Nyårshälsning från en bortgången

"Vad återstår då för oss att göra?
Enligt min åsikt finns det en ganska enkel möjlighet att låta bli att plåga sig med ideologiska pseudoproblem och i stället - nu, här, alltid och överallt - försöka se till att konkreta saker förändras till det bättre, att friheten blir större, att den mänskliga värdigheten blir mer respekterad, att ekonomin fungerar bättre, att jordklotet blir mindre förstört, att förnuftigare politiker styr, att sanningen får sägas - och att människor inte bara misströstar om denna sanning, utan tvärtom försöker dra praktiska konsekvenser av den".

Vaclav Havel,
ur En dåre i Prag.

Maffiafamiljen sammanträder

De ståndaktiga hyacinterna står som små svärd, vita mot den svarta fönsterrutan. Den ståndaktiga familjen sammanträder kring ett födelsedagsbarn. Två rätter och brylépudding till efterrätt. Sedan frukt, choklad, tokajer och diskussioner i soffan.

Min äldre syster har läst Tranströmer. O, så tråkigt, säger hon. Jaha ja. Javisst. Solklart. Eller jasså jaha. Må dä. Hon tycker också det var konstigt att Zymborska fick Nobelpriset. Jaha ja. Jojo. Jag prövar att undersöka hur mycket poesi hon läst för att fälla dessa tvärsäkra omdömen. Inte så mycket visar det sig. Min yngre syster tar över rodret genom att fästa uppmärksamheten på Martinsson. Hon säger att hon läser om Aniara ungefär vartannat år och att hon fortfarande blir helt tagen av den, språket, atmosfären. Jag tror aldrig jag läst Aniara mer än en gång, kanske två, jag är ingen stor omläsare. Men jag vet att Aniara håller.

Sen kan jag inte låta bli att tänka: Okej, jag kan ingenting om opera (min svågers specialitet). Anta nu att jag går på Operan för första gången, för första gången ser Don Giovanni, och sedan kommer ut därifrån full med tvärsäkra omdömen om rollbesättningen, dirigenten, första violinisten, etcetera. Unthinkable. Så att, säger jag till min äldre syster; det är kanske bra att veta lite mer om ämnet innan man sätter sig på någon (diktare eller annan).

Svågern och jag övergår till att tala om klassisk musik. Mycket roligare faktiskt; eftersom detta är ett nästan vitt område på kartan som jag är igång med att genomströva. Svågern gillar som sagt opera, det gör inte jag så värst, en och annan aria, javisst, men min riktiga musik är symfonier, koraler, partitor, och spansk gitarr. Svågern och jag talar om röster, klanger, René Fleming, Nina Stemme, Cecilia Bartoli. Jag tror att vi båda, utan att säga det, tycker att Ann- Sofie von Otter är lite tråkigare än de nu nämnda. Så – alla tycker sitt.

Vi leker inga lekar den här kvällen, men systrarna och jag sjunger Staffan Stalledräng. Den och mycket annat sjöngs alltid unisont under vår barndoms jular. Jag gillar att vi sitter där alla tre och ser ganska söta ut. Så många år senare; och vi sjunger fortfarande om ”den fula ulvens spår”, samt Stjärnan. Och Staffan, ”rask och oförskräckt”.

När svågern är tillbaka efter kaffekokningen kan jag inte låta bli en liten gissningslek. Jag nynnar något ur en sats av Beethoven, och svågern säger genast: Femman eller sjuan. Att det är Beethoven betraktar han som en självklarhet. Systrarna kan inte alls det här. Jag envisas med att det inte är sjuan, men jag har faktiskt glömt vilken det var. Sen går vi in på datorn och kollar, det ÄR sjuan, andra satsen. Kramar om svågern. Nördarna har fått sitt. Pladdret pågår i rent otroliga decibel, men musiken höjer alltid nivån en smula.

Ibland tycker jag vi är som en liten maffiafamilj. Varma, påstridiga, och med klassisk musik i bakgrunden. Samt ett stundtals outhärdligt tjatter. Fattas kanske bara en riktigt mörkögd Al Pacino i ett hörn, och en tystlåten Robert Duvall. Och så förstås någon maktlysten skata som gillar att förgifta folk, hämnas och ställa till det. Fast den sorten finns ju i många familjer. Hur snälla vi än vill vara. Och det vill vi för det mesta, tror jag. Det är ingen åsikt.

Tranströmer på Ica

Min jul har inte riktigt börjat än, den är ungefär som Karins. Vilket jag tycker är enormt skönt. Jag gick en promenad i den stora tomheten; ja, jag skulle kunna bli som taoisterna och ständigt prisa tomheten, men jag är väl bara en mänska i en jävla stad full av buller och brus, bång och vitt snus, tills vidare.

Idag var joxet bortsopat. Alla uppköp var gjorda, affärerna stängda, julrosor och amaryllis ensamma kvar i blomsteraffären mumlande i mörkret. De arma bilarna med innehåll hade gett sig ut på snorhala vägar, som jag inte vågar tänka på. Två gånger i mitt liv har jag snurrat runt på en hal väg, med man ett och man två. Båda klarade det enligt boken. Den boken har jag inte läst, men en annan.

Igår när jag valde de sista delarna av en julmiddag på Ica och insåg att bara småplocket redan var uppe i 500, tog jag bort en saltig italiensk salami. Ostarna behölls; världens godaste gorgonzola samt en Västerbotten och en liten rackans Saint Albray. Sen fick jag se honom. Tranströmer. Det var inte som på Moderna Muséet, där han log mot mig som en frände i rullstol. Det här var ett uppfordrande och allvarsamt porträtt. Omslaget till samlade dikter. Hans.

Snabbt ner i korgen bland korvar, ostar, färska fikon, dadlar, clementiner, julbröd. Done! Första julklappen; en pocket. Mycket bra land det här där man på Ica, bland storsäljande Marklundare och Ingvarssonare och Läckbergare kan hitta en poet. I alla fall i år.
Läste länge och sent, men utan att hitta den dikt jag framförallt sökte. Började bekymra mig för baksidestexten: Hallå Bonniers; är det här verkligen ”Tomas Tranströmers samtliga publicerade diktsamlingar” mellan 54 och 96?

Ni ska få en sida Tranströmer en annan dag. Nu måste även jag börja med gratängen (potatis, palsternackor, scarlottenlök, grädde, toppat med Västerbotten). Men innan dess, companeros literati, om ni har tillgång till den dikt jag söker, skriv in den här hos mig: Den handlar om en man som flyger nere i en kulvert, en mäktig man, som försöker finna… vad? Dikten slutar med raden: Han måste leva om sitt liv.

Ni skickar till mig? Jag skickar mera Tranströmer till er? Ljus i mörkret.
Varen glada! Vackrast på engelska: Rejoice!

Vad det handlar om

I radio idag hörde jag den förnämlige sinologen Göran Malmqvist berätta om kinesisk kultur, arkitektur, mytologi, poesi. Han avslutade pessimistiskt med att säga: Nu är det så många som dragit till sig stora penningflöden. Det innebär en enorm vulgarisering (av kulturen), där pengar betyder allt.

Känns igen ?

 

Girighet är kostsam
samlade rikedomar går förlorade
Den som är förnöjsam blir aldrig förnedrad
Den som vet när han ska hejda sig tar inte skada

När palatset är ståtligt
då fylls åkrarna med ogräs
och kornbodarna är tömda
Somliga har praktfulla klädnader
bär skarpa svärd
och frossar i mat och dryck
De vältrar sig i rikedomar
de är rövarbaroner
Detta är förvisso inte Tao.


----------------------------------------

Lite om taoismen här.
Bilden: Hanshan och Shide, tusch på papper, 1300-tal. Klicka för förstoring. Kuggfråga: Är bilden ovan minimalistisk? Och i så fall varför? Om inte - varför?

Strörenar

En höst vandrade jag i Oviksfjällen med min Golden Retriever. Hon var en god indian. Vi mötte ovanligt mycket renar, en av dem var helt vit. Samerna i forna tider skulle ha tolkat det som tur. Det gjorde jag med. Hunden vet jag inte. Men hon verkade vara i sin livsluft. Och bara jag satte ett finger framför munnen och sa schhsss, så upphörde varje tendens till jagande eller skällande. På det sättet var hon en indian. Vi betraktade många djur tillsammans.

Under senare år har jag ofta varit i södra Lappland. Sällan "mött" renar, utom en outsider som kom gående på vägen ned från fjället. Vi höll en meters avstånd ungefär och jag pratade lite med honom. Han var skyggare än jag, men inte autist på något sätt, utan lite lagom tagen av kontakten. En halvtimme senare kom ett par män och jagade honom med lasso. Jag tyckte inte om de där övertaget de fick när sarven hasade i halkan från den ena sidan av vägen till den andra.

En enda vinter har jag sett strörenar på isen, där uppe. En stor sjö, vitt i vitt, snöfall genomträngt av marsljus, och så tre små figurer som tecknar sig svart, tre strörenar som travar tätt långt där ute.
Om man inte visste att djur var djur skulle man kunna ta dem för änglar. Men det är djur. Och vad deras budskap är vet jag inte. Men något är det.

Ideal som få lever upp till: Václav Havel

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring…” var min favoritsång i skolan. Men ”Mandom, mod och morske män” låg också bra till. Jag vet inte hur jag såg dem för mig, männen. Och mandom och morske män är ju otidsenligt nu. Återstår mod. Martin Luther King, Nelson Mandela och Abraham Lincoln hade det i mina unga ögon. Först var nog Abraham Lincoln, som jag höll föredrag om i skolan. Dels för hans kamp mot slaveriet, dels för att jag tyckte han såg ovanligt stilig ut i profil.

