Vad jag lärt mig om älgar

Slow-tv. Vad jag lär mig om mig själv medan jag tittar; att jag är ganska otålig, även om sånt som natur och älgar intresserar mig. Och att det är lite fint när renar och järv går omkring, där vid kanten av Ångermanälven medan isen långsamt smälter alltmer, och stora flak sveper förbi med ett par änder som bekväma resenärer.

Vad jag lär mig om älgar: Att de är djupt eftertänksamma, långsamma djur utan någon riktig plan för sina liv. Ingen jag kan se i alla fall. Ibland kommer de lufsande långsamt i en skogsbacke, fem efter varandra. De nafsar lite i några tallskott eller böjer sig ner efter blåbärsris, lyfter på sina tunga huvuden, ser åt ett håll, sen åt ett annat. Spejar och lyssnar med öron och nos. Funderar länge på nästa steg.
Nu så - är det en äldre älg som tar ett par mer resoluta steg ner över strandbrinken, åhej och hopp. Där stannar den till och får nästa älg halvt över sig och båda lägger öronen bakåt, särar på sig, blir stående och vädrar åt alla håll. Sakteligen kommer det för dem att ta sig över det kalla vattnet i älven, och nu simmar den ena efter den andra med lagom avstånd. När den första kommer upp på andra sidan blir den stående i det halvhöga vattnet, vänder sig om och ser efter sin flock. Den ena efter den andra kommer upp på stranden och sen går de in i nästa skog och lullar runt lika planlöst igen. Ingen brådska. Easy does it.

Jag undrar om de är enormt försiktiga djur. Vad tänker de på hela tiden? Spanar de alltid efter tecken? Vad kan ens hota dem här, nu när isen har smält. Annat var det förra veckan när en av älgarna gick ner sig och hade svårt att komma upp igen. Men nu? Vadan all denna melankoliska vaksamhet? Jag börjar längta efter rovdjurs snabba kast och väldiga språng. Det är orättvist mot älgarna.

Jag har nog inte riktigt förstått mig på dem tidigare. När de i mitt verkliga liv dök upp vid kanten av en äng och försvann igen, eller när man hörde ett häftigt språng i skogen. Men det är alltså detta som är deras normala liv: Det här långsamma planlösa varandet. Testa ett granskott, gå en sväng runt en ännu snöpudrad tjärn, ha stilla sällskap med varann. Inget mer. Faktiskt inget alls mer.


Kolla själva på Den stora älgvandringen på Svt Play.

Interesting times

Det bästa i en sån här tid av gemensamma prövningar är förstås inte att tjuta och ängslas - även om det är tillåtet - men att helt enkelt intressera sig för själva tiden och vad den gör med en.
"We live in interesting times", för att travestera någon, jag minns inte vem. Det betyder naturligtvis inte att vi omedelbart blir intressanta, om vi inte var det innan. Men att det sker en förskjutning av intressen gäller nog för alla.

För mig personligen kanske skillnaden är mindre än för många andra, van som jag är att "arbeta hemifrån" och likaså van att inte ha några särskilda privilegier att försvara: Inga baler, inga auktioner, inga premiärer, ingen ny bil vart tredje år, inga förhoppningar om att finna "den rätte" (vilket jag ju gjorde redan i 20-årsåldern). Jag är helt enkelt van att arbeta ensam. Jag är också van vid mycket enkla nöjen; som naturens skönhet och trofast vänskap, eller en film jag gillar, kanske en konsert.
Konserter är det jag kommer att sakna nu, näst efter den stora Lapplandsresan, som jag inte vet när den kan bli av.

Men det mest påtagliga är något som sker med begreppet tid: All tid finns, och/eller ingen. Framför mig sträcker sig en period som av vissa sakkunniga beskrivs som en tvåårig bana av risker för Covid-19, en tid som saknar normal rytm, normala avbrott, resor, mm. En tid som är lite som att bli stoiker (det är nödvändigt att först och främst skydda sig själv och andra) eller att bli ett klosterväsen (man uthärdar genom att avstå, och fördjupar sig i någon "studie"). Det mer optimistiska alternativet är förstås att vaccin sprutar ur jordens alla labb och/eller att vi uppnår immunitet snabbare än vad det just nu verkar.

