Jag uthärdar min gårds Orkester

Jag har sakta börjat få ro med ljuden på gården. Särskilt nu, när semestrarna är över, och ljuden antagit en mer mångskiftande orkestrering. I juli var det enbart de två viffande hundarna - de som ljudligt och upprepade gånger fick mig att skrika genom öppet fönster att: RIKTIGA HUNDÄGARE GÅR UT OCH GÅR MED SINA HUNDAR, och innanför fönstret väsa: Gör korv på dem!
Och så fanns det skrikande barnet och de högljudda lekande barnen, de senare irriterar mig sällan eftersom jag hör att de har kul. De talande, skrikande, supande tonårsbrudarna mitt emot var värre, med sina höga osäkra skratt. ("Fnittermödisar" som min man helt o-PK skulle sagt). De har partat hela sommaren till klockan 3 på natten. Min bästa skrivtid har tvingat på mig lurar. Jag kan lugnt säga att jag avskyr dem en smula.

Nu är lite andra tider. De frilansande nattugglorna mitt emot har kommit hem. Jag trivs med att det lyser hos dem, när det lyser hos mig. Familjen med det gobell-gobblande högljudda barnet är tillbaka, men han verkar ha mognat ett strå under sommaren. Gobblar lite mindre. I ekot på gården hörs också en stillsam mekanisk gräsklippare. Några kvinnor samtalar vid ett bord, några ungdomar på en balkong har en tyst hund (thank God!) En ung, mycket vit man, som verkar ha undvikit all sol, läser i skuggan. På en annan balkong sitter den alltid lågmälda kvinnan med sina alltid lågmälda gäster. De talar på det där gammelsvenska sättet, med hänsyn till andra. En mycket solbränd man i shorts gör sig nyttig genom att stillsamt kratta grusgården ren från ogräs.

Det är en mild kväll, med öppna fönster. Alla ljud passerar in och ut. Någon tar in möblerna från balkongen. Någon tar ut möblerna på balkongen. En granne duschar. Mannen mitt emot vattnar sin långa rad av röda pelargoner på balkongen. Några kvinnor skrattar. De samtalar med mjuka röster. Man hör glassbilen komma några kvarter bort. Det är inga flygplan i luften, bara en väsande luftballong. Nu går någon in på gården med sin cykel. Det rasslar i gruset. Blommorna växer så tyst att bara vissa insekter hör deras våglängd. Min våglängd är också mycket tyst idag. Jag uthärdar. Jag uthärdar med hjälp av John Cage som sa att man kan göra om alla ofrivilliga ljud omkring sig till musik. Kråkorna på taket får man inte heller glömma. De har ett mycket nyanserat språk.

Romantitlar för en pandemi

Tom Gauld, The Guardian, 8/8 2020

Förklaringarnas förklaring

Det kom ständigt nya förklaringar
Komplexa fenomen kräver komplexa förklaringar
Den sista förklaringen är självlysande
som fosforescerande marvatten..

På vilket hotell ska den sista förklaringen ta in?
Förklaringen stupade rätt ner i havet
Förklaringar kan bo i både slott och koja,
inte sällan i en forskningsstation på Svalbard.

Vad är din förklaring? frågade hon
Jag tror inte det går att förklara
Hon försvann utan någon som helst förklaring
Utan att ens röra sig österut
förklarade han krig mot Östeuropa.

Din förklaring är inte mera värd än min,
sa professor x till professor y. 
Vi har inte hela förklaringen än, dvs facit.
Förklaringarna rinner upp, som olja på vattnet
En förklaring passerade som en projektil
och föll outlöst ner i Stora Barriärrevet.

Du tog alla mina förklaringar med dig när du gick,
sa hon. Vad har jag nu?
Du har klarhet, sa han.
Förklaringen är ett berg i Galiléen.

Vi har fått nya förklaringar, sen i våras,
under vintern kommer andra förklaringar
att regna och snöa ner över oss
Det blir starka vindbyar när oanade förklaringar
sveper in från väst och syd.

Allt går inte att förklara, det vet vi.
Förklaringar är ett nät som ibland fångar
en fluga, ibland en gös, ibland en bra pinne.
Förklaringar har inga andra syften
än dem som förklararna söker.

