Rastlösheten

Segheten i rastlösheten. Hur jag bara vill tänka på resor, hur jag kollar bilder från Tasmanien (där jag aldrig varit) och Hebriderna (där jag varit på långresa) Kroatien (där jag varit) och Grekland, som jag knappt ens behöver hämta bilder på för de finns alla i mitt huvud. En hel film faktiskt.

Segheten: Att jag har typ hundra praktiska uppgifter att ta hand om här hemma: Tvätta, tvätta fönster, göra ordning rummet till ateljé, sy ihop hål i min finaste franska kofta, gå med återvinningsgrejer som hopat sig i påsar jag vet inte hur länge. Förutom då den där boken, Augustus av John Williams, som ligger under soffan, och som jag aldrig kommer nån vart med trots att jag älskade hans tidigare romaner (som jag skrev om här, och här).

Den enda jag håller på med hela tiden är Inger Christensen och hennes Samlede digte, som jag läser högt på danska, också för att hålla kontakt med språket, nu när allt resande står stilla. Och så läser jag mig bakåt i hennes diktning, från det alltmer kosmiska och överpersonliga, tillbaka till ett emotionellt smärtsamt rum, där en man vänder ryggen till. Och då blir jag ledsen för hennes skull. Och så ser jag på bilder av hennes man och han ser förfärlig ut. En posör. Ja, jag vet, en intelligent posör - de finns också.
Men så vill jag då bara framåt igen, till de mer befriade dikterna, där hon ser allt i stort och sjunger vidare mellan dröm och förstörelse.

Jag är inte typen som bakar surdegsbröd och havrekakor i en pandemi, märker jag. Inte heller typen som tar risken att gå på fest. Inte heller sätter jag mig på en kvarterskrog, där folk blir allt fullare, fumligare osv. Det är visserligen många som leker lite med döden nu. På engelska pubar och Floridas barer. Jag tänker inte joina. Alltså: Ett ganska tråkigt liv. Det har gått bra i tre månader, nu på den fjärde börjar jag nå min gräns. Det enda som hjälper är musik, samtal med vänner, läsning, och att skriva. Men min inre frihetsdjävel har börjat *skrika* under taket.
Läser då med viss igenkänning Josefin Holmströms text om rastlösheten. En mycket yngre och mer melankolisk bild av mig själv. Jag kollar inte stjärnor, men glädjer mig åt träden, de i parken, de utanför mitt fönster. Jag skulle inte överleva utan dem. Och dikterna.

følger nu søvngangerruten                                                    
hen under højslettens
brede balsamiske himmel
på tværs av en isdekket sø
på langs av en vindgroet ø
lodret ned gennem ilden
vandret frem gennem sneen
insvøbt i vindens kåbe....

Sjukdomen

Det var bättre i början, sa hon. I början brydde jag mig inte om vad som skulle hända mig. Tiden tog liksom slut, stannade upp vid min vägg, ungefär där kolteckningen från fjället hänger, ungefär i hörnet med ikonen av S:t Göran och draken, ungefär vid min allra bästa målning av en skog, tog rummet slut. Och jag tänkte: När den här skiten är över ska jag samla mig, måla ett par till, och ställa ut alltihop. Men den där bästa, skogen, säljer jag aldrig. Kanske vill jag inte sälja någonting alls. Bara visa de bästa. Slänga det sämre. Mattorna kan jag också slänga och en massa grejer som bara blivit kvar, rensa ut mina böcker, göra min packning så lätt som möjligt. Vad hjälper skåp och lådor och undanlagda vikta dukar och gamla recensionsböcker och fackböcker från Kulturrådet, vad hjälper högarna med tidskrifter, vad hjälper frasvåfflor? Men frasvåfflor visade sig kunna hjälpa lite, liksom varje måltid så småningom blev det goda avbrottet i monotonin. Pandemin.

