Badklippan

När vi inte for ut till Arkö längst ut vid kusten och när vi inte for ner till Stora Rängen, söder om Linköping, reste vi gärna upp till Skiren. Det är en liten sjö mellan stora skogar, en bit norr om Östgötaslätten, och förmodligen i ett naturområde ägt av någon herr Douglas si eller så. Men det tänkte vi aldrig på. Vi gick ner i den branta backen mellan klippor och tallar, och kom ner på stigen som doftade starkt av barr i solen. Vår hund, Bella The Golden, hade bråttom ner i vattnet, medan vi människor, maken och jag, tog av våra kläder i lugn och ro, solade en stund och lyssnade till lommen som alltid hördes där.

Det var alltså en av minst tio platser i Östergötland som vi återvände till. Sjön var klar och ren, och folktom. Det fanns inga bostäder på mils håll, och vi kunde bada nakna ogenerat. Klimatet i södra mellansverige var också lämpat för att simma från maj till september. Så det gjorde vi. Ibland tog vi oss så långt ut i sjön att det blev för mycket till och med för vår badhund. Då satt hon på stranden och ylade efter oss, som en varg efter sin flock. Ibland simmade vi alla tre, utmed stranden. Detta var de lyckliga dagarna. Länge sen nu. Men klippan finns kvar, rundad och fin, och sjön speglar dagar som är likadana som de var då. Men utan oss.

Gabriel Jönsson

Nu breder boklövet sina skärmar

i Kullens skogar igen, igen 

och skuggar sippornas stjärnesvärmar

och nunneörten, dess älsklingsvän 
 

Som unga brudar på bergets sida 

står slån och körsbär i södersol

och sänder hälsning till skepp som glida 

på stråk så blåa som backviol

Den ljusa natten har nått till Kullen
och inget vemod är dolt i den. 

Och du går levande ovan mullen
i samma majglans igen, igen 

Vad jag lärt mig om älgar

Slow-tv. Vad jag lär mig om mig själv medan jag tittar; att jag är ganska otålig, även om sånt som natur och älgar intresserar mig. Och att det är lite fint när renar och järv går omkring, där vid kanten av Ångermanälven medan isen långsamt smälter alltmer, och stora flak sveper förbi med ett par änder som bekväma resenärer.

Vad jag lär mig om älgar: Att de är djupt eftertänksamma, långsamma djur utan någon riktig plan för sina liv. Ingen jag kan se i alla fall. Ibland kommer de lufsande långsamt i en skogsbacke, fem efter varandra. De nafsar lite i några tallskott eller böjer sig ner efter blåbärsris, lyfter på sina tunga huvuden, ser åt ett håll, sen åt ett annat. Spejar och lyssnar med öron och nos. Funderar länge på nästa steg.
Nu så - är det en äldre älg som tar ett par mer resoluta steg ner över strandbrinken, åhej och hopp. Där stannar den till och får nästa älg halvt över sig och båda lägger öronen bakåt, särar på sig, blir stående och vädrar åt alla håll. Sakteligen kommer det för dem att ta sig över det kalla vattnet i älven, och nu simmar den ena efter den andra med lagom avstånd. När den första kommer upp på andra sidan blir den stående i det halvhöga vattnet, vänder sig om och ser efter sin flock. Den ena efter den andra kommer upp på stranden och sen går de in i nästa skog och lullar runt lika planlöst igen. Ingen brådska. Easy does it.

Jag undrar om de är enormt försiktiga djur. Vad tänker de på hela tiden? Spanar de alltid efter tecken? Vad kan ens hota dem här, nu när isen har smält. Annat var det förra veckan när en av älgarna gick ner sig och hade svårt att komma upp igen. Men nu? Vadan all denna melankoliska vaksamhet? Jag börjar längta efter rovdjurs snabba kast och väldiga språng. Det är orättvist mot älgarna.

Jag har nog inte riktigt förstått mig på dem tidigare. När de i mitt verkliga liv dök upp vid kanten av en äng och försvann igen, eller när man hörde ett häftigt språng i skogen. Men det är alltså detta som är deras normala liv: Det här långsamma planlösa varandet. Testa ett granskott, gå en sväng runt en ännu snöpudrad tjärn, ha stilla sällskap med varann. Inget mer. Faktiskt inget alls mer.


