Crossroads

Korsvägar. Eller vägkorsningar. Krydsede veje.

Några människor i ungdomen. Med alla möjligheter ännu öppna. Superlativer, fester, klubbar.
Några pojkar som genomför en sorts happening på ett torg i Gamla Stan om natten. Och en av dem följde mig hem. Vi satt i trappen i min farstu och pratade. Om zen, om musik, Dave Brubeck, beatpoeterna.

Han var en av mina första kärlekar. En kort tid. Men vi möttes av en slump, som man säger, för tolv år sen, och blev vänner igen. Crossroads. Nu är han död. Nyss död. Av sjukvårdens misstag död, i något så fatalt som en blodförgiftning. Detta gör mig förbannad. Han kunde ha blivit hur gammal som helst. Detta gör mig ledsen. Eftersom han hade sparat mycket för att i lugn och ro få bli hur gammal som helst, där i sin gård på Gotland, till vilken jag hade en stående invitation.

Krydsede veje. Men jag for alltid till Lappland så snart jag kunde. Och nu är det om igen något som är för sent. Ännu en möjlighet som sluter sig.
Jag står inte ut med döden. Själva överklivningen mellan livet och döden, som är obegriplig. En förvillelse. Ängeln är alltid någon annanstans.

Donald Trumps Energi

Sedan han blev vald till president har det knappt gått en dag utan att man sett hans nuna i pressen, på twitter, i TV. Gummiansiktet grimaserar och gör sig till, spelar upp sina ynkliga roller, och trutar med munnen som en unge som väntar på något mer ur en nappflaska. Ögonen är grisigt grå och ansiktet har grova porer. Under det finns en växt av små feta muskler, en organiskt stabbig energi, som fördelar sig i hela kroppen, men som blir särskilt tydligt i ett ansikte som aldrig någonsin varit i närheten av en känsla utöver jag vill ha, jag vill va, jag ska ta. Den totala och simpla vulgariteten har fått sin första totalt simpla och vulgära president.

Är det meningen att man ska bli folklig nu? Tala om folkvaldheten? I detta rövarnäste av fixartyper och egendomliga inblandningar från främmande stat? Tala om att han är demokratiskt vald? När hela skiten bygger på fiffel och båg och en samling penningkåta varelser som kört sitt yttersta race för att förstöra det sista av något gott som fanns i USA.

Så gör de ju nämligen alltid, överallt. I Latinamerika har det behövts fascistiska överstar för att göra det (Chile 1973, 9/11, med hjälp av CIA), i USA går det bra att puffa fram en merkantil idiot som aldrig tänkt på något annat än att tjäna pengar, och som stöttas av andra med lika låga intressen och ännu mer pengar. Han skrytsamhet är också av det vulgära slaget, men dessutom ljuger han som en borstbindare (varför de nu i det folkliga språket skulle anses ljuga mer). Ljuger om hur mycket pengar han bara ärvt, ljuger om sina misslyckade och havererade affärsprojekt, ljuger om sina förbindelser utomlands och framförallt med Ryssland, som pågått sedan 1987.

Stabbigheten i hans ansikte och de teatrala utspelen har fascinerat mig också. Vad är det för underlig energi han går på, brukar jag tänka, eller vilken helvetes energi han har? Går han på blodtransfusioner? När ska den där biffiga, bullriga energin ta slut? Sanningen är, tror jag, att den börjar krackelera. De senaste dagarnas bilder av Trump visar en annan oro i blicken, en såradhet. Ansiktet har börjat sjunka inåt, neråt. Trutmunnen ser mer sammanbitet trött ut. Det är bra så, det är mycket bra. Hoppas karln imploderar.

Det finns nämligen två energier i världen: Den goda, som går på kärlek och kreativa val, konstnärligt, politiskt, familjärt, vänskapligt, kollegialt. Och den destruktiva, sataniska energi som går på låga val, ständig egoism, hagalenskap och intriger, och som - viket ju Bibeln ofta hävdat - till slut förgör sig själv. Köttslig energi, som inte ens är detsamma som köttslig lust, som ju ofta leder till kärlek, utan en köttslig energi som bara vill knuffa sig fram, ta det som inte tillkommer den, knuffa undan andra, så där som DT gjorde på ett politiskt möte med andra makthavare. Har man sett den lilla ynkedomen komma in  i rummet och tränga sig förbi en annan politiker, som en treåring på en skolgård, då har man sett allt. Då vet man att skitmänniskorna tagit över i världen.

Eller - varför kalla dem människor?

Allan Pettersson, tiden och 7:e symfonin

"Pettersson levde större delen av sitt liv på Södermalm i Stockholm där han växte upp under fattiga förhållanden. Han föddes dock när familjen en kortare period bodde utanför staden. Fadern var smed och modern sömmerska". (Wiki)

Det ger inte alltid så mycket att blanda in det där om Allan Petterssons barndom, eller hans reumatiska sjukdom, som så ofta görs till och med i professionella recensioner av hans musik. Vi kan ta till oss att han kom från en mycket enkel och fattig miljö på Söder, att han självmant greppade en fiol och lärde sig spela, att hans liv var präglat av stor ensamhet, och vissa konflikter med de då ledande modernisterna i svensk musik, Blomdahl och andra. Att han - som jag anser - var en större och vidare tonsättare än Karl-Birger Blomdahl, pampen i dåtidens musikliv, som Pettersson för allt i världen inte ville underordna sig. Sen måste vi lägga allt det där biografiska åt sidan. För det är inte det som gör honom till en enastående tonsättare: Det är att han kan omgestalta allt han varit med om till något universellt och inte till ett ält i familjen, eller ett ält i kultursidornas debatter.