Tiden stannade så i flera veckor, sjönk inåt och skapade ett lugn som efter ytterligare några veckor övergick i ofattbar otålighet. Det fanns ingenstans att ta vägen. Hon, som var van att alltid ha några flyktvägar öppna, hon som alltid satt frihet före nästan allt annat, kunde nu inte göra mycket mer än att passera ett par kvarter, några trista stoppljus, köer av bilar, och sen ta stigen ned till sjön. Sjön var en lisa, tidig morgon och sen kväll, när nästan inga andra var där. Kom man lite senare var man tvungen att själv gå ut i gatan eller långt ut på gräsmattan för att undgå de som ännu inte fattat vad  pandemi innebar. Ibland, om hon hade stavarna med sig satte hon ut staven, rätt ut, en lång bit, när hon såg en annalkande som inte fattat nåt. Då hade det redan gått tre månader och varje dag stod Tegnell i TV och sa åt oss att hålla avståndet, minst en meter, varje dag stod det i tidningen. Men de odödliga i bortskämdhetssamhället hade ändå inte fattat. Att vara ute på stan samtidigt som dem blev ofrihetens irritation. Så blev den liberala friheten den andres ofrihet, så som det egentligen alltid varit. Men nu blev det alldeles tydligt.

Musiken var en annan utväg, storartad, om än melankolisk i sina slutackord, eftersom det skulle dröja så länge innan hon kunde gå på konsert igen. Läsa artiklar gjorde hon, mer än vanligt, från all världens tidningar. Twitter och nätet var en liten räddning, liksom telefonsamtalen med vännerna. Men alltför många artiklar om Corona föll in i hennes tidigare så lugna sinne. Lugn, otålig, irriterad, orolig. Detta var stadierna. Hon ville till varje pris inte ha den jävla sjukdomen. Allt hon längtade efter var att sätta sig på ett plan till Grekland eller Kroatien. Men när hon såg bilderna från flygen, när de kom igång i juni, och folk satt tätt packade med sina ynkliga munskydd, tänkte hon: Nej. Inte det heller. Det går bara inte. Jag befinner mig i ett fängelse. Och som fängelse betraktat är det ju ändå rätt bra. Fast ord som bra och dåligt inte fann någon klang i henne. Uthärda lät sannare. Som en jävla stoiker skulle hon uthärda även denna fas av sitt liv. Och veta att många andra gjorde detsamma. Eller värre: De blev sjuka, deras man eller fru eller mamma eller pappa blev sjuka. Och även om de blev friska kunde de ha allvarliga men efteråt.

På gården gungade den höga almen i vinden, en hund skällde bjäbbigt varje dag, hantverkarna i huset slipade och bultade, och hon visste inte var hennes sommar skulle ta vägen. Till slut verkade det som att antikropps-test kunde vara utvägen: Om hon hade antikroppar mot sjukdomen (eftersom hon haft en helvetes lång förkylningsperiod inklusive andnöd) så kunde hon sedan våga röra sig friare. En vän berättade i telefon: Och så skulle jag till fucking Odenlab för den där testen, och där var fullt med folk. Jag hade beställt tid, men det var tjockt med väntande, som om vi inte kunde smitta varann bara för att vi hade beställt tid för ett jävla test. Jag var färdig att gå därifrån, men...
- Också detta, så liberalt, eller hur? Att vi har en dödlig sjukdom i samhället, men de vårdföretag som kan tjäna multum på att testa folk ska inte behöva bry sig om att de blir en folkmassa i väntrummen. Marknaden har ju alltid rätt.
- Ja, sa hennes väninna. Marknaden kommer att förmera den här sjukdomen. Snart öppnar allt och alla de odödliga strömmar igenom och glor på grejer och stockas utanför väntrummen och gobbar ihop sig på restauranger och fler blir sjuka igen, och sjukhusen får svårt att klara strömmen av patienter, och på vårdföretagen flockas alla som vill ha antikroppstester och...
- Jag vill inte ha någonting, svarade hon. Jag kommer att lära mig en enda sak av den här skiten: Att inte vilja ha någonting. That´s it.
- Jo, ja. Men lova att du beställer hem det där goda vinet vi drack sist. Så ses vi på en gräsmatta nånstans, va?
- På en gräsmatta nånstans. Corona Sonoma. I solnedgången. Under träden. I Pandemin. Sonoma.
  Men annars vill  jag  inte  ha  någonting. Det räcker att mina vänner älskar mig. Zinfadel.