Kolla själva på Den stora älgvandringen på Svt Play.

Fjällugglan

Detta blir allt ni får idag: En fantastisk bild. Samma sorts uggla som svävade i en cirkel ovanför mitt huvud uppe i Lappland 2016, och som jag sen såg flyga upp igen i somras. Tyst flyger de. Endast tre gånger i mitt liv har jag nåtts av en flygande uggla på nära håll. Betraktar dem gärna som omen, men för vad?
Allt detta ska visa sig och nästa gång en uggla svävar över mig ska jag veta. Och: "Man muss sein leben endern", som Rilke sa. Allt annat är stillastående vatten.

Väder och vind och folk

Stark sydvästlig vind. Långa smala kårar på vattnet, som rispar ytan. Ingen is, ingen snö. Marken ser ut som i April. Det är helt ljuvligt. Vitsippor och såna grejer, hundar och barn och gamla människor, vi är ute och söndagsgår. En fin svensk tradition som lustigt nog inte har ett dugg med nazism att göra. Ja, så kan det vara. Jag - en entusiast för gamla fina svenska traditioner, men noll intresse för SD och deras hambo-fascism. Gärna folkmusik, gärna norrländsk hjälpsamhet, gärna sill och potatis och nubbe.
Men noll rasism. Det behöver kanske inte ens sägas. Nu stormar Ciara hej vilt över all sån skit, här och i England.

S och jag går rundan kring Bellevue och ute på udden blåser det som fan, nedanför Wennergren center blåser det som fan, vid Norrtull blåser det som fan, men precis på framsidan av udden finns en liten lucka lä. Där kan vi sitta och glo på det lilla landskapet som utgörs av Haga och Brunnsviken. Min gamla älsklingsplats på jorden, förutom Lappland då. Kulliga uddar kantade av ljus vass, en bergklack här och var, ett milt februariljus över vattnet.

Människorna här har hur många nationaliteter som helst, det ser Wennergrens center för internationellt forskarutbyte till, om inte annat. Samt koreanerna med sushibaren och indierna på min favoritrestaurang. Somliga av oss nickar och hälsar utan att vi vet vilka vi är. Med andra har man några stående samtalsämnen, som vädret, virus, Corona, hunden, och att folk inte har fattat att de ska borsta bort gruset från bänken när de suttit där med hunden uppepå. Det finns ju hundägare som älskar hundar och skiter i vad de lämnar efter sig åt andra, säger vi. Inte surt, snarare raljant.

Det ligger en optimism i ljuset nu, när det varar en hel timme längre på dan. Och jag som aldrig haft depressioner tror tamejfan att jag haft en semidepression, och att den är över nu. Let´s move on. Up you go and down to the valleys. Livet är bäst. Även grå änglar flyger.

Och i Cornwall var det så här stiligt.

Poesi i januari: Inger Christensen

Igår skulle Inger Christensen, om hon levat, fyllt 85 år. Den vackraste danskan är hennes uppfinning.

fiskehejren findes, med sin gråblå hvælvede
ryg findes den, med sin fjertop sort
og sine halefjer lyse findes den; i kolonier
findes den; i den såkaldt Gamle Verden;
findes også fiskene; og fiskeørnen, fjeldrypen
falken; festgræsset og fårenes farver;
fissionsprodukterne findes og figentræet findes;
fejlene findes, de grove, de systematiske,
de tilfældige; fjernstyringen findes og fuglene;
og frugttræerne findes og frugterne i frugthaven hvor
abrikostræerne findes, abrikostræerne findes,
i lande hvor varmen vil frembringe netop den
farve i kødet abrikosfrugter har.


Ur Alphabet, 1981

Just saying...

Klicka på bilden för bättre läsning.

Ugglan

Ja, jag vet. Trumps Impeachment och allt det där viktiga. Jag är verkligen glad för det. Bra jobbat Demokraterna. Nu till nästa avdelning: Avsätt! Det kommer tyvärr inte att gå lika lätt. Men den som lever får se. Tills dess tycker jag vi koncenterar oss på ugglans skönhet. Och ni kan läsa mer om den och andra fåglars väl och ve i naturfotografen Håkan Eklunds bok, som recenseras i finska Hufvudstadsbladet. Men jag vill egentligen bara ge er ugglan, ett vackert väsen i skogarna.