Senare i livet, mot slutet av 80-talet, började jag läsa Václav Havel, vid den tid han satt i fängelse för sitt motstånd mot den totalitära staten. Efter befrielsen blev han både president och sin tids hjälte, 1989, och jag skrev en artikel om honom i GP, som jag förgäves försökte leta fram idag. En annan dag kan jag lyckas, men ikväll passar det nog bättre att fästa uppmärksamheten på originalet. Här är ett utsnitt ur En dåre i Prag:

"Det ser sannerligen inte ut som om de traditionella parlamentariska demokratierna skulle kunna erbjuda en lösning på hur man i grunden står emot den tekniska civilisationens ´egenrörelse´ i industri- och konsumtionssamhället. Dessa dras också med i denna egenrörelse och är rådvilla inför detta. Skillnaden är att dess manipulation av människorna är oändligt mycket finare och mer sofistikerad än det posttotalitära systemets brutala variant.
Men hela det statiska komplexet av förstelnade, idéfattiga och taktiskt politiskt agerande masspartier, som behärskas av den professionella apparaten och som fråntar medborgaren det konkreta och personliga ansvaret, hela dessa komplicerade strukturer för dold manipulation och dessa växande centra för kapitalansamling, detta alltid förekommande krav på konsumtion, produktion, tävlan, kommers, konsumtionskultur och hela denna informationsflod - allt detta som man analyserat och beskrivit så ofta, kan man nog knappast uppfatta som den väg som skulle kunna få människan att hitta tillbaka till sig själv."

Författaren Pavel Kohout skrev många år senare en artikel (DN 14.11.99) om Havel, som väl handlar om besvikelser, om hur hjälten, presidenten, som äntligen fått ett par fester för många att gå till, anklagades för än det ena än det andra av de moraliskt indignerade. Jag vet inte mer om det än att det är lätt, så här på avstånd, att unna Havel varenda flaska champagne och varenda glamfest han eventuellt gillade att gå på. En mörk och regnig dag i december kan det vara för sent. Så mycket vet man.

Drahý Václav Havel, flyg högt!

--------------------------------------------------

Citat ur En dåre i Prag, Symposion Förlag, 1989.

Banker och affagangsters

Julgranarna doftar på Odenplan. Det var the good news. Och ändå är de just idag instängda bakom ett hölje av byggplast. Det var knappt att jag kände igen dem. Men det är som med vissa människor; de skulle kunna gömmas i byggplast och om man råkade gå förbi skulle man ändå känna igen dem, på lukten, eller rösten, eller nåt.

Det sägs ju att vi människor går mycket mer på lukten när vi väljer partner, än vi brukar inbilla oss. Klart att social gemenskap, intressen, mental och känslomässig nivå betyder en del. Men det är lukten som drar oss. Iväg eller nedåt eller ut på vida vatten, vad vet jag.
Jo, jag vet. Men inte just nu.

Ångade i det förbannade mörkret genom två olika banklokaler som INTE hade den nödvändiga tjänsten. Tog en buss TRE hållplatser för att hitta ett bankkontor där man kunde överföra pengar från sitt konto till ett annat I SAMMA BANK.
Banker har mitt absoluta ret-överskott just nu. Och jag tror det är precis lika instinktivt adekvat som det där med att gå på lukten. Bankerna har fått en odör. Kanske att de svenska bankerna fortfarande luktar lite gran, eller ek, men de amerikanska luktar definitivt ammoniak, cancerogena hybrider och högar av råttlik i garderoben.

Om ni inte tror mig på min instinkt bör ni leta upp ett formidabelt dokumentärprogram gjort av Charles Ferguson, som gick på TV häromveckan. Han har gått in i detalj på vad som hände, och vad som ledde fram till, den amerikanska banksjukan 2008. Ferguson är ingen Michael Moore som skjuter från höften. Han är en notorisk detalj-och-fakta-granskare. Kallt och envist visar han upp landskapet: Hur stora banker involveras i mindre banker, hur mindre banker droppar lån till första bästa varelse, hur de gärna droppar extra dyra lån, utan amorteringar och utan garantier. Varför? Därför att varenda liten bankkille i hela USA får höjd lön i relation till antalet överdrivna lån han delat ut.

Kanske vet ni det där. Men varken jag eller ni kan sammanhangen riktigt. Och det var det som var meningen med den ”marknadsliberala” avregleringen av bankerna. Att ingen jävel skulle veta vad de kannibalkapitalistiska herrarna (och damerna) gjorde med pengarna. Till exempel: att man spelade ett högt spel med amerikanska aktieägare och låntagare och deras naiva habegär, att man visste att man spelade ett alltför högt spel, att det inte fanns täckning för utbudet av finanser, och att man fortsatte sälja dyra lån och halvt kapsejsade aktier FAST MAN VISSTE att realkapitalet höll på att rasa i botten. Man sa: Det här är real estate security loans. A-level, Missis Jones!

Mansligorna gjorde miljarder som vanligt, och fortsatte mäta pitt med antal flygplan, hus, villor, pooler, horor, etc. Sju flygplan för ett tomt stirrande lejon som hade egen hiss upp till sjunde våningen där han kunde sitta och se ut. Över Odenplan typ. Innan han gick ner i club-källaren och fick sig ett momentant låtsasligg.
Samt flickorna då. Alla de här dollarliggen som de Armaniklädda affarna ska hinna med före nästa boardmeeting och nästa inskyfflade miljard. Love is just a fourletter brute.

Men alltså, egentligen: Jag skiter rejält i om folk är rika som svin och lever sitt liv som om det gick att köpa fram det via grejer och statustävlingar - om de bara håller sig på sin tennisplan och servar. Det som är mitt enda väsentliga uppror för en lång tid framöver, och borde vara det för många fler, är att man utan att låtsas om det har en siciliansk maffia som styr världen. Samma hemlighetsmakeri, köpta vittnen, korrupta överenskommelser, lögner, tvättade pengar och korta brutala krig. På aktienivå. Inget blodigt våld. Men ett vampyriskt utsugande av andra människors resurser. Miljardstölder utan följder. Efter att de uppenbart misshandlade och misshandlande bankerna kraschat blev det visserligen ett par senatsförhör. Allright; de värsta banktjuv-gubbarna fick stå i skamvrån. Staten täckte kapitalförlusterna. Sen kunde man fortsätta som vanligt igen.

Dagens motsvarighet till Al Capone sitter i styrelsemöte. Nu. Inget blod på gatan. Bara en massa människor som får lämna sina hem, och betala för alfatjuvens sju flygplan och åttioåtta finanstricks.
Bara så ni inte tror att det började med några restaurangägare och svartjobbande servitörer i Grekland. Det bara fortsatte där *). Tanken att man med pengar kan komma undan precis allt. Även rättvisan. Dokumentärfilmaren Charles Ferguson visar hur bra det går. Filmen heter inte "How to make it in America". Men det kunde den ha hetat.


En föreläsning med Ferguson finns här. Den Oscarsbelönade filmen går att se här, om man har rätt sorts Adobe. J´accuse heter den jag har.

_______________________________

Tillägg:

Några medbloggare som på sitt eget stillsamma vis tangerat samma ämne finns här, och här. Den senare ingår i en serie på Rasmus Fleischers blogg, texter som vida överstiger mitt kompetensområde, men som jag läser just därför. Och den som vill ta den grekiska krisen på ett mer djuplodande allvar kan läsa den här artikeln av John Lanchester från London Review of Books.

Fotnot *): "crucially, the rich regarded paying tax as something that only the poor and stupid would ever choose to do. This latter fact meant that Greece was in certain vital respects a country without a functioning version of the social contract", ur hans artikel.

Här ännu ett citat ur artikeln; om de bläckfiskliknande monetära komplikationerna i "Greklands" kris:
"The collapse of Lehman Brothers in September 2008 was one of these ‘credit events’. It is in their nature that they are chaotic and unpredictable, and all the more so because the fundamentals of the economic order, as constituted in 2008, are still intact. Who owns that Greek debt? As I’ve said, mainly French and German banks. Yes, but banks insure their debt via the use of complex financial instruments. Insure it with whom? Don’t know: some of it is insured with British banks as counter-parties to the risk, but that risk will be insured in its turn, so that the identity of the person holding the parcel when its last layer of wrapping comes off is a mystery. That mysteriousness was the thing that made Lehman’s collapse turn instantly into a systemic crisis."

Värsta Lucian

Vädret var det, som var värst. Tog mig till Johannes kyrka uppför branta vattenrinnande trappor, typ mindre bäck. Uppe på höjden var det styv kuling som vände ut och in på paraplyet tre gånger. Regn in från syd. 18 sekundmeter i byarna. Mörkt som satan. Och jag tänkte hela dagen med klappande modershjärta på en ung vän som var ute till havs just detta dygn.

Mötte upp med min allra äldsta och bästa vän i kyrkan. Smockfullt och kallt. Höga tegelvalv och mörkt och lukt av vått ylle. Ett klängande barn bredvid, men vadå, det var ju Lucia. Johannes kammarkör sjöng lika fint för oss som för den tidiga morgonens sömniga nobelpristagare.

Min guddotter Mira, som är alt, hade varit uppe sen 6, väckt honoratiores, ätit dålig mat i Grand Hotels kök, sjungit även i matsalen för andra mindre viktiga personer. Nu sjöng hon för mig och sin mamma och församlingen; kom vandrande in med Lucia och vuxna stjärngossar med strut, alla med levande ljus. Klara, rena röster från kammarkören, ett och annat svajigt tonläge i barnkören. Nu tändas, strålande stjärna, Goder afton, och allt det som jag inte hört live på flera år. Och när jag gjort det har det alltid varit tack vare guddottern, som vuxit från Nacka musikskola till Kungsholmens, och nu till det här. Idag är hon i Konserthuset.