Maten, natten och flickan

När började maten smaka ihåligt, frågade han. Är det sen det blev normalt att forsla fisk från Nordatlanten 800 mil, för att paketera den i Kina? Eller är det för att...
Han kom inte på något mer just då.
Hon hade just ätit en banan, och hon anade att den kom från en plantage som uppstått på en plats där all naturlig vegetation röjts undan.
I skålen på bordet fanns också mandlar från Kalifornien. Den plats på jorden som använder mest pesticider mot skadedjur.

Ingen av dem orkade tänka så länge på den saken.
De åt och drack och solen förflyttade sig lite, sen kom månen upp. Molnen flög förbi månen, den kom fram, den dolde sig igen. De stod på balkongen i den milda januarikvällen. Runtomkring dem fanns arton balkonger med ljuslyktor tända. Ingen stod på de andra balkongerna.

När blev natten den enda verkliga platsen, frågade hon sig själv, hon kunde inte fråga honom om det, eftersom han var en morgonmänniska. Men om natten, när allt var tyst, när det verkade som om hela världen sov, då öppnade sig andra kanaler, förbindelser som inte var Handels. Rikedomar som inte förtjänades med gifter och underbetald arbetskraft på kinesiska förpackningsindustrier.

När natten kommer, tänkte hon, då blir vi människor så som vi var förr; nattjagande rovdjur, med alla sinnen vakna. Och det är så musiken uppstår. Och berättelserna. Människan drömmer vaket om sin inåtvända jakt, om immateriella förbindelser, utan artificiella tillsatser.
Det är ett motgift. För varenda gift som marknaden producerar uppstår ett motgift av något slag. En utsikt åt ett annat håll. En dikt, eller ett musikstycke. Ibland en flicka som varje fredag sitter vid ett riksdagshus och demonstrerar för livet på jorden.

Kulturen är inte de där abonnemangen till Operan, Dramaten eller ens på Ord&Bild. Den riktiga kulturen är motståndet. Först mot gravitationen: Katedralerna reser sig. Sen mot makten, förslagenheten och lögnerna. Skapa är att verkliggöra det som ligger under, det som snacket och de hemliga överenskommelserna döljer.

Fiskarna som simmar, regnet, dagens långsamma ankomst, skönheten. En idé, en meanderflod, lekande rovdjursungar. Den oerhörda sagan om livet. Politiken satt på håll käft en stund.
Kultur är när maten inte smakar ihåligt. Inte fryst, 800 mil jet, förpackad. Och konst får gärna vara större än debatten.

Målning: Edvard Munch

regn, regn, regn, snö

Det duggar från en trasig dusch. Alltså Himlen, skärp dig, skaffa en rörmokare!
Jag går upp och ner i trappen som varit våt en månad. Försöker se om det finns nån glädje på gatan. Men nej, barnen är i skolan, inga hundar ute, inga jag känner. Svartblank asfalt och de vanliga svartklädda gängen från kontor i trakten. Lunchdags. Foodtrucks.

Hemma läser jag igenom 30 reseannonser, från La Gomera till Dubai, och vill inte vara där
heller. Hotellen är mycket egendomliga, å ena sidan. Å andra sidan sheiker och en "överdådig marina". Finns även "barnvänliga" hotell med enorm vattenrutschbana och tjo och tjim. Hilfe.
"There must be some way out of here, said the Joker to the Thief". Dylan.

Till sist tror jag att min bakgård är mer äkta än turismen, som jag egentligen inte eftertraktar. På gården - ingen Persisk vik. Men less is more - ibland. Denna långsamma höst har klematisen fortfarande gröna löv som fäster vid det svarta uthuset. Klängrosens blad är lysande, som målade med äggula. Jag nyper av lavendelblom och gnider mellan fingrarna. Ser att pionens bladverk också uthärdar med sin blankvåta ljusgröna efterfest.

Den kinesiska bergsbambun som min granne planterat är alltid grön, susar, rasslar. Medan rosorna i rabatten hänger med sina rosa huvuden, allt tyngre.
Undrar hur rosorna ser ut på La Gomera?

PS: Och så idag, den 29:e, kom äntligen den första snön. Träden helt täckta av snö, gator och planteringar och bambun helt täckt av snö. Snörosor överallt. Mitt inre barn glädjer sig. Nu ska jag ut och pulsa i snö som en strävsam nordbo på väg genom ärenden, på väg till vänner.

