra att leta bland kultursidornas snuttifierade intervjuer. Den som letar han letar. Den som finner hon finner: Och det endast på min andra blogg.

PS: På björnstrand backwater försöker jag i någon liten mån, bland annat, samla in tidigare publicerade texter av mig som inte ligger på nätet, dvs 99.8 %. Ett arkiv alltså. Om man nu så värst länge kan lita på bloggen som arkiv.

Bank&Frissa

Trött dag, som gjord för inget särskilt. Skulle gå på museum med I, saknade lust. Går till H-banken. Betalar en semesterräkning och sätter in en avi. Sätter in lite lakan på min räntefond. Pratar med den utomordentligt trevlige bankmannen om huruvida pengar finns eller ej. Han verkar road. Förklarar att det som finns av VÄRDE är mer än PENNINGVÄRDET. I wonder. Räntorna sjunker och ingen vet hur länge. Pengar trycks nya hela tiden, säger han. Förtroendeingivande? Men bankmannen är precis som alla andra människor jag känner - lack på vissa banker. De som är "Too big to fail". Fail-out är lika med bail-out. Han tycker inte heller att det är någon bra uppmuntran till bank-etik.

Ibland blir jag så förvånad över människor. Mina fördomar besannas alltmer sällan. Bankmannen är en av de mer empatiska jag mött på ett tag, givet att jag fortfarande inte har något leg (efter att min väska stals) och att jag småsnålt inväntar förnyelsen av presskortet, som inträffar med fem års mellanrum och inte kostar mig ett extra lakan. Bankmannen frågar: Och när får du ditt presskort förnyat? I Februari, säger jag. Jag skäms lite, lägger jag till. Men det gör inget, för bankmannen tycker jag har viss credd med X antal månadslöner på kontot, och så lite räntefond då. Samt 30 år med samma bank.

Jag frågar vad han själv har satsat på. Jag? Bara sånt som går åt fanders, skrattar han. Då är din räntefond säkrare. Hur mycket har den gått upp, frågar jag. 100 kronor på tre månader. WOW!

Efter den dagliga promenaden går jag in till frissan och hör om hon har nån tid i veckan. Hon tar mig efter föregående kund. Och vi pratar på så där som man gör med en schysst frissa; om att hennes dotter studerar i Spanien, och hur bra det är. Om hur pigg hennes gamla mamma är. Om att jag varit i Lappland, medan de var i Spanien. 40-gradigt. Under tiden får jag en bob som är lite kortare än jag tänkt mig. Men vadå? Hår växer ju. Och denna människa gör allting noga. Färdigklippt ser jag minst fem år yngre ut. Lättare liksom.

Och ja, solen var framme cirka en och en halv timme över mitt huvud idag. Det är då man ser hur vacker hösten är. Men att det är vissas favoritårstid - det fattar jag bara inte. Gräsmattorna är blöta av underhal lera. Skosulorna har glid. Jag väntar på frost.

 Nysnö utanför mina vänners hus i Lappland igår. Fjället dolt i dimma. Foto: Gerd Ulander. 

Hallucinatorisk realism:

Något man kan tro vara hämtat ur Márquez magiska och fabulerande realism?
Eller ur en Beatles-sång? Jag minns mannen som reste sig upp den gången han fyllde jämnt och frågade församlingen vilka som betytt mest för kulturen under 1900-talet. Alla försökte med Picasso och Joyce och de mer smarta med Picabia eller Gertrude Stein. Nej – det är Beatles, sa min man. Och han var inte ens ung vid samma tid som dem. Minns inte hur han motiverade det. Men jag var stolt över honom. Så talar en museichef utan fördomar. 

Hallucinatorisk realism är ändå en motsägelse. ”Strawberry fields forever” är för söt för beteckningen, för barndomsaktig. Beatles sysslade mest med helt normala kärlekssånger, samt en och annan groovie psykedelisk sak som saknade all realism. Regressivt snarare, som Yellow Submarine. Eller humoristisk eskapism: Magical Mystery Tour. Deras styrka var det antiborgerliga undersökandet av tillvaron, ända bort till Indien och så.  Jag tar helst inte ett ord som gränsöverskridande i min mun. 

