Hon går Östgötagatan fram
och tillbaka med sin gåstol. Hon vill klara sig själv. Handlar gör hon bara
lite. Hennes granne som har reumatism har hemtjänst och får hjälp var fjortonde
dag. Den pigga sjuttioåringen i etagevåningen har tvättning, städning,
fönstertvätt, boning av golv, rengöring av garderober och skåp, strykning, varje vecka, hon betalar hälften, resten betalar Rut-bidraget.
Vilken av kvinnorna i det
huset är mest värd? Enligt samhällskalkylen borde det vara hon som får mest och
biligast hjälp till en tre gånger större lägenhet än fru självständig gåstol på
andra våningen. Vem är mest tärande?
Vi hör sedan länge hur
gamla har det i sina sängar här och var, hur få ambulanser det finns i små
orter, hur ofta ambulanspersonalen måste vänta med ett viktigt ärende, hur
fulla sjukhusen är och hur det liggs i korridorerna på länssjukhusen. Vi hör om dålig mat och vanvård,
instängdhet av gamla, även icke-dementa, som om gamla vore barn.
Vi hör ordet ättestupa
uttalas allt oftare, bland komiker och andra. Vi hör ständigt hur den växande
åldersgruppen mellan 70 och 90 till 100 kommer att bli tärande på hela Europas ekonomi.
Men vänta lite, är det inte ofta samma människor som byggde upp Europas ekonomi?
I en amerikaniserad ungdomskultur
som älskar botoxade stenansikten, plastläppar och hårdpattar mer än det
verkliga livet, kommer det verkliga livet alltid att utgöra ett hot. En del köper nya tuttar redan vid 35. De gamla
är ett hot. Grått hår signalerar fara: Hjälp, jag kan också bli gammal.
Förlyfta män och kvinnor
färgat håret korpsvart eller skärt medan händerna förflyttar sig in i ett annat
sekel och halsarna döljs av sjalar.
Vad håller alla på med?
Dödar döden?
Vad är meningen med de
gamla människorna?
Okej, jag har svaret och jag ska fatta mig någorlunda
kort.
Meningen med de gamla i vettiga
kulturer är att de sitter inne med livserfarenhet, en viss mognad och mättnad i
sina kunskaper om människan, en annan ro. De ska inte längre tävla bland de
värsta babianerna, inte kasta sig så prestationsdesperat i lianerna. De kan
utgöra en ringmur av visst lugn, omkring dem som fortfarande lär sig, stretar, ävlar
och tävlar.
I mycket fattiga
samhällen har ättestupan funnits, men där har också funnits seden att sätta ut
nyfödda barn i snön för att se om de överlever (Tibet). Vi har kommit lite
längre än så, vi räddar hjärtsjuka barn, vi räddar cancersjuka
till friskhet och förlängt liv.
Du sökte en blomma och
fann en vara - Nina Björks travesti på Södergrans dikt - gäller dock. Det är
den framväxande bilden av ett människovärde som likställts med penningvärdet.
Att vara eller inte vara – en vara.
Den äldre människans
kvalitet nonchaleras av dem som bara vill se unga hungriga opportunistiska
knapptryckare omkring sig. Den äldre kan vara tillräckligt vuxen för att inte
säga ja till vad skit som helst. Med ålder följer inte sällan perspektiv,
distans, en större urskiljningsförmåga. Men vi suddar bort det; vi låtsas att 33-åriga pokerspelande
hajdykande IT-investeraren Smurf vet bäst om ALLT.
För de äldre återstår att
med eller utan verbal kraft minnas sin värdighet. Sitt unika värde. Sin rätt
till god omsorg i det samhälle som de flyttat fram från en stel hierarki till
en modern demokrati, från privilegiesamfund till spridning av välstånd. Minns
det – trots att en del vill ha klassamhället tillbaka.
Jag har inte längre några
gamla omkring mig. Föräldrar, släktingar döda. Min sista äldre vän dog för fem
år sen. Hon var en av de mest levande
människor jag mött, full i fan intill sin död, alltid beläst och kreativ,
alltid stolt och humoristisk. Hon var säkert en lätt patient på det judiska
vårdhem i Köpenhamn där hon slutade sina dagar i ett stort rum med höjd i taket.
Men inte bara starka och
vitala gamla ska få sitt värde erkänt. Alla de med stora behov och svagheter,
fysiska eller psykiska, har ett egenvärde. Varför? Hur? Måste det förklaras? Vi
andra lär av dem vi lever med. Oavsett svårigheterna.
Och vad med den där gamle
lungsjuke sotaren, han som bara ligger och dör i tre månader, med små
fluktuationer. Vaknar upp en kort stund, och somnar in igen? Du kan väl inte
påstå att det också är meningsfullt? Det är det kanske inte, nej. Men kan vara. Det kan ju vara så att vi behöver
fatta hur det är att dö. Lite i taget. Långsamt. Att vi fattar genom andra, som
vi stundtals sitter hos. För mig en betydande erfarenhet. De gamla lär oss att leva.
Eller – att dö, men där tittar vi bort.
Sens moralen slutar inte
här. För som alltid blir man provocerad av tillvaron om igen. Som idag på
bussen, när vi passerade en gubbe som stank kiss och lite bajs. Stor burkpåse
mellan benen. Vi gick ovanligt långt bak i bussen. Esteten vände näsan åt ett
annat håll. Jag drog upp sjalen.
Men alltså: Vi kan inte
älska allt och alla. Bara önska oss den där fortsatta möjligheten att folk av
alla slag får vara rena och hela och mätta. Denna gubbe såg ut som en åldrad
Anthony Quinn. Gud vet var han kom ifrån, men det finns flera. Och
många av dem vill inte bo på något hem. De vill vara ”fria”. Nomadisera mellan skräpkorgar och Ica-butikernas överblivna varor. Göra
sina dagliga turer med stans längsta busslinjer. Who am I to judge?
På den tiden när min
första pojkvän och jag var mycket unga och idealistiska hände det en gång att
en liten sliten grå farbror sov utanför vår dörr flera gånger. Vi märkte det
när vi kom sent hem från fester. En gång sa vi åt honom att han kunde få sova i
vårt vardagsrum. Jag tror inte han luktade som den idag, så stor barmhärtighet
finns inte. Men grå farbrorn sov snällt på gästsoffan och när vi kom upp på
morgonen var han redan borta. Ännu en gång stötte vi på honom i trappen, och
erbjöd natthärbärge.
- Tack ska ni
ha. Tack så mycket för sist. Men det blir bra så här, som vanligt, sa han.
Sov förmodligen utanför
vår dörr. Har sen dess inte synts till.
.jpg)