Kan man bli en regnturist?

Såg att det var väldiga åskväder och regn i Göteborg med närliggande öar igår. Jag råkar ha några gamla vänner på en av de öarna; Styrsö. Jag kan se framför mig hur vattnet forsar runt husen, blixt och dunder över taken. Inte ett väder jag brukar gilla. Men den här sommaren gör mig tveksam.

Sitter fast sen en vecka i 30-gradigt, samtidigt som flygen bär iväg söderut till 33 och 35 och kan inte för mitt liv komma på vart jag vill åka, och med vilket tåg, i denna hettan. Men något norrut verkar lagom. Hörde dock av en granne som varit i Tällberg, en söt gammal herre, att det var bråk på tåget ner. Typiskt värmebölja-bråk, sånt som ibland lett till kravaller i mer vilda områden.

Här är lugnt. Och hett. Gardiner för fönstren. Jag väntar till nio på kvällen innan jag går ut för att simma, i den gudskelov närbelägna sjön. Då är jag fullständigt lycklig cirka två timmar. Tar bussen hem och går mitt i gatan mot ljuset från solnedgången. Det finns knappt några bilar. Alla grannar är bortresta utom min favorit som jobbar och vattnar i trädgården. Själv har jag bara orkat ställa ut skålar med vatten till fåglar och insekter.

Fortfarande vid elva ångar gatorna av hetta. Det är New York över detta, men mindre störigt. Vattenbilen åker runt och väter ner och lämnar ångande gator efter sig. Jag håller mig vaken mest hela natten, när svalkan kommer, för det är då man kan leva, tänka, skriva lite, ta den enorma disken.

Men det kanske är dags för regnturism: Lofoten eller Bodö, typ. Eller Irlands västkust? En twittrare från Göteborg föreslog att det borde byggas en mur runt de distrikt av Sverige där det fortfarande regnar. Så att inte folket från Svealand och Gävleborg översvämmar västlandet och tar för sig av regnet som värsta välfärdsimmigranter. Vad får folk allt ifrån?

Det plaskande, strilande, ångande, fallande, forsande soundet av regn blev dock för mycket även i Göteborg idag. Snudd på obehagligt med vattenfyllda källare och alltför blöta hus. Och i mellansverige norrut bara brinner det. En del på grund av blixtnedslag och självantändningar, en hel del på grund av mänskligt slarv.
Sluta grilla nu, för fan, svenskar. Bli regnturister!

PS: Arga polisen om att idioter fortfarande sitter ute och eldar eller grillar: Det finns möjligen andra sätt att "mysa" än att ställa till med skogsbränder. Möjligen!

PS2: Och nu börjar man från höger politisera bränderna och deras bekämpning, som om det var regeringens fel, och inte den mycket mer långsiktiga planeringen för kostnader till vattenbärande flyg, brandförsvar, katastrofberedskap etc. Som Sebastian Rasmusson skrev på twitter, angående moderaternas klagomål.
"Annat sätt att se på saken:
 NUON-affärens kostnad = 158 brandflyg
 M:s skattesänkningar = 107 brandflyg
 Nya Karolinska = 140 brandflyg".

Don DeLillo – Americana

Vad är det för en underlig roman jag håller i min hand, tänker jag - hunnen till mitten av läsningen – underlig därför att alla bokens gestalter, med få undantag, talar som berättarjaget, med en komisk rapp svada, som både sjunger och gormar, ironiserar och beklagar sig. Eller - snarare – beklagar och besjunger sitt land, skyskrapornas, de väldiga slätternas, de avlånga motellens och de sunkiga bensinstationernas land. Ett USA där unga ”söker sig själva” i Arizonas öken och där en etablerad TV-journalist (berättaren) ger sig iväg on the road för att skapa en löst hopfogad och improviserad film.

