Rundetårn, Köpenhamn
lördag 31 augusti 2013
onsdag 28 augusti 2013
Underbara kvinnor vid vatten
Jag borde kanske inte låna Monika Fagerholms romantitel, så här lite en passant. Jag har inte läst boken, men det tror jag är en miss av mig. All sympati för Fagerholmskan, men nu handlar det om något annat: Mina underbara kvinnor vid vatten, inklusive jag själv då.
Jag som alltså varit en säl i ett tidigare liv, samt en gång en utter, har nu försökt att få den här torra existensen någorlunda i samklang med mina tidigare liv. Jag uttrar. Denna sommar som gjord för uttrande. Ligger i och simmar varje dag. Nöjd som en säl. Glad som en utter. Tålmodig som ett sig accepterande sjölejon när jag ska upp på klippan. Klunseliduns på alla fyra. Vatten och sol, sol och vatten.
Vännen E följer med ut och simmar, vännen S följer med ut, men vägrar simma. Jag har en badkruka och en med vattenskräck i bekantskapskretsen. Inte ens min syrra, lilla uttern, gillar svenska bad så bra som jag. Bara stora uttern, på sina klippor på Runmarö är lika havstokig. B gillar att simma i mareld. Västkust, exklusivt. I Lappland känner jag inga som badar, utom jag. Och i mina kulturella kretsar vet jag bara en till vattennörd: Per Kirkeby. Han till och med vinterbadar. Det anser jag är att gå för långt. Men jag gillar tanken. Gillar allt som har att göra med att en stor konstnär kan ha så sunda och enkla intressen. Men nu var det kvinnorna.
I ringer. Hon badar inte gärna. Men är en kvinna vid vatten. Sitter, går, står, mest hela somrarna med barnbarnen på Värmdö. De badar, fattar man. Bad är ingen åsikt. Det är bra. När I ringer får vi det mesta ur oss. Det är också bra. Massor med åsikter. Hel del insikter. Mina kära vänner, underbara kvinnor vid vatten. Tack för att ni finns! Och att ni är så orädda sälar i själen. Plums. Sim, sim.
Jag som alltså varit en säl i ett tidigare liv, samt en gång en utter, har nu försökt att få den här torra existensen någorlunda i samklang med mina tidigare liv. Jag uttrar. Denna sommar som gjord för uttrande. Ligger i och simmar varje dag. Nöjd som en säl. Glad som en utter. Tålmodig som ett sig accepterande sjölejon när jag ska upp på klippan. Klunseliduns på alla fyra. Vatten och sol, sol och vatten.
Vännen E följer med ut och simmar, vännen S följer med ut, men vägrar simma. Jag har en badkruka och en med vattenskräck i bekantskapskretsen. Inte ens min syrra, lilla uttern, gillar svenska bad så bra som jag. Bara stora uttern, på sina klippor på Runmarö är lika havstokig. B gillar att simma i mareld. Västkust, exklusivt. I Lappland känner jag inga som badar, utom jag. Och i mina kulturella kretsar vet jag bara en till vattennörd: Per Kirkeby. Han till och med vinterbadar. Det anser jag är att gå för långt. Men jag gillar tanken. Gillar allt som har att göra med att en stor konstnär kan ha så sunda och enkla intressen. Men nu var det kvinnorna.
I ringer. Hon badar inte gärna. Men är en kvinna vid vatten. Sitter, går, står, mest hela somrarna med barnbarnen på Värmdö. De badar, fattar man. Bad är ingen åsikt. Det är bra. När I ringer får vi det mesta ur oss. Det är också bra. Massor med åsikter. Hel del insikter. Mina kära vänner, underbara kvinnor vid vatten. Tack för att ni finns! Och att ni är så orädda sälar i själen. Plums. Sim, sim.
Tidigare liv |
tisdag 27 augusti 2013
It could be worse...
Now the due date seemed to be approaching faster than the end of the
novel. I started working evenings and weekends, struggling to
accommodate the mass of material in my mental hard drive. And finally I
reached the punch drunk stage where you think ‘I have no idea if I like any of this any more – maybe I should completely start again with that idea of the gay Viking.’ Somebody once said ‘You don’t finish a novel, you abandon it’
and so it is at the end of such a project that you slip into a sort of
numb stupor in which you become vaguely aware that the paramedics from
the publisher’s have taken over. You look down and see yourself nodding
weakly as the copy-editor points out that one of your characters has
changed gender half way through. I don’t think I awoke from my trance
until the book’s launch party. One of the top brass at my publishers
wandered across and said ‘Congratulations, John. So can we have the next novel from you to publish this time next year?’
Ur
John O´Farells muntra (?) text på Bokboxen. Läs hela där. It´s worth it.
Ur
John O´Farells muntra (?) text på Bokboxen. Läs hela där. It´s worth it.
söndag 25 augusti 2013
Skriva och lura en fjäril
Alltså, nu igen: Detta skrivande. Hur man ena dagen tycker att man har en bok, för att efter ett par dagars avbrott med andra sysslor undra var fanken den tog vägen. Finns den? Och nu talar jag inte alls i termer av förläggare och legtörer och en sista utskrift; allt sånt bjäfs ska hållas mycket kort medan operationen är igång. Ibland behöver man till och med hålla sina vänner kort när de normalängsligt börjar fråga hur det ska gå till med utgivning.