Greta i Lissabon

Dagens glada nyhet var detta: De goda människorna i Sezuan har kommit fram. Och eftersom de har seglat i 30-40 knop de senaste dygnen, och eftersom jag är uppfödd både med att segla och med att be för folk, så har jag bett för Greta. Men samtidigt litat på att hon nog har sina beskyddare, både bland människor och i själva Ljuset.

Här är hon nu! Leve miljökämpen! Godnatt!

regn, regn, regn, snö

Det duggar från en trasig dusch. Alltså Himlen, skärp dig, skaffa en rörmokare!
Jag går upp och ner i trappen som varit våt en månad. Försöker se om det finns nån glädje på gatan. Men nej, barnen är i skolan, inga hundar ute, inga jag känner. Svartblank asfalt och de vanliga svartklädda gängen från kontor i trakten. Lunchdags. Foodtrucks.

Hemma läser jag igenom 30 reseannonser, från La Gomera till Dubai, och vill inte vara där
heller. Hotellen är mycket egendomliga, å ena sidan. Å andra sidan sheiker och en "överdådig marina". Finns även "barnvänliga" hotell med enorm vattenrutschbana och tjo och tjim. Hilfe.
"There must be some way out of here, said the Joker to the Thief". Dylan.

Till sist tror jag att min bakgård är mer äkta än turismen, som jag egentligen inte eftertraktar. På gården - ingen Persisk vik. Men less is more - ibland. Denna långsamma höst har klematisen fortfarande gröna löv som fäster vid det svarta uthuset. Klängrosens blad är lysande, som målade med äggula. Jag nyper av lavendelblom och gnider mellan fingrarna. Ser att pionens bladverk också uthärdar med sin blankvåta ljusgröna efterfest.

Den kinesiska bergsbambun som min granne planterat är alltid grön, susar, rasslar. Medan rosorna i rabatten hänger med sina rosa huvuden, allt tyngre.
Undrar hur rosorna ser ut på La Gomera?

PS: Och så idag, den 29:e, kom äntligen den första snön. Träden helt täckta av snö, gator och planteringar och bambun helt täckt av snö. Snörosor överallt. Mitt inre barn glädjer sig. Nu ska jag ut och pulsa i snö som en strävsam nordbo på väg genom ärenden, på väg till vänner.

Kajorna

    
      Svarta fåglars vida
      cirklar skränande, högt
      över stenlejonet

      skita äta i stad av sten
      bland hjärtan av sten,
      högt flygande flock

      landar ljudligt i dungen
      av träd, forsande ström,
      kajornas vilda brus.


   
       Poesimånad, November
       Bild: Camilla Pyk

Anna Fock - hela recensionen

Nästan en rysk roman

En lite kuslig känsla infinner sig när jag läser en roman baserad på en kärnkraftsolycka i östra Ural, 1957, samtidigt som det sker en liknande olycka, i nordvästra Ryssland, häromdagen. Och vi har sett serien om Tjernobyl. Vi vet hur det mörkas omkring radioaktiva olyckor. Inte bara i det forna Sovjet, och Ryssland idag, utan också kring Fukushima, Three Mile Island, USA, och Shellafield, England. Inte direkt historier som gör reklam för kärnkraft eller kärnstridsspetsar. Däremot lämnar de död och lögner bakom sig, och det är dessa cirklar av svarta hemligheter som Anna Focks roman Väderfenomen (Natur&Kultur) baserar sin intrig på.

Medan jag läser faller ändå en sorts lugn tilltro över mig; jag får återigen träda in i den breda realistiska romanen, ett berättande som passar så väl för det kollektiva öde författaren gestaltar. Där finns också en lätt susning av något pastischartat, som så-här-skriver-man-en-rysk-roman-idag, vilket går väl ihop med den värme Fock håller vid liv gentemot människorna i historien. Det märks att hon både läst rysk litteratur och rört sig i den postsovjetiska delen av Europa.

