Den store Julian Bream är död

Han är en av de gitarrister jag fäst mig allra mest vid - och det kom rätt sent i livet. Julian Bream är pånken som växte upp med en konstnärlig pappa, musiker och tecknare. Det sägs att han låg under pianot och var alldeles till sig redan som treåring, när pappan spelade.
Sedan följer den "vanliga" storyn. Han får ett instrument, han lyssnar på de stora, i Julian Breams fall många av de stora inom jazzen. Jag kan undra om det är det som får hans klassiska gitarrspel att svänga lite mer än andras. Man kan ibland föredra en riktigt torr Tarrega, ungefär som ett riktigt torrt vin, men när Julian spelar Tarrega kommer det in mer av feeling, mer av det känslosamma, mänskliga. I love it.
Julian Bream dog helt stilla i sitt hem, han blev 87 år. Lyssna nu, kiddos!




Julian Bream 15 juli 1933 - 14 Augusti 2020.

Badklippan

När vi inte for ut till Arkö längst ut vid kusten och när vi inte for ner till Stora Rängen, söder om Linköping, reste vi gärna upp till Skiren. Det är en liten sjö mellan stora skogar, en bit norr om Östgötaslätten, och förmodligen i ett naturområde ägt av någon herr Douglas si eller så. Men det tänkte vi aldrig på. Vi gick ner i den branta backen mellan klippor och tallar, och kom ner på stigen som doftade starkt av barr i solen. Vår hund, Bella The Golden, hade bråttom ner i vattnet, medan vi människor, maken och jag, tog av våra kläder i lugn och ro, solade en stund och lyssnade till lommen som alltid hördes där.

Det var alltså en av minst tio platser i Östergötland som vi återvände till. Sjön var klar och ren, och folktom. Det fanns inga bostäder på mils håll, och vi kunde bada nakna ogenerat. Klimatet i södra mellansverige var också lämpat för att simma från maj till september. Så det gjorde vi. Ibland tog vi oss så långt ut i sjön att det blev för mycket till och med för vår badhund. Då satt hon på stranden och ylade efter oss, som en varg efter sin flock. Ibland simmade vi alla tre, utmed stranden. Detta var de lyckliga dagarna. Länge sen nu. Men klippan finns kvar, rundad och fin, och sjön speglar dagar som är likadana som de var då. Men utan oss.

Om att redigera och räkna de döda

Redigera allt du skriver noga, en lång roman kräver åratal av redigering, du måste under tiden redigera ditt liv, betala av lån på redigeringen, och hoppas att räntan på redigeringen inte går upp, sen måste du redigera dig själv, ett plagg som får ett hål, ett ihåligt ord. Substantivet som hänger slappt under blusens adjektiv. Håret. Det måste formas. Liksom dina sidor grängar sig i varann, och du måste forma och rytmisera, du pågår, du måste räkna ord, räkna sidor. Din hushållskassa. Dina steg? (nej). Men du kan nästan klara den oerhörda pressen att redigera allting, även livet under Covid-19 kan du redigera, om du jobbar en liten bit i taget. I hyllan finns asken med munskydd, i datorn finns gamla kopior som kan bli användbara och som i motsats till munskydd ska hålla längre än ett dygn. Och i hallen skor, andra kläder, onödiga att räkna upp. Men de deltar i redigeringen pga att man tidigt, kanske allra först, lärde sig att knyta skor, och redan det är en form av redigering. Man var aldrig säker på att alla tårna fick plats där i början. Numera är man osäker på om alla tankar får plats, alla erfarenheter och om det ens är nödvändigt eftersom redigeringen ändå ska sluka minst häften av dem, så som coronan nu slukar minst hälften av dem som bor på äldreboenden. Och en gammal skuld kommer upp, en gammal nedskärnings enorma likgiltighet, som förnyat blossar upp i små krig om de döda och alla kastar skuld på alla. Men sen redigerar man antalet döda i en större jämförelse, en med Europa, en med världen, en med tidigare år på ålderdomshem och under svåra influensor. Så kan man tillvarata statistiken som en del av redigeringen och en onödig förvirring faller därmed snett åt sidan och man kan gå in i en rakare, och som man säger ”mer relevant” redigering av siffror och även av hela ord och meningar. Meningar som kanske sades i Februari redigeras bort i April, och de tecken på tillfrisknande man visade upp i rena tal återkallas av en del orena tal, så kallade ovissheter, det som författare och andra historieberättare kallar ”work in progress”, och inte förrän långt efteråt står en man upp på en presskonferens och säger att redigeringen är klar, vi publicerar den här boken nu, om vilka som överlevde och vilka som dog. Vi redigerar ner det till åldersgrupper och sjuksängar, lindriga smittor och immunitet, och vi ska heller inte förhärliga det stora institutet varifrån utsagorna redigerades, /rätt omständlig redaktör där/ och sedan, nu, kanske en sista gång ska redigeras – lite grann för att till sist förbli på samma språkliga platå – innan den slutgiltiga boken kan komma ut.