Men, hör här: Jag fullständigt råskiter i utgivningen. Fullständigt råskiter i goda råd, dåliga råd, och andras vägar mot parnassen eller underjorden.
För det ska man: Det är som med riktig kärlek - man räknar inte kostnaderna. Not to count the cost is the way of all passions: Man räknar inte. Kulramen finns inte. Till och med att inse sina fel är intressant. Dagarnas betalbarhet är oväsentlig. Och folk som inte fattar det kommer aldrig att skriva något alls, av värde.
Men det gör man - jag - med jämna mellanrum. Något ljuder i skallen. Det där stycker är sant. Shite, vilket fint porträtt! Den där dialogen är kass som en tonårsbok - stryk rubbet. Den scenen har all koncentration du behöver. Nerven där, tystnanden i efteråt, vacklandet i stämningen. Bra!
Det finns dagar med energiöverskott: Man ska absolut sätta sig till. Man anfaller datorn och manuset som en sportdåre. Jag ska igenom. Häck efter häck. Varför hoppar inte benen? Varför blir jag så jävla otålig så jag blir uttråkad för att jag är otålig. Tråktolerans är ju författararschlets maxextraplusgren.
Andra dagar har man en liten nollställd energi som inte pekar åt något håll alls och mest är inne på att vilsamt uthärda. Man sätter sig till och plockar fram manuset. Velar runt mellan ett par meningar i ett stycke, rättar tre ord, schrollar ner till ett annat stycke, lägger in en mening, har Bach i öronen för säkerhets skull.
Man såsar helt enkelt. Vankar in i texten som en som inte har något särskilt för sig, en besökare, en flanör. Och så - plötsligt har en fjäril satt sig på handen och vecklar ut sina Apollovingar i tron att här-är-det-lugnt. Otippat landar det levande livet. Ett litet fladder. Inte för att man anfaller utan för att man kan vänta, såsa, lolla runt, låtsas som att det inte är så viktigt. Då kommer ibland de små djuren fram ur skogarna, haren och fjärilen, och sist men inte minst den envetna kråkan. Som kraxar: Du kan, du kan.
Men, hör här: Jag fullständigt råskiter i utgivningen. Fullständigt råskiter i goda råd, dåliga råd, och andras vägar mot parnassen eller underjorden.
För det ska man: Det är som med riktig kärlek - man räknar inte kostnaderna. Not to count the cost is the way of all passions: Man räknar inte. Kulramen finns inte. Till och med att inse sina fel är intressant. Dagarnas betalbarhet är oväsentlig. Och folk som inte fattar det kommer aldrig att skriva något alls, av värde.
Men det gör man - jag - med jämna mellanrum. Något ljuder i skallen. Det där stycker är sant. Shite, vilket fint porträtt! Den där dialogen är kass som en tonårsbok - stryk rubbet. Den scenen har all koncentration du behöver. Nerven där, tystnanden i efteråt, vacklandet i stämningen. Bra!
Det finns dagar med energiöverskott: Man ska absolut sätta sig till. Man anfaller datorn och manuset som en sportdåre. Jag ska igenom. Häck efter häck. Varför hoppar inte benen? Varför blir jag så jävla otålig så jag blir uttråkad för att jag är otålig. Tråktolerans är ju författararschlets maxextraplusgren.
Andra dagar har man en liten nollställd energi som inte pekar åt något håll alls och mest är inne på att vilsamt uthärda. Man sätter sig till och plockar fram manuset. Velar runt mellan ett par meningar i ett stycke, rättar tre ord, schrollar ner till ett annat stycke, lägger in en mening, har Bach i öronen för säkerhets skull.
Man såsar helt enkelt. Vankar in i texten som en som inte har något särskilt för sig, en besökare, en flanör. Och så - plötsligt har en fjäril satt sig på handen och vecklar ut sina Apollovingar i tron att här-är-det-lugnt. Otippat landar det levande livet. Ett litet fladder. Inte för att man anfaller utan för att man kan vänta, såsa, lolla runt, låtsas som att det inte är så viktigt. Då kommer ibland de små djuren fram ur skogarna, haren och fjärilen, och sist men inte minst den envetna kråkan. Som kraxar: Du kan, du kan.
torsdag 22 augusti 2013
Tjajkovskij - Janine Jansen
Visste jag att jag kunde vara så tagen av Tjajkovskij, svanarnas och baletternas och Onegins, de smäktande känslornas och de slitsamma dramernas kompositör? Nä. Visste inte. Men nu hampade det sig så att jag hörde Janine Jansen spela hans violinkonsert i D-dur i radio för ett tag sen. Och det gick precis som med Mahler. Jag fick inte på mig skorna, kom inte ut genom dörren. Inte förrän JJ spelat klart. Och gett sin energiska och nyanserade tolkning av den gamles verk. Sällan har jag sett en violinist ta så stort och fritt - för musiken frigörande - kommando över både dirigent och orkester som här ovan. En youtube-inspelning med hyfsat bra ljud. För att vara youtube alltså. Jag tänker höra henne live om hon kommer hit. Oavsett vad hon spelar, oavsett vad det kostar.
tisdag 20 augusti 2013
Samhället - en förhandsgranskning?
Jag sitter och ströbloggar lite. Svarar på kul grejer, kommentarer och sånt. Och så kommer jag till förhandsgranskningen, aka rullstolen.