Mer hallucinatorisk realism in english kunde man hitta hos Led Zeppelin – Stairway to Heaven, och i Incredible String Band, A very cellular song, och hos Jefferson Airplane, när Grace Slick sjunger White Rabbit och annat förbjudet.  Men – spåret leder fel – för ”realismen” i de här låtarna är ju helt perforerad av en skär mestadels ljus upplevelse av hallucinogen natur. 

Ändå vet ju alla var de kreativa hallucinationerna börjar i modern kultur. Med Baudelaire och Rimbaud, men i en senare fas med Michaux, barbaren i Asien, som gjorde små fina prilliga levande svartvita teckningar på LSD. Surrealisterna, även den alltmer kitschige Salvador Dali, målade övernaturliga klara bilder, med oklart innehåll. Jag har (ännu inte läst) en känsla av att Mo Yan snarare gör övernaturligt klara bilder med realistiskt innehåll. Har ingen aning om det finns någon verklig förebild till det, vare sig hos Beatles eller Márquez. Möjligen hos Selma Lagerlöf. 

Eller så finns det ingen hallucinatorisk realism. Utan bara hallucinatoriskt lyckade eller misslyckade erfarenheter. Jag tror egentligen man ska vara rätt obevandrad i saken för att få till en mening som hallucinatorisk realism. Den luktar partydrog extra small. Eller nåt man använder medan man byter valutor halva natten. Hallucinatorisk bankability. *)

*) Varmed jag bara bland annat menar väldigt många lufttunna affärer gjorda på speed och kokain; Wall Street-drogerna par préférence. Där någonstans finns epicentrum för vår tids "realistiska" "hallucinationer". Tidsandan - om jag säger så.

Asfaltblått

Inte utan igenkänning hör jag metereologen berätta om ett halvår med osedvanligt många lågtryck.

Jag tycker bakgården luktar regn, sunk. Jag tänker på bilar fulla med vatten, och källare, och sand som flyttar sig, och cement som smälter som snö.

Det blir visst aldrig torrt. Nu. Jag tänker på Grönlandsisen och att dess isvatten dunstar och göder regn efter regn.

Jag sitter på en bänk framför ett träd av oviss art som bara har enstaka löv dinglande i spetsarna av sina grenar. Till min glädje ser jag hur vackert det är. Som en ballerina med mycket lätta kläder.

De andra träden står tjocka och stadiga kvar i den bevattnade jorden och endast långsamt klär de om till höst. Nu först lönnars röda och kastanjers guld. Alen ännu som en orm i bladen. Grön mamba. Eken opåverkad.

Vid bögberget blommar indiankrassen för fullt, en ros, och andra okända växter under korset för någon som dött. Om drunknad vet jag inte.

Vid kajakklubben rustar man ett gäng ungar med flytvästar och ger sig ut på vingliga vägars vatten. Jag, en äkta kanotist, vill inte paddla med risk för att få rumpan blöt i tiogradigt.

Fem år, sitter i tvåmanskajaken med pappa, som samlar sig till snabba ryck genom vassen i sundet. Sedan bara flyter vi över en botten med små gula stenar. Lyckan: En man som stannar till. Kajaken blev sedan min.

Ja. Och så vidare. Med helt andra män. Jag tänker - uppmuntrande - på gamla pojkvänner som fortfarande vill träffa mig. Jag är inte säker på om jag vill - uppmuntra gamla pojkvänner. Men ändå.

Det är långsamma dagar. Likadana. En kropp i rörelse. En som ska hem och skriva. Jag tänker - av en händelse - på att vid sidan av kung och drottning var endast skrivaren - the scribe - av betydelse, jag menar av enskild betydelse - i det gamla Egypten. En människa som skriver för hand väcker fortfarande intresse, som kvinnan på bussen; som glömsk av omvärlden antecknar något.