Lasse - min barndomsvän

Jag hade tappat bort hans telefonnummer, och började leta efter namnet Lars Oldryd i Norrtälje. Kunde inte hitta honom. Anade oråd. Till sist fann jag begravningsannonsen från själva lilla kyrkan i Roslagen. Lasse hade gått bort redan 2018. Så konstigt, flera gånger runt de åren hade jag tänkt åka ut och hälsa på honom, bara äta en middag så där, en vårkväll i Norrtälje. Det blev inte av - som så mycket annat här i livet.

Lasse var en snäll man, och en kärvänlig liten pojke. Första gången vi träffades kom han roende över sjön med en svart kattunge i en korg, och när han skulle lämna över katten till mig kunde han inte låta bli att gråta. Vi var båda sex år. Det var min första kattunge, och jag blev kär på en gång. Den hade ljusblå ögon. Lasse hade också blå ögon, stora och för det mesta glada. Katten var underbar, den fick heta Lotta, och sprang bort sig i älskogen redan sommaren därpå.

Men Lasse och jag blev kvar där i viken. Vi gjorde utflykter med båtar och han fick låna min kajak och välte också med den. Det var nog några år senare. Vi metade aborre på udden under tyst gemenskap, och ibland hälsade vi på hans fiskande farföräldrar som alltid var skrattlystna. Ännu lite senare kom vi i tonåren och jag minns en förlustelse i höet i ladan med mycket smek och kel och puss och hångel, som det kallas nu. Sen blev jag ihop med hans kompis, vilket nog inte var så roligt för Lasse.

Många år senare efter diverse skilsmässor träffades vi några gånger igen, i Roslagen. Det hände att han mötte mig vid bussen och hjälpte mig köra ner alla matvaror till huset. Vi åt middag ihop. Ibland kom han över en höstdag och satt i solen på verandan och var mestadels lika skrattlysten som sina förfäder. Några gånger rodde jag över viken till honom och vi åt ihop. Han bjöd på konjak. Vi pratade om allt möjligt, våra somrar som barn, men han var också beläst, så vi pratade böcker. Lasse hade lång kropp, långa händer och långa armar, som han gärna använde på ett afrikanskt sätt när han gestikulerade. Det, och hans humor, bidrog till nöjet att prata med honom. Sen följde han mig ner till båthuset i augustimörkret och lyste upp med en lampa så jag kunde vickla mig ut och ro hemåt i sena natten.
Det behöver väl knappast sägas att det bara är män man litar på som man är ensam med långt ute i skärgården om natten. Nej. Det behöver inte sägas. Det vore nästan en förolämpning. Far vidare lilla Lasse, hoppas himlen har en svart katt till dig. Med blå ögon.

Det lukkede København

Från Kastellet

Igår kväll var jag inne på en nätkarta över Köpenhamn; mest för att se efter om det fanns ett hotell på Bredgade som jag glömt bort. Det fanns det inte. Men Bredgade sträcker sig från Kongens Nytorv ungefär fram till Kastellet, och vid Kastellet gör gatan en sväng och då heter den plötsligt Grønningen.