Den är som ett förhör. Ser lilla damen vad det står? Jag kisar: C, sen M, nej, litet m, sen Q eller vad fanken är det ett O ändå? Sen l, fast kanske ett stort I. Och sen, snälla kommendanten glömde jag ju: 337, nej fan, 331. Får jag göra om 'et?
- Ok. En gång.
- Men jag behöver två.
- Så här på övertid?
- Min tid är också dyrbar.
- Tänka sig.
- Jag vet. Cogito ergo sum. Men jeg er en føler.
Kommendanten kommer bort sig, han kan varken latin eller danska. Bara engelska. Som i 469 gotohl. Jag skriver in det och är räddad för den här gången.
Undrar om inte det här är Samhället i ett nötskal. Man följer nån j-a kod som nån lagt ut. Nån okänd jävel som retas med en på andra sidan systemet. Gillrar fällor. Dålig engelska. Kollar hur skärpt man är. GoTHll. De flexibla fattar genast. Unga och hungriga. For whatever. Back in USSR. 637. Mer koder, fler kryptogram, brandväggar, hackers, nätpyramider. Krimi och CIA är kodknäckarligor.
Följande brott utövas dock utan någon som helst förhandsgranskning på robotar:
Stöld ur Skolsystemet: Cirka 18 miljarder
Stöld ur sjukhusbudgetar: Cirka 38 miljarder + skattebrott.
Stöld ur det allmänna bostadsbeståndet: Cirka 180 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Vattenfall, Fortum, Volvo, Stora Enso: Cirka 49 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Försäkringskassan: Cirka 3 miljarder.
Men visst ja, hoppsan; det sista exemplet fastnade visst i förhandsgranskningen. De med käpp och rullstol kom - aj,aj - inte förbi rullstolen. Kunde inget vidare hävda sig i den Nya Fina Samhällskriminaliteten. Men hej alla fiffiga Styrelser: ta en champagne-och-massage-resa till, avdragsgillt, bränn inte ut er! 1)
------------------
1)
Under en tolvårsperiod har 33% fler unga kvinnor drabbats av stroke. Hjärtsvikt ökar i yngre åldrar mest bland män.
Fram för utbrändheten av vissa till förmån för andra. Ni vet vilka! Men jag är f-fan inte kommunist för det ; ) GtHL. Fug Yrslf. PUSS.
Se även Samhället som skattkista - ett av de mest lästa inläggen. Och så här skriver ETC: en annan vinkel på samma sak:
"Det finns pengar och det finns andras pengar. Det brukar borgare använda som argument när de vill att människor som mår dåligt och är sjuka ska få lägre ersättning eller när en bygd kräver att en vårdcentral ska räddas eller att en liten skola får stöd.
”Det är lätt att kräva när andra ska betala.”
Men de stora bidragsberoende verksamheterna på jorden är faktiskt inte vanliga medborgare, det är de stora bolagens ägare som aldrig skulle kunna driva sina verksamheter om inte alla vi andra stod som garant för finanssammanbrott, kärnkraftshaverier eller bara helt vanlig förstörelse i form av varsel och arbetslöshet."
Läs hela Johan Ehrenbergs artikel Vad får man för 836 miljarder?
Den är som ett förhör. Ser lilla damen vad det står? Jag kisar: C, sen M, nej, litet m, sen Q eller vad fanken är det ett O ändå? Sen l, fast kanske ett stort I. Och sen, snälla kommendanten glömde jag ju: 337, nej fan, 331. Får jag göra om 'et?
- Ok. En gång.
- Men jag behöver två.
- Så här på övertid?
- Min tid är också dyrbar.
- Tänka sig.
- Jag vet. Cogito ergo sum. Men jeg er en føler.
Kommendanten kommer bort sig, han kan varken latin eller danska. Bara engelska. Som i 469 gotohl. Jag skriver in det och är räddad för den här gången.
Undrar om inte det här är Samhället i ett nötskal. Man följer nån j-a kod som nån lagt ut. Nån okänd jävel som retas med en på andra sidan systemet. Gillrar fällor. Dålig engelska. Kollar hur skärpt man är. GoTHll. De flexibla fattar genast. Unga och hungriga. For whatever. Back in USSR. 637. Mer koder, fler kryptogram, brandväggar, hackers, nätpyramider. Krimi och CIA är kodknäckarligor.
Följande brott utövas dock utan någon som helst förhandsgranskning på robotar:
Stöld ur Skolsystemet: Cirka 18 miljarder
Stöld ur sjukhusbudgetar: Cirka 38 miljarder + skattebrott.
Stöld ur det allmänna bostadsbeståndet: Cirka 180 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Vattenfall, Fortum, Volvo, Stora Enso: Cirka 49 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Försäkringskassan: Cirka 3 miljarder.
Men visst ja, hoppsan; det sista exemplet fastnade visst i förhandsgranskningen. De med käpp och rullstol kom - aj,aj - inte förbi rullstolen. Kunde inget vidare hävda sig i den Nya Fina Samhällskriminaliteten. Men hej alla fiffiga Styrelser: ta en champagne-och-massage-resa till, avdragsgillt, bränn inte ut er! 1)
------------------
1)
Under en tolvårsperiod har 33% fler unga kvinnor drabbats av stroke. Hjärtsvikt ökar i yngre åldrar mest bland män.
Fram för utbrändheten av vissa till förmån för andra. Ni vet vilka! Men jag är f-fan inte kommunist för det ; ) GtHL. Fug Yrslf. PUSS.