Undrar om skrivaren skrev varje dag, eller varannan? Skrev han/hon upp hur många skylar säd som plockades in i ladan? Hur många sandaler som delades ut till traktens jägare? Eller hur mörkret föll över den inre gården och stjärnornas tecken blev tydliga?

Och: Var denne skrivare en hallucinatorisk realist (exempel nedan)?

Ser ut på vattnet som är lugnt. Noterar till min förvåning att det är asfaltblått. Under det tunga molnets makt. Inte som asfalt på film, blänkande. Utan som asfalt, våt under himlen på en avtagsväg. Absorberad i det himmelska icke-ljuset.

Nästan samtidigt kom jag på vem som har målat det och gjort det som ingen annan: Nicolas de Staël. Här är bilden, en av hans tio bästa:

Klicka för förstoring. Länkar till ännu en bild av översvämning.

My name is Tillisch. Signe Tillisch.

Skulle någon bli tagen, imponerad, vaksam, förskräckt, attraherad, och gå ner i spagat över presentationen ovan? Som i My name is Bond. James Bond?

Nej. Och ändå. Jag vet inte, men jag tror ätten Tillisch är av större värde för oss svenskar än gentlemannaspionen Bond.
Alltså  - för er ovetande: Den helt igenom ljuvliga äppelsorten vid namn Signe-ish, döptes efter den danske greven Tillisch´s dotter, och odlades först i Danmark, senare även av en länsgreve Rantzau Rosenvold. Sorten började spridas i svenska trädgårdar under senare delen av 1880-talet. På 1980-talet bodde jag i hus med trädgård där detta äpple fanns i stora bingar på ett gammalt träd. Tillisch, Rantzau Rosenvold, man tackar!
Apropå svenskhet. Och invandring och så.

Detta äpple kunde maken och jag lagra i månader, ja ofta ända fram till jul. Det har en syra som vida överstiger andra svenska äpplen; en söt syra, inte en sur. Samt en osedvanligt krispig konsistens. Äpplen av sådan halt, knappast långväga transporterade, kostar nu 25 kronor kilot i Stockholm, medan äpplen från Australien, som smakar bortglömda rovor, kostar 19 kronor kilot. Det är i samband med dylikt räknande man blir Miljöpartist. Närodlat är bäst, och förpestar luften mindre.
 
Men jag hade inte tänkt att bli politisk idag. Mera minnas vad jag uppfattar som godaste svenska smaken. Och inse att den kommer någonstans ifrån. En trädgård. På jorden. Och ja - även numera - från ett mycket bättre ställe än gurkmajonäs, räksallad, korv, pommes, och allt annats som säljs och produceras av beteendestörda ingredienser med maxtillsatser och multivinst. Jag bar hem två kilo grevlig frukt. Invandrarfrukt. Äkta svensk.

Har Monbiot alltid rätt?

Häromkvällen såg jag en mycket trött, dämpad Obama försöka hålla stången mot en utvilad miljardär som uppenbart kan tala för sig och sin klass. Ikväll hörde jag Romney göra reklam för ökat försvar, mer pengar till rustning, (hellre vapen än vård) och ännu mer dödande av unga män, amerikanska eller andra. Han talar för sina kompisar i rustningsindustrin och aktien går förmodligen upp. Men åtminstone hela den utbildade, läsande, kultiverade klassen - från ekonomiprofessorn Robert Reich till skådespelaren John Cusack, vet vems kulor han rullar.

"Vi kan kalla det Romnesia: de mycket rikas förmåga att glömma bort den kontext där de gjort sin förmögenhet. Att glömma bort sin utbildning, arv, familjära nätverk, kontakter och introduktioner. Att glömma bort arbetarna vars arbete berikade dem. Att glömma bort infrastrukturen och säkerheten, den kunniga arbetskraften, kontrakten, samt de bidrag och bail-outs, som regeringen tillhandahöll."