Berättelsen utgår ifrån katastrofen i Majak, en explosion i en kärnindustrianläggning vars skadeverkningar drabbade tusentals och vars följder är mätbara än idag i milsvida naturområden. Men framförallt koncentrerar sig historien kring en familj och deras vänkrets. Fyra generationer, alla på olika sätt drabbade av den nedtystade olyckan. Där finns farfadern, som jobbade på anläggningen, och vars strålskador var så fruktansvärda att huden föll från hans ansikte. Där finns mormor och mamma, båda drabbade av cancer, och där finns den älskade barndomsvännen Darja, och hennes dotter, miljöaktivisten Ksenia. Men huvudpersonen är Igor, en pojke som samlar vänner omkring sig, är trofast och uppfinningsrik, och aldrig ger sig när det gäller att ta reda på sanningen. När väninnan, Olga, har dött i skogen under mystiska omständigheter vill han veta om hennes död på 80-talet är kopplad till olyckan 1957.

Det finns en stor närvaro i bilderna av familjen, deras sammanhållning och konflikter i en tid som är fattig, med tomma butiker och en övervakande statsmakt. När Igor börjar forska i vad som egentligen hände med Olga får han besök av en rapportör som varnar honom, och – allra konstigast ur Igors perspektiv – även beskyddar honom, något som senare får sin förklaring.

Från att vara en motsträvig son och envis skolkamrat, går han till att bilda ett band (det senare ger en uppfriskande bild av sovjetisk punk), till att gifta sig med sin punkbrud, läsa på teknis och bli kunnig på området radioaktiva metaller. Utbildningen leder honom till en anställning i olyckans centrum, Rosatoms anläggning för upparbetning av kärnbränsleavfall, dit han söker sig för att komma närmare sanningen om vad som hände där, 1957.

Eftersom ”utvecklingen” går framåt, har den f.d. fabriken för kärnstridsspetsar förvandlats till en upparbetningsanläggning för utbränt kärnbränsle.(Inom parentes sagt: en anläggning som förorsakade kraftigt förhöjd radioaktivitet i Europa så sent som 2017).

Fock styr sin intrig som en krimiförfattare.  Det är cirklar i cirklar och mystiska samband som långsamt uppdagas. Överhuvudtaget är hon en hantverksskicklig författare; övertygande i detaljer, sinnliga iakttagelser, dialoger, miljöer, rum. Särskilt den desperata nergångenheten i 60-70-talets Sovjet tecknas med filmisk talang och ett konstant driv.

Först i sista tredjedelen av romanen tycker jag att den spretar. Fock mjölkar sin berättelse lite för länge. Det är vådan av att göra för mycket av en redan välsignad roman, att putta in ett par överflödiga trådar, och aningens för mycket prat. Många förvecklingar, många väsentliga sådana, men också några man hade kunnat vara utan. 

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Anna Fock är nominerad till Augustpriset 2019.
(Tidigare publicerad i Dt, ST, Öp, Gefle Dagblad, Nlt, med flera tidningar i mitt-Sverige.)

Emily Dickinson: Låg himmel

 
The sky is low, the clouds are mean, 
A travelling flake of snow 
Across a barn or through a rut 
Debates if it will go. 

A narrow wind complains all day 
How some one treated him; 
Nature, like us, is sometimes caught 
Without her diadem.


- - - - - - - - - - - - - 
 
Poesi i November 
Väggmålning från Knossos, Kreta.

Butcher´s Crossing och manlighetens gränser

Det händer då och då under läsningen av Butcher´s crossing att jag störs en smula av rikedomen på detaljer. Jag får lust att viska till John Williams: stryk, bara lite. Han är nämligen fena på realism och konkreta iakttagelser; om sadlar och vagnshjul, om gräsets och vädrets och jordens variationer, om ett rum fyllt av värme, dunkel och vemod. Och inte minst - om hanteringen av bisonskinn efter en våldsam jakt och slakt.

Men - vilken roman! För även om författaren leds vid handen av den realism som hans mentor förespråkade (och Butchers Crossing är mer präglad av en litterär auktoritet än vad Stoner är) - så fyller han varje sida med en alldeles egen själ. Och jag tror aldrig jag blivit så rörd av en manlig roman bestående av rätt trista män, ett svindlande landskap och en kort, sexuell lycka.