Se även Samhället som skattkista - ett av de mest lästa inläggen. Och så här skriver ETC: en annan vinkel på samma sak:
"Det finns pengar och det finns andras pengar. Det brukar borgare använda som argument när de vill att människor som mår dåligt och är sjuka ska få lägre ersättning eller när en bygd kräver att en vårdcentral ska räddas eller att en liten skola får stöd.
”Det är lätt att kräva när andra ska betala.”
Men de stora bidragsberoende verksamheterna på jorden är faktiskt inte vanliga medborgare, det är de stora bolagens ägare som aldrig skulle kunna driva sina verksamheter om inte alla vi andra stod som garant för finanssammanbrott, kärnkraftshaverier eller bara helt vanlig förstörelse i form av varsel och arbetslöshet."
Läs hela Johan Ehrenbergs artikel Vad får man för 836 miljarder?
måndag 19 augusti 2013
Dikt: Emily Dickinson
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.IS0zYv5u.dpuf
- N awful tempest mashed the air,
- The clouds were gaunt and few;
- A black, as of a spectre's cloak,
- Hid heaven and earth from view.
- The creatures chuckled on the roofs
- And whistled in the air,
- And shook their fists and gnashed their teeth,
- And swung their frenzied hair.
- The morning lit, the birds arose;
- The monster's faded eyes
- Turned slowly to his native coast,
- And peace was Paradise!
- Emily Dickinson (1830-1886)
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.
- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.ILquO0TS.dpuf
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.IS0zYv5u.dpuf
To make a prairie (1755)
by Emily DickinsonTo make a prairie it takes a clover and one bee, One clover, and a bee. And revery. The revery alone will do, If bees are few.- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf
lördag 17 augusti 2013
Förtätad Aubergine
Mango är ett konstigt väsen. Den softaste frukten av alla, glider när man skalar den och delar den och doftar djungel. Man äter bara så mycket som tre mango per år, liksom man reser utomlands, ungefär. I slutet av Mangons arom finns en bitter terpentin, som om man gått från djungel till barrskog. Hur många människor kan uppvisa ett sådant spektrum?
Ja alltså, man jämför ju inte.
Men kokboksmänniskor kan dra till:
Aristokraten bland grönsakerna är kronärtskockan. Stjälken kan skäras av, men om man försiktigt bryter loss den genom att vrida stjälken med stöd av bordskanten följer en hel del av de sega trådarna i kronärtskocksbottnen med. (Rutiga kokboken)
Håller med. Jag har ätit kronärtskockor minst en gång i veckan i augusti. Tröttnar inte. Den är naturligtvis en bonnig tistel, men smakar som en Aristo-dito, utom när den är besprutad.
Men vad är då Aubergine - någon sorts lantadel? Nära, den ätes av fattigt folk överallt i medelhavsområdet och numera, i något mer omoget skick hos oss. De godaste auberginer jag någonsin ätit var små bebis-auberginer, tillagade enkelt i olja. Serverades i en by mitt på Kreta, vid ett bord intill en vårlig bäck.
Men nu har jag kommit så långt att jag själv vet hur man tillagar förtätad aubergine. Hittade de små varianterna i våras och gjorde något jag aldrig prövat förr: ungsbakade dem på långsam värme. Så här:
Tag aubergine, en stor eller några små. Skölj, skär längsmed i avlånga bitar, av cirka två fingrars bredd. Lägg i oljad form, strö på salt, jokka runt med bitarna tills alla är salta och oljiga. In i ugn, mellan 175 - 200, cirka halvtimme/40 min. Man får pröva. Jag höftar alltid.
Obs: behåll skalet på; det är det som ger arom och en ljuvligt seg krispighet. Bon appétit!
Ja alltså, man jämför ju inte.
Men kokboksmänniskor kan dra till:
Aristokraten bland grönsakerna är kronärtskockan. Stjälken kan skäras av, men om man försiktigt bryter loss den genom att vrida stjälken med stöd av bordskanten följer en hel del av de sega trådarna i kronärtskocksbottnen med. (Rutiga kokboken)
Håller med. Jag har ätit kronärtskockor minst en gång i veckan i augusti. Tröttnar inte. Den är naturligtvis en bonnig tistel, men smakar som en Aristo-dito, utom när den är besprutad.
Men vad är då Aubergine - någon sorts lantadel? Nära, den ätes av fattigt folk överallt i medelhavsområdet och numera, i något mer omoget skick hos oss. De godaste auberginer jag någonsin ätit var små bebis-auberginer, tillagade enkelt i olja. Serverades i en by mitt på Kreta, vid ett bord intill en vårlig bäck.
Men nu har jag kommit så långt att jag själv vet hur man tillagar förtätad aubergine. Hittade de små varianterna i våras och gjorde något jag aldrig prövat förr: ungsbakade dem på långsam värme. Så här:
Tag aubergine, en stor eller några små. Skölj, skär längsmed i avlånga bitar, av cirka två fingrars bredd. Lägg i oljad form, strö på salt, jokka runt med bitarna tills alla är salta och oljiga. In i ugn, mellan 175 - 200, cirka halvtimme/40 min. Man får pröva. Jag höftar alltid.
Obs: behåll skalet på; det är det som ger arom och en ljuvligt seg krispighet. Bon appétit!