Så börjar en alldeles utomordentlig artikel av George Monbiot i The Guardian. Man kan undra var den svenska motsvarigheten finns - jag har inte sett till den, i varje fall inte i en större dagstidning. Men Monbiot fortsätter vecka efter vecka att producera de mest häpnadsväckande kloka sammanfattningar av vår tids ("liberala") myter om ekonomi, framgång och utförsäljningars egenvärde.
Läs honom om ni vill ha ett hum om vad som pågår i politik och ekonomi. Men vad är det med den här mannen - har han alltid rätt? Svar: Ja. Utom när det gäller kärnkraften. Men vi tar inte den debatten idag.

Artikeln fortsätter som nedan. Och hela artikeln kan läsas här.

We could call it Romnesia: the ability of the very rich to forget the context in which they made their money. To forget their education, inheritance, family networks, contacts and introductions. To forget the workers whose labour enriched them. To forget the infrastructure and security, the educated workforce, the contracts, subsidies and bail-outs the government provided.
Every political system requires a justifying myth. The Soviet Union had Alexey Stakhanov, the miner reputed to have extracted 100 tonnes of coal in six hours. The United States had Richard Hunter, the hero of Horatio Alger’s rags-to-riches tales(1).
Both stories contained a germ of truth. Stakhanov worked hard for a cause in which he believed, but his remarkable output was probably faked(2). When Alger wrote his novels, some poor people had become very rich in the United States. But the further from its ideals (productivity in the Soviet Union’s case, opportunity in the US) a system strays, the more fervently its justifying myths are propounded.
As the developed nations succumb to extreme inequality and social immobility, the myth of the self-made man becomes ever more potent. It is used to justify its polar opposite: an unassailable rent-seeking class, deploying its inherited money to finance the seizure of other people’s wealth.
(---)
The rich lists are stuffed with people who either inherited their money or who made it through rent-seeking activities: by means other than innovation and productive effort. They’re a catalogue of speculators, property barons, dukes, IT monopolists, loansharks, bank chiefs, oil sheikhs, mining magnates, oligarchs and chief executives paid out of all proportion to any value they generate.
Looters, in short. The richest mining barons are those to whom governments sold natural resources for a song. Russian, Mexican and British oligarchs acquired underpriced public assets through privatisation, and now run a toll-booth economy(4). Bankers use incomprehensible instruments to fleece their clients and the taxpayer. But as rentiers capture the economy, the opposite story must be told.

------------------------------------------
(Tillägg: Om drönare. Learned to love the bomb, Mr Romney? Andra synpunkter på drönare -hos Torsten Kälvemark, kolla även länkarna.)

Is there life on Mars?

Idag var det så dags för långpromenaden till graven. Mina föräldrar ligger sedan länge på Katolska kyrkogården, omgivna av polacker, zigenare, irländare och italienare med konstiga efternamn; Wysotski, McDonagh, Taikon och Jaconelli.

Mer än tjugo år har en av dem legat där. Fast det är ju ingen som ligger där. Men det ger en underlig känsla av tidens högtidliga gång. Jag planterade lite ljung framför den stora busken med rosa saedum som någon annan familjemedlem satt dit. Det blev vackert. Men kändes lite tomt. Ändå pratade jag med dem - det är ingen morbid grej, jag kunde lika gärna "prata med dem" i vardagsrummet - men det är förstås en liten ritual.

Detta med döden. Hur folk i alla tider hittat på en massa saker för att förhålla sig till det där svarta djupet: Enorma gravsättningar, skalleplatser, katakomber, processioner. Och så Hamlets enkla samtal med Yorricks skalle.
Det är klart man vill att de man älskat, eller bara tyckt om, ska finnas kvar någonstans. Och då inte enbart som gamla ben, en skalle och några paltor i jorden.

Om en månad kommer här att vara fullt med katoliker och flammande ljus på alla gravar. Men jag ska på konsert i Allhelgona. Min mamma och pappa är inte så noga med det rituella, så vi tar det här lite som det hampar sig. Den större frågan är. Finns det ett liv efter döden? Och låter inte denna undran likadan som när Bowie sjunger: Is there life on Mars?

