Jag uthärdar min gårds Orkester

Jag har sakta börjat få ro med ljuden på gården. Särskilt nu, när semestrarna är över, och ljuden antagit en mer mångskiftande orkestrering. I juli var det enbart de två viffande hundarna - de som ljudligt och upprepade gånger fick mig att skrika genom öppet fönster att: RIKTIGA HUNDÄGARE GÅR UT OCH GÅR MED SINA HUNDAR, och innanför fönstret väsa: Gör korv på dem!
Och så fanns det skrikande barnet och de högljudda lekande barnen, de senare irriterar mig sällan eftersom jag hör att de har kul. De talande, skrikande, supande tonårsbrudarna mitt emot var värre, med sina höga osäkra skratt. ("Fnittermödisar" som min man helt o-PK skulle sagt). De har partat hela sommaren till klockan 3 på natten. Min bästa skrivtid har tvingat på mig lurar. Jag kan lugnt säga att jag avskyr dem en smula.

Nu är lite andra tider. De frilansande nattugglorna mitt emot har kommit hem. Jag trivs med att det lyser hos dem, när det lyser hos mig. Familjen med det gobell-gobblande högljudda barnet är tillbaka, men han verkar ha mognat ett strå under sommaren. Gobblar lite mindre. I ekot på gården hörs också en stillsam mekanisk gräsklippare. Några kvinnor samtalar vid ett bord, några ungdomar på en balkong har en tyst hund (thank God!) En ung, mycket vit man, som verkar ha undvikit all sol, läser i skuggan. På en annan balkong sitter den alltid lågmälda kvinnan med sina alltid lågmälda gäster. De talar på det där gammelsvenska sättet, med hänsyn till andra. En mycket solbränd man i shorts gör sig nyttig genom att stillsamt kratta grusgården ren från ogräs.

Det är en mild kväll, med öppna fönster. Alla ljud passerar in och ut. Någon tar in möblerna från balkongen. Någon tar ut möblerna på balkongen. En granne duschar. Mannen mitt emot vattnar sin långa rad av röda pelargoner på balkongen. Några kvinnor skrattar. De samtalar med mjuka röster. Man hör glassbilen komma några kvarter bort. Det är inga flygplan i luften, bara en väsande luftballong. Nu går någon in på gården med sin cykel. Det rasslar i gruset. Blommorna växer så tyst att bara vissa insekter hör deras våglängd. Min våglängd är också mycket tyst idag. Jag uthärdar. Jag uthärdar med hjälp av John Cage som sa att man kan göra om alla ofrivilliga ljud omkring sig till musik. Kråkorna på taket får man inte heller glömma. De har ett mycket nyanserat språk.

Monastiraki - mon amour

I konsten har det talats en del om det nordiska ljuset, och de är kanske mer värt att tala om än krimiserierna Nordic Noir. Northern Light hette en hel utställning en gång, jag minns inte var.
Är inte så säker på om medelhavsljuset är ett annat ljus, men fotot ovan talar om värmen, kvällsljuset i Aten, just så här års och i en av de finaste stadsdelarna, Monastiraki, med den gamla moskén, strax intill ruinerna av Hadrians bibliotek, och helt nära den lilla kyrka, Agia Irini, där jag firade pingst för elva år sedan. Just vid den här tiden reste jag också ut till Egina och badade i havet, men återvände inte till det lilla Afajatemplet, där jag hösten efter min exmakes död gick och sjöng sånger till mångudinnan Afaja, egentligen bara en annan jungfru Maria.

Nu är det förutom Lappland, nästan bara Grekland jag längtar till. Tror det kommer att bli min första resa när pandemi-skiten är över. Så - i ren förtjusning för alla mina minnen från Grekland, repriserar jag texter om mina dagar i Aten och utflykter till Egina, den stora parken Penteli och stranden vid Marathonas, med och utan vänner.

Under Akropolis
Egina tur och retur
Aten - Kapnikarea
Minos labyrint
Utflykt med vänner

PS: Stranden i Marathonas var ju inte med här, såg jag sen. Den underbara bröllopsfesten har jag skrivit om någon annanstans, tydligen.

Veckans Cartoon

Colin Tom / The New Yorker

Oil consumption just fell off a cliff

Dagens absolut vackraste rubrik. Och den kommer från CNN. Detta är historiens ironi.
CNN här.
Och samtidigt kan de som är friska i Kina njuta av seklets bästa luft. Stängda fabriker, nästan ingen trafik, och ett moln av utsläpp har skingrats. Himlen är klar över de överlevande. Källa: The Verge.

Citat: The cleaner air will hopefully provide some relief as China copes with a novel coronavirus that affects the lungs. On its own, nitrogen dioxide can inflame airways and make it harder for people to breathe.

Väder och vind och folk

Stark sydvästlig vind. Långa smala kårar på vattnet, som rispar ytan. Ingen is, ingen snö. Marken ser ut som i April. Det är helt ljuvligt. Vitsippor och såna grejer, hundar och barn och gamla människor, vi är ute och söndagsgår. En fin svensk tradition som lustigt nog inte har ett dugg med nazism att göra. Ja, så kan det vara. Jag - en entusiast för gamla fina svenska traditioner, men noll intresse för SD och deras hambo-fascism. Gärna folkmusik, gärna norrländsk hjälpsamhet, gärna sill och potatis och nubbe.
Men noll rasism. Det behöver kanske inte ens sägas. Nu stormar Ciara hej vilt över all sån skit, här och i England.

S och jag går rundan kring Bellevue och ute på udden blåser det som fan, nedanför Wennergren center blåser det som fan, vid Norrtull blåser det som fan, men precis på framsidan av udden finns en liten lucka lä. Där kan vi sitta och glo på det lilla landskapet som utgörs av Haga och Brunnsviken. Min gamla älsklingsplats på jorden, förutom Lappland då. Kulliga uddar kantade av ljus vass, en bergklack här och var, ett milt februariljus över vattnet.