Så här börjar det: Året är 1837. En ung man lämnar sin hemstad och sitt lärdomssäte i Boston för att söka äventyret västerut. Han har fett med pengar på fickan, och med dem vill han göra något nytt. I Butcher´s Crossing, en liten håla i Kansas, finner han en bekant till sin far, och via honom, ett gäng jägare och en bison-kännare. De drar iväg fyra man starka, med vagn och oxar och ett par hästar. Man läser tills man hör vagnshjulen knirka och hästarna fnysa och man känner träningsvärken i unge Andrews lår.  Andrews är nykomlingen som när en dröm, de andra tre är karlar som varit med förr. Miller är ledaren som styr färden, och som vet att det någonstans, längre västerut, mellan bergen, finns en bisonhjord så väldig att ingen tidigare kan mäta sig med den.

Enorma strapatser följer. Brist på vatten är nära att torka ut dem. Men de finner en å. Fortsätter vidare och vidare genom väder och topografi som är skildrade som det enda konstanta motståndet. Tills de når bisonhjorden vid Klippiga Bergen och Miller börjar skjuta som en galning. Hur Andrews lär sig skjuta, lär sig flå ett skinn, lär sig uthärda lukten av ruttnade kadaver, hur han fryser, hungrar och törstar är skildrat med exakthet.
De lyckas med sitt företag momentet innan en snöstorm drar ner över landskapet med en hårdhet av bibliska mått. På ort och ställe grejar de en bivack och överlever under månader, nätt och jämnt, på tinad snö och bisonkött. Och de har tusen skinn på hög, som ska forslas hem, framåt våren.

Men nu spoilar jag. Det räcker att säga att jag lever mig igenom en berättelse om fåfängligheters fåfänglighet. En särskilt manlig variant av fåfänglighet, som Williams gestaltar utan moralism, och med en stor känsla av vemod. Ensamma män och deras lust att lägga under sig saker, mer och mer. Dödsdriften, som Freud kallade det *). Det kärva prärielivet, det fantastiska ljuset, nödvändigheternas skitliv, är bara ett ackompanjemang till driften mot nästa gräns. Men herre, vilken naturskildrare Williams är. Där finns hans religion.

Och sen, en stund mot slutet: Den sensuella kärleken. Inte den romantiska, men den där fumlande, ivriga, köttsliga lusten i mörkret hos en kvinna där Andrews äntligen får vila. Den tysta närheten, i det dunkla rummet.

Storheten i Butcher´s Crossing ligger i fasthållandet vid ett enda tema. Kampen mot ödemarken, människans jordbundna villkor. Fåfängligheten i all strävan. Men också i de manliga arketyperna: Vildheten, kommandot över naturen, begäret att jaga och döda, stoltheten att uthärda, oförmågan att ge upp när gränsen är nådd. Det är manlighetens attribut, sen långt tillbaka, inte minst i Amerika.
Man önskar att Jordan Peterson läste John Williams illusionslösa roman, innan han fortsätter att bedriva kampanj för sina pop-jungianska manliga arketyper. Grejen är nämligen att personen är större än arketypen. Annars skulle ingen John Williams kunnat skriva Butcher´s Crossing.

 
Om John Williams Stoner skrev jag tidigare här.

*) "the death drive –  a blind insistence that follows its course with utter disregard for the requirements of our concrete life-world"

Japanerna och körsbärsträdet

Jag gick den vanliga vägen till postutlämningen för att hämta en bok. Rundade hörnet och tog vägen genom den höga portgången och ut mot den lilla parkplanteringen. Där stannade jag till och kände hur hela mitt ansikte ljusnade. Körsbärsträden framför mig stod i blom. Vit blom, inte rosa, som i Kungsträdgården.
Jag saktade mina steg och såg upp i blommande grenar. Rundade den lilla parkytan och la märke till två andra människor under trädet längre bort. Två korta, smärta människor, svarthåriga asiater. De stod stilla. En kvinna, en man, på var sin sida om körsbärsträdets nedhängande grenar. Jag tänkte att de nyss anlänt och nu firade sakura.
Jag svängde runt parken i riktning mot den större esplanaden men behöll träden i vänster öga. De två japanerna stod fortfarande stilla. Raka, tysta, såg de upp mot blommen. Rörde inte ett finger, än mindre någon mobilkamera. De bara stod så. Som i zenmeditation. Och de fortsatte stå där medan jag fördröjde mina steg. Säkert stod de kvar en stund efter att jag passerat, och andra, som förstod dem, eller inte. Nu har de blivit en bild. Och körsbärsträden har blommat över.