Han tar det han har, hela sitt - i både mänsklig och musikalisk mening - känsliga register, och han gör av det konst. Punkt. Där konsten tar vid, i hans fall tonsättarkonsten, är hela poängen att gå från det privata till det vidare, mer arketypiskt närvarande. Han blir stor för att han omgestaltar sitt öde, in i det större ödet; hans smärta är samma smärta som den generationen kände inför andra världskriget, judeförintelsen, stalinismen, atomkrigshotet. Det finns teman i hans musik - inte minst i den mest älskade 7:e symfonin - som står i direkt förbindelse med en kaotisk smärtpunkt i tiden, det drar och tjuter, det är outhärdligt kakafoniskt, det stiger till fortissimon av ren förtvivlan, men just att denna förtvivlan är så ren gör den rörande. Det är katharsis, och det uttrycker allas vår förtvivlan över det vi inte kan hela på jorden, eller ändra till något vackert. Hur skulle han, liksom de många författare som kämpade med smärtan efter andra världskriget - Paul Celán, Primo Levi - hur skulle de kunna göra så självklar och dansande folkvisemusik som Hugo Alfvén, eller skriva sådana dikter som Erik Axel Karlfeldt, eller alls skriva?

Dag Wirén är en annan av mina favoriter, ungefär samtida med Pettersson. Han är å andra sidan en virtous, en klangmästare och rytmälskare, och jag vet inte om det går att hitta ett universellt engagemang i hans musik, eller en öppning mot människolivets svarta hål. Han orkestrerar som en mästare, men själv lämnar han inte ut sig. Det handlar om stilsäkerhet, samma stil gör det möjligt att i stort sett mest ha kul med musiken. Senare i livet, där symfoni nummer 4 skapas, har han nått en annan lyrisk innerlighet. Där finns också ett farligare drag.

Men storheten i Allan Petterssons produktion är en så lysande bild av vad människor, alltid, på alla håll - tänk på Latinamerika, tänk på den judiska diasporan, tänk på flyktingarna - kunnat åstadkomma utifrån de svåraste omständigheter.

Nyss spelades Petterssons 7:e symfoni i Berwaldhallen, under Daniel Hardings ledning. En vacker tolkning. Jag lyssnade särskilt in mig på hur han drar ut på rytmiken i finalen, där basen bildar ett väldigt rytmiskt gung som av stora dyningar, som kontrasterar mot de högre registren i violin, flöjter och den skärande vackra piccolan. Detta rytmiska gung gör Harding till en repetitiv och meditativ underton, som får ligga intakt under det andra: tada tada dam, tada tada dam. Det är suveränt. Och när jag hör andra inspelningar, av Antal Dorati eller Kofman, särskilt den senare, så hör jag hur han (Kofman) så mycket lättare och (tyvärr) elegantare smälter samman den där basgången, rytmiken, med den övriga, högre orkestertonen. Det blir för snällt. Återigen en fråga om tidsanda? Daniel Harding har lärt sig av minimalisterna vad en stor, repetitiv rytmisk rörelse gör för musiken. Han betonar den i ett utdraget tempo, låter den ta oss med in i slutet som i en ofrånkomlig, efterhand hoppfull, dynamisk våg.

Här finns konserten med Harding/Sveriges Radios symfoniorkester från förra lördagen i Svt Play.

Och här är de andra inspelningarna jag nämner: Antál Dorati med Stockholms Filharmoniska Orkester.



Roman Kofman, och Nederländska Radions Symfoniorkester.

Carol Ann Duffy: Vi Minns Din Barndom Väl

Ingen gjorde dig illa. Ingen släckte ljuset och grälade

med någon annan hela natten. Den onda mannen på heden

var bara en film du såg. Ingen låste dörren.

Dina frågor blev fullt ut besvarade. Nej. Det där hände inte.

Du kunde i alla fall inte sjunga, brydde dig inte. Stunden är 
suddig, en Komisk Seriefigur som dör av skratt i kolbrasan. Gissa kan alla.

Ingen tvingade dig. Du ville själv gå den där dagen. Bönade. Du valde klänningen. Här är fotografierna, se på dig. Kolla in oss alla,

leende och vinkande, yngre. Hela grejen finns bara i ditt huvud.

     Det du minns är intryck; vi har fakta. Det var vi som angav tonen.

     Din barndoms hemliga polis var äldre och klokare än du, större

     än du. Kom ihåg ljudet av deras röster. Bang, Bang, Bang. 

          Ingen skickade iväg dig. Det där var en extra ferie, med folk

som du verkade gilla. De var stadiga, fanns inget att vara rädd för. 
Det finns ingen utom dig själv att skylla på, om det slutade med tårar.

     Vad spelar det för roll nu? Nej, nej, ingen lämnade syndens

     skitspår i din själ och lade dig öppen för Helvetet. Du var älskad.

     Alltid. Vi gjorde det som var bäst. Vi minns din barndom väl.

 ________________________________________

Jag gjorde den här översättningen igår, för att jag tycker det är så roligt.  

Dessutom har jag nyss fattat vem hon är (poet laureate av Skottland), och den här dikten stämde så sorgligt med alla de många berättelser från kvinnor vi hört den senaste tiden. Den här handlar om förljugenheten kring svåra saker i en familj. Och även om jag aldrig varit närheten av det hon, eller de många kvinnorna i me-too-rörelsen, beskriver, så finns ju livslögner, förnekelse och omskrivningar av verkligheten lite varstans. Hela den här double-bind-psykologin, som en annan skotte, även han född i Glasgow, var så bra på att beskriva: Ronald Laing.

Originalet till Duffys dikt finns här.

Kvinnan i fönstret mitt emot

Hon jobbade på Posten. Alltså inte på Icas stressade paketutlämning, utan på den riktiga Posten. Då, när det fanns ett Postkontor, där vi vänligen, och sällan stressade, stod i kö för att sköta våra inbetalningar, porton, paket och dessemellan utbetalningar. Inget ID-kort behövdes för vi var kända i kvarteret sen länge. Jag vill minnas att hon stod i kassa 3.

Om man råkade hamna vid hennes kassa möttes man av ett ansikte som alltid var detsamma: En på en gång vänlig och lätt frånvarande utstrålning. Hon såg ut att leva i två parallella världar, och det fanns ingen anledningen att jäkta med just denna, när den andra hade all tid i Universum. Hennes ansikte var ovalt, med alla delar harmoniskt placerade för att inte göra ett alltför starkt intryck på andra. Hennes bemötande var alltid korrekt, men med en liten lutning åt det altruistiska. Ibland kunde det kännas som om hon uppfattade alla som stod i hennes kö som förlorade, men inte i denna världen.