Människorna här har hur många nationaliteter som helst, det ser Wennergrens center för internationellt forskarutbyte till, om inte annat. Samt koreanerna med sushibaren och indierna på min favoritrestaurang. Somliga av oss nickar och hälsar utan att vi vet vilka vi är. Med andra har man några stående samtalsämnen, som vädret, virus, Corona, hunden, och att folk inte har fattat att de ska borsta bort gruset från bänken när de suttit där med hunden uppepå. Det finns ju hundägare som älskar hundar och skiter i vad de lämnar efter sig åt andra, säger vi. Inte surt, snarare raljant.

Det ligger en optimism i ljuset nu, när det varar en hel timme längre på dan. Och jag som aldrig haft depressioner tror tamejfan att jag haft en semidepression, och att den är över nu. Let´s move on. Up you go and down to the valleys. Livet är bäst. Även grå änglar flyger.

Och i Cornwall var det så här stiligt.

En fånes framsteg

En dag som denna faller det sig nästan omöjligt att inte göra reklam för Coldwar Steve och hans bok.

Underbara kvinnor hasar över Odenplan i den exklusiva snö-och-regn-sörja som Stockholms Moderatstyrda stad numera rikligt förser sin befolkning med. Ständigt detta dysfunktionella värv med att inte ploga, sanda, salta osv. Allt medan ekonomikretinerna i stadsfullmäktige slickar röv åt överklassen, och tillgodoser deras behov av ännu en bartender, eller ännu en au pair, eller ännu en massör, på skatteBIDRAG -  så vankar mödosamt mödrar med enorma barnvagnar, äldre kvinnor med käpp, äldre män med rullator, små barn som hankar efter, tjockisar som har problem med balansen, hela denna skara av människor som inget ont gjort, och som förtjänar bättre än att halka runt på grund av en linslus i moderaterna som beställer mer lyx för sin egen sort och mindre stads-kultur för alla andra. Samt då, Privatisering av Hela Skiten.

Att röra sig i en stad ingår i en sorts kultur, att wrooma förbi i en stadsjeep - inte. Att kunna sköta elementära ärenden med bussar, tåg, tunnelbanor som fungerar, är stadskultur. Att prioritera konsulter på Karolinska, utförsäljningar, och evinnerliga tunnlar för bilister, taxiresor för miljoner till bortskämda politiker och nerdragna busslinjer för mig och barnfamiljerna i trakten, är inte stadskultur. Framsteg är, i denna politiska "vision", detsamma som illusioner, lifehack för inkompetenta politiska lurendrejare och deras polare i förfalskningsbranschen. Framsteg som tillbakagång. Fördelar som nackdelar. Fin stad som ful stad. Service - out of service. En fånes framsteg är alltid den riktiga människans förlust. Jag faller inte denna dag, men framför mig rasar en ung pojke på arschlet i sin fulla längd. Vädret är en sak, men
gatukontorets entreprenörer en annan. Privatiserade.


(Glöm för övrigt inte bort Tony Judt: Ill fares the Land. På svenska: Illa far landet. Bästa, käraste Tony Judt, som såg igenom skiten! Och ett litet hejans tack igen till Gunnar Pettersson, som hittade Cold War Steve).

Kajorna

    
      Svarta fåglars vida
      cirklar skränande, högt
      över stenlejonet

      skita äta i stad av sten
      bland hjärtan av sten,
      högt flygande flock

      landar ljudligt i dungen
      av träd, forsande ström,
      kajornas vilda brus.


   
       Poesimånad, November
       Bild: Camilla Pyk

Svenonius och sjörövar-Karolinska

Det finns nästan ingen politiker i Stockholms stad som befolkningen tycker mer illa om än Irene Svenonius. Och med all rätt hånar även Twitter henne regelbundet och ofta med stor humor.
Man kan se henne som en beskäftig och uppjagad skolflicka som valpar runt i konsultbranschen viftande på svansen åt alla dessa underbara uppköpare av svenska skattebetalares vårdpengar. Man anar en person som aldrig blivit vuxen - o, ja, det finns många såna - uppfylld av sin egen lilla betydelse och sina skenheliga men fullständigt orealistiska och korrupta planer för svensk sjukvård. En ärketönt. Hon tar in den lika okunnige maken i processen, trevligt - lite som i Ceaușescus Rumänien! Låta upphandlingarna gå på måfå och bli 47 miljarder dyrare än planerat. (Tänk vårdbehov, skolor, äldrevård för den summan, den är svindlande).Visa upp sitt troskyldiga skolflicksansikte i TV och försöka se ut som om man bara är en duktig hantverkare i sjukvårdsförstörelse-skogen. Hugga ner fint, det kan vi moderater, och vi gör det med tjusiga slogans om New Public Management, Vårdval och "Värdebaserad vård" Ha! Hyckleriet är så obscent att det svider. Minst en människa har uppenbarligen dött av den här proceduren och många, många fler står i kö för en specialistvård som aldrig kom. För att travestera Peter Wolodarski: Irene Svenonius borde äntligen ta ansvar för sitt sjunkande skepp och hänga sig i masten, eller vad det heter på sjörövarspråk. Och många fler än hon bär ansvar för en sjukvård som hamnat i klorna på de vanliga sjörövarna; de som alltid skor sig på andras resurser: I detta fall skattemedel som kunde ha gått till EN ANSTÄNDIG SJUKVÅRD.

Läs Peter Wolodarski i söndagens ledare: Äntligen ryter han till lite mer än han brukar.
Och här den gamla Arena-artikeln om jäv.
Ja, det finns hur mycket som helst att ta fasta på för den som vill leta. Men viktigast och grundligast är förstås Anna Gustafsson och Lisa Röstlund i sina gräv, som ju handlar om något större, om samhällsskickets "nydaning".
Alla de viktiga artiklarna om Nya Karolinska av Gustafsson/Röstlund kan ni söka i DN. Och deras bok finns här. 

Här finns även en utomordentligt arg och kunnig artikel av Fanny Nilsson, underläkare och skribent.

"Allt det vi hade tillsammans har sålts. Det var aldrig politikernas att rea ut. Apoteken, vårdcentralerna, sjukhusen, äldreboendena, hemtjänsten: allt detta viktiga som räddar liv eller ger ett smärtfritt liv, ett längre liv, ett värdigt liv. Hur kunde makthavarna sälja våra liv?" så skriver Jona Elings Knutsson i ännu en svinbra artikel i Dagens Samhälle.