Mitt psyke verkar inställt på den långa varianten. Jag känner, som kanske mest positiv bieffekt, ett konstant ointresse för att jäkta med någonting. Jag går mina promenader när det är så folktomt som möjligt (gryning/skymning), jag ringer mina vänner, beställer mat på nätet, får lite extra inhandlat av min grannkompis, skyndar inte ens på mina projekt, men sover länge om natten. Jag tror att basics är min grundinställning mer än annars; Ät något gott, dryck därtill, sjung dina gamla sånger, sov länge, hör den vackraste musiken, öppna fönstret mot fågelsången. Och så har jag för en gångs skull "bingeat" en TV-serie: Den lagom eskapistiska och skickligt iscensatta engelska serien "Sanditon". Visserligen konstant irriterad över huvudpersonens sätt att kisa med ögonen, men man blir inte helt igenom storsint av en jävla pandemi. I alla fall, denna Austen-filmatisering roar mig, och ger mig en lisa från den 35 vetenskapsartiklarna om Corona som jag också läst, och läser.

Nästa större plan - som gärna får ta två år av tålmodigt intresse - är att förvandla mitt vardagsrum till en ateljé. När jag vilat upp mig från karantän-chocken - (skrev för några veckor sen i "dagboken": Känner mig dödstrött på coronaskiten. Fången. Distressed, vemodig, okoncentrerad, tom, tappat allt) - och diverse besvikelser den onekligen för med sig, så ska jag bara lugnt och stadigt vara i det som är. Måla, skriva, gå ut i naturen, och dessemellan "bingea" en och annan TV-serie. Eller konserter på nätet. Ibland är "interesting times" inte så mycket mer än en övning i tråkighet. Ändå: Kanske kommer vi ut ur det här med både personliga och politiska förändringar som är av godo. Den som lever får se.

Exit "Exit" - om en tv-serie

Jag hörde en gång en bekant berätta om en "affärskonferens" på Mallorca, där kokainet flödade från morgon till kväll, och natten bjöd på ytterligare droger. Minns inte om horor var inkluderade, tror inte det. Det är annars en rätt vanlig bisyssla för de allra rikaste uppkomlingarna i olika heta branscher; att ha ett galleri av köpta kvinnor som de kan förslösa sina övriga sado-masochistiska impulser på. Gärna f.d. fattiga invandrarflickor från Östeuropa eller Asien. Tjabang! Är det detta som kallas ett erotiskt liv? Tror inte det va. Snarare torrknull a la carte.

Om jag säger att det ingår i "övriga sado-masochistiska impulser" så är det för att själva deras "affärsverksamhet" ofta inte handlar om att skapa något utan enbart om att rassla åt sig, slå till hårt på klipp, dola runt med hedgefonder, tävla, bedra, och placera svarta eller andra pengar där inget skattesystem når dem. D.v.s. en totalt onyttig penningverksamhet som inte ger någon annan någonting, men däremot tar från en massa människor. Alltså: Den sadomasochistiska finansiella epoken (som naturligtvis har en lång tradition i det koloniala helvetet, se Joseph Conrad och Sven Lindqvist).

Om dessa amoraliska killar i investment-börs-och-bankfifflar-skiten har den norske regissören Øystein Karlsen gjort en TV-serie, som blivit sensationellt populär och även, delvis, prisad. Så jag, min dumma jävel, satte mig och såg.

Självklart är det så här: Att dessa fyra män i 40-årsåldern representerar en hel kader känslomässigt störda män på alla möjliga nivåer. Här befinner de sig i sammanhang där de är så rika att ingen kan invända mot vad de håller på med. De förnedrar kvinnor på löpande band, även sina hustrur, även om de muntra fruarna också har sina stenhårda drag. De fixar hemliga fester med levande juckmaskiner, talar som misogyna idioter, kör bil som om de ständigt tävlade, konsumerar allt från droger till märkesvaror, ser aldrig sina barn, blir inblandade med kriminella karteller etc. etc.

Det förväntade alltså. Men bortsett från en rad fina skådespelarprestationer, särskilt då av Agnes Kittelsen,  Pål Sverre Hagen och Tobias Santelmann, så är det en utdragen historia vars syfte och innehåll blir uppenbart från avsnitt 1. Ett par förvandlingar äger visserligen rum; en man blir galen och förföljd av sina lånegangsters, en kvinna blir misshandlad och bryter upp. Annars är det mest en samling tablåer över dessa artfrämmande ufon och deras döda partyvärld. Dvs de jobbar ju också ibland, över nätet, flyttar pengar, döljer inkomster, undflyr skatt, osv: Allt det där vi vet att den sorten gör och som bidrar till att urholka det norska såväl som andra samhällen.