Kastellet, Langelinie, galleriet vid Gothersgade, Glyptoteket, alla dessa platser som var mitt andra liv under tolv år, det är soft spots på kartan. Så glad jag var i Köpenhamn; vänskaper och kärlek, och intressanta möten: Inger Hanmann, Per Kirkeby, Palle Mikkelborg, Pia Tafdrup och min käre gamle ungdomsvän Kalle Marosi som lät mig låna hans lägenhet de första åren där, när han var bortrest. Sen bodde jag rätt ofta över hos Inger på Gammel Kongevej, och även hos Gitte på Lille Kannikestraede, ibland på de små hotellen vid Stationen, ett par gånger hos Anna och Torben i Helsingör, för att nu inte nämna den unge mannen på Parosvej långt ute på Amager. Men vi håller honom utanför detta idag.

På kartan hade man varit inne och uppdaterat platserna i det karantäniska Köpenhamn. Det är en minimalistisk dikt. Melankolisk till sitt innehåll, saklig i sin upplysning.

Det Kongelige Bibliotek. Midlertidigt lukket.
Amalienborg. Midlertidigt lukket.
Den sorte Diamant. Midlertidigt lukket
Rundetaarn: Midlertidigt lukket
Statens museum for Kunst. Midlertidigt lukket
Niels Bohr Institutet. Midlertidigt lukket
Nationalmuseum. Midlertidigt lukket
Sigurds Bar. Midlertidigt lukket
Tycho Brahe Planetarium. Midlertidigt lukket
Østre Gasværk Teater. Midlertidigt lukket
Fitness World. Midlertidigt lukket
Københavns Universitet. Midlertidigt lukket
Nyboder skole. Midlertidigt lukked
Fredriks Kirke. Midlertidigt lukked
Thorvaldsens museum. Midlertidigt lukket
Hard Rock Café. Midlertidigt lukket.
Kulturhuset Islands Brygge. Midlertidigt lukket.
Ny Carlsberg Glyptotek. Midlertidigt lukket.
Nørrebro Brygghus. Midlertidigt lukket.
Tivoli. Midleretidigt lukket.
Fhasal Thai Massage. Midlertidigt lukket
Vor Frue Kirke. Midlertidigt lukked

Men Buddha Bikes är inte stängt, inte Café Fata Morgana (såklart) och inte Grundtvigskirken.
Och där uppe på Bispebjergs kyrkogård vilar min stora kärlek i konsten: Per Kirkeby.
Tur han slapp denna skiten. Och så typiskt att Boston Consulting Group håller på och dribblar som vanligt, även i det stängda Köpenhamn. Men Kind of Blue er midlertidigt lukket.

Bild från det inre av Rundetaarn, som det ju ser ut nu, när ingen är där.
Se även tidigare text från Köpenhamn i september: Förfärliga tåg underbara människor.

Kajorna

    
      Svarta fåglars vida
      cirklar skränande, högt
      över stenlejonet

      skita äta i stad av sten
      bland hjärtan av sten,
      högt flygande flock

      landar ljudligt i dungen
      av träd, forsande ström,
      kajornas vilda brus.


   
       Poesimånad, November
       Bild: Camilla Pyk

Anna Fock - Väderfenomen

En lite kuslig känsla infinner sig när jag läser en roman baserad på en kärnkraftsolycka i östra Ural, 1957, samtidigt som det sker en liknande olycka, i nordvästra Ryssland, häromdagen. Och vi har sett serien om Tjernobyl. Vi vet hur det mörkas omkring radioaktiva olyckor. Inte bara i det forna Sovjet, och Ryssland idag, utan också kring Fukushima, Three Miles Island, USA, och Shellafield, England. Inte direkt historier som gör reklam för kärnkraft eller kärnstridsspetsar. Däremot lämnar de död och lögner bakom sig, och det är dessa cirklar av svarta hemligheter som Anna Focks roman Väderfenomen (Natur&Kultur) baserar sin intrig på.
 