Sveriges bästa offentliga upphandling står det på ljustavlan bakom Svenonius. Get yourself a fucking consultant lawyer!

Döden i Venedig - del två

I somras, i det juniljusa Lappland, läste jag om Thomas Manns Döden i Venedig. Det var Linda Östergaards fenomenala nyöversättning av novellerna som fick mig att ta med Mann upp till fjällen. Ett bra val. Tonio Kröger, en av få berättelser som kunnat röra mig till tårar, om jag var sån, blev ett djupt konstnärligt återseende. Och så Tristan, med den roliga, tokiga Herr Klöterjahn och hans väninna i flummig, sjuklig romans på sanatoriet. Hon förestår hushållet men kan också spela piano. Chopins nocturner är det som lyfter dem båda i en salighet bortom tid och rum. Få kan som Thomas Mann förena humor, medkänsla och stor distans i sin syn på människorna.

Och så kom jag till Venedig. Tillsammans med den gamle Aschenbach, som vilar blicken på havet och därefter på Tadzio, och så på Tadzio igen: "Var han sjuklig?". Novellen är förstås mästerlig, men jag kommer alltid ihåg Viscontis filmatisering, med den undersköna gossemannen, skådespelaren, som jag många år senare återsåg i mina kvarter så förändrad att han hade blivit den gamle. En sliten Tadzio med rysk vinthund.

Döden i Venedig är fylld med sinnesintryck; doften av hav, av unket vatten, den klibbiga luften, den skämda lukten från lagunen. Den vackre pojken i strandkanten, den äldre mannen som alltmer orolig vandrar runt i ett Venedig där kolerasmittan hotar.

"Några dagar därefter lämnade Aschenbach badhotellet senare på morgonen än han brukade, eftersom han inte mådde bra. Han kämpade mot en sorts bara till hälften fysiska yrselanfall som åtföljdes av en häftigt tilltagande fruktan, en fruktan för att det inte längre skulle finnas någon utväg och inget hopp, och det förblev oklart om det rörde sig om yttervärlden eller om hans egen existens".

Igår läste vi om Venedig, om siroccon och väderkatastrofen, havet som stigit 187 meter över det vanliga vattenståndet. Översvämmade gator och hus, Markusplatsen och kyrkan fyllda med vatten. Oron för att kyrkans kolonner som rotar sig i den slamrika underjorden inte ska stå pall för översvämningarna. Det är nu inte Aschenbach som vittrar död och förintelse, det är Venedig. Och turisterna vänder sig om för att få en sista blick på skönheten: Ack, Tadzio, Ah, Tadzio. Vi vill så gärna återse dig. Alltmedan invånarna själva förbannar den alltför hungriga turism som urholkat deras bostäder med Airbnb, uthyreslägenheter åt de rika, medan de fattiga får bo i Mestre. 

Artikeln i DN här.

Förfärliga tåg, underbara människor

Jag reste alltså iväg till Köpenhamn med nattåget. Svindyr första klass egen kupé. Vagnen var den sista i ett jättelångt tåg, jag i den sista kupén. En konstant gungande, skramlande, ljudlig färd tog vid. Jag hade glömt mina öronproppar. Sov inte en blund. Kom fram till Köpenhamn, åt frukost, sov sex timmar på hotellet. Gik så ud på byen. Det regnede och regnede och regnede og det var mørkt alle stæder, i alle retninger. Men - så charmerende.

Gjorde en kort promenad till Rådhusplatsen. Varför har Köpenhamn ett så flott rådhus i tegel och med torn, och vi i Stockholm har ett urtråkigt pretentiöst? Varför är deras slott och börshus och kyrkor så mycket roligare? Som om de alltid haft mer fantasibegåvade arkitekter än vi?

Åt en sen middag på en italiensk restaurang där kyparen var en tung pojke från Kroatien. Jag har aldrig sett en kypare sätta ner varje steg med sådan tyngd mot jorden och så lugna rörelser. Han berättade att han kom från Zagreb och tog mig i hand för att jag också varit där. Jag frågade om han ofta reste tillbaka. Ja, när jag har råd, sa han. Livet, som det är, för människorna.
Sen åt jag den goda fisksoppan toppad med havskräfta och jätteräkor med mera. Vitt vin. En sexa Chivas. Den enda gudomliga drycken.

Och ännu en dag följde, med sol på Glyptotekets takterass, vid utsikt, och den stora Bonnard-utställningen i sju salar under. (Men det ska jag berätta mer om senare).
Det fina med att resa ensam är att man blir intresserad av andra än sitt resesällskap. Små skraltiga tanter från Tyskland. Unga män som druckit för mycket öl. Den vackra indiskan som absolut ville ta en selfie med mig (detta är mig djupt främmande, men vad gör man inte?) Den ursnygge amerikanen från Kentucky utanför Glyptoteket på en soffa där han väntade på sin fru. Servitrisen på caféet som blev jätteglad för att jag sa att hon gick på lika lätta snabba fötter som Gena Rowlands.
Och i pausen på Daniel-Hope-konserten kom jag i samtal med en kvinna av den gamla fina borgerliga sorten som också är Köpenhamnsk. Vi delade intressen, konst, musik och så vidare. Hon var förnämligt lugn och vänlig och vi skildes vid utgången utan vidare åtbörder. Inga selfies.

Någon dag senare var det hemresa. Efter en del trassel med dysfunktionella hissar och rulltrappor når jag den mest avlägsna perrongen på Hovedbangården. I kupén där jag landar lägger jag märke till en ung man som ser spansk ut. Vi växlar ett par ord, och sen frågar han om han kan komma och sitta bredvid mig.
Det blir ett intensivt samtal. En rörande öppenhet från hans sida. Efter en stunds samtal tar han min ena hand. Han vill verkligen hålla i den. Detta gör mig en smula förlägen, men de är ju så raska, unga män. Jag värmer hans fingrar en stund och sen säger jag, men nu får du ta och släppa handen. Senare förklarar han att han är "lite impulsiv".