Ett autentiskt citat från en av snubbarna: "Du ska aldrig underskatta kapital, energi och mindervärdeskomplex".

Men jag tror tyvärr att historien om de skamlösa porr-och-kokain-konsumenterna, drar till sig sensationslystnad. Det är inget konstigt. Vi är alla nyfikna på den undre världen. Särskilt den undre värld som inbillar sig att den är en övre värld. Men ändå. Det är en serie tablåer, hopfogade utan rytmisk finess, som förutsebara undervisningsobjekt. Okej, vi vet att de är hemska typer. Okej, det blir tråkigt i längden, både för dem och för oss. Och det är bland annat väldigt tråkigt att stirra in i deras tomma ansikten, särskilt då det fullständigt döda och stumma ansikte som Simon J Berger presterar.

Detta har gjorts bättre av både amerikaner och danskar, i Billons och Follow the Money. Fördelen med den här serien är kanske att den bygger på intervjuer med norska miljardärer, som öppet talat om sin känslomässiga misär. Dvs skrytmisär. Dvs allt detta har jag. Och om jag inte har det så blir jag uttråkad. Wrooom! Sniff, snorta, fitta. Både linjen och linan är tydliga. Och i serien - tyvärr - övertydliga.

En desperat Tobias Santelmann i Exit

Det finns en annan värld i världen

Det finns en annan värld i världen. Man märker det när man älskat samma man i femton år, och fortsätter samtala lite med honom när han är död. Man märker det på de där människorna som kommer in i ens liv och man genast vet att de hör ihop med ens existens. Man märker det på hundar som gör långa avsteg från husse och matte för att hälsa på en. Man märker de på vänner som man omedelbart förstår sig på.

Det finns en annan värld i världen. Det känns vid återseendet av vänner, deras barn så vuxna att de också blir ens egna samtalspartners. Man märker det med den där långe älgen till man som det inte riktigt blev av med, men som man alltid kan tala och skratta med, som med få andra. Man märker det på saknaden efter väninnan i Köpenhamn som dog 2007, och som var den mest vidunderliga väninna man kunde ha. Woman-power och stor dansk hjärtlighet. Man märker det på ungdomsvännen i Hälsingland som skriver brev om hur fridfullt han ordnar det omkring sig.

Det finns en annan värld i världen. Man märker det på de som kommer: På människorna, djuren, fåglarna. Man ser pilgrimsfalken störtdyka över gården, snön som faller i fina lager som en gåva från ovan. Ingen mammon råder över den gåvan - man ser med blotta ögat att det finns en annan värld, som inte handlar om vem som har tjänat mest på den här stan, vilka som har lyckats suga ut mest pengar ur f.d.  allmännyttans hus, vilka som har utnyttjat billig arbetskraft för att plussa in ytterligare några miljoner på sina konton. Nej, en annan värld. En annan. Där det inte handlar om att Fredrik Reinfeldt sitter som en elevrådsordförande, med sin konstiga ironiska blick som han använt i alla år, i alla sammanhang och som bara talar om för psykologerna att han har hittat ett försvar."Jag är lite överlägsen den här situationen, men jag är med ändå". Som när han intervjuar Tony Blair och ser ut som partykompisen som motvilligt talar allvar och aldrig någonsin kommer till skott med de verkligt journalistiska frågorna (Tack, Anna Hedemo för att du röt av ursinne över denna inkompetens förklädd till journalistisk).

Det finns en värld där f.d. politiker får husera med sina gamla PR-fejs i näringslivet, i bankväsendet, som konsulter, och det spelar numera ingen roll om de är avdankade högermän eller sossar, ty i den stora multinationella streber-och-miljärdars-kyrkan råder endast Mammons logik. Alla som tar för sig är dess präster. Alla som skor sig på andra är dess blivande rådgivare. Ku Klux Klan får åter in en snuskigt stor fot i amerikansk politik och här hemma sitter miljardärerna och skattesmitarna och skryter för varandra i sin overklighetsbubbla. Klyftorna ökar enormt i alla samhällen, inte ens Kanada klarar sig ur den fällan. Men den fällan är alltid dålig för hela ekonomin.