Efteråt gick vi mellan kyrkogårdens mörka gravar i piskande regn till KGB av alla ställen. Vi undgick det utagerande gänget med stiligt berusade herrar och hittade ett varmare hörn. Där fick vi varsin tanig liten blini som vi aldrig ska beställa mer. Resten var hur trevligt som helst. Inte dumt; att ha fått en guddotter och – på annat håll - en gudson, och ha sluppit allt det andra med skosnören, läggtider, tempramentsutbrott och kvartssamtal. Förstå mig rätt, som man säger i Danmark. Allt blir nästan som det ska vara. Om man ser det ljust.

Månvägar

Halkar runt lite i parken. Hasar ut till bryggan där jag i lugn och ro kan betrakta månens väg mot full. Det ser ut som en målning. Jaha. Nu igen. Konstfördärvad är vad man är. Munch idag. Monet i morgon. Oscar Bergman i vitsippornas tid.

Här är grusat, men bara till hälften. Alla hasar, och ingen märker om jag hasar lite mer. En ung kvinna bär sin skymningspåse med sig ut på bryggan. Vad innehåller en sån? Hemliga värden? Något kriminellt. Ett paket hasch. En bit av himlen? Nä. Ur påsen vecklar hon ut en annan påse. Den innehåller fågelnäring. Hon smular korvbröden medan jag ser på. Sådant korvbröd har jag inte hållit i min hand på länge. Och väl är det. Men här går de åt. En flock med änder kommer simmande med fåror av ljusglans efter sig. Tre hade varit nog för en Liljefors. Men nu är de trettio, mest blågrönblänkiga hannar.
Vattnet fullt av brödsmulor och kiv. Alltså - det räcker. Vattenliv, en oförväntan, en brinnande blå himmel och en måne som går upp över den japanska uddens trädsilhuetter.

Jag lämnar brödkacklet och kliver bort från isgruset till gräsmattor som för första gången i år stadgat sig mot frost. Krasigt. Träden hörs inte säga något alls. Men det är något som talar, tiger, vankas, bara här. Som på andra håll i naturen.
Trots allt - och hur man än ser det - ännu större än i konsten. Eftersom detta inte är en fyrkant, en rektangel, eller en sonat. Bara mörka vatten, en mångata, och nio ljusa lyktor som rundar en allt svartare udde.

Målning av Paul Klee. Kunde inte låta bli.

Wallace Stevens i översättning

Vad är Gudomlighet?

Vad är Gudomligheten om hon visar sig
Endast i tysta skuggor och i drömmar
Ska hon ej finna i solens välbehag
I syrlig frukt och ljusa, gröna vingar, eller
I varje balsam och skönhet jorden ger,
Ting hon kan älska lika högt som Himlen?
Gudomligheten måste leva i sitt inre:
Regniga passioner, stämningar i snöfall;
Sorger i ensamhet, eller den okuvliga
glädjen när skogen står i blom; vilda
känslor på våta vägar i höstens nätter;
Alla njutningar och alla plågor, i ett minne
Sommarens gren och vinterns kvistar,
Dessa är måtten ämnade för hennes själ.

Leonardo da Vinci: Studie av armar och händer, 1474.

________________________________________________

Och den som vill läsa originalet kan gå tillbaka till förra veckans Argus.
Antar att någon kan komma dragandes med en redan gjord översättning som jag inte sett. Men det gör inget. Tolkningar kallas det.

Gigantiska chokladbollar och andra ämnen

Jag vet att Lars Norén brukar sitta på ett eller annat café och sampla intryck av vad folk pratar om, hur de talar och låter, vokabulären. Det är kanske därför hans pjäser, när de är bra, har en så säker samtidston. Den bygger inte bara på hans egen språkkänsla, men också på växlingarna i en tidsanda, sättet att byta ut en kliché mot en annan.
Idag kan man räkna på tjugofem av handens fingrar de gånger folk i radio eller TV säger ”fokusera”, ”hantera sina känslor”, ”en utmaning”, ”tänja gränserna”, ”sexigt” (om ett kök), ”vi ska titta på det”, ”bra jobbat”, samt – avdelning pavlovska gester – gör high-five. Man gör high-five även när man garnerat en tårta tillsammans, eller fått hunden att skita fint. Petitessernas high-five alltså. Var kommer den grejen ifrån? Sporten så klart. Den heliga sporten, våra mätbara stjärnor, har lärt oss det. Varje gång vi gör det ska vi känna oss som en i landslaget.

Tidsandan hörs också tydligt när man går på promenad i en av Stockholms mer välbärgade stadsdelar: Hur många gånger jag hör folk prata om räntor, lån, bostadsrätters eventuella byten och värden, bankmedel för utbyggnationer, samt vad de köpt; vilka skor, vilken barnvagn, och var man bäst handlar ekologisk hundmat.

Kul. Men inte så kul. Vore jag pjäsförfattare skulle jag lyssna noggrannare. På killarna som skriker fram sina lördagsplaner på bussen, och tjejerna som har en egen show – en sorts realityteve - med resten av bussen som publik. Folk blir vad de ser. Om ekonomiska nyheter och Big Brother är dagens media, så blir tänket och talet därefter. Materialismen stressar fram en människotyp som pladdrar och shoppar och larmar och gör sig till.

Men så finns då barnen. Vars tal ännu är ganska oförstört. En pojke bakom oss på bussen som pratar mycket högt, men på ett eget sätt. Han berättar för någon, troligen mamman, vad han och pappan gjort under eftermiddagen:
Och så var vi inne och fika. Köpte två chokladbollar. Skitdyra, 29 kronor styck. Gigantiska chokladbollar. Skitäckliga.
(Han betonar ordet gigantiska på ett sätt som bara gäller för verkliga ordälskare, och ordet skitäckliga kommer oväntat, grabben har talang för komisk pausering).
Och nu ska vi hem och göra egna chokladbollar. Rulla, rulla, hela kvällen. Det ska vara hundra stycken till varje klass.
(Man anar en lussefest).
Jag vill ha snö, säger han sen. Här finns ingen snö alls. Jag längtar efter snö. Här är så mörkt, och gräset är fortfarande grönt. Hur är det hos dig? Har ni snö?
Man anar ett ganska långt svar, från en mamma, på annan ort.
Hur är jobbet da?
(Kort svar i andra änden).
Jamen så där är det ju, säger han: Alla jobb är ju inte så roliga. Ska vi komma upp till dig snart?

Vi kliver av bussen och får inte veta resten. Men den pojken var så kul att höra på. Lät som en individ. Oförskräckt.

Även jag tänker nu på snö. Hur den lyser upp och tystar ner. Hur den höljer in cyklarna på gården, och förfluffar de svarta träden. Snart ska den falla, och täcka de fjällnära granarna med gigantiska former. Å, norrskensland.

Muss es sein? Es muss sein.

Herr Schwitters Exit

Jag gnider en skräpvind ur ögonen, öppnar dem och får syn på en liten avfallshög intill husväggen: En tjock bit blå puts ur en renoverad trappuppgång, ett gångjärn, en gräddrosa kapsyl, en bit elledning, en röd klädnypa, överblivna träbitar, en trasig tidning med ett halvt ansikte.
Kurt Schwitters har gått förbi. En av hans bilder har fallit sönder på Hantverkargatan. Men jag skulle inte se det om jag inte nyss sett en av hans färdiga bilder, där tonen från den blå putsen och den gräddrosa kapsylen ligger pudrade i kanterna av två roterande cirklar som verkar tagna från locken på gamla målarfärgsburkar.

Schwitters var en utkantsdadaist, stationerad i Hannover när ”alla andra” var stationerade i Berlin, Zurich och Paris. Ett faktum som bara förstärkte hans självgående karaktär. Stor produktion, inget tjafs. Han kunde laga till en bild som andra lagar till en sallad. Eller han kunde arbeta som besatt och i åratal med en skulptur av överlappningar, överklistringar, övermålningar. Bara det fanns råvaror ordnade det sig. Och råvarorna var som en hög skräp på Hantverkargatan. Men på dem strök han en poetisk och exakt färg: Limegrönt, kadmiumrött och coelinblått. Eller så klistrade han grader av beigebrunt papper till en subtil nivå av kamouflagefärgat rådjur.

Schwitters hade sitt eget kamouflage. Han avvek från dåtidens konstnärsromantik genom att se ut som en framfusig handelsman, och bete sig som en sådan; sålde sina nygjorda collage direkt från bärmappen, ungefär som en torghandlare säljer fisk. Nyfångad, till kilopris. Får det lov att vara en till kanske?
En konkurrerande dadaist talade med avsky om Schwitters´ ”borgerliga” ansikte. Men skenet bedrog. Ingen av vännerna glömde någonsin Schwitters´ nonsensdikter och vitsiga prat. Eller hans besök hos konstnären Groz.
Schwitters ringer på. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är herr Schwitters. Jag söker Groz.
Groz: Jag är inte Groz.
Dörren stängs. Schwitters tar trapporna neråt. Vänder, rusar uppför trapporna och ringer på igen. Groz öppnar.
Schwitters: Jag är inte heller herr Schwitters.
Dörren stängs för gott.

Schwitters tog sin humor med sig nerför trapporna och hela vägen ut genom Berlin, Prag och Amsterdam. Till och med i Potsdam, preusseriets högborg, lyckades han dra igång publiken med sin dadaistiska ståuppshow. En kväll fylld med banaliteter, som han själv skulle ha sagt. Officerare och borgardamer lär ha skrattat så det sprutade om dem.
Jag beundrar Schwitters. Hans konst hör till det fräckaste som gjordes i Europa mellan 1920 och 1947. Den tål att upptäckas om igen – men också hans fru. En av dessa fruar som står bredvid konstnären. I Schwitters fall finns en mycket konkret bild av företeelsen, noterad av kamraten Hans Richter. De är på resa, kvällen är sen. Under en gatlykta står fru Helma Schwitters med utsträckta armar, behängda med allehanda underkläder. Schwitters knäar framför deras öppnade resväska, i vilken han rotar runt för att få tag på en blå etikett som han nyss kommit på var den ska placeras på ett av hans collage, nämligen i nedre vänstra hörnet. Men resan tog slut. Och det på grund av värre ting än ojämlikheten mellan könen.