Den spanska Velasquez-mannen, med det svarta skägget, visar sig vara en kurd från Syrien. En av de som flydde och kom hit 2015. Han har en syster i Hässleholm, en mamma nånstans, och en syster i Tyskland, som han just besökt. Han talar god svenska (lär er gärna kurdiska på fyra år). Han ska läsa till elektriker. Han har uppehållstillstånd och hoppas att han får stanna.
Jag säger det jag menar: Såklart ska du få stanna.

Han har hamnat vid svenska ostkusten, och detta är han mycket glad för. I höst ska han studera i Kalmar. Han är mycket känslosam. Det var ett tag sen någon tittade mig så djupt i ögonen. Hans profil är förtrollande, men jag har ingen lust på unga män. Inte nu längre. (Men - det är nåt skumt med mig och yngre män. Jag träffar de alltid på resor). Det här får vara ett möte, och det gör mig glad. Vi har ett ärligt och berörande samtal, och jag är den gränssättande. Lugnet själv.

Hans ansikte är klassiskt, klassiska är också de hemskheter han gått igenom. Tänk på honom nästa gång ni läser Iliaden och tycker att den är så förnämlig. Kom ut ur era finheters elfenbenstorn, och er rasistiska ynkedom. Varje människa kan bära på en helighet ni inte har en aning om i Sölvesborg.

Målning: El Greco

Det är något tekniskt fel på snabbtåget. Vagnarna skraltar och vaggar häftigt och man tror de ska falla av rälsen. I restaurangvagnen faller min öl av bordet och jag får en annan. Räkmackan är okej, men allting faller, alla slår emot någonting, hela världen gungar. Mohammed stiger av i Alvesta. Först efter Nässjö fungerar stabiliseringstekniken, och de sista timmarna blir lugna. Hjärtat bär.

Jag idag...snart Köpenhamn

Valde jag rätt hotell? Hinner jag bli klar med recensionen? MÅSTE jag välja egen sovvagnskupé för 1400? Är en konsert i Köpenhamn värd sammanlagt 5-6000? Blir det bra nu med det gamla vanliga hotellet där jag inte sovit på 15 år?

Varför är mina bästa vänner i Köpenhamn inte längre kvar där?

Skulle jag lika gärna kunnat stanna hemma (NEJ). Daniel Hope spelar inte här. Bonnard-utställningen är på Glyptoteket. Jag vill se Per Kirkebys målningar live igen, nu när han är död. Nej, jag tänker inte gå till hans grav uppe på det sorgliga Bispebjerg. Men hoppas jag träffar någon jag känt, från förr. Kalle är förstås i Frankrike nu.

Och: Jag älskar att åka tåg. Och: Daniel Hope är den bäste nu levande violinisten. Och: Konsertsalen i Den Sorte Diamant har jag inte suttit i sen Inger och jag hörde Palle Mikkelborg där. Detta ska bli så fint. Och jag är lugn om x antal timmar när recensionen är klar.

Ta tvättstugan. Glöm inte dina konsertglasögon! Fyll på Visakortet! Börja inte leta ett nytt hotell ikväll, sn-ä-ä-ä-ä-l-la. Det gamla vanliga går bra. Köpenhamn är din andra stad. Fortfarande.

P.S  Mina vänner fick inte träffa mig den här helgen heller (ser så mycket fram emot dem) - men jag blev klar med recensionen, såklart. Det kallas prioriteringar. Och ja, Kalle skrev att han är kvar i Frankrike hela hösten. Så där är det, när man har ett litet hus i Rians ; )

En brand, ett liv, en död

Jag står i duschen. Klockan är runt ett på natten då jag känner en främmande lukt i badrummet. Brandrök tänker jag snabbt. Hör sen hur folk skriker på gården. Unga röster pipiga och kanske berusade. Jag ser ut genom köksfönstret. Massor med svartgrå rök bolmar ut från ett fönster längre ner i huset.
Snabbt tar jag på mig min dunrock, kliver i skorna utan att knyta dem. Öppnar dörren. Ännu ingen rök i trapphuset. Jag tar hissen ner och ut på marken. Räddad.

Från fönstret på våning två slår stora lågor upp. De berusade ungdomarna piper fortfarande, men de är hjälpsamma. Alla ringer brandkåren, alla på en gång i fem mobiltelefoner. Inom cirka tjugo minuter kommer den.
Vi boende får samlas på gräsmattan utanför huset och vänta på brandmännens uppdrag och beslut.

Det är en kall natt. Brandmännen delar ut gula bomullsfiltar. Grannarna samtalar med varandra om brandens uppkomst och andra problem. Gula-filt-gängets med ens vänliga gemenskap. Någon som bor i lägenheten under branden är orolig för hur stora vattenskadorna blir. Själv är jag lugn så snart jag kommit ut ur huset. Tror inte ens jag är särskilt orolig för att mitt hem ska brinna upp. Det ligger långt ovanför branden.

Men han som bor där? Han som gått fram och tillbaka till Ica och Coop och Systemet i många år. Han som man får anstränga sig lite för att säga hej till, för han säger nästan aldrig något själv. Han som gick förbi mig för en tio dar sen i affären och luktade rök, alkohol och kanske något annat. Jag förstod ju att han hade det skitdåligt. Tänkte oöverlagt att jag skulle ringa socialkontoret, men tänkte vidare; att han måste ha fått den hjälp han kan få, fast ändå inte.

Nej, det var nog antiångest-tabletterna som fick duga för medborgare X. Medborgare X som blev innebränd, bortförd i ambulans och dog på sjukhuset. Ett liv. En död. En kropp nedburen i trappen som ännu var blodfärgad när jag gick in i huset två timmar senare. Ledsagaren var en redig hjälmbeklädd skåning som skulle kolla kolmonoxid-nivån i min lägenhet. Den var utom fara. Jag kunde gå in och sova. Men inte utan att tänka på medborgare X. Vad fick han för liv?

Some die young. Lägenheten är helt svartbränd.