Så - visst ska man bry sig om politiken, men när den är så parodisk som nu, när den allt fetare Reinfeldt och hans buddies i politikens och penningens värld ska intervjua varandra, när Trump bjuder in amerikas rikaste fulmiljardärer till sitt kabinett, när hela den figuren är ett stort skämt, som begär att uppfattas som verklig, en yuppie med enorma affärer och lika enorma skulder, med fiffighet som en gambler och noll intelligens som statsman, då börjar alla fatta att denna världens makthavare inleder sista etappen i en stor jävla fars. Det kommer att gå åt helvete. Det kommer att skada absolut alla andra mänskliga värden, som det alltid gör, när penningkåta analfixerade mammas jättebebisar kollektivrunkar över världens resurser. Ja, jag använder fula ord, precis som de som ser igenom skiten alltid gjort, fråga Hieronymus Bosch (bild nedan), fråga Strindberg, Thomas Bernhard, Rabelais, Jeremia, Houellebecq, Jelinek, not to mention Jonathan Swift.

Jag är säker på att de som skriver och får ur sig de allra svartaste satirerna, är samma människor som i sin mer känsliga sida bara längtar efter något annat. Något de kan respektera som samhällssyn, några de kan respektera för att de föredrar sanning och rättvisa, gott medborgarskap och inte utstötning, några de kan respektera som verkliga jämlikar, och inte se ner på som en samling halvbildade skolpojkar som lärt sig hur man gör PR för sig själv och suger in så mycket pengar som möjligt i sin giriga apparatjnik. Detta ödsliga panorama av - mest män - som far hit och dit i världen och gör sig viktiga. Dunk, dunk i nästa rygg. Och denna sorgliga brist på kompetent samarbete för att lösa de stora problemen, klimatfrågan, de fattiga, flyktingvågen, krigen, vattenförsörjningen, kommunikationerna, mm. I varje del av dessa stora frågor är det alltid och endast de slipprigt penningkåta som förstör och/eller bromsar varje förändring till de bättre. Tar bort tåg och bussar, snor åt sig av fackliga kassor, säljer sjukhus till kompisar.

I den världen kan man inte leva utan att bli förbannad precis varenda dag, varje gång man ser på TV. Man skickar lite pengar till de snälla organisationerna. Man tänker på att gå in i politiken, så långt till vänster som möjligt nu, eftersom V är de enda som kastar motvikten till all den här zombiförstörelsen av samhällets resurser. Och ändå räcker det inte.

Det finns en annan värld i världen. Den är inomslig; det är  den som föder konst och sagor och berättelser från andras liv, musik, poesi, dans som man dansar en morgon i köket. Det finns en annan värld. Den är inte beräknande. Den rakar inte åt sig. Ibland har den kallats kärlek. Till livet, till en människa, till musik. Det vore fint att leva i ett samhälle som värdesätter den världen, och inte höjer sitt taskiga självförtroende enbart genom köp. Den världen har högre nivå, än alla illusionerna om makt och ägande har. Den överlever vår död. Och vår tid.

Målning: Piero della Francesca, ca 1450, detalj.

Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till. 

Victor Rydberg

Och här skriver Andreas Cervenca om vår tid furstar: Alfahannar med galonhud.

True Detective - en skådespelares betydelse

Det händer mig sällan, men nu har det hänt: Att jag blivit fullständigt tagen av en skådespelarprestation. Jag kan spendera timmar med att fundera på skådespeleriets förtrollning, vad det egentligen handlar om, varför generation efter generation, har några få favoriter som vi knyter internationella band till och diskuterar med i vårt inre. 

Jag talar om Matthew McConaughey, en av huvudrollsinnehavarna i True Detective. Jag har knappt sett honom förr, men i så fall i något lätt och helt förglömligt. Nu har jag följt True Detective med manisk uppmärksamhet: Dels för att den är så bra - en förtätad och ändå dröjande story - dels för att huvudpersonen, Rust Cohles, förvandlingar gör mig så nyfiken. Osäkerheten kring hans identitet är en mycket mer spännande tråd i berättelsen än den vanliga härvan kring mord och mördare: För vem är Rust? Han är ju två, tre personer: Rust 1, den intensive polisen med en koncentration som man kan skära sig på, och Rust 2, en laidback detektiv med filosofiska utläggningar som ett stålskydd kring sitt inre. Eller Rust 3, som spelar en snut på dekis, jobbar i en bar och har skitig hästsvans. Tre roller i rollen så att säga, som dockor i dockan. När han blir utfrågad av sina polisiära kollegor om vad han sysslar med i sin privata spaning, lyfts en docka bort, en annan blir kvar. Ingen ska veta var de har honom.