Schwitters stämplades som ”entartet” och dog i England, i exil. Två gånger hade han flytt i sista stund från det nazistiska vansinne som gjorde det allt svårare att placera humorn i centrum av en världsbild, eller ens en konstbild. Surrealismen tog över, och collaget blev en konstruerad freudiansk skräckkammare. Men hos Schwitters är det fortfarande skrattet och ömsintheten som får världen att gå runt, och som förvandlar små bortkastade skitsaker och skräp till ett pojkaktigt kungadöme. Med dadaisternas suveräna känsla för tillfällets betydelse gick han världens alla struntviktigheter emot. Inklusive sin egen: ”Jag är inte heller herr Schwitters”.
Det är den allvarliga leken i vilket som helst av hans verk: Här har ni mitt stoff! Pfjutt, boom, weiter, schwisch! Exit! Kortaste, elegantaste vägen från stoff till stoft. Eller tvärtom.

Texten har tidigare varit publicerad i UNT, och ett par andra tidningar.
Verktitel på det översta bilden saknas, men kolla hur många intrikata rumsligheter den har. Nummer 2 är Blauer Vogel, 1922. Den tredje har beteckningen Mz 199,1921, och finns på Guggenheim, N.Y.

Hej, hej!

Blåst och löpsedlar

Idag vaknade jag vid gott humör och drog genast på mig kläder och skor. Stämde träff med S, och drog ut till den långa sjön. Kände mig som lilla My (faktiskt). Äntligen, äntligen blåser det! Blås mera! Kom ut allihop, ur era hus, det blåser!

Men icke. Stockholmarna köpte julklappar och adventskrams. Bara S och jag levde upp i kraft av nytt syre från Nordsjön, som forslats gratis över norska fjäll och svenska, enkom för att bättra på humöret.

Stockholm har länge befunnit sig under en dimmig så kallad himmel. Man har gått omkring med fukten drypande under tjock tröja. Neonljusen var förstås vackra i diset och skimrade mer än vanligt. Somliga träd behöll bladen längre än någonsin. Men staden låg inkapslad i den sortens bubbla som i London skapar smog, och även här inger en förnimmelse av att man går omkring under ett lock.

Blåsande moln över ännu gröna pilträd. Frisk bris över blått vatten. Det är någonting som handlar om luftens sammansättning, och något som handlar om huruvida man tycker om sitt liv även i november. Om man har sovit och skrivit något bra, eller har tillräckligt självförtroende för att stå ut med när det går mindre bra. Och så ska man skita lite i vad andra har för sig. Det måste man.

Inte minst när man går förbi de två löpsedlarna från de två bladen:
"Vilka är de rikaste i Sverige?"
"Vilka är mest otrogna i Sverige?"
Same, same?

Och så, när man som hastigast slår på Teven:
Modebloggaren Klara berättar om skandalen med hennes alltför korta kjol.
Och nyheterna: Det gamla vanliga. Bankligister som drar fram över folks sparpengar och egendom som slåttermaskiner. En av dem som plockat undan miljarder var nyligen acceptabel som medägare i Saab. Just då var hans pengar nästan legala. Det hade nämligen Riksgäldens Bo Lundgren undersökt. Fast kanske inte så noga.

Herr Mullers galoscher har glömts kvar i bankvalvet. Det är nog en vandringssägen. Men blåsa lär det göra, samt blåsa över.

Himmel och jord

...äro fulla av din härlighet, tänkte jag skriva.
Men idag har jag en sån där trött dag igen, och
undrar hur länge det ska fortsätta så här, fem trötta
dagar mot två pigga och kreativa. Och då säger jag till Gud;
Du har ingen aning om hur det känns att vara alldeles för
trött för allt man vill och måste göra.

Och sen tänker jag: Det kanske han visst vet. Det finns ju
hur mycket som helst att ordna upp här i världen och
ateisterna kan ju inte klara allt själva, även om det är
just det de tror. Ja, ja, de får va. Allt kommer att visa sig.

Jag kommer om igen att störta mig över skrivandet så
snart jag orkar, och göra något festligt, med vännerna
när geisten finns. Under tiden tar vi det lilla lugna,
och betraktar den här serena höstbilden från Skrylle
i Skåne, som jag fått till låns av Sofia på Axon Terminal.

Klicka för förstoring, måste man.

Oversætte, og ride på kamel

Nu skal vi så yde lidt internordisk samarbejde. Dagens text blir næmlig på dansk, på grund af at en oversættelse fra dette smukke sprog er igang.
Nu er det ju ikke alle som synes det danske sprog er smukt, for exempel ikke min mor. Men det tror jeg var avhægig af hennes jalousi overfor mit stærke, til tider erotiske, forhold til Danmark. Men, putt med det. Nu er det anderledes. Min mor er død, og mit forhold til Danmark er ”normaliseret” kan man sige. Lige nu er det mest en ordbog.

Nu skall man jo ikke tro at oversættelsesarbeijde er lige med kendskab om ord og byggnationen i et andet sprog. Det er, som alt skriveri, et spørsmål om sprogsans. Og det ved jo alle som læser min blog, at det har jag rigeligt af.
Så, til sagen. Idag var jeg på gåtur i den Kongelige Park. Tågen var som malet af Corot. Stranden på den anden side vandet var sort. Bøgestammerne grønligt grå mod markens terrakotta. Stigerne våde af nattens regn. Stærke dufter. Kun jeg og enkelte hundefolk ude. Hunder med snor. Betyder sgu´ også mennesker med snor.
Selv har jeg dog ingen snor mere, hverken til hunder eller mennesker. Og det er på godt og ondt.
Det gode er at man kan koncentrere sig om det man vil, de korte stunder man har energi nok til at skabe noget. Således gik jeg igang med mit yndlings-projekt igen, her om søndagen. Romanen. Hvis huvedperson pendler mellem Stockholm og København.

Den har vaeret på ferie kan man sige, romanen, under en tid af sygdom. Nu var ferien slut, og forfatteren nærmed sig objektet med en vis distance, som kan vaere helt nødvendig i den slags arbeijde. Så, cirka to timer, af gensynens lykke og fornojelse. Dette har jeg altså skabt, før jeg blev syg. Og det er, til dels, simpelthen skidegodt. Så opstår en lyst og begeistring, som samtidig indeholder intellektuellt og organisatoriskt arbeijde. Tre timer. Nu er jeg så spændt og exed at jeg ikke kan holde op. Kamelen rider så at sige med mig. Det er bare at holde fast. Og det ligner på den slags eventyr hvor alt er rettet mod at komme over næste sandklit, og videre mod horisonten. Og det at komme hjem igen er nul og intet.

Så kamelen kører. Min roman er igang igen. Den nat sover jeg ikke ret meget. Og dagen efter er jeg træt og slidt i muskler og hjerne. En kamelrider med eventyrets tømmermænd. Men altså - den slags kamel kan man ikke bestille fra turistoffice. Den kan overhoved ikke bestilles. Og den går ikke i snor.

Bild: Jean Baptiste Corot, Kväll. Klicka för förstoring.

PS: Oversættelse af enkelte ord, må de svenske læsere spørre om, min ene danske læsere må pænt holde kæft, hvis jeg har skrevet et eller andet forkert. Det er ju ikke til dansk jeg oversætter, men fra.

Sen Zinnia Sol

Nu var det dags att gå ut i solen igen. Den finns alltså. Mössan nerdragen, halsduken väl virad, som en Snusmumrik. Går nerför skogsbacken där glittret lyser upp från vattnet och eklöven ligger bruna som bortslösade skivor av norsk getost. Inga fåglar, bara skatan som hoppar. Inga människor, jovisst joggare.
Sätter mig på en sten med handskar under rumpan. Glittret ska vara ännu en timme. Det grå molnet ska komma svepande från norra Uppland, men inte än.

Jag går förbi den Stora Trädgården. Där står de höga ruggarna med dahlior kvar; de blommar ännu, i mitten av november, i gult, vitt och rött. De krapplackröda är bäst. Djupast. I rabatten bakom finns ännu tagetes, och zinnia, mina älsklingar. Och ingen av dessa blommor är ens nordiska. Zinnia kommer från Mexico. Den har så fina schatteringar, från ljust violett till häftig orange. Näckrosorna i dammen har sjunkit till sin botten. Men i en annan rabatt viftar ringblommorna ivrigt att de lever, de lever. Så också jag.

När jag kommer hem ser jag på Mumintrollen i tecknad version från Japan. Mumindalen placerad mellan asiatiska knölberg och aldrig sedda blommor. Men storyn är fin som alltid. Hade glömt hur mycket jag tyckte om dem. Men identifierar mig gör jag inte längre: Inte ens med den argsinta lilla My. Och absolut inte med muminmamman; hon hänger för mycket vid diskhon, med förkläde. Och pappan med alla sina orealistiska drömmar, och snorkfröken med sin fåfänga, och Misan med sin lessna självbild, och Tofslan och Vifslan, som liksom bara hänger med. Men Snusmumriken då? Jo, han är fortfarande lite mera jag. Vi som drar ner mössan och vill gå lite ifred ganska ofta. Samtidigt som vi är snälla mot alla och inte låter oss dras in i deras problem. Jag, en mumrika, bland zinnior. Och utan pipa.