En viss svärta ligger kvar i huset. Kan motas undan med goda råd, som vanligt: Rök aldrig vid läggdags. Tänd heller inga romantiska ljus vid sängen. Och se till att all apparatur som kan bli överhettad är avstängd nattetid.
Se vidare värdig info här: Riktlinjer för ett brandsäkert hem.

Ett moln på min himmel

Målning: Albert Bierstadt

Ja, alltså, det finns ju flera. Men just nu är jag primitivt upptagen av att den här lebbiga värmeböljan är över för den här gången. Gårdagen missbrukades liggande och pustande och jag kom inte ens ut på kvällen. Tidigare kvällar har jag gått ut min lilla käcka stavgång en stund neråt sjön. Första kvarteret är helt igenbommat av värme, så man känner sig som en täppt fisk. Andra kvarteret skönjer man en liten svag fläkt av ande. Inte Guds ande, utan bara nån lite förvirrad vind som lyckats kila in sig i den stillastående hettan och liksom påminner om någonting. Typ, det fria livet.

Sen korsar jag den stora vägen och går igång utåt parken och blir levande igen. Konstigt nog. Alltid lika förvånad att det funkar. Jag mår helt enkelt asbra av att gå rejäla promenader. Men mitt på dagen är allt omöjligt köttigt och segt. Som idag. Skulle göra en undersökning. Var tvungen att ta mig inåt stan, vilket är helt fel ände. Det enda goda var att jag kunde köpa en hel papaya och en Fernet Branca till mig själv, och en färsk kyckling till en ung romsk kvinna. Det var vad hon ville ha. Sen fick jag lägga en del energi på att med teckenspråk och lite italienska förklara att hon inte kunde sitta där i solvärmen utanför Coop hela dagen med en allt tröttare kyckling, utan hon måste "hem" och laga till den. Because of rötmånad, sa jag inte. Men nåt liknande. Capito! Hon såg glad ut. Hoppas hon fattade också.

Nu kommer molnen upp, fler och fler och snart har jag en fungerande hjärna igen. Har saknat den.

Målning: Jacob van Ruisdael

Uttråkad inhandling

TV-och-nätreklamen är full med människor som kommer hem med fullmatade kassar innehållande allt man kan konsumera för att sen med lyckliga utrop bekräfta sin insats på marknaden.
Skönhetsreklamen är full med annonser om  krämer, operationer och nya ankläppar. Resebyråerna lockar med parasoller och lena stränder, men Grekland har skyfall och Italien får hagelstormar med golfbollar.

Jag fattar att folk konsumerar serier till vanvett, och hänger på twitter, pga just den uttråkning som jag rätt sällan upplever. Men nu rasar den inom mig med full kraft. Den är färdig med gator och trottoarer, köer, kackel i mobiltelefoner, anonyma horder av folk, bruset av bilar, allt som är same-same. När jag har bråttom till bussen blir jag dessutom "antastad" av kvarterets överklassalkis, som tror han ska säga något "kul" till mig, när han de facto inte har ett skit med mig att göra.

Var är min hänförande utsikt?

Banken har stängt (för) tidigt, så inte heller idag lyckas jag betala min skuld till det underbara huset i Lappland. Systembolaget glömde jag bort. Men romerna glömmer aldrig mig. 90 kronor på tre dagar och tre möten. Jag blir trött på dem också. Men de rika i min stadsdel delar sällan med sig. Alltså är jag romernas förbannade "mama". Alla ser snälla och glada ut, och ska just resa till Sofia eller har nyss kommit tillbaks från Sofia. Jag måste erkänna att jag då och då undviker den affär där de hänger mest.

Ibland orkar jag fan inte vara snäll. Men jag hann apoteket, nya läsglasögon, och Åhlens, ny kastrull, en skalkniv, nya skedar och en kökshandduk. Spännande! Odenplan klockan 18.00. Denna stadsöken är så jävla boring. Och de flesta av mina vänner är bortresta, som jag själv var nyss. Ge mig ett naturreservat any day! Oh, Laponia!! My heart is in the Highlands. Mer om den resan nästa gång.

PS: Den rostfria kastrullen var utomordentlig. Kommer att hålla tills jag dör. Troligen längre. Men hur mycket lager på lager av plast som följer med på en (designad) knivförpackning, en kastrull och en med fyra skedar, är helt absurt. Aka fullständigt omodernt. DS.

PS2: Och så började jag skriva på en av mina böcker, och titta till den andra. Och uttråkningen försvann helt. Satie fanns i öronen, och kvällen slutade brava. DS

Fredag i fina kvarteret

Har ni sett Hagastaden i verkligheten ännu, eller ens på bild? Det är lite som en Vimmerbyvariant av New York. Det vill säga pyttigt och litet, kvarter med smala hus och knappa mellanrum. Ett och annat penthouse på översta våningen, där man möjligen kan bo, om man är bortrest i juli-augusti, för då lär det bli svinhett. För att få lite arkitektonisk glädje betraktar jag i stället Vin&Spritcentralens formidabelt romerska renässanshus, ritat av min late husbands late wifes far. Vad han nu hette. Strax intill ett annat skitsnyggt hus med gultegel, eller om det är ljust gul rappning. De kalkvita nya små lilleputtskraporna ser frigida ut vid en jämförelse. Där finns nu massor av osålda lägenheter, för de som har råd med miljonbostäder, och om konjunkturen sjunker ytterligare kan det bli hyreslägenheter i stället. Det vore nog bra. Sådana fattas i den här galna stan.

Cyrillus Johanssons lager och kontorsbyggnad 1925

Takfogar, samma hus

En bit utanför systemet, i den sjunkande kvällssolen, sitter en väderbiten ukrainare, med tre burkar starköl bredvid sig, och lyssnar på maxvolym till sitt hemlands sånger i en skruttig radio. Alla vi andra får avnjuta hans musik. Och se i vitögat hur somliga människor har det. Varför är han här? Jobbar han underbetalt med nån liten syssla någonstans i den enorma och globala härskarklassens byggbransch? Full är han redan och fullare lär han bli. Så kan man se sig om i klassamhället och veta exakt vad som behöver göras. Som inte kommer att göras.