Det är fascinationen i karaktären Rust, och i en krimi med ovanligt många bottnar. Den andra fascinationen är den stora diskrepansen mellan rollen och skådespelaren Matthew McConaughey. För mig, som kommer ur en skådespelarfamilj, blir det extra intressant: Att denna världens mest välanpassade, välkammade trebarnsfar, mannen som ler på 300 bilder, iklädd Dolce Gabbana och perfekta tänder - att just han kan vrida ut och in på sig och bli Rust; en mörk figur som offrar sig själv och går i småbitar, och är helt fixerad vid ett brott och illojal mot allt utom sitt uppdrag. Hur kan han vara så trovärdig?

En oglamorös aspekt på skådespeleri - är att ”normala” skådespelare ofta gör en roll större rättvisa än de som visar upp sin image; sin Jack-Nicholson-stil, eller sin Malkowich-jargong. Inget fel på de två, men jag kan föreställa mig hur de skulle ha greppat en roll som Rust Cohle, och fyllt den med sin egen nonchalans. Inte så gripande. Som motsats tror jag att den normale skådespelaren – en sån som McConaughey – kan spara sin energi till den riktiga identifikationen, som har att göra med koncentration och intensitet, att sluta styla och bli ett med rollen. Daniel Day-Lewis och Gena Rowlands är några andra som kan det där. Och många fler. Men Matthew McConuaghey är från och med nu en av tidens bästa karaktärsskådespelare. Hans demoner har fått vänta på sin öppning, kan man säga. Det är därför de har så bestämd form.
 

Han är förstås inte ensam. Nick Pizzolatto har skrivit manus, och tillsammans med regissören Cary Fukanaga och fotografen, skapat den här serien. Även den andra polisen, Marty, spelad av Woody Harrelson, växer i sin förvandling till en stor rolltolkning. McConaughey är bara en i väven. Ändå är det just hans roll - Rust Cohle  - som är sprängladdningen i dramat. Det är han som ges en röst lika egenartad som någon hos Faulkner eller Joyce Carol Oates. Utan honom, skulle True Detective vara en rätt allmän krimi - något man märker i de avsnitt där Rust ränner runt med pistol, som andra snutar - när han blir action, i stället för dialog/monolog.  

Nya uttryck, nya konstnärliga röster, uppstår när kulturen bestämt sig för en alltför trång idé, när normen skapat en yta så fernissad att den måste krackelera: och där – i sprickorna och jäsningen – formuleras det nya. Det har ingen betydelse om det är romantisk musik, expressionistisk konst, TV-serier eller hip-hop.  Det handlar inte om värderingar utan om ett konstaterande; det övre trycket från samhällets Det-måste-vara-så-här ger upphov till det revanschistiska undertrycket: I helvete heller, Det- kan- vara- så- här- och- det-här- är-sannare. 

Det är scenkonstens urgamla befrielse från kulturens tajta gränser: Att någonting spelas ut i teater, eller film, som vi annars trycker undan. Kalla det katharsis, rening. Ännu intressantare är det att både rollgestalterna och Nic Pizzolattos text, tycks tala till miljarder människor. Folk sitter på Twitter och citerar Rust. True Detective är som vår tids Dickens eller Dostojevskij: Det handlar om att sätta fingret på ett samhälles ömma punkt: Här är det ett känslomässigt och moraliskt förfall, ett satanistiskt helvete dolt bakom Louisianas mangroveträsk.

Rust Cohles fixerade blick ser rätt ner i en avgrund: där flyter kapitalströmmarna mellan höga maktpositioner och bestialiskt utnyttjande, mellan sataniska sekter, religiöst hyckleri, våld, sex, ritualmord och pedofili.
Har vi inte sett det förut säger ni? Nej. Inte med den svärtan, inte med den skoningslösa viljan att tala klart om helvetet på jorden. Inte med så intelligent skådespeleri. Och aldrig med en huvudrollsinnehavare vars dialoger och monologer är som überintelligenta referenssystem till världens alla nihilister och pessimister. 

Jag tror vi älskar Rust, och True Detective, för att den talar om våra egna mörka sidor, och ifall de inte är så problematiska, så talar den ändå till oss om en värld i förfall. Vi har kanske inte vetat det förr, men vi ser det allt tydligare: Där man säljer barn och kvinnor som sexgodis och dödar dem, där är man inte längre värd namnet Civilisation. Det är allas vår skugga. Rust ser den åt oss.