Jag tror att hon gick i pension, och vid något tillfälle, kanske en solig dag på en balkong, la jag märke till att hon bodde i lägenheten mitt emot, på andra sidan gården. Posten var nu sedan länge upphävd till förmån för andra, icke människovärdiga lösningar. Men postdamen hade dessbättre lämnat allt detta bakom sig. Jag såg aldrig att hon hade några gäster, jag såg henne läsa. Hon satt vid ett ovalt bord, under en lågt hängande taklampa och läste, till långt in på natten. Det föreföll som om detta alltid hade varit hennes egentliga sysselsättning, och att postarbetet mest varit en skenvärld.

Ofta var hon klädd i morgonrock, eller någon löst hängande klänning, som möjligen var ett nattlinne. Jag kan inte minnas att jag såg henne läsa böcker, men alltid tidningar. Detta var före tabloidernas tid, så egentligen såg jag henne mest bakom en helt uppslagen dagstidning. Hon satt i timmar. Hon måste haft ett stort och uppdämt behov av vetande. Ibland steg hon upp från bordet och kom tillbaka med en kopp the, troligen, och några mackor. Sen läste hon vidare. Inget annat hände, så vitt jag kunde uppfatta. Det som hände var att hon la tidningar i lager på fönsterbrädet. Lager efter lager av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och andra. Kanske hade hon inte hunnit läsa alla artiklar hon ville läsa. Högen på fönsterbrädet växte tills den täckte halva fönstret, sen ytterligare en stor del av fönstret och till sist var det bara en liten springa kvar upptill.

Jag såg på väggen av tidningar som dolde hennes liv numera, och tänkte att hon möjligen var känslig för drag. Efter det vet jag inte vad som hände. Jag for till Danmark, jag glömde titta efter hur hon hade det. Och en dag, några år senare, la jag märke till att hon inte längre fanns där. Tidningarna var borta. I hennes hem rumsterade nu en barnfamilj med livliga samtal på balkongen och en liten hund som ibland stack ut sin nos mellan springorna och viffade åt skatorna. Det kändes ändå som om något gått förlorat. En människa, helt enkelt.
Jag tänker mig att hon nu sitter i sin självklara Himmel, som är kosmopolítisk, och ostört hinner läsa alla dagstidningar, på alla språk; El Pais, Berlingske Tidende, Le Monde, New York Times, Berliner Morgenpost, Corriere della Serra, Nederlands dagblad, Athinapoli, Al Jazeera, Aftenposten.....

John le Carrés farväl till agenterna

Copyright/fotograf: Harry Borden

Jag skrev om John le Carrés roman Spionernas arv. 


"Bortsett från den intrikata historien om före detta M16-veteraner, finns andra kvalitéer hos le Carré: Han skriver på en gång lätt och allvarsamt, en stil som fått kongenial översättning av Klas Östergren. Dessutom, trots utläggningarna om spioners vardag, finns en ekonomi i berättandet, som när han skildrar en fullständigt extatisk kärlekshistoria vars kulmen får uppta en halv sida. Den guldklumpen ligger sedan kvar som en skatt under ytan, man minns den alltid, trots – eller just på grund av – skeendets fortsatta monotoni av länge sen förlorade intriger och hemligheter."


Läs hela recensionen här.

Ett vackert äktenskap

 

Vi gifte oss alltså, i den lilla kyrkan Kaga, i Östergötland. Inget stort ståhej, men viktigt för oss. Jag börjar mer och mer tro som katolikerna; att äktenskapet är ett sakrament.

Jag ser oss gå omkring i landskapet, mellan kullar och stora fält, i en hage med runda stenar, där korna gått om sommaren. Det är en disig höstdag i oktober. Vi släpper hunden. Vi går lite åt varsitt håll och står och ser ut över slätten, för att vi behöver komma över någon irritation som dykt upp. Där skymtar vi Kaga kyrka långt borta i grådiset, liten, medeltida, med spiran som svart kontur.

Andra dagar far vi genom landskapet, över Östgötaslätten till vår favoritpromenad vid Kinda kanal. Vid Berg ser vi stora kanalbåtar passera tröghetsfaktorn i slussarna. Hunden Bella viftar omkring, en Golden Retriever, alltid glad. Det är på det hela taget något engelskt över vårt äktenskap; både humorn och trädgården, både landskapet, hunden och klivandet med gummistövlar upp mot en höjd där man ser ut över Roxen. Både vackra kyrkor och sinnliga fröjder. Både-och, hela tiden. Alltid i naturen, mer sällan i kulturen, om man undantar domkyrkans konserter och länsmuséet där min man arbetade.

Ibland går vi under höga träd och plockar svamp, och min man är ivrigare, alltid mycket ivrigare, än jag. Vi åker ut och simmar, det finns tillräckligt varma sjöar i Östergötland, säsongen mellan mitten av maj och en bit in i september. Hunden badar gärna, men när vi långsimmar sitter hon på stranden och ylar.

Om somrarna rör vi oss utåt kusterna, ligger med varandra på klippor vid havet och tänker inte ens på om någon kan se oss. Det är starkt då. Och egentligen alltid.

Jag betraktar oss där vi går genom slottsparkernas hagar, och ut med hunden om kvällarna, under tujorna vid lärarhögskolan. Hör oss muttra en hel del om hur den här trädgården vi har egentligen ska skötas: Min man hugger ut ett körsbärsträd för att få in mer ljus, jag ogillar detta, trots att vi har ännu ett körsbärsträd. Han gräver ut en och annan planta i rabatterna, långt innan han kommer på vad den ska ersättas med. Det är baggissar. Men vi bråkar en del. Mest om praktiska grejer. Städning och den vanliga skiten.