Jag ger en tjuga till den romska kvinnan utanför Hemköp. Bär en tung kasse hemåt och njuter av trädens alla färger. Den rosa kastanjeblommen, den lila syrenen, det gnistrande gula gullregnet. De vackra husen i 20-talskvarteren, med sin rikedom av pastellfärger. Jag tycker om den här trakten.

Zain och den lille pojken han vaktar när mamman inte kan.

Häromkvällen såg S. och jag en film jag länge velat se, Kapernaum, av den libanesiska filmaren Nadine Labaki. Den beskriver livet som det utspelar sig för de allra fattigaste på jorden. Och den är lysande, autentiskt spelad, med ett fabulöst foto. S. grät. Och efteråt gjorde vi Söder. Men det är en annan, och gladare historia.

"Zain Al Rafeea skriver i och med ”Kapernaum” in sig i historieböckerna över världens bästa insatser av en barnskådespelare." (Moviezine)

En syrisk pojke från ett läger. Genial. Samt andra naturliga skådespelare.

Och här finns en intervju med Nadine Labaki. Filmen fick jurypriset i Cannes i år. S. hittade ytterligare en video på nätet där Zain, nu två år äldre, berättar att han lever i Norge, går i skolan och lär sig ett nytt språk. Ni fattar värdet.

När ilskan ligger i luften

Det har varit vackra dagar, men kalla. Man tröttnar på klimatet, söker efter en resa. Talar med en vän som också är lite trött på alltihop. Vädret, jobbet, de egendomliga parkvakterna som beskär och hugger, hugger och beskär och förvandlar det stora parkområdet till "en golfbana" som hon sa. Jag sa: Naturfascism.

Det är som om Svenska Dagbladets inrednings- och hemma-hos-sidor flyttar ut i medvetandet på dem som planerar och sköter våra parker. Stora högar av hägg ligger uppstaplade, man fattar inte varför. Vad har häggen gjort för ont? Den brer knappast ut sig, den blommar urvackert. Men många av dem som sköter park saknar skönhetssinne. De har bara en idé om att skrapa rent och liksom "renovera" naturen. För några år sen skar de ner all vass runt Botaniska Trädgårdens stränder vid Brunnsviken. Så charmlöst och neurotiskt. Alla som vet någonting vet ju att det är där sjöfåglarna gömmer sig och sina ungar.

Samma mentalitet återkommer i olika sammanhang. Hur det ska se ut. Att det är en modegrej, men också en investering, en liten parad för välkomnandet av vi-som-vill-upp. Man skrapar rent berg och man skrapar rent i sina sekelskifteslägenheter. En köksö måste man ha, och en hund, och ett par barn som dekor i matrummet man skickar ut på Instagram. Man måste så mycket. Att ha och ha. Eller- å andra sidan - att ha eller att vara, motsättningen som Erich Fromm myntade. Ha-människorna kommer aldrig att bli nöjda med mindre än att det tagit allt som går att ta och skurit ner all hägg eller en alm eller en ask som står i vägen för "deras utsikt". Deras utsikt är naturligtvis hur som helst knappologisk. Natur och allt annat förvandlat till små små bongar i deras kassa-apparater som blir fler och fler. Man vet att de också kan muta en parkvakt att ta bort träd som "står i vägen" utanför deras hus.

Mitt förakt för den mentaliteten är enorm. Jag får gå allt längre bort från allt det där. Se till att det försvinner i fjärran, som den lilla obetydliga epok det är. Men den äter jorden. Den lämnar sopor efter sig. Den är en naturkatastrof. Välkomna till utsikten mot de ägda vattnen. Ursäkta om den inte är särskilt vid.

Foto ur Roy Anderssons: Sånger från andra våningen

The Social Family Fake

När jag häromdagen tyckte jag gjorde ett fynd på Hemköp, genom att köpa två kilo äpplen i påse, för extrapris, visade sig hela vidden av vårt samhälles förvandling till äganderåttornas paradis. Miljardrika Antonia Ax:son Johnson gjorde sig alltså lite rikare genom att sälja frukt. Vid öppnandet visade det sig vara kantstötta äpplen, såna som fallit från trädet, och när jag skulle göra något av dem fick jag skära bort ungefär 80 procent av de två kilona. Det blir ett skyhögt kilopris.

Men - som sagt - äpplet faller inte långt från päronträdet, och nu har vi fått in den här mentaliteten också bland alla landets uppkomlingar. De som säljer sin hyresrätter till folk som renoverar och säljer om igen med miljonvinster till nästa som renoverar och säljer om igen (bara det en idiotsyssla av onödigt mijljöavfall). Eller de som köper nybyggda lägenheter enbart för att sälja dem vidare några månader senare, med en säker vinst på någon miljon varje gång. Jag säger inte att dessa lägenheter är kantstötta. Det som är kantstött är mentaliteten. Ta allting från alla så fort som möjligt, lura, ljug och bedrag. Sug ut skattepengar till undermåliga skolor. Ge bort sjukhus och skolor för en struntsumma till dina egna partivänner. Skatteplanera. Ät upp miljarder ur folkets samlade skattekista genom smarta upplägg som omdirigerar pengar som du aldrig ens betalat till ett fejkkonto där du låtsas ha betalt och NU BÖR FÅ UT DIN SKATTEÅTERBÄRING. Den nya "överklassen" saknar all heder. Etik ska vi bara inte tala om.

Det är de hagalnas epok. Ynkliga själar som tror att de blir finare och finare av att ta mer och mer från andra. De har ingen skam i kroppen. De är inte "överklass", de är jordens drägg. Om samhället någon gång tidigare betraktats som en familj, där man håller ihop, visar solidaritet, tar en viss skärv från de rika och ger till de fattigare, så närmar vi oss ett tillstånd där de omvända förhållandena råder: Ta från de fattigare (via statskassan eller kommunbudget) och ge till de rika som saknar skam i kroppen.