Förklaringarna under vintergatan
är inte detsamma som dem bortom vintergatan.
Förklaringens ljus; ett stearinljus i en kammare,
på vinden, där någon tänker på vinden.
Förklaringen är inte tyngden som släpar bakom oss
som en motvillig oxe på väg till slakt.

Förklaringen uthärdar inte, den förhäver sig.
Förklaringen är inte tålig och mild
En del förklaringar är som ljudande malm
En del är fyllda av varm choklad och frasar
när man sätter tänderna i dem

Förklaringen ändrar sig från dag till dag,
från vecka till vecka, en månad senare
är alla de första förklaringarna döda.
Det benämns: Förklaringarnas dödförklaring.
Förklaringar kan betala sig bra.

Presidenten fantiserar ihop förklaringar.
Världens nyhetsankare intervjuar hans fantasier
Psykologerna förklarar hans fantasier
Han klarar sig inte utan dem, förklarar man
Det är åtminstone en riktig förklaring.

På varje förklaring följer en annan förklaring
som en skugga som går framför och styr
Att skuggorna styr är en av många förklaringar
Den sista förklaringen är självlysande
som fosforescerande marvatten.
På vilket hotell ska den sista förklaringen ta in?

Låt de döda begrava sina papper

Låt de döda begrava sina döda
Låt de döda begrava sina papper
Låt de döda begrava sina möbler
Låt de döda begrava sina slakter
Låt de döda begrava antiloper
Låt de döda begrava sina sopor
Låt de döda begrava sina anfall
Låt de döda begrava sina kall
Låt de döda begrava sina jetplan
Låt de döda vandra genom Rajasthan

Låt de döda begrava sina intriger
Låt de döda begrava dem som tiger
Låt de döda begrava en triljon
Låt de döda begrava dödens mutation
Låt de döda begrava panama papers
Låt de döda begrava sina moneymakers
Låt de döda begrava sina gömda skatter
Låt de döda begrava sina marmorkatter

Låt de döda begrava sina saxofoner
Låt dem alltid minnas sina ekvationer
Låt de döda begrava sina stölder
Låt dem slippa alltför stora bölder
Låt de döda begravas med briljanter
Låt dem sörjas av några äldre tanter
Låt de döda få allt som fanns på listan
Låt dem fatta att det följer med i kistan.

Rastlösheten

Segheten i rastlösheten. Hur jag bara vill tänka på resor, hur jag kollar bilder från Tasmanien (där jag aldrig varit) och Hebriderna (där jag varit på långresa) Kroatien (där jag varit) och Grekland, som jag knappt ens behöver hämta bilder på för de finns alla i mitt huvud. En hel film faktiskt.

Segheten: Att jag har typ hundra praktiska uppgifter att ta hand om här hemma: Tvätta, tvätta fönster, göra ordning rummet till ateljé, sy ihop hål i min finaste franska kofta, gå med återvinningsgrejer som hopat sig i påsar jag vet inte hur länge. Förutom då den där boken, Augustus av John Williams, som ligger under soffan, och som jag aldrig kommer nån vart med trots att jag älskade hans tidigare romaner (som jag skrev om här, och här).

Den enda jag håller på med hela tiden är Inger Christensen och hennes Samlede digte, som jag läser högt på danska, också för att hålla kontakt med språket, nu när allt resande står stilla. Och så läser jag mig bakåt i hennes diktning, från det alltmer kosmiska och överpersonliga, tillbaka till ett emotionellt smärtsamt rum, där en man vänder ryggen till. Och då blir jag ledsen för hennes skull. Och så ser jag på bilder av hennes man och han ser förfärlig ut. En posör. Ja, jag vet, en intelligent posör - de finns också.
Men så vill jag då bara framåt igen, till de mer befriade dikterna, där hon ser allt i stort och sjunger vidare mellan dröm och förstörelse.