Min essä om Carl Fredrik Hill

...finns nu att läsa på björnstrand backwater

Godnatt med cello och Zurbaran

Bach - Cello Suite No.5 i-Prelude, med Mischa Maisky.

Målning: Stilleben, Francisco de Zurbaran, 1598 - 1664

(Klicka för förstoring).

Och lägg märke till apelsinblommorna ovanför korgen; det finns inget i världen som doftar ljuvligare.

Dies Irae - en folkfest.

Domens dag. Pukor och trumpeter, änglar med brinnande svärd. Själarnas bön om försoning och förlåtelse. De förbannades dom till brinnande lågor.
Texten i den katolska mässans Requiem är fylld av svart dramatik. Om man var en känslig själ - född för trehundra år sen - skulle man troligen ta alla dessa varnande ord på djupaste allvar:

"Vredens dag, den dagen
skall upplösa all världen i aska,
enligt Davids och Sibyllans vittnesbörd".

"befria alla avlidna trogna själar
från helvetets straff
och från det stora djupet"

De profundis lacu: Det stora djupet.
Dies Irae: Vredens dag.

Nu får man ta det symboliskt. Så jag går glad i hågen till Kungsholmens stora kyrka, för att första gången i livet höra Verdis Requiem, live. Två körer, fyra sångsolister, samt Stockholm Concert Orchestra.
Min förväntan saknar inte allvar. Inte för att jag är det minsta rädd för domens dag, eller mörksens krafter. Men för att den västerländska konstmusiken äntligen får ta den tid i mitt liv som den är värd. Jag är uppfödd med litteratur, konst, film, teater, men inte i samma utsträckning med konsertmusik. Och som av en händelse, ganska sent i livet, betyder den klassiska musiken mer för mig än någonsin tidigare. Det hela blir inte sämre av att den, på en helgdag, är en kollektiv fest; man är tillsammans, inte bara med de närmaste trehundra personerna, utan med alla de tusen härskaror av levande och döda som någon gång lyssnat på detta Requiem, och steppat över avgrunden, på en våg av katharsis.

Verdis Requiem har dessutom en personlig bakgrund för mig. Jag lyssnade första gångerna på det tillsammans med en man i Danmark. Han brukade säga att det var lite "too much". Men det var nog det vi tyckte om.

Nu, denna dimmiga novemberkväll, får jag en i det närmaste fulländad version. När Dies-Irae-satsen går i gång för full volym, är det som om kyrkan darrar till. Här finns krafter som inget i världen kan förgöra. Jag lyfter, på en sorts glädjerus, som övergår till tårar i ögonen. Too much är fint. Och medan det pågår ska man hålla ögonen på en person till höger i orkestern. Slagverkaren, som sätter in sina stötar i precis rätt ögonblick.

I pausen strosar jag runt på kyrkogården, bland fladdrande ljus. På ett ställe sitter en klunga ungdomar som sörjer någon, på ett annat ställe finns en ny grav, med friska blommor. Jag går in till de avslutande satserna:
"Giv dem, Herre, evig frid
och låt det eviga ljuset lysa för dem".

Och jag tänker att människor i alla tider kan ha haft trassel med sina familjer, med avlidna släktingar som inte riktigt var som de skulle, eller andra som betett sig illa före sin död. Att all den här musiken, vare sig man är kristen eller ej, kan översättas till försoningstanken: Låt nu alla jävlar vila i frid.

Lyssna, om ni vill, på delar av en mässa som ibland liknar en opera och gjorde mina steg lätta, italienska, hela vägen hem. Nynnande på Lacrimosa-satsen, som sedan, i mitt huvud övergick till Beethovens sjua, andra satsen. Hur harmoniskt som helst. Sampling pågår.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Tre varianter av den dramatiska Dies Irae-satsen,
1. En distinkt och balanserad version, under ledning av Zubin Meta.
2. Dies Irae
3. Dies Irae

Här några varianter av Lacrimosa-satsen, den första ovanligt långsam. Den andra, något raskare, med Violeta Urmana/Renee Fleming.

Extra bonus: José Carreras sjunger Ingemisco, tenorsolot ur Dies Irae-satsen.

Bild, El Greco. Klicka för förstoring.

Sångarna i Kungsholmens kyrka ska också nämnas:
Paulina Pfeiffer, sopran. Mathilda Paulsson, mezzo (ljuvligt klar och direkt), Sune Hjerrild, tenor och Anders Larsson, bas (basar är nästan alltid mina favoriter).

Tid för stenar

En så här underbar "boulder" har jag liggande i mitt badrum. Gissar att den väger minst två kilo. Den är en minnessten från en sommar länge sen, då jag reste med min man till Norge. Stenarna på bilden kommer från en bukt i New Foundland, min sten kommer från en fjällbäck på Hardangervidda. Där hade den rullat runt i vårflodens virvlar några tusen år innan jag tog upp den och placerade den i baksätet på vår bil. Andra stenar har slipats vid havet, och åter andra har rullat in på stensamlarens blogg.
(Klicka för förstoring).

Tillägg:
Det som lite grann retar mig är att jag har mängder av bilder på minst lika fina stenar som ovan, från rullstensstränderna på Styrsö (mera rosa sten där). Men de ligger på fotopapper och jag har ingen scanner.
Dags att köpa digitalkamera? Tja, kanske. Men att fota kan bli en för lätt variant av bloggeri, som man ser ibland. Och som min vän H sa: "Det är inte så bra att alltid ha en kamera med sig. Som föräldrarna i min dotters skola; varje gång det är nåt extra står de där med sina kameror, i stället för att verkligen vara med. Närvarande liksom".
Minns ni när vi skojade om fotande japaner? Den tiden är över för gott. Och jag börjar längta efter en mer lättflytande bildproduktion än Leicans.

Rosorna seglar

Rosorna seglar

för en enda dag av äventyr
öppnar de sina blomblad

ett efter ett
alla följer med

rosenbädden andas
dagg och död

den stora åskan
som far upp
över hjärtats mun

river det ena
bladet efter det andra

de fladdrar omkring
de kommer inte tillbaka
ur den enda vinden

Gatorna doftar underligt
dagen då det sker

November - Ola Billgren.

Tuschteckning, Ola Billgren.
Aldrig förut sedd?
Klicka för förstoring.

Segelbåtar och skåp.

Idag gick jag runt Skeppsholmen, där segelbåtarna fortfarande låg och kluckade i västanvinden. Bakom dem ett tystnat Gröna Lund och, snett ovanför båthamnen, Kastellet där Babar gjorde sin morgongymnastik på terrassen, enligt min barndoms pappa. Kajerna är numera välskötta och trähusen är renoverade i pastellfärger. Dessutom fanns det marschaller i backen på Kastellholmen. Några skulle gifta sig i ett av husen ikväll. Men Babar är död sedan länge. I alla fall min pappas Babar.

Häromdagen gick vi på Långholmen, i samma melankoliska oktoberskymning. Där är husen stillsamma till sin karaktär, och ett långt huskomplex, knappt högre än en skuta speglade sin tysta fasad i det blanka vattnet. Vi gick över en liten bro, och fortsatte utmed stranden norrut, förbi halvt förfallna bryggor, på bortglömda promenadvägar, förbi det gamla fängelset och vidare bort under pilarna tills vi såg staden på andra sidan vattnet. Norr Mälarstrand.
Under våra fötter jord, löv, en doft av murket trä. Svarta träd mot vattnet, en bil som oväntat svängde sina lyktor mot oss och kom rullande i smygtakt. Film Noir.

På tillbakavägen passerade vi en stor bred backe där båtfolket lagt upp sina drömmar. Navigare necesse est, vivere non est necesse, läste jag på latinlinjen. Här låg hundra stillastående navigatörer. Segelbåtar modell havskryssare uppstaplade på träbockar eller på nyare stöd av metallrör. I skymningen såg de ut som spolformade valar fastnade i sina ställningar, med den tunga kölfenan neråt backen. Valar som inväntar vintern. Utan segel och utan hav, en uppstoppad dröm.

Man kan lägga sin själ i en båt, det förstår jag. Men inte att man kan lägga den i skåp och lådor, soffor och köksluckor. Själv bor jag sedan lång tid med en soffa för mycket, ett skåp för mycket, en byrå och en säng för mycket. Varför är en lång historia, men kortfattat: Man byggde vindsvåningar där jag förut hade mitt vindskontor. Jag skulle behöva en vinsch och ett ställ för att lasta av mina skåp på några träbockar i en hemlig och oövervakad del av staden. Långholmsbacken, typ. Synd att inte skåp kan segla. Aldrig kommer att kunna. Man får väl ro bort dem.

För en tid sedan var det någon som frågade (och det får man ju vara glad för i min ålder) – ”Är du gift?”. ”Nej” sa jag. Utan vidare eftertanke. Jag borde kanske sagt ja. Ja, jag är gift med mina skåp. Två stora och tre små mutister. Varav hälften måste ut ur mitt hem innan jag ens kan börja navigera. Eller släppa in något mer talfört.

Olivträd i Kirstens Have

Bild hämtad från Sten,saks,papir, Kirstens blogg. Klicka för förstoring.

Och dimma i Kongens Have, på en plats jag suttit tusen gånger i stockrosornas tid. Bild hämtad från Thomas Nydahls blogg.

Elefanterna finns

"och efterljuset finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden"

"Alfabet finns
alfabets regn
regnet som silar
nåden ljuset

stjärnornas stenarnas
mellanrum och former

flodernas lopp
och sinnets rörelser

djurens spår
deras gator och vägar

redens byggande
människors tröst"


Strofer ur Alfabet av Inger Christensen.

Olivträd hugget till ved. Oktober.

Höstalfabet. Gjorda i Paint. Klicka för förstoring.

Valfri samhällstårta.