Nya Karolinska är bara toppen av ett isberg av swinging utsugare som ger till sina kompisar, behandlar kommunala uppköp som sin egen lyxresa jorden runt, och DESSUTOM KOMMER UNDAN MED SKITEN. I Danmark finns uttrycket: "De små tyver hænger mand, de store lader man løbe". Och det är samhällets stortjuvar som nu kommer undan i snart sagt alla länder. De äger världen. Och de sprider sin ynkliga mentalitet till minsta lilla undermåliga sprätt av en uppkomling. Idealet är numera endast ett jag-vill-ha-ideal. Det söndrar samhället, det söndrar familjer, och det kommer att göra den här planeten obeboelig innan det är utbytt mot en större, mer varaktig inställning.

"There is no such thing as society" sa Margaret Thatcher, ett numera överciterat uttalande. Med denna 80-tals-slogan har varje västerländskt samhälle kukat ur sin kraft och blivit till ett bidragssamhälle för redan rika. Kanske är det bara klimatkatastroferna som kan få samhällets skuta att vända i sjöarna. Innan haven äter upp våra stränder, bränderna härjar våra skogar månad efter månad, barnen svälter ihjäl och de rika räddar sig upp i sina falska idyller bakom murar av lögn.


                                                          @@@@@

Här en länk om svenska skattesmitare. Och nu senats: Skatteplanerarnas "masterplan": Minst 70 miljarder stulna från europeiska skattebetalare. Och här finns länken till den stilfulla penningtvätthärvan i Danske Bank, cirka 270 miljarder av kriminella pengar.  Avslutar t.v. med den här rara kvinnan som svindlat danska staten på motsvarande 147 milj kronor. 
Den senaste artikeln om skattefusk i AB idag. 130 miljarder/år.
Annat tips för dem som orkar gräva i girig-mentaliteten är att googla på skatteavdrag och skatteupplägg på nätet. Finns hur mycket som helst.
Och nu bygger bostadsrättsföreningar in sig bakom taggtrådsstängsel till skydd för de andra, de som bor i hyresrätter.

PS: Några dagar senare köpte jag två kilo äpplen på Coop för samma pris. Alla var friska. Trots att Coop också haft sina skandaler på senare år, så gjorde dessa äpplen mig lite mer förtröstansfull om framtiden för det som en gång var min mormors fars första politiska kamp: Kooperativen för bruksarbetarna i Högsjö.

Sorgebok över en förlorad värld

Lyra Koli, Allting Växer (Modernista).

Golfströmmen har för länge sen ändrat sin riktning och de skandinaviska länderna är obeboeliga på grund av klimatet. För Jossi, hennes man Mads, och hennes familj återstår bara ett melodiskt minne av skandinaviska språk, en berättelse om sommarens stuga och en refräng från Evert Taube, som utgör ett nostalgiskt nynnande mantra i Jossis hjärna: mandelblom, gullviva, kattfot och blå viol.

Nutiden är ett liv under en enorm artificiell ostkupa, med inbyggda reglage av regn och ljus, av konstgjorda soluppgångar och takträdgårdar med välansad ”natur”. De enda samhällsvarelser som återstår är datastyrda människor, med schemalagda kontroller av kroppens kemi. Alla avvikelser från ”normaliteten”, all vantrivsel, bearbetas omedelbart av diverse microchips inopererade under huden. Barn beställs på laboratorier enligt kliniskt genetiska bedömningar och kvinnans menstruationscykel programmeras enligt nyttoprincipen. Ingen avkomma är oplanerad. Man går på ”prefrerenskalibrerad blinddejt”, scrollar insidan av sina ögonlock och svajpar fram palmstränder och virtuella sexuella lekar, efter behag. Kropparna har dessutom tillgång till en sorts åtsittande overaller, där alla upptänkliga sensationer kan stimuleras via små tryck och vibrationer.

Eftersom karaktärerna i den här romanen är så avindividualiserade blir deras psykologi mycket tunn. Ändå är de empatiskt skildrade med allt de har förlorat, som om författaren sörjer med dem.

Jag tänker helt konkret, att människor som har ögonlockssensorerna fulla av virtuella världar, naturligtvis inte ens drömmer sina egna drömmar längre. Det skriver inte Lyra Koli in i romanen, men det är en obehaglig underton, kopplad till nästa nivå av individuell förintelse: Berättelsens förvandling från artificiell värld till desperat ”biologism”. En organiserad grupp, vars vilja är att låta naturen ta över, inleder vidriga labbexperiment där djur och till sist en människa offras – som alltid i sekteristiska miljöer – för den goda saken. Det är den labila och självutplånande Jossi som blir gruppens martyr. De otäcka beskrivningarna av hennes kropps förvandling har lånat mycket från skräckfilmsgenren, men också från närmare håll, som till exempel Macchiarinis experiment med dysfunktionella luftstrupar.

Från de infekterade såren steg en tydlig lukt av var. Hennes hår hängde i brungröna testar, slickade sig slemmigt mot de insjunkna kinderna…under de fladdrande ögonfransarna skymtade jag hennes blodsprängda vitor.

Det handlar inte enbart om en framtid styrd av artificiell intelligens, det handlar lika mycket om nutiden. Det är hälsoappar, stegräknare och ständig uppkoppling utvecklat tio steg vidare. Scrollandet och flykten till konstgjorda miljöer har tagit över livet, liksom plastikkirurgin och uppvisnings-mentaliteten gjort allt naturligt åldrande omöjligt. Fiffigt är det också att låta den virtuella psykoterapeuten låta som en ytterligt mekaniserad KBT-psykolog.

I början är det en seg läsning. Som att se ett uppifrån-foto av ett laboratorium, där enstaka figurer kan omplaceras utan större betydelse för helheten. Som om en drönare betraktar dem. Det är möjligt att denna utstuderade tråkighet är avsedd, det artificiella livets tristess ska inympas i läsaren.

Men även längre in i berättelsen känns den här boken tung som en sten; en sten som rullar genom alla de kvasi-virtuella miljöerna där Jossi, Mads, Monica och de andra rör sig, halvt zombifierade av sin apparatur; sina hormon-och- humörprogrammeringar, och sin ansamling av gulliga foton från takträdgårdarnas små oaser. 