Det händer att jag tycker han är frånvarande, på det typiskt manliga sättet, alla hans projekt i skallen. Då bråkar jag för mer närvaro. Han känner av min frihetsdrift, och när den börjar värka, efter tolv år, ser jag till att komma upp till Stockholm igen. Vi särbor. Han ledsnar, vill skiljas. Jag kan inte säga emot det, eftersom det är jag som brutit upp.
Nu, långt senare, tycker jag att vi aldrig skulle ha skilt oss. Nu är han död. Man ser först efteråt vad vi hade; hur levande det alltid var, hur varmt.

Ibland rör vi oss som i en dröm, som ljusa grå bilder ur en Tarkovskijfilm. Jag är hon som hänger på en gärdsgårdsstång i Spegeln, han är forskaren i Solaris. Och som i Solaris går de sönder när de slits ifrån varandra. Tarkovskij visste något om kärleken.

Spegeln 1975

 

Solaris 1972

Till sist minns jag vad vår vän Arne Urberg sa om oss: "Det är fel människor som skiljer sig, och fel som fortsätter att vara gifta".

Budskap från den käre bortgångne

Drömmar är märkliga, fantastiska sanningssägare ibland. Ibland så röriga att man omöjligt fattar vad som händer. Och jag som nästan aldrig har mardrömmar drömmer en natt att jag hela tiden i en mörk stad måste undkomma otäcka beväpnade gäng, psykopatkillar, som i A Clockwork Orange. Jag lyckas, men först efter att jag stuckit en sabel i magen på en av dem.

En natt drömmer jag att jag ser min trötte gamle far, på ålderns dag. Han går med dålig balans in i ett stort cirkustält, för att se en teaterföreställning. Jag följer efter honom, för att vaka över hur det går. Där inne i halvdunklet lägger han sig ner på golvet. Han är mycket trött. Jag sätter mig ner hos honom, klappar honom på pannan och den stora näsan.

- Du är snäll, Gabi, säger han. Var inte för snäll.
Sen fortsätter han:
- Du skulle fått mycket mer av mig. Men nu är det för sent.

Just sådana kortfattade insiktsfulla meningar som han ibland gav ifrån sig, i livet. Han låter sorgset allvarsam, aningen förbannad. På vem?
Bakom oss i mörkret sitter Ingmar Bergman, med kvinnligt sällskap. Medan jag talar med min far, i vår lugna närhet, smyger Bergman ut bakom oss. Som så många andra betyder han ingenting längre. Cirkusen är över.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Här finns min text om de sista dagarna med min far. Ur Tidskriften Evangelium.

Oktober och Döden

Nä, men om man skulle få in en liten text till före oktobers slut, tänkte jag. Efter en livad promenad över mattor av löv och högar av guldiga löv som parkarbetarna blåst ihop under träden, gick jag in i vår lilla trädgård och pratade med bästa grannen.

Vi pratar om små lönnar som lyser rosaröda, och som jag redan glömt namnet på. Hon har planterat de nya pionerna, och rensat undan den egendomliga mattan av bläcksvamp som invaderat rabatterna. Hon har också varit i Skottland, mitt gamla älsklingslandskap. Vi står under den höga kopparröda kastanjen och pratar om en konsert vi kanske ska gå på.

Livet alltså. Från stund till stund. Och jag går in och börjar skriva och känner igen att jag älskar den här boken (som ni vet att jag kämpat med länge, och fick göra uppehåll efter min stroke). Läser även en recensionsbok som är bra, och rolig. Och var i söndags på Mozarts Requiem med några vänner, en född i Holland, en i Texas, och båda möttes i Wien. Det var kul. Jag gillar internationellt.

Och det där med Döden då, undrar ni nyfiket. Nja. Vi tar det en annan gång. I Mexiko firas de döda i dagarna tre. Men annars; vissa saker dör helt enkelt bort, vissnar, förmultnar. Det dödas kompost.
Jag tänker så här nu: Det långa vinteråret kommer, ljuset sjunker och man blir tröttare. Men musiken finns, konserternas antal växer ikapp med det sjunkande ljuset. Minns det!

Foto: Monica Karlsson

Detta är livet

Veckor i sträck har vi gått som i en tunnel av regn och moln. Alla våra sinnen har varit nordiskt motståndskraftiga, dock lite trötta. I en skruv av denna trötthet vänder man sig inåt, ger upp det yttre, stänger ner twitter, slutar ringa folk i onödan. Köper hem To kill a mockingbird och börjar läsa något man definitivt har missat. Läser även den importerade essäsamlingen Consider the Lobster av världens då mest samvetsömma författare, David Foster Wallace. Ingen kan som han skriva otroligt långa meningar som ändå hänger samman som i dans, märkligt förenade med intellektuell distans. Han är så otroligt begåvad att det är farligt att läsa honom*).

Men, som nån sa, jämförelser är förhatliga. Jag finner mig en dag sittande på en bänk i solen, som om allt i hela världen, det vill säga min värld, är okej. Man måste inte alltid en hel massa. Man får drömma, njuta av den lågt stående höstsolen. Öppna ögonen under varje rosaröd lönn och se svanarna pendla förbi i skuggan av träd i motljus. Känna lättnaden i att man precis nu en stund vilar från världssamvetet, och att man faktiskt inte gjort någon annan människa särskilt ont. Här finns en risk för självgodhet, jag vet. Men anta att man under en lycklig stjärna slipper förstöra för andra människor, kanske är det ens fylgia, skyddsängeln, som har hållit en i schack.

Tyvärr är skandalerna från världens alla hörn så monstruösa att jag under dagar av allt för många intryck, orkaner, skogsbränder, krig, förföljelse, blir lika pessimistisk om mänskligheten som de unga apokalyps-filosoferna. Jag förstår dem, men det går inte att leva varje dag med blicken fäst på plasten i havet, kvinnohandel, naturens förstörelse. Allt detta finns, och ska ha sin absolut nödvändiga uppmärksamhet. Men ingen människa orkar, eller ska behöva orka, att ständigt vara uppmärksam på det förgiftade i tillvaron.