Aristocrat in bloom. |
onsdag 14 augusti 2013
Moln över staden
Kväll på Skeppsholmen med en vän. Det har åskat och utåt havet ser man ett trombliknande rosa moln. Vita höstackar vid Danvikstull, Saltsjön liksom dimblå och årstidslös. Det är kallt om ryggen men varmt om fötterna. Som om jorden strålar än. Molnen är gigantiska och staden, den mäktiga, är en dockteater.
Månskära över Södra Bergen. Stort vitt fartyg vid Skeppsbron. Musik från Kungsträdgården och Lydmars. Turister på små vita lånecyklar. Alla ser ut som om de gick på college. Vackra unga män. Men vi tänker inte på det längre. Vi talar om frihet. Vår urgamla frihet. Medan människor på bussar och gator och stränder pratar om räntor, om lån, om vad ett hus kostar, om vad slags skor de ska köpa.
Nu är vi lite trötta på det samhället. Uppvisningarna som tränger sig på och äter upp allt annat. Som Imre Kertez sa, och det är nog inte första gången jag citerar honom, och ska inte bli den sista heller: Det här samhället där folk sliter för att köpa saker så att de kan imponera på folk som de inte bryr sig om.
Den grekiska busschauffören mycket vänlig. Som att komma till ett annat land. Han förklarar lugnt för oss varför bussen kör en utdragen labyrint runt stan. Ny väg kring nya byggen. Hans stora lugna medelhavsögon. Manlighet. Kali spera!
Månskära över Södra Bergen. Stort vitt fartyg vid Skeppsbron. Musik från Kungsträdgården och Lydmars. Turister på små vita lånecyklar. Alla ser ut som om de gick på college. Vackra unga män. Men vi tänker inte på det längre. Vi talar om frihet. Vår urgamla frihet. Medan människor på bussar och gator och stränder pratar om räntor, om lån, om vad ett hus kostar, om vad slags skor de ska köpa.
Nu är vi lite trötta på det samhället. Uppvisningarna som tränger sig på och äter upp allt annat. Som Imre Kertez sa, och det är nog inte första gången jag citerar honom, och ska inte bli den sista heller: Det här samhället där folk sliter för att köpa saker så att de kan imponera på folk som de inte bryr sig om.
Den grekiska busschauffören mycket vänlig. Som att komma till ett annat land. Han förklarar lugnt för oss varför bussen kör en utdragen labyrint runt stan. Ny väg kring nya byggen. Hans stora lugna medelhavsögon. Manlighet. Kali spera!
tisdag 13 augusti 2013
Historien om en snigel
Nu berättar jag inte det här för att jag är en Djurbeskyddare XL, mer för att visa hur en snigel beskyddar sig själv.
Jag hade besökt en väns trädgård och fått med mig några bamsiga frökapslar från en kinesisk buskpion. Lagt i väskan. Låg länge i väskan. En dag när jag på måfå letar efter något där, får jag upp en liten snäcka. Tänker att jag väl hittat den på någon av sommarens stränder. Placerar den i en skål med stenar, vid fönstret. Sent på natten ser jag något långdraget som kryper utanpå fönstret: En snigel med toppade känselspröt försöker hitta sin väg ut i världen från fjärde våningen. Jag fattar inte hur den kom dit. Grubblar. Aha! Snäckan jag lagt intill det öppna fönstret var inte tom, den var bebodd!
Hur ska snigeln komma ut i det naturliga livet igen? Jag, redan i nattlinne, måste vara räddaren. Lyckas peta ner den i en äggkopp och går ned på gården där jag placerar den bland blommor och blader. Hej då, lilla snigel.
Vilken överlevare!
Det var minst fjorton dar sen jag fick mina frökapslar, snigeln måste ha följt med dem. Legat i mörkret i min väska i två veckor och kanske levt på lite fukt och krupit allt längre in i sitt skal. Om jag var en engelsk barnboksförfattare skulle jag berätta snigelns historia mer konstfullt, men det har jag tyvärr inte tid med.
Nästa kväll var det fest på gården, med snigel, bubbel och allt. Jag var inviterad men hade bestämt mig för att skriva på min Bok. Åt var och en sitt eget Snigelhus.
Med särskild hälsning till Lennart och hans groda.
Fråga: Är sniglar introverta?
Jag hade besökt en väns trädgård och fått med mig några bamsiga frökapslar från en kinesisk buskpion. Lagt i väskan. Låg länge i väskan. En dag när jag på måfå letar efter något där, får jag upp en liten snäcka. Tänker att jag väl hittat den på någon av sommarens stränder. Placerar den i en skål med stenar, vid fönstret. Sent på natten ser jag något långdraget som kryper utanpå fönstret: En snigel med toppade känselspröt försöker hitta sin väg ut i världen från fjärde våningen. Jag fattar inte hur den kom dit. Grubblar. Aha! Snäckan jag lagt intill det öppna fönstret var inte tom, den var bebodd!
Hur ska snigeln komma ut i det naturliga livet igen? Jag, redan i nattlinne, måste vara räddaren. Lyckas peta ner den i en äggkopp och går ned på gården där jag placerar den bland blommor och blader. Hej då, lilla snigel.
Vilken överlevare!
Det var minst fjorton dar sen jag fick mina frökapslar, snigeln måste ha följt med dem. Legat i mörkret i min väska i två veckor och kanske levt på lite fukt och krupit allt längre in i sitt skal. Om jag var en engelsk barnboksförfattare skulle jag berätta snigelns historia mer konstfullt, men det har jag tyvärr inte tid med.