Moderaterna blir som Socialdemokraterna. Socialdemokraterna blir som Moderaterna. Centern blir som Kristdemokraterna. Kristdemokraterna blir som gammelhögern. Gammelhögern blir som Centern. Vänsterpartiet blir som Socialdemokraterna, fast lite mer. Miljöpartiet blir som Folkpartiet, fast lite större. Folkpartiet blir som Inget Särskilt fast med Skolfrågor som flagga. Sverigedemokraterna blir som gammelcenter på landsbygden - innan det fanns ett begrepp som invandrare, (fast med läskigare flaggor i hemlighet). Xenophobia Undercover ingår i notan.
Bara broderskapsrörelsen och K G Hammar och Martin Lönnebo protesterar, och de är ju knappast ett "parti".

Alltså är det bankerna och EU och det hundögda "ansvaret" som styr landet; Caligula Light som ser till att betalningen tillkommer dem som ställt till det. Och vem hade egentligen trott något annat?
Cyklisterna?

När man inte orkar blogga…

…kan det bero på att man inte orkar hetsa upp sig över det man redan vet; att det är många riksdagsmän, kommunpolitiker, småstadspampar, storstadsfifflare, byledare, EU-traktamenterade, bostadsrättsfixare, svartfirmor, riskkapitalister, läkare utan etik och biståndsorgan utan insyn, som fumlar runt i den Stora Världens Ständiga Karusell av ledarskap och missbrukade förtroenden, av bankbonusar på bekostnad av bankkunder, av EU-bidrag för ängar man inte slår, och bostadsbidrag för bostäder man inte bor i, för strategiskt uppköpta lägenheter som de rika inte bor i (investering), samtidigt som ungdomar i Stockholm inte har någonstans att bo (nollinvestering).

När man inte bloggar kan det bero på att man inte ens orkar dra i någon av alla de tåtar som handlar om att världen går på knäna i en marknadsekonomisk maffiastil; de som kan ta för sig tar för sig hur som helst, och resten blir över för andra att lösa…

Politiken blir en arena för städare, de folkvalda en samling upprensare efter ekonomiska slarvjannar och girigbukar och narcissistiska politiker som Berlusconi, samtidigt som samhället, enligt Gordon Brown, utvecklas - entreprenöriskt gunås - till en ”nation of window-cleaners”.
Och vilka är de som får sina 24 fönster på Strandvägen tvättade med skattebetalarnas pengar? Och varför är det så fiffigt ordnat att halvtidsanställda Liselott i Farsta med tre barn, inte får samma skatteavdrag för sina fem fönster, för att hon tjänar för lite? Men det är även hennes skattepengar som bidrar till städningen på Östermalm och i Djursholm. Så vad tänker ni rösta på nu igen, era drontar?

Vet ej. Som huggsexa betraktat lever vi i det bästa av samhällssystem. Och i Det Stora Övergripande Organet ska årets städning vara färdigplanerad på onsdag. Någon som tror på det?

Läs gärna den här artikeln från en bloggkollega, samt åtföljande länkar. Eller den här från Copyriot. Båda artiklarna lär få en fortsättning. Verkar det som.

Bild: George Grosz, 1893-1959, En vintersaga.

Tänker på något helt annat...

River Caragh, County Kerry, Irland.
Klicka för förstoring.

Primaternas liv enligt Huxley

"Därpå fortsatte han med en redogörelse för den teknik, varigenom det uttagna ovariet behålles vid liv och fortsatt utveckling, övergick så till en betraktelse av temperaturoptimum, salthalt och viscositet, hänvisade till den vätska i vilken de avskilda och mogna äggen förvarades, förde sina skyddslingar till arbetsbordet och visade dem praktiskt, hur denna vätska tappades från provrören, hur den droppvis fick falla ned på mikroskopen: särskilt uppvärmda objektglas, hur de ägg som vätskan innehöll, undersöktes, så att de ej skulle vara abnorma, hur de räknades och överfördes till en porös behållare, hur (och nu lät han dem följa denna operation) denna behållare nedsänktes i en varm lösning, vilken innehöll fritt simmande spermatozoer med, såsom han påpekade, en minikoncentration av 100.000 per kubikcentimeter, och hur behållaren efter tio minuter lyftes upp ur vätskan och dess innehåll på nytt undersöktes, hur den, om några av äggen var obefruktade, åter nedsänktes, och om så behövdes, än en gång..."

Etc. Etc.
No further comments.

Bild från Unhappy Hipsters.
Text: Aldous Huxley: Du sköna nya värld, 1932.

Myrmark, tecken.

Gjord i photoshop, Lappland hösten 2007.
Klicka för förstoring.

Gud på Västerbron

Idag är Stockholm omringat av blekt ljus, till färgen som en månsten. Träden har svarta stammar mot bränd orange mark. Diset förtennar uddarna med en blek aura.

Jag minns hösten när min man och jag for in från Arkö, i oktober. Efter bara en kvart var vi omringade av dimma. Ingen av oss hade varit med om det förr. Ingen visste hur man skulle bete sig. Det fanns alla chanser att vi bara glidit vidare ut på Östersjön, osedda, frysande en lång natt, och ja, sen kunde väl vad som helst ha hänt. Döden till exempel. Men, det var inte så dags.
Så körde vi förbi några grynnor och skär som inte tycktes höra till vår arkipelag. Med ens kände jag liksom i de innersta benen att vi var på väg åt fel håll; vi var i det grynniga området söderut, men skulle norrut. Vi hann bli lite skraja båda två, innan någon av oss fattade att vi måste lyssna. Varifrån kom landljuden, om de alls kom några. Vi stängde av motorn och rodde, med öronen på spänn, allteftersom tjockan tätnade alltmer. Det hördes fåglar. Några gäbbiga änder. Vi såg konturen av en skrak på en holme. Till sist hörde vi det, ljudet som visar att man är i trakten av en strand. En fiskare som rensade nät på en brygga med transistorn påslagen för nyheter och väder. I den riktningen rodde vi, sen på med motorn, och Arkösund dök upp ur intet. Saved!

Igår var det söndag och sol. Jag reste till Hornstull. Köpte kastanjer hos en turkisk handlare, samt jordgubbar, höstens sista skörd. Sen mötte jag H och vi gick över Västerbron i den sneda eftermiddagssolen. H frös, men högst uppe på Västerbron blev vi stående. Det är ju som ni vet Stockholms bästa panorama, och för mig, med min lilla tjingadång på thalamus i hjärnan, blir sådana stora utsikter fullständigt överjordiska. Hallucinogenic. Så jag brassade in intrycken med skärvor av grönt, gult, rött och visslande blått vatten, med nedsjunkna öar och sextonhundratalspalats som flöt på Riddarholmen; allt vävdes till en super gobeläng i min hjärna. Men sånt tyg värmer inte. Jag kom på att H frös mer än jag och promenaden blev raskare.

Vi gick vidare till en liten kyrka på Kungsholmen, och hörde Bach som vanligt. Fast, nä, det var inte som vanligt. Det var koraler och orgel. Fint förstås, men lite enformigt blev det eftersom ”låtarna” lät ungefär likadant, och rytmiken i Bach efterhand segade ner i något alltför tungust.
”Same, same”, som H sa.
Not so saved.

Sen gick vi till ett trevligt fik med mycket blandad ung befolkning, och jag åt den godaste marängtartetten, och H åt en prima paj, och så pratade vi lite om Gud. Fast ändå inte. Jag hade ingen lust att prata om Gud. Men hur det nu var så kom vi fram till att protte-kyrkan nog är lite tam, jämfört med den katolska. Sen pratade vi om att skriva, som vanligt. Men framförallt så sågs vi för första gången på länge. Och det var mera det som var grejen. Vänners ansikten, det är grejen. Och att göra något passivt, meditativt, som att lyssna tillsammans, är bra ibland. Och sen, några timmar senare, kom jag på att det var mera Gud på Västerbron än i kyrkan. Inte ovanligt alls.

Karpathos nästan i verkligheten

Jag vet inte jag, kan det bli bättre än så här?
Avdelning resdrömmar.
Klicka för förstoring.

Och kommer jag någonsin hit och hur?
Kom inte och säg att jag drömmer. Det handlar bara om avstånd och vilja.

Just nu skriver jag mitt i natten. Då måste jag då och då se något framför mig, som en liten vitkalkad kyrka högt uppe i bergen på Karpathos. De brukar vara förenade med en lika liten begravningsplats. Och på marken växer, så här års, torrt gräs, som faller ner över gravarna och vinden rasslar lite i de höga gräsen och allt är förgängligt och drömt. Om kapellet är öppet kan man vara säker på att det där inne ligger en svartklädd äldre kvinna på knä...och skurar golvet med såpa. Sen stänger hon igen med en stor svart nyckel. Till nästa dop, eller bara till söndan, öppnas dörren igen, om prästen är i närheten.

Tänk att det är hon som på alla fyra skurar kyrkans golv, och hennes make som nyss lastat på sin åsna och släpat hem lite brännved från olivdungen, att det är de båda som sedan när de äter kvällsmat ska fundera på vad de måste dra in på för att rädda Grekland. Det är de som bor högst uppe på berget. De som är skyldiga till krisen bor någon helt annanstans. Men Anastasias pension ska sänkas och Kostas medicin bli mycket dyrare, och elpriset gå upp. Här finns ändå något att glädjas över för deras del; de har inte så lång tid kvar i denna underliga tid som låter de rika och giriga, de som lever över sina tillgångar, förstöra livet för de som inte har något över och aldrig har lånat en tusenlapp mer än av grannen eller svägerskan.

_ _ _ _ _ _ _

Tillägg: Mer om hur grekerna drabbas av krisen kan man läsa här.

En strand, en höst, streckteckning

Gjord i Photoshop. Klicka för förstoring.