Pink-spotted Fruit-Dove...

...just saying.

Och solen har sin gång....

Jag måste bara mäta upp graden av svenskhet och lojalitet med de norröna skuggliven som nu börjar ljusna. Så här ligger det till med solen vid Treriksröset den 12 Januari, alltså idag. Vi vet att vi måste dansa lite för säkerhets skull, så att solen verkligen kommer tillbaka. Eller dansa förresten - det räcker att vara glad. Den långa Natten är över.
Bild hämtad från Astro.info.

The Social Family Fake

När jag häromdagen tyckte jag gjorde ett fynd på Hemköp, genom att köpa två kilo äpplen i påse, för extrapris, visade sig hela vidden av vårt samhälles förvandling till äganderåttornas paradis. Miljardrika Antonia Ax:son Johnson gjorde sig alltså lite rikare genom att sälja frukt. Vid öppnandet visade det sig vara kantstötta äpplen, såna som fallit från trädet, och när jag skulle göra något av dem fick jag skära bort ungefär 80 procent av de två kilona. Det blir ett skyhögt kilopris.

Men - som sagt - äpplet faller inte långt från päronträdet, och nu har vi fått in den här mentaliteten också bland alla landets uppkomlingar. De som säljer sin hyresrätter till folk som renoverar och säljer om igen med miljonvinster till nästa som renoverar och säljer om igen (bara det en idiotsyssla av onödigt mijljöavfall). Eller de som köper nybyggda lägenheter enbart för att sälja dem vidare några månader senare, med en säker vinst på någon miljon varje gång. Jag säger inte att dessa lägenheter är kantstötta. Det som är kantstött är mentaliteten. Ta allting från alla så fort som möjligt, lura, ljug och bedrag. Sug ut skattepengar till undermåliga skolor. Ge bort sjukhus och skolor för en struntsumma till dina egna partivänner. Skatteplanera. Ät upp miljarder ur folkets samlade skattekista genom smarta upplägg som omdirigerar pengar som du aldrig ens betalat till ett fejkkonto där du låtsas ha betalt och NU BÖR FÅ UT DIN SKATTEÅTERBÄRING. Den nya "överklassen" saknar all heder. Etik ska vi bara inte tala om.

Det är de hagalnas epok. Ynkliga själar som tror att de blir finare och finare av att ta mer och mer från andra. De har ingen skam i kroppen. De är inte "överklass", de är jordens drägg. Om samhället någon gång tidigare betraktats som en familj, där man håller ihop, visar solidaritet, tar en viss skärv från de rika och ger till de fattigare, så närmar vi oss ett tillstånd där de omvända förhållandena råder: Ta från de fattigare (via statskassan eller kommunbudget) och ge till de rika som saknar skam i kroppen.

Nya Karolinska är bara toppen av ett isberg av swinging utsugare som ger till sina kompisar, behandlar kommunala uppköp som sin egen lyxresa jorden runt, och DESSUTOM KOMMER UNDAN MED SKITEN. I Danmark finns uttrycket: "De små tyver hænger mand, de store lader man løbe". Och det är samhällets stortjuvar som nu kommer undan i snart sagt alla länder. De äger världen. Och de sprider sin ynkliga mentalitet till minsta lilla undermåliga sprätt av en uppkomling. Idealet är numera endast ett jag-vill-ha-ideal. Det söndrar samhället, det söndrar familjer, och det kommer att göra den här planeten obeboelig innan det är utbytt mot en större, mer varaktig inställning.

"There is no such thing as society" sa Margaret Thatcher, ett numera överciterat uttalande. Med denna 80-tals-slogan har varje västerländskt samhälle kukat ur sin kraft och blivit till ett bidragssamhälle för redan rika. Kanske är det bara klimatkatastroferna som kan få samhällets skuta att vända i sjöarna. Innan haven äter upp våra stränder, bränderna härjar våra skogar månad efter månad, barnen svälter ihjäl och de rika räddar sig upp i sina falska idyller bakom murar av lögn.