Nästa kväll var det fest på gården, med snigel, bubbel och allt. Jag var inviterad men hade bestämt mig för att skriva på min Bok. Åt var och en sitt eget Snigelhus.
Med särskild hälsning till Lennart och hans groda.
Fråga: Är sniglar introverta?
torsdag 8 augusti 2013
Greenspan och Rand - kapitalet och knarkidolen
Jag ska under inga omständigheter låtsas att jag vet mer om det här än jag gör, och beträffande Ayn Rand, absolut inte mer än någon av er kan hitta på nätet. Men - två saker sammanföll; en intervju med Ayn Rand och TV-reprisen av Charles Fergusons intelligenta film om den amerikanska finansbubblan 2007-8. Se den - varhelst ni nu kan se den (bla annat i Svt. 14.30 på Söndag). Ingen har analyserat och porträtterat finansgubbarnas maktmissbruk, sexmissbruk, politikerkorruption, knarkpartyn etc, bättre än denne amerikan.
Alla ansvariga (om de alls låter sig intervjuas) faller som käglor när de synas för fiffel i mördarekonomernas tempel. Men minst en av de frånvarande politiska makthavarna är dubbelt intressant; Alan Greenspan, en adept till Ayn Rand och hennes "filosofi" om de starkas övervåld och fuck-all-the-rest. Vilket var exakt vad bankdirrar, finansanalytiker, försäkringsbolag, mäklare och långivare (med skyhöga bonusar) gjorde under åren före USA:s finanskrasch - och kommer att göra igen. (En randanmärkning: De fina bankerna tvättade bl.a. svarta pengar från knarkhandeln i Mexico, och Chiles exdiktator Pinochet hade 125 konton i USA).
Obama lovade reformer, insyn, eventuellt regleringar, men mycket lite av det har infriats, och de amerikanska skattebetalarna jobbar fortfarande hårt för att de två procenten miljardärer ska slippa stå till svars för sina förskingringar av banker, försäkringar, hus och hem.
Avregleringar var, som alla minns (?) den bärande tanken för marknadsprofeter som Milton Friedman och hans allierade i finans och politik. Reagan, Bush och Clinton deltog i marschen mot avregleringar, bristande insyn i banksystemen och nonchalant inskränkning av andelen finansinspektörer.
Men låt mig slippa rekapitulera en historia som många av er kan. Själv fann jag en intressant koppling just mellan Ayn Rands kvasinietszcheanska samhällsyn och det totala förfallet av moral och hederlighet i finansvärlden. Allt det där fixandet och trixandet med miljarderna som till exempel Greenspan blundat för, och troligen tjänat på, kan motiveras av den liberala brasklappen "egenintresse". Gäller alla de andra "starka" som tjänat miljarder trots finansbubblan, och låtit andra betala underskotten.
Ayn Rand hatade allt som liknade statlig inblanding, för evigt fången i sin privata historia, med en far vars tillgångar konfiskerades under ryska revolutionen. Emigrerad till USA skrev hon några rätt inflytelserika böcker, som åtminstone Alan Greenspan har läst (Jag var på vippen att göra det, men det kändes som en för stor uppoffring).
Randintervjun kan man hitta på You-tube. Min första tanke var: Men herregud, mänskan är ju en egotrippad narkoman. Egotrippad kan väl diskuteras, men inte det faktum - i efterhand bekräftat - att hon under sina trettio mest produktiva år var konstant beroende av benzedrin (amfetamin).
Så - intuition är bra.
Och varför involvera denna Hitler Light i centerpartiets politik? Annie Lööf borde lugnt placera sin knarkidol i evigt förvar tillsammans med utbränt kärnbränsle.
Att den smarte Johan Norberg också har imponerats av högerns back-lash-författare är ännu märkligare. Men han tror ju - fortfarande? efter 2008? - att girighet är bra.
Ayn Rand skrev bl.a. Kapitalismen: Det okända idealet, och - tja - vad säger man: Det idealet är fortfarande helt okänt, inte minst för kapitalisterna själva.
----------------------------------------------------------------------------------------
(Fler "eleganta" konkurser att vänta som med John Bauer-syndikatet. Fler ointelligenta miljardköpförluster som i Vattenfall och Enso? Var tror ni att miljarderna tog vägen?)
En länk kom från Gunnar och Salon. Läsvärdig, klargörande.
Citat från Gore Vidal,1961: Trolls walk the American night. Caesars are stirring in the Forum. There are storm warnings ahead.
Alla ansvariga (om de alls låter sig intervjuas) faller som käglor när de synas för fiffel i mördarekonomernas tempel. Men minst en av de frånvarande politiska makthavarna är dubbelt intressant; Alan Greenspan, en adept till Ayn Rand och hennes "filosofi" om de starkas övervåld och fuck-all-the-rest. Vilket var exakt vad bankdirrar, finansanalytiker, försäkringsbolag, mäklare och långivare (med skyhöga bonusar) gjorde under åren före USA:s finanskrasch - och kommer att göra igen. (En randanmärkning: De fina bankerna tvättade bl.a. svarta pengar från knarkhandeln i Mexico, och Chiles exdiktator Pinochet hade 125 konton i USA).