The same text is published in english on this site : björnstrand backwater

Ett hjärta till Åsa Avdic

Hennes intervjuer är rättframma och hennes frågor raka. Inte utan vänlighet ser hon den illa behandlade eller den illa behandlande stadigt i ögonen. Frågar på, frågar vidare, in i det obekväma.
Jag har aldrig intresserat mig särskilt för konsumentfrågor, men Åsa Avdic kan hålla mig kvar framför teven för att det hon gör är bra journalistik. Jag är övertygad om att hon skulle kunna intervjua Assad eller Cameron, Borg eller Lööf, ständige sekreteraren, kungen eller Löfvén, med samma omsorg om sakfrågorna.

Nu är hon alltså programledare i "Plus", och reser omkring i landet för att uppsöka folk som fått sin häst dåligt behandlad av klumpig veterinär, eller som inte får ut en rättmätig försäkring efter en bilolycka. Hon gör det med värme och värdighet. Jag anar ett samhällsintresse som ligger i botten och gör att varje liten grej får ett anslag av väsentlighet. Även detta är rättvisefrågor.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

PS: Ett hjärta är alltid mest värt när det kommer lite sinkat, efter att alla andra gjort sitt under trycket av ett enda datum.
Mer om Åsa Avdics arbete kan man läsa i senaste numret av Journalisten, men intervjun finns tyvärr inte i nätupplagan.

Mannen som är Gud

Jag vet inte om jag har rätt i det här, man kan bara gissa - eller tro. Men den här mannen måste vara Gud. Han har visa ögon, grått hår, en lugn och samlad stil, medmänsklighet, koncentration, humor. Han räddar liv.

Han heter Edward Kiely och är kirurg på Great Ormond Street Hospitals barnavdelning i London, där han bland annat lyckosamt särat på två siamesiska tvillingar "their lives were never in danger", och opererat mängder med svåra cancerfall. Han går in och ut i samtalen med människor på det sätt jag föreställer mig att Gud gör; kortfattat, koncist, inget svammel, ingen sentimentalitet, djupt allvar och medkänsla.

Om man råkar ha en dag när man mist hoppet om mänskligheten, och ser utvecklingen gå tillbaka till apstadiet och den ohöljda vulgaritetens egenintresse, så kan man dämpa sin dystopi genom att höra på den här mannen, i arbete.

BBC filmade honom, och andra i hans team, i en serie om Great Ormonds Street Hospital 2010. Jag såg den då, men såg om den nu igen. Gud har inte blivit en dag äldre. Fast han är en bra bit över 70 nu. Och precis som alla som älskar sitt arbete och/eller har ett kall, fortsätter han så länge handen inte darrar. Nu vet vi vad som är Medicinmannens mening: Barmhärtighet och intelligens. Note to Fascistoida Samlingspartiet: Det är till detta och liknande miljonerna bör gå, inte till Arenor och skattesänkningar för de redan rika. Gud håller med mig. Reprisen om Great Ormond Street Hospital kan ni se här. Fler avsnitt följer.

Motsatsen: I Sverige 2014 placerar man barn i fosterhem, utan insyn, på grund av Marknadsaktörernas behov av att tjäna miljoner på utsatta barn. Ingen kontroll, ingen kompetens, bara små barn som forslas in i ovissa omständigheter, och hanteras som styckegods av privata firmor. Hur fult kan det bli innan vi motar helvetet i grind?
 

Arvstvist som serie

Ny svensk serie "Tjockare än vatten" , går på måndagar. Jag såg första avsnittet och tyckte att där fanns en viss puls, en dokumentärisk snabbhet, och tillräckligt komplicerade dramatiska vändningar. Andra avsnittet var so-so, eftersom det handlade mycket om att lägga ut nycklarna till familjära celler där problem uppstår eller har uppstått. Man anar hur familjeproblem repriseras. Någon dör, någon sviker, någon tar kontroll över arvet, någon är mer girig än de andra. Somliga har inget samvete alls. Här och var finns en liten psykopat som njuter av att ta makten. Arv är sällan rättvisemärkta. Men märkta är de. 

Det är något sorgligt med att släktblod, ”tjockare än vatten”, alltid förmår att fascinera. Det är som all världens freudianska Oidipuskomplex, syskonavund, manipulationer och kompensatoriska habegär, florerar som bäst i familjer, och – förstås – maffiafamiljer. Det finns alltid någon som tänkt ut i förväg vad som bör göras, för en själv eller för barnen, och det blir väldigt ofta fel. Det finns alltid någon som kastat snikna blickar på den gemensamma egendomen; kusiner som vill driva ut andra kusiner, ingifta släktingar som aldrig gjort annat än skott sig på en familj. 