                                                          @@@@@

Här en länk om svenska skattesmitare. Och nu senats: Skatteplanerarnas "masterplan": Minst 70 miljarder stulna från europeiska skattebetalare. Och här finns länken till den stilfulla penningtvätthärvan i Danske Bank, cirka 270 miljarder av kriminella pengar.  Avslutar t.v. med den här rara kvinnan som svindlat danska staten på motsvarande 147 milj kronor. 
Den senaste artikeln om skattefusk i AB idag. 130 miljarder/år.
Annat tips för dem som orkar gräva i girig-mentaliteten är att googla på skatteavdrag och skatteupplägg på nätet. Finns hur mycket som helst.
Och nu bygger bostadsrättsföreningar in sig bakom taggtrådsstängsel till skydd för de andra, de som bor i hyresrätter.

PS: Några dagar senare köpte jag två kilo äpplen på Coop för samma pris. Alla var friska. Trots att Coop också haft sina skandaler på senare år, så gjorde dessa äpplen mig lite mer förtröstansfull om framtiden för det som en gång var min mormors fars första politiska kamp: Kooperativen för bruksarbetarna i Högsjö.

Sorgebok över en förlorad värld

Lyra Koli, Allting Växer (Modernista).

Golfströmmen har för länge sen ändrat sin riktning och de skandinaviska länderna är obeboeliga på grund av klimatet. För Jossi, hennes man Mads, och hennes familj återstår bara ett melodiskt minne av skandinaviska språk, en berättelse om sommarens stuga och en refräng från Evert Taube, som utgör ett nostalgiskt nynnande mantra i Jossis hjärna: mandelblom, gullviva, kattfot och blå viol.

Nutiden är ett liv under en enorm artificiell ostkupa, med inbyggda reglage av regn och ljus, av konstgjorda soluppgångar och takträdgårdar med välansad ”natur”. De enda samhällsvarelser som återstår är datastyrda människor, med schemalagda kontroller av kroppens kemi. Alla avvikelser från ”normaliteten”, all vantrivsel, bearbetas omedelbart av diverse microchips inopererade under huden. Barn beställs på laboratorier enligt kliniskt genetiska bedömningar och kvinnans menstruationscykel programmeras enligt nyttoprincipen. Ingen avkomma är oplanerad. Man går på ”prefrerenskalibrerad blinddejt”, scrollar insidan av sina ögonlock och svajpar fram palmstränder och virtuella sexuella lekar, efter behag. Kropparna har dessutom tillgång till en sorts åtsittande overaller, där alla upptänkliga sensationer kan stimuleras via små tryck och vibrationer.

Eftersom karaktärerna i den här romanen är så avindividualiserade blir deras psykologi mycket tunn. Ändå är de empatiskt skildrade med allt de har förlorat, som om författaren sörjer med dem.

Jag tänker helt konkret, att människor som har ögonlockssensorerna fulla av virtuella världar, naturligtvis inte ens drömmer sina egna drömmar längre. Det skriver inte Lyra Koli in i romanen, men det är en obehaglig underton, kopplad till nästa nivå av individuell förintelse: Berättelsens förvandling från artificiell värld till desperat ”biologism”. En organiserad grupp, vars vilja är att låta naturen ta över, inleder vidriga labbexperiment där djur och till sist en människa offras – som alltid i sekteristiska miljöer – för den goda saken. Det är den labila och självutplånande Jossi som blir gruppens martyr. De otäcka beskrivningarna av hennes kropps förvandling har lånat mycket från skräckfilmsgenren, men också från närmare håll, som till exempel Macchiarinis experiment med dysfunktionella luftstrupar.

Från de infekterade såren steg en tydlig lukt av var. Hennes hår hängde i brungröna testar, slickade sig slemmigt mot de insjunkna kinderna…under de fladdrande ögonfransarna skymtade jag hennes blodsprängda vitor.