Idag är det den vackraste oktoberdagen i år. Träden ser ut som - ja, ni vet. En mild västlig vind kluckar genom vattnet, blåser i håret. Solen, solen, solen över alla färger. Rejoice!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)
David Foster Wallaces´s litterära reportage Big red son från en "mässa" för porrfilmsproducenter, och deras arma "stjärnor," är det bästa, mest intelligent satiriska, jag läst om marknadiseringen av människan (som är en av de främsta signifikanterna för vår tid). Läs den, eller förbli lite ovetande om hur kroppen kommodifieras, tills även tanken, ja - det vi förr kallade själen - blir ett horhus. Som med Trump, så och med alla andra obetydliga och grandiosa harvare i kött och salesmanship.

                    

När man tror det är mörkt....

                                                                                                          

 

 

Målningar uppifrån och ner: Karl Axel Pehrson (beskuren), Connor Gallagher, Johannes Kjarval. Fotot från irländskt arkiv om "nybyggare".

Skriver, drömmer, arbetar

Inte alla, men de flesta som skriver måste göra "rent hus" omkring sig. Man måste hålla onödigheter borta, låta högarna av tvätt hopa sig i garderoben, strunta i att gå med äkta mattan till kemtvätt, skjuta upp släktmiddagar, klippning och ibland även njutningar. Man vill inte ha krångliga rätter som i halv åtta hos mig, utan göra nåt enkelt; kyckling och rotsaker, alltihop i en ungslåda, inga konstigheter. Ibland räcker två avocados, en banan, ett glas mjölk.

Och - det är faktiskt rätt njutbart att leva med en koncentration omkring vilken allt annat får cirkla bäst fan det vill. När det är som bäst alltså. Att gå in i det ena eller det andra manuset -- jag har två romaner i datorn, varav den ena är längre kommen, men också mer redigeringskrävande än den andra, som är nyare, kortare. Men hur och hur länge man ska hålla på, vet man inte. Innehållet ska inte pratas om här. Då och då hugger jag en mening, ett sceneri, ett väder. Och märker att det lever.

Tröttare dagar vacklar jag via tangentbrädan över till Twitter, Blogger och tidningarnas kultursidor, samt all världen press från Politico, till The Guardian, BBC news, Huffington Post, LRB och allt vad de heter. Mycket input för uppskjutardjäveln. Ibland pausar jag med musik, Bach, Paul Desmond, Julian Bream. Och det finns ett fåtal musikaliska verk som det går att skriva till, Philip Glass nästan alltid. Vet inte hur många gånger The Hours ljudvågor har strömmat, parallellt med genomläsning, redigering, någon liten tankeverksamhet..

                                                                         *
Drömmer: Att jag är på bussresa i Danmark med en trevlig person, vi kommer fram till Esbjerg, kanske ska jag där ta en färja till England. Damen är elegant, frågar om vi ska träffas nån dag. Visst, säger jag, men just nu har jag haft en massa stök hemma och jag vill bara vara FRI. Precis så - med versaler, står det skrivet i drömmens skalle. Damen är belevad och säger javisst, men du kan ta adressen till mitt hotell. Jag har en känsla av att den adressen kommer att bli liggande i nån ficka, men jag uppskattar hennes coola hållning, som är typ "Please yourself", eller "feel free" som min amerikanska vän Michael brukade säga. Sånt är mycket bra att säga till en som har det stora frihetsbehovet. Det som jag kände av redan i barndomen, när vi sjöng "Frihet är det bästa ting, som köpas kan all världen kring...". "Och vill du vara dig själver huld, så älska frihet mer än guld".
Jag går fortfarande och håller tioåringens idol Biskop Thomas i handen.

Psykopatiska kärringar

Jag vet att det är högsta mode att alltid och allestädes utnämna män till de värsta människorna på jorden. En skilsmässa från en s.k. "kulturman" kan i åratal generera texter om samma sak; mannens hemskhet och kvinnans rättfärdighet. Att sönerna sen får leva resten av livet med bilden av den svartmålade fadern verkar inte komplicera tillvaron för rättrogna ego-feminister. Ibland ska det göras honnör för den sortens "avslöjanden", som sen klonas i nästa artikel och nästa artikel. Ibland är det en försmådd stalker som skriver sina psykade memoarer om den hemska mannens ointresse.
 
Jag tänkte vända lite på de invanda figurerna. Det finns en annan arketyp: Medea, kvinnan som dödar sina barn. Och här räcker det inte längre att i femhundra sidor skrift förtala och nedvärdera barnens far, här gäller det raska slag, ett mord eller två. Visst Jason har svikit sin kvinna Medea, sin hämnd tar hon ut på barnen. Hon blir en mördare.

Som alla gamla psykoanalytiker och kliniska psykologer vet finns de mörka krafterna hos alla människor, kvinnor och män. Särskilt destruktiva är de svarta sidor som låtsas vara något annat än de är: Modern som hämnas på ett barn, medan hon låtsas skydda ett annat. Förträngningar där ont blir gott. Den bekännande katoliken som tror sig veta det rätta och gömmer sin psykopati i olika onda handlingar: Manipulation av familjemedlemmar. Förtal. Kontroll. Söndra och härska.

Alla som ens varit i närheten av den sortens kvinnor och mödrar vet att de närmar sig Medea-stadiet även i förklädnad av god mor. Hela God-Mor-Komplexet är i själva verket så fasansfullt inlindat i beroenden och navelsträngar, i manipulationer av arv och straff, i överförda sjukdomar och suggestiva förtroenden ämnade att få den andre: En man, en dotter, en son - att bli "lojal" med den sjuka moderns världsbild.

Medea-gestalten har allt sedan Euripides väckt intresse för arketypen: Hon som mördar sina barn. Modernt sett räcker det ju med: Hon som medvetet eller omedvetet är destruktiv för sina barn, ofta också för sin man. Inte konstigt att så många tagit sig an temat från olika vinklar: Dreyer, Anouilh, Lars von Trier, Sara Stridsberg.
Det senaste problematiserandet handlar förstås om patriarkatets makt, om Medea som en förståelig reaktion. Vild av svartsjuka rusar hon in i dådet.