Så ynkligt, så sorgligt, och så gammalt som Moliéres Den Girige, Köpmannen i Venedig eller brödrakampen i Lång dags färd mot natt. Inte för att jag jämför ”Tjockare än vatten” med O´Neill. Inte i närheten. Men den här serien är ändå tillräcklig bra för att hålla intresset vid liv. Så även skådespelarna. Tredje avsnittet nu på måndag.

Englands torraste skådespelare: Peter Capaldi

Paradoxernas mästare, i rollen som nyhetsredaktören i The Hour: Stel, stram, med kutig rygg och hämmad röst; en gestalt som man fascineras av och ibland skrattar åt; en tråkig, distanserad, intill benen koncentrerad man, med en plötslig, instinktiv rättsnit och en lika plötslig, översvämmande vrede.
Scenen där han tvångsmåssigt flyttar sina papper och prylar hit och dit på ett stort skrivbord, flyttar igen, slänger, kastar, demolerar alltihop i ett sorgset vredesutbrott är en av de bästa scener som gjorts för television. Man behöver inte gå på bio när vissa serier nuförtiden är mycket bättre.

Peter Capaldi gör ett motval i sin roll som Randall Brown, använder det som skådespelare har svårast för; charmlöshet, icke-förförelse, total brist på glamour. Han kommer i centrum genom att vara just ingenting. Onåbar men med en hemlig styrka.
Det är märkligt för en som levt så nära skådespelare hela sitt liv att återfå en insikt: Om vad som är humanismen i skådespeleriet: Inlevelsen i någon, en Falstaff, en Mary Tyrone, en Yvonne, prinsessa av Burgund, en Randall Brown - framspelad utan människoförakt, med nyanserna i behåll, och en ömhet för den konstiga gestalten, vem det vara må.

Samtidigt ser jag vad Peter Capaldi har, som rätt många engelska aktörer har; Helen Mirren, Maggie Smith, Michael Gambon, bland andra: De är karaktärsskådespelare. De bygger en roll inifrån, samtidigt helt olik dem själva. Den sortens skådespeleri har vi mindre av i Sverige, i varje fall i den här generationen.

Men, se The Hour; en djupt allvarsam, skickligt berättad och suveränt skådespelad historia om nyhetsjournalistikens mod och allvar inför hotet från penningmaffia, sexmaffia, kriminellt involverad företagsamhet, korrupta politiker och lika korrupta polischefer. En serie med 50-talsbakgrund, full med personliga relationer, psykologiska spänningar och annat kul, men där huvudlinjen handlar om den plutokratiska förskjutningen av makten. Den vi nu lever med.


Varje avsnitt kan bara ses en vecka efter sändning. Länk till serien på Svt och Svt Play. Nördar kan förstås köpa den från BBC.








Och apropå: Länk till George Monbiot: Plutocracy pure and simple.

"Newsroom" - nästan helbra

Aaron Sorkin som skrev manus till "West wing", (en serie från insidan av Vita Huset som jag aldrig orkat följa eftersom det var en väluppfostrad och ganska tråkig version av den politiska verkligheten) - har skrivit manus också till serien "Newsroom".

Serien som gjordes 2012 hade premiär i svensk TV igår. Vet inte varför det inte skulle kunna likställas med alla andra premiärer, Shakespeare, Pinter, Moliére, whatever. Inte för att det är lika bra, men för att det är olika bra.
Film; som kan vara just det mest nerviga, närvarande, närsynta, vidsynta, kalejdoskopiska mediet. Och det är de krafterna som utnyttjas här: Bråkigt nyhetsankare - Will McAvoy (Jeff Daniels) -  med cynisk attityd, möter kvinnan han inte sett på länge - McKenzie (Emily Mortimer) - och får en ny moralisk injektion av vad det kan vara att kommunicera från händelsernas centrum och samtidigt "think on your feet".
 
De båda har att snabbt hantera det dramatiska händelseförloppet i Mexikanska golfen; BP-platformen som går läck, dödar människor och djur, spiller ut tonvis med olja i havet. Amerikanska motsvarigheten till TT ligger lågt, slörapporterar, och först när Will McAvoy  gjort sitt nyhetsinslag graderas händelsen upp som ytterst allvarlig.