Medan jag läser faller ändå en sorts lugn tilltro över mig; jag får återigen träda in i den breda realistiska romanen, ett berättande som passar så väl för det kollektiva öde författaren gestaltar.

                  (...)

Fock styr sin intrig som en krimiförfattare. Det är cirklar i cirklar och mystiska samband som långsamt uppdagas. Överhuvudtaget är hon en hantverkskicklig författare; övertygande i detaljer, sinnliga iakttagelser, dialoger, miljöer, rum. Särskilt den desperata nergångenheten i 60-70-talets Sovjet tecknas med filmisk talang och ett konstant driv.

Det är en mycket ovanlig "svensk" roman, med en stor och lyhörd närhet till människorna som lever i helt andra miljöer, på helt andra villkor. 

Eftersom artikeln är nypublicerad skickar jag er vidare till tidningar där den finns, innan jag skriver in den här.

Länk till DT, till Sundsvalls tidning, till GD, till ÖP för er som har någon av de tidningarna. Eller andra, i mittsverige.

En brand, ett liv, en död

Jag står i duschen. Klockan är runt ett på natten då jag känner en främmande lukt i badrummet. Brandrök tänker jag snabbt. Hör sen hur folk skriker på gården. Unga röster pipiga och kanske berusade. Jag ser ut genom köksfönstret. Massor med svartgrå rök bolmar ut från ett fönster längre ner i huset.
Snabbt tar jag på mig min dunrock, kliver i skorna utan att knyta dem. Öppnar dörren. Ännu ingen rök i trapphuset. Jag tar hissen ner och ut på marken. Räddad.

Från fönstret på våning två slår stora lågor upp. De berusade ungdomarna piper fortfarande, men de är hjälpsamma. Alla ringer brandkåren, alla på en gång i fem mobiltelefoner. Inom cirka tjugo minuter kommer den.
Vi boende får samlas på gräsmattan utanför huset och vänta på brandmännens uppdrag och beslut.

Det är en kall natt. Brandmännen delar ut gula bomullsfiltar. Grannarna samtalar med varandra om brandens uppkomst och andra problem. Gula-filt-gängets med ens vänliga gemenskap. Någon som bor i lägenheten under branden är orolig för hur stora vattenskadorna blir. Själv är jag lugn så snart jag kommit ut ur huset. Tror inte ens jag är särskilt orolig för att mitt hem ska brinna upp. Det ligger långt ovanför branden.

Men han som bor där? Han som gått fram och tillbaka till Ica och Coop och Systemet i många år. Han som man får anstränga sig lite för att säga hej till, för han säger nästan aldrig något själv. Han som gick förbi mig för en tio dar sen i affären och luktade rök, alkohol och kanske något annat. Jag förstod ju att han hade det skitdåligt. Tänkte oöverlagt att jag skulle ringa socialkontoret, men tänkte vidare; att han måste ha fått den hjälp han kan få, fast ändå inte.

Nej, det var nog antiångest-tabletterna som fick duga för medborgare X. Medborgare X som blev innebränd, bortförd i ambulans och dog på sjukhuset. Ett liv. En död. En kropp nedburen i trappen som ännu var blodfärgad när jag gick in i huset två timmar senare. Ledsagaren var en redig hjälmbeklädd skåning som skulle kolla kolmonoxid-nivån i min lägenhet. Den var utom fara. Jag kunde gå in och sova. Men inte utan att tänka på medborgare X. Vad fick han för liv?

Some die young. Lägenheten är helt svartbränd.

En viss svärta ligger kvar i huset. Kan motas undan med goda råd, som vanligt: Rök aldrig vid läggdags. Tänd heller inga romantiska ljus vid sängen. Och se till att all apparatur som kan bli överhettad är avstängd nattetid.
Se vidare värdig info här: Riktlinjer för ett brandsäkert hem.

Magritte lever igen....