                                                                     *

Jag såg för inte så länge sedan en intressant dokumentär om en hjärnforskare som upptäckt en defekt i sin egen hjärna; samma defekt som återfanns i mängder av psykopaters hjärnor. Forskaren hävdade att det var en medfödd skada i hjärnan som gjorde dessa människor kyliga, oempatiska och alltid beredda att offra andra för sig själva, eller förstöra för någon de konkurrerade med. Han var en rolig karl - det är ju alltid roligt med självinsikt - och han menade att det enda som gjort honom mer mänsklig var att han hade en så god familj omkring sig, alltså god tur med motståndet mot hans värsta sidor.

Tänk er att det goda inflytandet tas bort? Att någon med psykopathjärna plötsligt fråntas en del av sina skydd i livet. Att psykopaten börjar härja helt fritt, i skydd av konventionen "god far" eller "god mor". (För att nu inte tala om "god president").
Hundratusen familjer har förstörts på det sättet. Många har skrivit om det: Känslokylan som biter sig fast under en mask av god katolik, god republikan, god maoist, god feminist, god lutheran, god djävel.
Inte bara de åtta variationerna på Medea handlar om detta, men mängder av skönlitteratur, film och dramatik. Akt 1: Familjen har det gott. Akt 2: Någon olycka/otrohet/sjukdom inträffar. Akt 3: Familjen splittras och den som kan ta makten gör det. Akt 4: Endast de sjukt beroende blir kvar under den makten. Exit: Lång dags färd mot natt.

                                           Med lite tur har man bara sett den på Dramaten.

Kirkeby och Gallagher, mina Oktobermålare

Per Kirkeby

Detta är hösten. Och med årstider är särskilt landskapsmålare och kvinnor förtrogna. Ättlingar till havens väder och vind, till frukt som föll stora som barnhuvuden från vissa träd i glömda trädgårdar. Samlandet, äppelmoset, hallonsylten, körsbärsvinet. Men också massan av det som dör, krattandet, hässjandet, inhöstandet. Därefter vädren, de som torkade hö, eller de som virvlade iväg med öppnade fröhus, det som självsådde, det som aldrig gav något.
Marelden nedan, i Gallaghers bild. Vid kanten av ovädret där andra gåvor finns, skönhet och kamp och fisk och hummer. Sedan stormarna.

Connor Gallaghers målning ska ni klicka på, den vinner på  stort format. Visas på Royal Academy of Arts i London.    

MIkael Niemis nya roman

Jag har läst ett av de stora Norrlandseposen. Särskilt rörd och tagen är jag av det inre livet hos den unge pojken i romanen. Och, som sagt, "Koka björn" handlar rätt lite om björnar. Men de sätter tonen, där i myrarnas och älvarnas land, där mörkret sänker sig över kärleken och godheten, i denna berättelse.

"Pojken Jussi, eller snarare ynglingen, är skildrad inifrån och kan betecknas som en av de stora, arma, eländiga i svensk litteratur. Någon i familj med Selma Lagerlöfs Gunnar Hede eller kanske en av Dostojevskijs gestalter. Hans tankar och syner är så djupt originella att man avläser en konstnär i hans väsen, en som ser det andra inte ser, som i de bilder han gör sig av tiden och vetandet, och av döden, som lyfter ut människan i en flod så vit som Torne älv."  

Läs hela recensionen här

 

Hemingways gröna berg

Jag läste i tät följd ett par av Hemingways riktigt stora: Och solen har sin gång, uppgivenhetens generationsroman, och Att ha och inte ha, från trettiotalets depression; den vackraste minimalistiska prosapoesi man kan läsa, vid sidan av mästarens Grand Finale: Den gamle och havet.
Men mellan genirycken hade Hemingway onda och trötta dagar. Tilltufsad av skilsmässor, alkohol, en störtning med flygplan och en bilkrasch, bidar han sin tid någonstans mellan de fyra äktenskapens in-och-ut-gångar. Samt skriver en av sina sämre romaner, den pratiga, lite skrytiga, Afrikas gröna berg. Det var förstås något han måste göra; journalisten och jägaren hade skaffat sig tillräckligt med dagboksmaterial från sina safari-resor i Afrika - en bok måste det bli, nu när alla väntade på en Hemingway. Tvånget att producera mellanromaner är ett öde han delar med de flesta bästsäljande författare.

Så här sitter vi nu i Kenyas bush, whiskypimplande Hemingway och ett gäng andra sysslolösa vita, som drar ut på noshörningsjakt med afrikanska vägvisare.
Det är lite patetiskt, som om de svarta och deras natur var ett sorts fritidshem för omogna vita män som ska bevisa någonting. Sin kraft och manlighet och närhet till livets allra häftigaste sida, förstås. Blod och död och bara vita ben som tränger sig igenom taggiga buskage. Problem med rostiga gevär och immande glasögon. Och så - det befriande skottet, fullträffen, följd av slaktprocedur och hemforsling i jeep. Adrenalinkick och visslingar i reptilhjärnan, i eftersnacket vid lägerelden, och vidare ut i manlighetskulten. Ja - och sedan de förklokade biografierna om en Hemingway som kompenserar sina sexuella tillkortakommanden på jaktens och tjurfäktningens arena. Sant, och inte sant.

För jag läser en Hemingway som alltid begeistras av naturen. Som med viss överdrift odlar det ursprungligaste av mysterier; det att vi delar liv och död med djuren. Att solen har sin gång och bergen är gröna för oss alla.
Observant som den jägare han är, drar han in läsaren i sin trollkrets av friska sinnesintryck, och man ser inte längre den trötte västerländske mannen på väg efter kickar. Man ser en halvvuxen pojke som nosar sig fram på stigar och stränder, fångad av nuet och faran.
Afrikas gröna berg må vara Hemingways barnsligaste roman, ändå kan jag känna igen mig i hans eviga Huckleberry-Finn-gestalt; med näsan mot vinden och äventyret. Man behöver mer än ett par glasögon för att förstå en man som en besläktad.