Tranströmer vare med oss

Är det inte, säger jag till mig själv, i min kvällsliga soliloquy, är det inte någonting med Tomas Tranströmer och Sverige?
Hur kan denna självklara fråga ställas? Han är ju svensk, född här, uppvuxen här, skrivande på svenska. Liksom Lagerqvist, Lagerlöf och Martinsson. Jo, och alla de var också bärare av denna svenskhet.

Men alltså, med Tranströmer – något annat. Han glider som i en eka på en tid av ljus, vattnet glittrar och bara om man kikar ner syns skuggan från båten, och bumlingar på botten.
Han är en som transcenderar tiden, och ändå är han så mycket ett barn av sin tid. 50-tal. 60-tal. Decennier som byggde Sverige, byggde en självmedvetenhet i trygg förankring.

Ingenting av det jag säger nu är något att ha för professorerna, det har jag heller aldrig brytt mig om.
Men jag ser den där sensible mannen, uppvuxen med ensam mamma, morfar, släkt och kusiner. Ser ett samhälle av annan art, mer metodiskt, långsammare. Var och en tar inte studenten, men för de som gör det och går vidare till universitet, för de som kommer från vanliga familjer och stiger in i det akademiska, betyder det någonting.

TT, ser ut att leva i kraft av sina två begynnelsebokstäver, som tillsammans liknar en port, ingången eller utgången till en stad, ett skyddat hus, en rakhet som bär upp ett tak. Samtidigt liknar tecknet ett samhälle som går att lita på. På samma sätt som TT:s klienter i ungdomsvården, måste ha litat på honom, psykologen.

Sällan sedd i debatter denne man, sällan gör han väsen av sig, slår sig sällan för bröstet. Inget vet jag om hans politiska hemvist, men jag vet att en del av hans sinnelag blev kvar i den kristna sfären, och i det okorrumperat gammalsvenska.
Han är på en gång så modern, att varenda en från sextiotalet och framåt beundrar honom, samtidigt så tidlöst förfinad, ansvarlig och ödmjuk, att han ser ut att kunna vända sig om och se torpare och snickare och fiskare i ögonen. Utan att försöka vara folklig, är han en av folket.

Född i en tid när stora delar av alldeles vanliga svenskar fortfarande bar sina författare med respekt och intresse, när folkbildning var legio, och författaraftnar inte i första hand var till för att sälja in sig.
Om det regnar håller folket ett paraply över Tranströmer, om det åskar är han någon annanstans, om det handlar om politik är det ingen som frågar honom.

En känslig man, utan annan makt än sina ord. Stående på en refuge mitt i gatan, i ett samhälle som kör förbi honom till höger och vänster. Men där han står finns en annan riktning; uppåt, nedåt, utåt, och inte minst - inåt.
Sverige vidgar sig, men inte globalt, utan sfäriskt. Tranströmer lever, men hans gestalt är snart inte synlig. Alla de stora babianerna ska köra om och förbi. Gläntan där han en gång satt och mindes första raden av sin första dikt. I en skog som inte längre finns. I ett samhälle som stagnerar. Och låter godheten dö ut i en flod av pengar.

Men det finns en ficka i tiden. Där står Tranströmer, i år och alltid. TT. Ingången och utgången, porten till en stad byggd på andra värden. En plats där riktningarna virvlar förbi, utan att han rör sig. Jag vet, det är en gammal bild av en vis man, och det skäms jag inte för, även om det är en idealisering, även om det är otidsenligt.

Om jag ska göra som TV-gästerna gjorde ikväll, och välja en av hans många rader, väljer jag den här:
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Och där någonstans: Porten.


_ _ _ _ _ _ _ _

Texten publicerades 1 April 2015 i Sundsvall Tidning, som minnesruna över Tomas Tranströmer

Höst.

Varje strå av vass
av samma längd
som min egen
från bottnen
till toppruskan

vassen svajar
löven susar
svajar, susar
liksom jag med
toppfjädern

vind av sol in
under löparnas
fötter, en svag
doft av svett
vinna, springa

egot blåser upp
som en kvarglömd
plastpåse
rullar bort
längs med stranden

Bild: "Ferragost IV", Cy Twombly, nu snart på Moderna Museet.

Söndag med Beethoven

Förra söndagen var jag med S och hörde körmusik på Kungsholmen. Liten kyrka, smockfull. Fin kammarkör, St:Görans.

Denna söndag iväg till närmsta kyrka som annonserade ett mäktigt program.
Love Derwinger spelade Franz Liszts konsert för piano och orkester, nummer 1, i Ess-dur. En briljant pianist är han, och kvick som en iller. Men idag kom den gamla glipan mellan solist och orkester i dagen. Derwinger drog upp tempot, och varken dirigenten eller orkestern hängde med. Eller om det var tvärtom; Derwinger som inte kunde förmå sig att vänta in de andra. Det var nog den konstigaste pianokonsert jag hört. Men Derwinger ska man lyssna på igen, vid annat tillfälle.

Konserten inleddes - utan solist - med en felfri Sibelius, "En saga", och avslutades - efter hetsritten med Liszt - med en nästan fulländad Sjunde Symfoni. Beethoven. Roll me over.

Här finns en snutt formell pedagogik om Beethovens sjua. Men sanningen är att den andra satsen fortfarande är bland det vackraste som finns av klassisk västeuropeisk musik. Man behöver s.a.s. inte ens blunda för att blunda. Varje onödig tanke stillnar och membranet i skallen öppnar upp för en rik flod av ljud. Som till sist blir ganska våldsam.

Första och fjärde satserna också mycket vackra, vilda. Men den tredje; underlig. Som en blandning av hedniska höstritualer, jakt och hambo, kålrötter och hornstötar. Jag blir inte klok på varför han alls satte in det där hedniskt magnifika. Som alltid är lite tröttande.

Men kanske är det som med vissa författarskap; man måste liksom tota till rätt antal kapitel, sidor, upptakt, upplösning, avslutning etcetera...
(Finns det någon som vill försvara tredje satsen av Beethovens sjua, och i så fall varför...?)

Hur som. Detta har nu blivit en vana i mitt liv, sju konserter på fem månader är recordbreaking. Vad är det man brukar säga som storstadsbo; att här finns så mycket, och att man alltför sällan utnyttjar det. Okej, jag har förhöjt min uppmärksamhet visavi musikutbudet. Jag är lycklig för det.

PS: Jag vidarebefordrar det här citatet från Wikipedia: "...after many confrontations, the Archduke Rudolph decreed that the usual rules of court etiquette did not apply to Beethoven." Bara så ni inte tror att kultur är så himla kultiverat...alla gånger.

Både ledsen och glad - eller konsten att inte bekänna.

Ni som läste något inlägg om hur sjuk jag blev för ett år sen, vet något om mig som jag inte berättar för särskilt många. Jag gjorde ett undantag från min relativa privatlivs-sekretess på bloggarna, och skrev om en rätt svår upplevelse. Det kommer jag nog aldrig att göra igen.

En del bloggare är hudlöst ärliga, och vrider ut och in på sig själva i den miljonte varianten av offentlig bikt. Andra gör en sorts poetik av sina bättre och sämre dagar, och lyckas på det sättet staga upp sitt "innehåll".

Själv använder jag alltså sällan bloggen för bekännelser. Ärlighetens dygd är en svensk variant av naivitet, som i sämsta fall slår tillbaka mot den ärlige, och i språkets metaanalys kanske bara kvarstår som en av alla våra roller; ärlighetsrollen.

Jag tror allt handlar om vad man kan säga till vissa människor och vid vilka tillfällen. Det handlar om resonans, om vem som kan förstå, och hur man själv kan ta emot, och/eller göra sig förstådd. För min del "har" jag vänner till det. En sju till tolv förtrogna; varav det kanske bara finns en som jag nästan kan berätta allt för, och vice versa. Det är nog ingen tillfällighet att vi känt varandra i 48 år.

Varför jag satte rubriken; "både ledsen och glad"?
Jag är glad att jag kan fira ettårsdagen av hemkomsten från sjukhuset. Ett års överlevnad har diger betydelse. Även för neurologisk expertis innebär det en stabil landning. För mig personligen; en större trygghet. Jag är rent sakligt inte mer i riskzonen för stroke än alla andra, icke medicinerade.
Glädjen handlar nu om själva livet; hur jäkla vackert det är. Hur mycket kul och intressant som återstår att göra, se, och resa till. Att det finns gamla och nya vänner, konst, litteratur, och oförlikneligt mäktiga platser på jorden.

Ledsenheten handlar om att jag fortfarande orkar mycket mindre, är mer känslig för negativa upplevelser, och är lite smådeppig för att två fina projekt som ligger i datorn har så lite Gabi-energi till sitt förfogande.
Jag har satsat på kroppens återuppståndelse, mer än på kreativiteten. Det är en fråga om prioriteringar: sinnesintryck, färger, dofter, musik, röster, simning och promenader, betyder mer än mentala prestationer. Ändå längtar jag som satan efter att gå lös på mina manus igen. Och - visst - jag har tillräcklig disciplin för att ge skrivandet vissa timmar och stunder. Men, fuck, vad det tar tid.

Glädje av annat slag handlar om att jag börjar arbeta igen; med en översättning: En bok av en dansk konstnär, som jag känner bättre än någon annan (konstnär). Hans förra bok såldes slut från förlaget på ett år. Nu gör vi en till.
Det är trots allt nästan ett under att mitt språksinne och intellekt är som förr. Jag är snabb, men måste vila mer. Jag har lätt för mig, men måste se till att inte driva på mig själv för mycket.