Storyn i korthet är följande: En grupp människor på väg i en husbil. Resan startar i New York med David Bell, filmaren, som drar med sig ett gäng löshästar på resan. De färdas upp till Maine, och ner till Mellanvästern. De stannar av någon obegriplig anledning i en håla som heter Fort Curtis, någonstans i Arkansas. Det är där själva filmandet sker. Men på vägen dit och mellan de få handlingarna i nutid, ligger det stora minnesfältet som huvudpersonen bär med sig, från barndom, familj, äktenskap, jobb – det vanliga. Här finns också en av de vitsigaste beskrivningar av ett familjeparty jag läst, fullt av små alienerade konversationer.

Att Amerikana är Don DeLillos debut märker man, och att den är skriven av en man under trettio. Det finns en väldig massa killsnack och säkert återgiven jargong i den här boken, män som braverar eller deltar i slagsmål och gör upp sina affärer med kvinnor som om de ingick i deras CV. Bara en intressant kvinna finns tecknad i romanen, och det är också den enda gestalten som inte uttrycker sig precis som berättarjaget.

Det ovanliga är – som många gånger förr - Don DeLillos hantering av språket; högt och lågt, sjungande och fräsande, en konstant framvällande verbal energi, som faktiskt är rätt härlig. Det är lite som en målarduk av Jackson Pollock, där allt sker samtidigt och har samma intensitet. Det är det enda sätt jag kan förklara Don DeLillos begåvning på: Att han lassar ut mängder av erfarenheter, som färg, och kastar samman distinkta upplevelser till en lång oroande road-movie med svart underton. Han tar greppet om sitt eget land, erövrar det, och med poetisk frihet väver han in baseball, bookmakers, koreakriget, Vietnam, hasch, universitet, Bloody Mary´s, industriherrar, rymdraketer, parties, litterära och cineastiska referenser, allt på samma karta och på samma nivå. Mycket postmodernt - och helt utan konventionell intrig eller dramaturgi.

Bäst är han när han blir personlig, beskriver en familjär neuros, en moders sammanbrott, eller en tvångsmässigt kort sexuell förbindelse, full av tår, fingrar och tungor. Men först mot slutet av romanen finns en vilopaus i något annat än den virtuosa energin: En berättelse lagd i munnen på Sullivan, kvinnan, om en segeltur på havet: En stilla känsla för de jordiska makterna bortom materialismens Amerika:
”Solskenet var ett svärd över det vattnet. Det fanns ingenting där ute som blivit förvandlat av någonting annat än sig självt. Gud. Det gudaskapade och det av händer orörda. Själva vår båt, hur ljuvligt vaggande hon än var i vinden över detta väldiga ljushav (…) var ett milt virus som krympte vår lilla bit av havet till ett sött amatörfoto”.

Det är snyggt skrivet, som så ofta, men slutar, som alltid i en cynisk ton, en fragmenterad
meningslöshet, vars enda motvikt är själva kraften i skrivandet.
Den satir som Don DeLillo producerar kommer också ur en sorg, tror jag; där finns idealistens besvikelse och det fattiga invandrarbarnets förakt för utanverk och ett liv i reklambyråernas skugga. Han berättar som en som äter av allt omkring sig, och krossar allt under den svarta humorn. Det låter kanske sorgligare än det är. För minst trehundra sidor, av de fyrahundra, har jag roligt med den här romanen. Humor håller rätt långt, även som konstnärlig kvalitet.

 

Tidigare publicerad här, och i flera andra tidningar.
Och en recension av Don DeLillos Cosmopolis finns här.

Athena

Nedanför gudarna finns
ett solhettat torg
där inga djur strider
Ingen med bestens överkropp
Ingen med bestens huvud
Ingen med bestens bett och hovar
Tystnad skapad en
stund i det sneda ljuset
mellan sju och nio
Då en man klädd i purpur
och sandaler korsar torget
bärande på en kora

Ingen slamrar med porslin och bestick
Min croissant frasar tyst
Kaffet är för denna morgon perfekt
Yoghurtskålen fylld med honung
och valnötter

Deras små djuriska hjärnhalvor
har torkat i solen
De har gett upp sitt hårda skal
medan de andra djuren
Koprophilos pedophilos hierophant
ännu dör en långsam död
deras fräna dofter av makt
tomma munnar

Horn, hovar, helikoptrar
The hardy ass, the whippers lash
drönare kärnvapen
tomma munnar
vitt drön

En överhängande
Fagus Orientalis
dränker mig i grönt
Ännu är jag du.