Tidigare publicerad i UNT.

Ahlström och Engström - två recensioner

Inledning till min recension av Kristofer Ahlströms "Hjärtat är bara en muskel".

"Det finns en torr glädjelös ton i början av den här romanen. En stor bilolycka med dödlig utgång har skett, och berättarjaget, Elisabeth, reparerar sig med minnen. Samtidigt som hon genomlever ett trauma, går hennes tankar tillbaka till tidig ungdom, till den osäkerhet och kroppsliga vanmakt som hör tonåren till. Det är känsligt berättat, med en finkalibrerad iakttagelseförmåga, som dock ibland blir lite tråkig".

Hela recensionen finns här.

Thomas Engström har skrivit sin fjärde spionhistoria om Ludwig Licht "Öster om avgrunden". Jag hade förvånansvärt roligt med den:

"Intrigerna mellan de på den aldrig helt rätta sidan (väst) och de på den avskyvärda (ryska) blir en smula James-Bond-aktiga, och dialogerna är som gjorda för en hårdkokt film där den manliga vokabulären går på speed och lakonismer. Ibland rusar språket iväg med vitsandets mekanik. Ibland pustar man ut vid en strålande fjälldal eller ett stekhett Tbilisi plötsligt genomströmmat av ångande regn, ett ögonblicks befrielse från både intrig och ironisk macho-vokabulär. En befrielse som visar en annan sida av författaren, den som kan skriva både vackert och initierat om det land han bodde i en tid."
Recension i DT här.  
    

 

Min kärlek till Stadsbiblioteket

Jag växte upp där, i korsningen mellan Odengatan och Sveavägen. Som samtidigt var korsningen mellan en urtida rullstensås – Observatoriekullen – och en ny tidsanda, Stadsbiblioteket.

Fortfarande, en sommardag när solen lyser på rotundan, när Observatoriekullen är vit av myriader prästkragar, när vattnet rinner i den lilla konstgjorda bäck som Gunnar Asplund planerade in i den omgivande parken, kan jag bli rörd. Så oerhört bra detta är. Ett tempel för många, på sin platå, med den långa trappan. Som Gunnar Asplund så tidstypiskt skrev efter en resa i Italien: ”Templen behöver höjden, mödan att komma dit ökar vördnaden”.

Här finns också en plaskdamm för barn, stora gräsmattor, en lekhage, en terrass där man kan läsa böcker eller hångla om vädret tillåter. Pilar planterade runt dammen, och lite högre upp i terrängen den anlagda trädgården, rinnande vatten över gråsten omgivet av mer exotiska saker som bambu och spirea.

I Stadsbiblioteket gick jag alltid in och ut. Lånade ständigt böcker, i tidig ålder mest fem-böckerna, samt gick på sagostunder i det lilla rummet där Nils Dardels väggmålning med John Blund fanns. Den var en stor flummografi för ett barn att fästa ögonen på medan den något nyktrare bibliotekarien läste med vänlig stämma. På biblan mötte jag också en del tidiga vänner. Men mest var jag ensam där. Som alla som börjar skriva tidigt bekräftat är biblioteket den klostersal man behöver. 

 

Inte begrep jag heller den oerhörda flottheten i att vi kunde vistas där mellan nio och nio på kvällen. Att han som ritade rotundan, och alla de vackra sidosalarna i kvadraten, var en världsberömd och stilbildande arkitekt. Det enda misslyckandet, som jag noterade tidigt, var den egendomliga akustiken i rotundan, torr längst ner och full av sprakande ekon där uppe. Det var aldrig där man satt. Jag satt i konstsalen, med bok efter bok, eller i de små trapporna vid sidan av den stora, som slingrade sig uppåt mot hemliga rum dit bara bibliotekarier hade tillträde. Stenen i trapporna var gråsvart. Som en trapp i Sagan om ringen. Först lång senare kunde jag uppskatta rotundan för dess lager på lager av utländsk skönlitteratur, flera trappor upp.

Utifrån sett är det fortfarande en av de vackraste byggnaderna i denna del av staden. Står man på Odenplan i väntan på buss, en trist kväll, har man ändå stadsbiblioteket att fästa blicken på. Rotundan lyser varmt gul i kvällssolen. Och tursamt nog blev den aldrig inskuffad bakom den monstruösa glaskuben som skulle utgöra tillbyggnad. Må den aldrig återuppstå. Och må inga politiker planera för att placera Stadsbiblioteket någon annanstans. Stället har en ande.

När vi var barn där, mina systrar och jag, ingick platsen i en organisk helhet: På somrarna med fötterna i plaskdammen, om vintrarna med skridskor och små, täta grupper i värmestugan där man hörde sina första snuskiga historier. Sen ut igen och jaga över isen. Ibland om våren klättrade vi upp och ner i backen till Observatoriehöjden, idag tycker jag det ser farligt brant ut. 

Poängen är att naturen i parken och litteraturen i biblioteket kompletterade varandra. Kentauren på höjden var beviset; det går att förena natur och kultur. Det var också tanken bakom Gunnar Asplunds hela projekt.

Jag tackar fortfarande det svenska samhället, för den här sortens initiativ. Och jag hoppas att privatiseringsvågen inte når våra bibliotek. Det är en alldeles för bra verksamhet för att delas ut till de egennyttiga. Men de små biblioteken har blivit färre nu, i många år. De rödgröna i riksdagen vill ändra på detta och skjuta till mer pengar till de lokala biblioteken runt om i landet. Vad som i övrigt kunde behövas är donationer av generösa kapitalister. Precis som när Knut och Alice Wallenbergs stiftelse 1918 meddelar att en miljon kronor doneras till Stadsbibliotekets uppförande och senare ytterligare 130 000. Arkitekten och bygget drar igång. Tio år senare står det världsberömda biblioteket där. Det är på det sättet kapitalet, kulturen och samhället kan samarbeta. 