Obama lovade reformer, insyn, eventuellt regleringar, men mycket lite av det har infriats, och de amerikanska skattebetalarna jobbar fortfarande hårt för att de två procenten miljardärer ska slippa stå till svars för sina förskingringar av banker, försäkringar, hus och hem.
Avregleringar var, som alla minns (?) den bärande tanken för marknadsprofeter som Milton Friedman och hans allierade i finans och politik. Reagan, Bush och Clinton deltog i marschen mot avregleringar, bristande insyn i banksystemen och nonchalant inskränkning av andelen finansinspektörer.
Men låt mig slippa rekapitulera en historia som många av er kan. Själv fann jag en intressant koppling just mellan Ayn Rands kvasinietszcheanska samhällsyn och det totala förfallet av moral och hederlighet i finansvärlden. Allt det där fixandet och trixandet med miljarderna som till exempel Greenspan blundat för, och troligen tjänat på, kan motiveras av den liberala brasklappen "egenintresse". Gäller alla de andra "starka" som tjänat miljarder trots finansbubblan, och låtit andra betala underskotten.
Ayn Rand hatade allt som liknade statlig inblanding, för evigt fången i sin privata historia, med en far vars tillgångar konfiskerades under ryska revolutionen. Emigrerad till USA skrev hon några rätt inflytelserika böcker, som åtminstone Alan Greenspan har läst (Jag var på vippen att göra det, men det kändes som en för stor uppoffring).
Randintervjun kan man hitta på You-tube. Min första tanke var: Men herregud, mänskan är ju en egotrippad narkoman. Egotrippad kan väl diskuteras, men inte det faktum - i efterhand bekräftat - att hon under sina trettio mest produktiva år var konstant beroende av benzedrin (amfetamin).
Så - intuition är bra.
Och varför involvera denna Hitler Light i centerpartiets politik? Annie Lööf borde lugnt placera sin knarkidol i evigt förvar tillsammans med utbränt kärnbränsle.
Att den smarte Johan Norberg också har imponerats av högerns back-lash-författare är ännu märkligare. Men han tror ju - fortfarande? efter 2008? - att girighet är bra.
Ayn Rand skrev bl.a. Kapitalismen: Det okända idealet, och - tja - vad säger man: Det idealet är fortfarande helt okänt, inte minst för kapitalisterna själva.
----------------------------------------------------------------------------------------
(Fler "eleganta" konkurser att vänta som med John Bauer-syndikatet. Fler ointelligenta miljardköpförluster som i Vattenfall och Enso? Var tror ni att miljarderna tog vägen?)
En länk kom från Gunnar och Salon. Läsvärdig, klargörande.
Citat från Gore Vidal,1961: Trolls walk the American night. Caesars are stirring in the Forum. There are storm warnings ahead.
onsdag 7 augusti 2013
Ljud
En båt hörs långt bort i Karlbergskanalen. Brumtutar. Två grannar talar lågmält om hemligheter på sin balkong. En kvinna skriker som en katt i en halvtimme. Öppet fönster. Kompisgänget nere på gården hör allt. En ung man testar hur han skulle låta. Som en tjur. Höga skratt på det. Bofinken har bara mycket små ljud kvar.
Det blåser i träden och fladdrar i solen. Någon slår i en dörr. Korsdrag. Mina otåliga ljud vid diskbaljan. Kommer åskan? Någon vansinnesfnittrar i en timme, helt koksad. Ljudet av en soptunna som slår igen. En man sätter på en kran och slangen sprutar vatten över gräset. Schiiisch, shoosch. Svaga billjud från tullarna. Inbromsningar. Ett barn höjer sin vilja i gårdens eko. Svalorna gör sin omätliga sväng. Skrik för höga himlen.
Det blåser i träden och fladdrar i solen. Någon slår i en dörr. Korsdrag. Mina otåliga ljud vid diskbaljan. Kommer åskan? Någon vansinnesfnittrar i en timme, helt koksad. Ljudet av en soptunna som slår igen. En man sätter på en kran och slangen sprutar vatten över gräset. Schiiisch, shoosch. Svaga billjud från tullarna. Inbromsningar. Ett barn höjer sin vilja i gårdens eko. Svalorna gör sin omätliga sväng. Skrik för höga himlen.
tisdag 6 augusti 2013
måndag 5 augusti 2013
Eternal Places of the Spotless Mind (5)
Klicka för förstoring! |
Loutro, på Kretas sydkust, Europas baksida. Bara Libyiska havet utanför. Hit reste jag en gång, med buss till Hora Sfakion, sen båt till Loutro. En stilla plats, utan vägar, oexploaterad av turistindustrin. Hundar i gränderna, små bord, barn, katter. En inflyttad engelsman som om kvällen kallade på sin katt: Come, pussy, come. Lät ju fint ; )
Här är också enda stället där jag, en bit längre bort vid klipporna, blivit tumlad av havet. Jag gamla kustmänniska och seglare, drogs ut av en kraftig våg, som sögs in mot de grottiga klipporna igen, och ut igen. En stark arm blev min räddare. Annars hade jag kanske flutit iväg mot Tobruk eller Alexandria. Jag känner en som nästan drunknade i de stora vågorna vid Big Sur, ett mycket farligare läge. Men vi lever, vi lever. Be happy!