Det handlar inte enbart om en framtid styrd av artificiell intelligens, det handlar lika mycket om nutiden. Det är hälsoappar, stegräknare och ständig uppkoppling utvecklat tio steg vidare. Scrollandet och flykten till konstgjorda miljöer har tagit över livet, liksom plastikkirurgin och uppvisnings-mentaliteten gjort allt naturligt åldrande omöjligt. Fiffigt är det också att låta den virtuella psykoterapeuten låta som en ytterligt mekaniserad KBT-psykolog.

I början är det en seg läsning. Som att se ett uppifrån-foto av ett laboratorium, där enstaka figurer kan omplaceras utan större betydelse för helheten. Som om en drönare betraktar dem. Det är möjligt att denna utstuderade tråkighet är avsedd, det artificiella livets tristess ska inympas i läsaren.

Men även längre in i berättelsen känns den här boken tung som en sten; en sten som rullar genom alla de kvasi-virtuella miljöerna där Jossi, Mads, Monica och de andra rör sig, halvt zombifierade av sin apparatur; sina hormon-och- humörprogrammeringar, och sin ansamling av gulliga foton från takträdgårdarnas små oaser. 

Historien stelnar till i demonstrationer av framtidens rekvisita, och tappar energi. Vill man ha en mer vital framtidsdystopi ska man läsa Doris Lessings Shikasta - därför att ett konstverk, en roman, behöver ett flöde, någonting som löper utöver det tänkta innehållet. Det finns mycket sällan här. Ändå grips jag av respekt för Lyra Kolis allvarsamma hållning: Skrivandet som social dimension, för diskussion, för ett moln av fladdrande sidotankar. Det är trots allt mycket värt att skriva den här sortens roman just nu, i det kritiska ögonblicket mellan ett naturförsvar, en naturförstörelse och en tilltagande optimism för AI och teknologiska experiment, ibland helt utan kontakt med den jordiska verkligheten.

Tidigare publicerad i DT, Gefle Dagblad, ST, Vlt, ÖP med flera mittsvenska tidningar.

Simtur med Eva

Det finns en udde, i en sjö, dit jag gärna går. Den är bergig, och i backen upp mot högsta läget växer rodondendron, tallar och björkar, alar och odon. Nere vid stranden finns små klippor och stenar, här och var en len botten. Hit har jag gått med min man och mina vänner, med min danske käresta och mina grannar, och under årens lopp har det blivit till min andra sommarstrand (vid sidan av de i Lappland och de i Roslagen).
Vattnet är alltid varmast här, och man kan bada från maj till september. Bäst är att gå ut framåt kvällen, när de flesta andra gått hem; studentgängen, storfamiljerna från andra länder, turister och barn. Vid åtta är det helt lugnt. Vid nio har man nästan hela plejset för sig själv.

Det är vid den tiden Eva och jag åker ut och simmar. Simmar länge i lojt vatten. Nästan inga båtar. En vattenskoter som man knappt hinner irritera sig på innan den är borta igen.Vi simmar från stranden och ut till en klipphylla där vi sitter en stund i den nedgående solen. Klippan är helt varm under rumpan, och luften är säkert 28, vattnet 25. Så kan man sitta och samtala, badvåta, klockan nio, denna sommar med medelhavsvärme. Just då en gåva, de flesta andra dagar under lång tid, en möda.

Vi går hem genom långa planteringar, blommor tidiga för årstiden: Dahlior, zinnia, lavendel, oleander, egyptiska liljor och amaryllis belladonna, som doftar bordell (as if I knew). Eva är typen som stannar rätt länge vid varje intressant blombestånd. Jag är mer otålig. Men jag har lärt mig en smula om långsamhet den här sommaren. Enda sättet att tackla värmen är att gå runt i sävlig takt som någon av de gamla kvinnorna på grekiska öar. Eller männen, som sitter för evigt under ett tak, på sina caféstolar.

Jag läste i tidningen att människor i Norrland lättare råkar ut för besvär med de höga temperaturerna. Man säger att de är ovana. Men jag tänker - helt ovetenskapligt - att det kan bero på att norrlänningar aldrig pjåskar med sig själva. Och när det är tropisk värme en vecka i sträck är det just det man behöver. Pjåska med sig själv. Eva och jag rör oss långsamt, och allt tystare, mot busshållplatsen. Det är en fridfull kväll. Nyss kom svalkan. När vi stiger av bussen är det redan mörkt.