Historien stelnar till i demonstrationer av framtidens rekvisita, och tappar energi. Vill man ha en mer vital framtidsdystopi ska man läsa Doris Lessings Shikasta - därför att ett konstverk, en roman, behöver ett flöde, någonting som löper utöver det tänkta innehållet. Det finns mycket sällan här. Ändå grips jag av respekt för Lyra Kolis allvarsamma hållning: Skrivandet som social dimension, för diskussion, för ett moln av fladdrande sidotankar. Det är trots allt mycket värt att skriva den här sortens roman just nu, i det kritiska ögonblicket mellan ett naturförsvar, en naturförstörelse och en tilltagande optimism för AI och teknologiska experiment, ibland helt utan kontakt med den jordiska verkligheten.

Tidigare publicerad i DT, Gefle Dagblad, ST, Vlt, ÖP med flera mittsvenska tidningar.

London - med Gunnar Pettersson

Det är så länge sedan jag var i London att det är nästan genant att nämna det: 1980. Men när jag läser Gunnar Petterssons bok om sin nuvarande hemstad är jag genast där igen, som hemma. Han är författaren som tar en vid handen och lurar en att tro att man faktiskt närmar sig staden London, 1830-something, tillsammans med Dickens och hans skapelse, Oliver Twist: "Oliver hade aldrig sett en sådan smuts och sådant elände. Men han var framme...".

Från de tydliga, demografiska och nästan geologiska beskrivningarna av London, från de burgna kullarna i Hampstead Heath till de mindre flotta fotbollsarenorna i flacklandet Hackney Marshes, från Thatchers begravning till marknadsgatorna Portobello Road och Broadway Market, har författaren en så förtrogen, historiskt-politiskt kunnig och fotvandrande kunskap om sin stad att man blir kär i den på nytt. Och förbannad på nytt. För trots all den humor som GP slösar över sin berättelse ser man förstörelsen; gentrifieringen av centrala London.

"Privatiseringen av allmänägd mark har också fört med sig uppkomsten av så kallade pops - ´privately owned public spaces´, privatägd allmän plats. Som några exempel kan man nämna Paternoster Square, alldeles vid St Paulskatedralen, Granary Square vid Kings Cross och marken runt själva City Hall."
Därpå följer en liten beskrivning av hur inskränkningen av frihetligt samhällsliv blir konsekvensen när allmänna tillgångar privatiseras - kanske också en understucken varning till liknande privatiseringsvurm i Sverige.

De politiska konjunkturerna blir tydliga, helt i takt med arkitekturens flamboyanta karaktär; the Shard och 30 St Mary Axe är uppförda under samma era som Londons trafiknät privatiserats å det grymmaste, som vi också kunde läsa om i Tony Judts: Ill fares the country (På svenska: Illa far landet, en bra parallell-läsning till Petterssons bok). Skolornas kvalitet försämras och under Thatchers regering sker - som väl alla vet - också en social tillbakagång. Men husägandet och bostadsägandet expanderar, precis som i Stockholm under högerregeringar. Sen faller husägarna och låntagarna som käglor vid första, bästa finanskris (2008), medan bankerna och låneinstituten fixar sina egna korthus med hjälp av svarta och kriminella pengar.

Man kan läsa den här boken för det informativa värdet, för de många infallsrika vinklarna på Londons gatunät, matvanor, skolor, musiktraditioner, ekonomi, kultur, språk och uttryck - men man kan framförallt läsa den för att Gunnar Pettersson har en så härlig berättartalang. Det är svårt att inte igenkänna den Göteborgska humorns whimsicality i hans engelska vandringar. Dessutom präglas boken av en människosyn som är öppen och tolerant, med vänlig blick på tillvarons alla udda och/eller prima existenser. Det är en central karaktärspoäng i hans bok: His heart is in the right place.
Till vänster alltså.

London 2014. Till vänster The Shard och till höger, inne i finanskvarterens City of London höghus, ser vi "The Gherkin" eller 30 St Mary Axe, kallad.

Sista dagarna i juli

Det har åskat. Dunder och brak, trädgården efteråt fuktig som en tropisk skog. Jag sitter och suckar på gården och glor på blommen, klematis rödviolett, lavendel blå, rudbeckia gul. Kastanjen hänger över mig med sin oförgängliga krona. På radion säger de att skogsbränderna är under kontroll.

En dag senare ligger jag på sängen och tar igen mig efter en lång natt med läsning – Terézia Mora: Alla dagar – mer om det en annan gång, troligen en artikel. Åskan kommer upp igen och mullrar i sydväst. Mera regn – är det enda man tänker på.

33 grader. Dricker vatten. Dricker vatten. Äter en aprikos. Blundar. Utanför i lönnen – en skata som upprepar sin tjattrande skarpa ton. Som om den är hotad, eller en unge. Något är det. Revirstriderna borde ju vara över för i år. Jag lyssnar på den som Cage sa att man skulle lyssna på ljud i en stad. Eller som jag inbillar mig att han sa: Låt alltihop bli musik. Mycket lätt med skator och åskmuller. Svårare med olidlig dunka-dunka-musik och babianvrål på balkongerna, som igår. Men nu är det söndag. Det blåser och fladdrar lätt i kastanjens och lönnens grenar och löv, jag kan se det genom fönstret. Och jag vet att bambun vid gången där nere också vajar lätt i vinden.

Från ett annat fönster hörs någon som övar musik. Ett elpiano kan jag urskilja. En flicka som sjunger. Sedan från samma håll, en pojke med gitarr. Nu är det han som sjunger: Like a bridge over troubled water, I will lay me down. Om igen: Like a bridge over troubled water, I will lay me down.

Att höra ett par unga människor göra sina övningar i musik; det är en bra söndag på den allmänning som är en bakgård i en stad. De flesta är fortfarande bortresta, men en annan granne övar också sitt instrument. Det har han gjort i fem månader och det är samma tre, fyra harmonier han kör igenom. Jag kan dem nu. Men jag har fortfarande ingen aning om vad det är för instrument han spelar. Det låter som nåt gammaldags, det är inget skönt ljud, det piper. Det är outhärdligt. Men va fan; like a bridge over troubled water, I will lay me down. Snart blir det mer åska.