Ledsen och glad. Överkänslig för negativ input, men också formidabelt öppen för det vackra. Kanske handlar den närmaste tiden fortfarande om att dra ännu tätare gränser omkring sig; att prioritera ännu mer - i riktning av det man tycker är "på nivå" som jag brukar säga.
Anta att poängen med en sensibilisering är att man inte längre står ut med det som är luddigt, falskt eller ljummet. Men att det (konst,musik), eller de (människorna) som har någon god, rolig, pålitlig och kvalitativ halt betyder ännu mer än förr.
Ja, så är det. De snälla, som ofta också är de mogna, eller de med viss överblick, är de sista dagarnas heliga på gatuplanet: De som alltid står där med någon blomma, bok, en flaska vin, ett förtroende, en vänlig omtanke, en intressant kommentar, eller en humoristisk slabadang-historia.

De är de man går i parken med, äter middag med, går på konsert med, drar omkring på stan med, gör en biltur med, och - ibland - tar en konflikt med. I någorlunda förvissning om att ingendera parten tänker starta ett världskrig; eller ens ett utdraget och sammanbitet försvar. Att båda är beredda att gå halva vägen var. Goodbye narcissism! Vi förflyttar oss i bästa fall till ännu en nivå.
Ripeness is all - som jag med anledning av stigande ålder allt oftare hävdar.

“Men must endure / Their going hence, even as their coming hither; / Ripeness is all.” (King Lear)

(Och så en lite svår fråga: Finns det en bekännelsernas narcissism?)

Jakt i renlandet

Det finns två Norrland. Å ena sidan det upphöjt vackra, med blå höjder och sidenlena himlar. Uppe på Stekenjokk-vägen där Gaustafallet brusar och där högplatån veckar sig milsvitt i höstfärgerna karmosinrött och guldgult tror man sig vara fri och obunden som någon av de mötande renarna.

Men nere i skogen är det hemligt och trolskt. Granarna mörknar nu i september, då solen går ner klockan åtta. Stenar och flyttblock börjar likna oformliga djur. Där jag går i ett jägarhygge blir också jaktstugorna till mörka okända djur. De molar av gammalt blod under plåttaken. Det har passerat mycket kött här i slakthusen. Inte så värst romantiskt, men kraftiga stekar för västerbottningarnas självhushåll.

Även nere i skogen brusar en liten skummande fors. Näcken kunde sitta och spela där. Jag ser fascinerat på vattnets virvlar och fall. Ingenting rör sig omkring mig. Inte en kvist knäcks. Jägare och djur är någon annanstans. Ändå får jag den där underliga känslan av att någon ser på mig. Kanske är det själva urtidens urskog som bevakar mig med ett spanaröga. Men nej - trolleriet övergår till Kerstin-Ekman-land och man minns händelser vid vatten som varken var vackra eller fina.

Nyss var här fullt med ripjägare. Det sägs att ripjakten gick bra; inga skadade, inga skjutgalna överdrifter. Men varken Jägarförbundet, ortsborna eller sametinget tycker det är okej med de nya direktiven om att släppa ripjakten fri; att tillåta utländska jägare att bedriva jakt utan guide, ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Jakttrycket blir för hårt. Och skräckexempel har förekommit; ett gäng norska maratonskyttar som på en enda dag sköt och hängde 269 ripor på tork mellan fjällbjörkarna. Just for the sake of it. Ovana jägare som skjuter svan istället för ripa, och andra som villar bort sig i markerna till höga kostnader för helikopterbevakningen. Med tanke på svensk jaktlagstiftning och krav på jägarexamen, behövs det en guide för leksaks-skyttarna.

Nere i Stockholms norra skärgård, där jag bott sen barnsben om somrarna, klagar alla på att fågellivet reducerats. Ejdrarna är färre och skrattmåsar såg jag inga i somras. Inte vet jag vad det beror på.
Men di små riporna då, som brukade kryssa framför mig när jag åkte skidor på Marsfjället. Hur går det för dem i upplevelseturismens tidevarv?
Och älgarna, hur går det för dem?
Det sägs att det är menligt för älgarnas genpool, om de tyngsta tolvtaggarna skjuts bort. Men det är väl sådana bjässar som är meningen med jakten, för turistande herrar som söker troféer, här och i Afrika.

Jag kollar på Västerbottenkurirens vargkarta, och ser att en varg försedd med radiosändare passerat i Vilhelminatrakten.
Två björnar skjutna i Norrbotten. Återstår fyrtiotre lovliga. Det ska fan vara björn.

(Från Lappland 2007)

Dagar i Aten - Minos labyrint

Tempel och kyrkor, katter och grönsakshandlare. De ingår i stämningen.
Men så är det något annat: Den stora mängden människor. Fem miljoner.
Det går inte att göra den mängden konform. Det går förstås inte här heller – men det ser ofta ut så.

Jag åker buss i Aten, åker en hel del taxi; det kostar fortfarande hälften mot Stockholm. Den välfungerande Atenska tunnelbanan är en annan erfarenhet. Logistiskt briljant; med tydliga anvisningar upp och ner i enorma rulltrappor, och med rena, inte nerpissade hissar. Man vandrar i tio minuter, högersväng, vänstersväng, rulltrappa upp, rulltrappa ner, högersväng, och yes! Rätt. Det är som en återkoppling till mytologin: Minos labyrint, med Minotauren i centrum. Den labyrinten kunde man gå bort sig i; och Thesevs, som var anlitad för att döda Minotauren, behövde Ariadnes tråd för att hitta ut ur den.

Atens tunnelbana är snygg på ett rent och klassiskt sätt. Väggarna är kalkfärgat ljusa; perronghallar och tunnelhöjd betydligt generösare än i Stockholm. Det syns att stadsarkitekterna tänkt i linje med Parthenons harmonier. En stolt tunnelbana, där man känner sig trygg på grund av formatet och ljuset.

Hemma igen märker jag att Stockholms centrala tunnelbanestationer har något ängsligt och sanitärt över sig. Lillfunkis-estetik. Hötorget: Ett praktiskt skolkök med ljusblått kakel. Rådmansgatan: En torrlagd simhall med gult kakel. Odenplan: En fyrdubblad badmintonhall. Jag kommer inte ihåg färgen på kaklet där ens efter fyrtio år.
(Man får trösta sig med Siri Derkert och de andra konstnärerna som fick ta hand om stationer som byggdes senare. Några av de tuffaste är fortfarande hennes, och Ulrik Samuelssons i Kungsträdgården. )

Men jag skulle ju säga något om folket. Och om turisten som senkommet inser vad själva folket betyder. Inte som massa, men som myriader av öden. I Aten känns det att varje människa är ett öde. Ja, jag vet; formad av sociala omständigheter, familj, klass, ekonomi; jag kan min läxa. Men det är inte den jag håller mig till när jag sitter mitt emot folk på en buss eller tunnelbana, eller ser de gå förbi vid torget. Det jag oftast ser är människor som verkar kämpa. Gamla eller medelålders eller barnfamiljer spelar ingen roll. Deras kroppar och ansikten uttrycker att det befinner sig mitt uppe i ett ansvar; något de inte kan släppa. Att de klarar sig, men nätt och jämnt, och att ingenting är så självklart. Det är det jag menar med öde; att existera som ett enskilt öde förutsätter att det inte finns någon smart fil att lägga sig i; inget helt säkert kort på den stora och oorganiserade grekiska arbetsmarknaden, där folk ofta kombinerar ett vanligt kneg med svartjobb, för att överleva.

Det sägs att greker har känsla för det tragiska. Jag vet inte. Men det är ett folk som genom århundradena kämpat och försvarat sig mot invasioner, som gjort uppror mot förtryckare, och som sätter ordet Eleutheria/Eleutherios – fri – högt. Senaste gången de slogs för sin demokrati var under juntatiden.

Jag ser många fler halvfattiga än i Stockholm; folk med gammaldags kläder, och omoderna frisyrer; frisyrer som var nya i Årjäng 1952. Jag ser inte en enda kvinna med slingor i håret i Aten. Det har nog ingen mening att sitta av ett par timmar med en plastmössa med små hål i för slingfärgning, när man har fullt sjå att klara sina räkningar till nästa månad; eller med att kunna överleva på sin lilla änkepension.

Jag ser många allvarliga ansikten, många trötta, men också många som drabbas av vänlighet så fort man frågar dem något. Jag ser nästan aldrig någon som spelar cool, eller är kåt på sina egna skor. Jag tror att de allihop, nästan alla fem miljonerna, vet mer om döden och livet och kärlekens allvar än uppkomlingarna i Vasastan. Det må vara min förenkling eller min intuition; jag försvarar det senare. Jag tror människor ångar ur sig det de varit med om, eller aldrig varit med om; och att genomsnittsgreken gått igenom mycket mer av det man kallar ett riktigt mänskligt liv, med sorger och lyckor och djupa känslor, än de hypade typerna vid Stureplan och Karlaplan.

Jämlikhet finns inte. Men har man tur lever man som den människa man är; har man otur blir man en kopia ur medelklassens arkiv för klonade uppenbarelser. Med eller utan plastikoperationer.

Men, nej, jag idealiserar inte den atenska människan: där finns en hel massa småborgerlighet och ängslig invandrarskräck. Men där finns också den verklighet som uppstår omkring allvarsamma människor, kämpande, icke bortskämda personer, som har att klara sig så gott det går.

Jag är turist; och turisten är alltid överklass i landet dit hon reser. Men på den myllrande människogatan vid Omonia kan en lågavlönad kulturskribent trots allt känna igen sig. För även om jag skulle vara hundra gånger mer favoriserad av ödet än en grekisk arbetare eller tjänsteman, så skaver också mitt öde mot den stora glassiga europeiska strömmen av superlöner, slingat hår, slingade anpassade känslor, små pikanta upprorstrender, och tankar – korta och nervösa som twitters.

Bilden överst: Tunnelbanestationen vid Syntagma.
Bilden nederst: Ändstationen för spårvagnen vid Pireus.

(Från 2009)