Nu är det dessa kvällar. De kommer alltid lika överraskande. Man går ut vid halv tio för att handla något man glömt och så är det fortfarande ljust på himlen, men fullt av dunkla hemligheter i buskar och träd som här och var kantar gatan. De ljusa och nyrappade husen speglar himlen i väster, vid änden av gatan glider en molnsky över stadens utkant där parken börjar. Jag går ner och sätter mig vid sjön, som är spegelblank.

Sjön är min spegel, min ro, min oro. Träden har redan mörknat, det är inte vår längre. Bredvid mig på gräsmattan står en flock måsar. De har samlats, jag vet inte varför, men jag tycker om dem. Först nu om sommaren finns alla sjöfåglar här. De som påminner mig om min barndoms och ungdoms liv i skärgården. Dit reser jag inte mer, någon destruktiv kraft, inte olik den egendomsfixerade konservatismen, men i form av en hårdnad gammal morscha, tog det ifrån mig. Det ställe som nu finns är inte detsamma som det min pappa en gång skapade för oss alla. Han skulle inte heller gilla det.

Men vi glömmer det. Världen är full av hungriga gapande måsar, men just den grupp som sitter intill mig är lugn, som om kvällens ro sänkt sig över deras lilla konversation och snart också sänker sig över konversationen i mitt huvud.

Här har jag gått, suttit, simmat, ätit, med alla mina vänner och min man, och min käresta från Danmark. En gång långt tillbaka i tiden också med mina systrar och föräldrar och min morfar. Med mormor gick jag mest vid Strandvägen och diplomatstaden, som låg närmast till från hennes hem.
Det finns en familj, den var en gång ganska lycklig. Rentav glad. Men något sjukt kommer seglande över himlen, sjunker ner i någons sinne, förmörkar, har sönder. Det går inte att ljuga bort. Jag är inget för illusioner. Men kvällen är precis så vacker som Magritte har målat den.

Känslosam eller sentimental?

Jag behöver bara höra två låtar på P2 för att registrera detta. Det sker via P2 Världen: En kvinna sjunger "Vem kan segla förutan vind", både på grekiska och svenska, båda språken blir laddade av sentiment - det ligger för övrigt i den visans natur - och alla verser är liksom lagda tätt intill en gråtmild saknad, eller melankolisk känslovurm.
Strax efter en engelsman - och vilken engelsman! Han sjunger om kärlek, längtan, up over the hills and beyond the sea, om någon älskad, om nån som gick ut i kriget, Brittania called to war. Men jävlars vilket kärvt humör det finns i denna saknad och längtan. Grabbigheten på en pub någonstans i Hertfordshire faller in i en som skönt känslosam, på ett starkt vis. Noll sentiment.

Så vad är skillnaden? Den sentimentale tittar tillbaka med ett förskönande av det förflutna (mentalt sett kanske en modersbundenhet) och på ett kollektivt plan bildas små celler av dalahäst-romantiker och traditons-fanatiker och mamma-har-alltid-rätt. Den hatiska nationalismen är sentimental. Hitler var sentimental, Jimmie och hans argsinta polare är klart sentimentala; de saknar all sund känslosamhet, som till exempel medlidande med människor på flykt, men älskar att grotta in sig i sentimentala (nedkylda) idylliska versioner av ett Gam-Sverige som knappt aldrig funnits.

Den sjungande engelsmannen vet att han har förlorat allt det där. Det han har är sitt hjärta, sin humor, sin aldrig mätta och aldrig självbelåtna längtan. Efter liv, mera liv. Det är riktigt bra känslosamhet.

Här en låt med det fina engelska trad&mulit-kulti-bandet The Imagined Village. Martin Carthy sjunger, med sisters&brothers från när och fjärran.

Lydia Davis

Heart weeps.
Head tries to help heart.
Head tells heart how it is, again:
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.
Heart feels better, then.
But the words of head do not remain long in the ears of heart.
Heart is so new to this.
I want them back, says heart.
Head is all heart has.
Help, head. Help heart.