lördag 3 augusti 2013
Dikt: Thomas Tidholm
Det vackraste som sker
Men lägg märke till
det vackraste som sker ibland oss. När
ett ansikte långsamt framkallas inför
ett annat i ett möte. Som i en mycket trög
spegel vaknar en människa ur sin sömn
och ser in i sig och hittar någon där. På trottoarer
eller nära rabatter sker detta ständigt
som bekräftelse, som krav, som en slö kam
genom släktet. Man vet att detta
kan och måste ske. Dagligen måste. Ur ett
mörker väcker man den sovande, väntar
medan hon klär sig och gör sina ord, väntar
medan det blir en blomma, en fisk, ett djur,
ett sår och till sist en människa. Hon slår ut
och det är då. Nu ser vi oss, nu eroderar
vi, nu är vi färdiga att mötas.
torsdag 1 augusti 2013
Wagner Wettex Wotan
Jag tror Wettextrasan är den för mig bättre innovationen. Just idag. Många skulle nog säga Wagner: Ringen. Brynhildes aria. Den vilda ritten. Ragnarök. Tannhäuser.
Nu pågår festspelen i Bayreuth och musikradion är uppfylld av Wagners musik och 200-årsminne. Jag diskar och gör rent, använder Ajax (en tystare hjälte än Wotan), och torkar bänk, kakel, spis med lilla Wettextrasan. Samtidigt som ouvertyrer, arior, duetter vimlar runt under mitt kökstak. Sen flyttar jag radion till rummet, av omtanke om kvinnan på andra sidan köksväggen som just fått en bebis. Jag har hört att små barn gillar musik; men Wagner?
För mig framstår Wagners operor, förutom en del nazistisk drama-staging, som det största försöket att skapa en sekulariserad/konstnärlig religion. Det är det som gör konceptet så svårartat. Vissa stycken hos Wagner kan göra mig fullständigt öppen; något dundrar rätt in i mitt behov av häftighet. Vildheten i den vilda ritten, ouvertyren till Lohengrin, hängivenheten, växlingen mellan lyriskt tragiskt och dramatiskt ös och frustande dvärgar är väl ungefär lika lockande som en Fanatsyfilm för en tonåring. Fast vackrare, måste erkännas.
Men all den här mytologin, det heroiska, konflikternas extravagans, är ändå lite åt det tröttsamma hållet: en intensitet, ett allvar och en humorfrihet, som påminner om det sämsta i religionerna och i adolescensen: Fanatismen, högtidligheten, snedvriden offervilja, nationalmyter, magistrala tongångar, auktoritära ledare?
Ja, alltså, ni som är mer Wagnerianska än jag; detta är ingen dom utan enbart ett stort tvivel. Jag har all respekt för Birgit Nilssons Liebestod ur Tristan och Isolde. Men bäst är Wagner på bio: I upptakten till Fellinis film 8 1/2, som är min ungdoms hörselbild av valkyriornas ritt. Tyvärr hittar jag bara en dålig upptagning från filmen på you-tube, så jag tar Bayreuth 76 i stället. En variant av den här låten:
Wind we, wind swiftly
Our warwinning woof.
sword-bearing rovers
To banners rush on,
Mind, maidens, we spare not
One life in the fray!
We corse-choosing sisters.
Snyggt. Men, nej tack, sisters! Be brave, not brutal! Tänk på bebisen på andra sidan väggen!
Nu pågår festspelen i Bayreuth och musikradion är uppfylld av Wagners musik och 200-årsminne. Jag diskar och gör rent, använder Ajax (en tystare hjälte än Wotan), och torkar bänk, kakel, spis med lilla Wettextrasan. Samtidigt som ouvertyrer, arior, duetter vimlar runt under mitt kökstak. Sen flyttar jag radion till rummet, av omtanke om kvinnan på andra sidan köksväggen som just fått en bebis. Jag har hört att små barn gillar musik; men Wagner?
För mig framstår Wagners operor, förutom en del nazistisk drama-staging, som det största försöket att skapa en sekulariserad/konstnärlig religion. Det är det som gör konceptet så svårartat. Vissa stycken hos Wagner kan göra mig fullständigt öppen; något dundrar rätt in i mitt behov av häftighet. Vildheten i den vilda ritten, ouvertyren till Lohengrin, hängivenheten, växlingen mellan lyriskt tragiskt och dramatiskt ös och frustande dvärgar är väl ungefär lika lockande som en Fanatsyfilm för en tonåring. Fast vackrare, måste erkännas.
Men all den här mytologin, det heroiska, konflikternas extravagans, är ändå lite åt det tröttsamma hållet: en intensitet, ett allvar och en humorfrihet, som påminner om det sämsta i religionerna och i adolescensen: Fanatismen, högtidligheten, snedvriden offervilja, nationalmyter, magistrala tongångar, auktoritära ledare?
Ja, alltså, ni som är mer Wagnerianska än jag; detta är ingen dom utan enbart ett stort tvivel. Jag har all respekt för Birgit Nilssons Liebestod ur Tristan och Isolde. Men bäst är Wagner på bio: I upptakten till Fellinis film 8 1/2, som är min ungdoms hörselbild av valkyriornas ritt. Tyvärr hittar jag bara en dålig upptagning från filmen på you-tube, så jag tar Bayreuth 76 i stället. En variant av den här låten:
Wind we, wind swiftly
Our warwinning woof.
sword-bearing rovers
To banners rush on,
Mind, maidens, we spare not
One life in the fray!
We corse-choosing sisters.
Snyggt. Men, nej tack, sisters! Be brave, not brutal! Tänk på bebisen på andra sidan väggen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)