I storyn ingår en skarp, rolig dialog, en lite uppskruvad psykologi på gränsen till nervsammanbrott och förtvivlan, men också - och inte minst - en väldig feeling för det journalistiska arbetet när det är som bäst; en blandning av intelligent analys, snabba ryck och medvetenhet om key points; nyckelfrågor. Sådana som till sin absoluta natur alltid är besvärande.
Medan amerikanska TT velar i utkanten av tidernas största naturkatastrof till havs, blir "Newsroom" ett cluster av skickligt teamwork, nätscanning, rätt samtal med rätt personer, svåra frågor ställda innan någon hunnit tänka efter vad marknadsavdelningen ska säga; försåtliga små frågor och bang: Storyn är klar. BP har haft en praktikant som kontrollant för sin oljeplattform i havet. Med mera. Jag ska inte vara en spoiler. Se!

Men jag har fått en ny skådespelare på kartan: Jeff Daniels. Auktoritär i sin roll, men sensibel i mimiken, plastiken, repliken, pauseringarna. En man. Vad skönt att slippa gullepojkarna Pitt&Company. Daniels har en dynamik som gör honom alltigenom trovärdig, en humor och berördhet under ytan av Alldeles Omöjlig Mansjävel. Bra, bra, bra!

Några få invändningar: Inte helt övertygande att den supersnygga och begåvade Emily Mortimer - McKenzie - just kommit hem från långa år som krigsreporter och är, som det sägs, "utmattad", när hon samtidigt visar alla tecken på ringledaregenskaper, men framförallt ser ut som om hon varit på både manikyr och yoga. Detsamma gäller hennes medhavda producent och assistent (John Gallagher Jr). Hans pojkcharm sitter fint, men bär inga spår av att ha varit med i nyhetskamp på komplicerad nivå. Här skulle man önskat sig lite mer Stanislavski/Strasberg, lite mer under-huden-svettig-psykologi. Men, men.

Sam Waterston, Dev Patel, Alison Pill med flera gör fina biroller. Vi har bröd, nu har vi skådespel. Det här ska bli kul!

Jeff Daniels, Sam Waterston, Dev Patel och Emily Mortimer.

Deckargenrens paraphernalia *)

Ja alltså: Man kan alltid börja med ett par schyssta skåp. Kan vara en gammal sekretär med dold låda på baksidan, eller gärna ett sunkigt gympaskåp, eller en förvaringsbox på Central Station. Nycklarna har man hittat i ett par skumma blodrandiga byxor.

Pistolen är slängd åt höger eller vänster. Gärna vänster. Vapnet saknar fingeravtryck. Avlyssningarna blir många, trasten sjunger aldrig, och solen går ner över ännu ett lik. Garderoberna stinker av något äldre illdåd. Underliga rum uppenbaras i källare och gamla stenhus i skogen. Ugglor möjligen in från höger diskret hoande. Långt borta ett skott som smäller. Nu börjar det lukta rök. Kvistar som knäcks. Älg? Nä.

Gräva måste man tyvärr också göra, ibland ganska djupt. I alla fall i jorden. Man spärrar en plats, krimmarna släntrar elegant in. Jorden är full av gamla damer och herrar som borde varit någon annanstans om allt stod rätt till i världen. Nu har de sett sina bästa dagar, och det är här jag börjar titta bort.

Vi tillför raskt en scen där någon puttas ner från ett högt tak. Offret faller tungt. Endast vantarna på den som utförde dådet blir synliga. Nu har vi lådorna, nycklarna, pistolerna, skotten, tre lik, två vantar och tre krimmare. Fattas bara sekreten, blod och sperma, samt gärna lite hudflagor under naglarna. DNA är halva storyn.
Var så god och blanda! Hur lätt som helst!

Tyvärr - eller dessbättre - finns det en och annan utmärkt skådespelare inblandad i det här kringelkrånglet. Krister Henriksson är en. Trevor Eve är en annan, och han är absolut favorit, trots att jag tröttnat på att se honom gå in och ut i obduktionssalen. Ge karln ett ordenligt jobb: Othello, Macbeth eller James Tyrone. Henriksson har jag åtminstone fått se i Peer Gynt, En folkefiende och Doktor Glas. Återstår Glasartad Folkefiende. Vem skriver den? Först till kvarn…

Trevor Eve som Peter Boyd i Waking the dead, (Mördare Okänd).

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)I allmännare mening begagnas detta uttryck, särskilt i engelskan, för prålande utstyrsel, bjäfs och grannlåter över huvud taget.