När Per Albin Hansson införde folkhemstanken i den politiska debatten 1928 – stod redan Stadsbiblioteket på plats. Idealet föregår idén som föregår förverkligandet. Och äras de som äras bör: Valfrid Palmgren från högerpartiet var en stark kvinna som brann för folkbildning. Hon var först ut med idén om Stadsbiblioteket. Utan stöd i sitt eget parti fick hon stöd från liberalerna. Och detta sker på trots av andra politiska stämningar, som att högerpartiet året innan röstat ned folkskolereformen. Och ännu något år tidigare voterat ner kvinnlig rösträtt. Där hade de fel, som vanligt. Men Valfrid Palmgren hade rätt.

Det har alltid funnits en idealitet bakom folkbiblioteken. Först var det församlingsbiblioteken, sen de mindre stadsdelsbiblioteken och arbetarbiblioteken och sist, som kronan på verket, Stockholms stadsbibliotek. Må aldrig någon business ta över detta. Vi är medborgare, vi är kentaurer, inte kunder.  
 

Colson Whitehead - Den underjordiska järnvägen

Jag skrev om den fantastiska romanen. Ni kan också höra författaren live, på Kulturhuset i Stockholm den 29:e Augusti, kl 19.00.

"Cora är fortsatt berättelsens nav, hennes sträva motstånd och överlevnadsvilja är heroiska. Men hon är också full av vrede, biter av andra människor, och hånar de som är svagare än hon. Efter en tid i South Carolina, med fin bomullsklänning, skolundervisning och god hygien, infångas hon igen av den tilltufsade slavjägaren, Ridgeway. Han och hans likar har samma brutalitet och inbillade övertag som dagens rasister. Tragiken är oerhörd, men Whiteheads realism håller alla meningar på plats och skjuter iväg dem som små, koncentrerade projektiler. Jag har sällan läst en författare som är så arg, med så stor aforistisk finess." 

Läs hela recensionen här.

Att mutera till marknadsvarelse

Det finns något som heter evolution. Det behöver jag inte förklara för er, alla vet. Utveckling i riktning av någon högre funktion, bättre villkor för en art.
En del talar också om social evolution. Jag ska tala om social devolution.

De vackraste byggnadsverken jorden runt är det heligas platser, kyrkor, moskéer, synagogor, buddhisttempel, hinduiska helgedomar med murar fulla av nakna, älskande par i skulptur.
Hagia Sofia, Canterbury Cathedral, Domkyrkan i Sienna, Durham Cathedral, Lundadomen.
Vidare: Slotten, broarna, järnvägarnas vänthallar och perronger, de första skyskraporna, muséerna, biblioteken. Fyrtornen. De väl fungerande sjukhusen. Den väl fungerande busstrafiken. Etc.

Nu: Det brinnande höghuset i London, bostad mest för fattiga och därför illa underhållet. 93 döda. Den brinnande skyskrapan i Dubai, enbart för rika, ingen död. Utförsålda järnvägar och busslinjer, ständiga förseningar, ingen ordning på rälsen, varje dag sitter människor någonstans fast en timme eller tre. Busslinjer, många indragna. Sjukhus, många överbelastade, en del helt dysfunktionella. BB fungerar dåligt för de som behöver det. Psykoterapi för utsatta unga är svåröverkomlig. Osv. Osv.

Nu ser vi alltså devolutionen: Från en etik som var levande både inom Kristendom, Buddhism och Islam (jag talar inte om terrorister idag) till en socialliberal och socialdemokratisk ordning som sörjde även för de som hade det svårt, och som därigenom möjliggjorde deras utveckling i samhället - från det, till en marknadifiering av allt och alla. En mutation kan vara på väg, något händer kanske i hjärnan och till en början i psyket, hos dem som bara tänker på att göra marknad av allt.

Först låter det så fint: New Public Management. Effektivisera. Ta bort människor. Ta in större förtjänst för de som redan uppdagat att de kan sko sig och tjäna grova pengar på det som tidigare var samhälleliga funktioner: Skolor, sjukhus, daghem, äldrevård, flyktingmottagningar, assistensbolag.

Man behöver bara se ansiktena på dessa marknadens sluggers, för att fatta att de är på väg att mutera i riktning grobian, psykopat, senare hyena och sist skorpion.Vad händer med skorpioner; jo, de lurar andra men samtidigt sig själva, som i anekdoten med skorpionen som sänker även sig själv i sin vilja att sänka en annan. Karmalagen var inte så dum ändå. Som metafor alltså.

Men på ytan ska allt se så fint ut. Man säljer in sig själv som marknadsvarelse. Man måste kolla alla moden, vad andra har, man lever i jämförelsernas helvete. Gud, det får inte finnas nån som är vackrare än jag, yngre än jag, mer attraktiv än jag: Jag gör om mig. Jag lägger 200.000 om året på att operera om min kropp och ger en tjuga till den tiggande. Jag är en mycket fin människa.

Marknaden gör, som redan Marx visste, en vara av människan. "Det är viktigt att vara vacker" är den slogan som framkallar intill oigenkännlighet omgjorda skådespelerskor och skådespelare, samt alla andra härifrån till Farsta Strand och Lidingö, som tillåter plastikkirurger att tjäna grova pengar på människans osäkerhet. Och de blir inte ens vackrare, de blir fulare och fulare och fulare för varje plastikoperation. Och sen ska skattebetalarna (Karolinska) stå för reparation av deras oreda i ansiktet.
Liksom skattebetalarna ska stå för all annan oreda som den giriges ingrepp i samfundet skapar.

Se även det som en präktig symbol för vår tid, för devolutionen.

Kjell Westö - Den svavelgula himlen

Jag skrev om Kjell Westös nya roman; det bästa jag läst på länge. Man sitter med ett susande i huvudet av igenkänningar; det är skärgårdsnaturen, det är staden Helsingfors, det är den tid i livet han gestaltar, tiden från elva år och uppåt, när allt är nytt och alla människor man möter och håller sig till blir livsavgörande. Från en luftburen ungdom till besvärliga passioner.
Läs den!

Och läs min recension här.