Nä. Det finns inget liv på Mars, vet vi nu. Mer än spår av bakterier och lite is vid polerna, som möjligen kan smälta någon gång så att allt börjar om. Vad min pappa och mamma nu skulle ha för glädje av det. Men den andra berättelsen, om folk i vita kläder och högtidliga sammankomster, den är för sagobetonad. Ändå har jag då och då en känsla av att mina kära bortgångna är i närheten, som en susning.

Och Himmelen? Ja, den är väl inuti i så fall. Om alls. Jag håller det öppet.

Dikt är ingen märkesvara

Den gröna sidentunikan har fått ett hål i sidan

Bränd av solen

Den svarta sidenskjortan är trasig i kanten

Gnagen i sammanträden

Den saffransfärgade silkesjalen från Indien

Har överlevt femtio år

utan min mamma

Med bara några småsår 

lätt skuren

Aspbergern klär sig inte

men tar det som ligger framme

Dyslektikern har skrynklig skjorta

och en penna som blånar i fickan

Anorektikern klär sig flott

och visar upp sina tioåringsarmar

Borderline blandar vilka färger

som helst, schockrosa och skrämgrönt

ADHD sticker alltid ut

det gör också höstens mode

Ingen vet skillnaden

på en märkesvara

och en eftergift

för normaliteten

Tack för Musiken

Och tack för att inte Allt går att hitta på nätet eller Wiki, så att man får tänka klart för sig själv. Eller känna. Helst både och.

Det blev konsert om söndagen: Mozarts 40:e i G.moll - som jag väl kan varenda vändning i, eftersom den spelas ofta. Den är av det slaget att en ung person som satt bakom oss kände sig manad att nynna med. Vilket inte gjorde något särskilt, till eller från. Man blir hur som helst fylld av den famösa lättheten, påhittighetens lek med sig själv. Ljust, som en barnlek. Men bara för Mozart. Tekniskt tror jag den är svår, för alla orkestrar.

Konserten inleddes med ett litet, lättsamt, pickande, pizzicatto-dansande stycke av Martina Bergenstråhle. Lätt, som en barnlek, det med. Med en stämning som en surrande sommaräng.

Paus. Och sen blev det tyngre förstås. Med Beethoven himself. Konsert för violin och orkester i D-dur. Om man ska tala om svårighetsgraden för en orkester, vilken som helst, tror jag den här konserten maxar. Svårt att få komplexiteten att låta organisk. Växlingarna och dramatiken är stor; från de kraftiga rytmerna i orkestern till sångligheten. Från skiftningarna mellan forte och piano, till det subtila pianissimot hos violinen. Som väl kan spelas lite olika. Men som i Tobias Ringborgs version blev extremt känslig. Less is more, liksom. Med den invändningen att det varken blev för lite, eller det minsta vagt. Jag tror tvärtom att den här soloinsatsen är bland de mer minnesvärda jag hört. Trots att jag i början var en smula tveksam på om han skulle palla trycket (vem är jag - hans mamma, typ?). Men det har något att göra med val: Ringborg valde att stryka fram det sköraste mest subtila känslospåret, som bara mot slutet tar mod till sig och kilar fast i orkestern på sina egna villkor.

Har ingen aning om vad Beethoven tänkt om detta, eller Ringborg. Men det var som att se Outsidern göra sin musik mot en bakgrund av ett självsäkert kollektiv som om och om igen kunde förefalla dränka honom. Och just på den yttersta spetsen spelade Ringborg. Tala om egen tolkning! Men är det min - eller hans? Hoppas få fråga honom om det någon gång.

Efteråt åt vi middag på Indiska kvarterskrogen, M och B och jag. Det blev Chicken korma, inte curry. Och hur trevligt som helst. Om det nu kan intressera någon annan än de närmast inblandade. 
_______________________________________________

Här finns en länk till Leonidas Kavakos, en helt annan violinist, under repetition för samma Beethoven- konsert. Det kan bli dunk, dunk, dunk too much, som han så riktigt påpekar för Kungliga Filharmonikerna. Kort därefter säger han. Now, go crazy! Thats music, in a nutshell.