Jag är inte typen som bakar surdegsbröd och havrekakor i en pandemi, märker jag. Inte heller typen som tar risken att gå på fest. Inte heller sätter jag mig på en kvarterskrog, där folk blir allt fullare, fumligare osv. Det är visserligen många som leker lite med döden nu. På engelska pubar och Floridas barer. Jag tänker inte joina. Alltså: Ett ganska tråkigt liv. Det har gått bra i tre månader, nu på den fjärde börjar jag nå min gräns. Det enda som hjälper är musik, samtal med vänner, läsning, och att skriva. Men min inre frihetsdjävel har börjat *skrika* under taket.
Läser då med viss igenkänning Josefin Holmströms text om rastlösheten. En mycket yngre och mer melankolisk bild av mig själv. Jag kollar inte stjärnor, men glädjer mig åt träden, de i parken, de utanför mitt fönster. Jag skulle inte överleva utan dem. Och dikterna.

følger nu søvngangerruten                                                    
hen under højslettens
brede balsamiske himmel
på tværs av en isdekket sø
på langs av en vindgroet ø
lodret ned gennem ilden
vandret frem gennem sneen
insvøbt i vindens kåbe....

Sjukdomen

Det var bättre i början, sa hon. I början brydde jag mig inte om vad som skulle hända mig. Tiden tog liksom slut, stannade upp vid min vägg, ungefär där kolteckningen från fjället hänger, ungefär i hörnet med ikonen av S:t Göran och draken, ungefär vid min allra bästa målning av en skog, tog rummet slut. Och jag tänkte: När den här skiten är över ska jag samla mig, måla ett par till, och ställa ut alltihop. Men den där bästa, skogen, säljer jag aldrig. Kanske vill jag inte sälja någonting alls. Bara visa de bästa. Slänga det sämre. Mattorna kan jag också slänga och en massa grejer som bara blivit kvar, rensa ut mina böcker, göra min packning så lätt som möjligt. Vad hjälper skåp och lådor och undanlagda vikta dukar och gamla recensionsböcker och fackböcker från Kulturrådet, vad hjälper högarna med tidskrifter, vad hjälper frasvåfflor? Men frasvåfflor visade sig kunna hjälpa lite, liksom varje måltid så småningom blev det goda avbrottet i monotonin. Pandemin.

Tiden stannade så i flera veckor, sjönk inåt och skapade ett lugn som efter ytterligare några veckor övergick i ofattbar otålighet. Det fanns ingenstans att ta vägen. Hon, som var van att alltid ha några flyktvägar öppna, hon som alltid satt frihet före nästan allt annat, kunde nu inte göra mycket mer än att passera ett par kvarter, några trista stoppljus, köer av bilar, och sen ta stigen ned till sjön. Sjön var en lisa, tidig morgon och sen kväll, när nästan inga andra var där. Kom man lite senare var man tvungen att själv gå ut i gatan eller långt ut på gräsmattan för att undgå de som ännu inte fattat vad  pandemi innebar. Ibland, om hon hade stavarna med sig satte hon ut staven, rätt ut, en lång bit, när hon såg en annalkande som inte fattat nåt. Då hade det redan gått tre månader och varje dag stod Tegnell i TV och sa åt oss att hålla avståndet, minst en meter, varje dag stod det i tidningen. Men de odödliga i bortskämdhetssamhället hade ändå inte fattat. Att vara ute på stan samtidigt som dem blev ofrihetens irritation. Så blev den liberala friheten den andres ofrihet, så som det egentligen alltid varit. Men nu blev det alldeles tydligt.

Musiken var en annan utväg, storartad, om än melankolisk i sina slutackord, eftersom det skulle dröja så länge innan hon kunde gå på konsert igen. Läsa artiklar gjorde hon, mer än vanligt, från all världens tidningar. Twitter och nätet var en liten räddning, liksom telefonsamtalen med vännerna. Men alltför många artiklar om Corona föll in i hennes tidigare så lugna sinne. Lugn, otålig, irriterad, orolig. Detta var stadierna. Hon ville till varje pris inte ha den jävla sjukdomen. Allt hon längtade efter var att sätta sig på ett plan till Grekland eller Kroatien. Men när hon såg bilderna från flygen, när de kom igång i juni, och folk satt tätt packade med sina ynkliga munskydd, tänkte hon: Nej. Inte det heller. Det går bara inte. Jag befinner mig i ett fängelse. Och som fängelse betraktat är det ju ändå rätt bra. Fast ord som bra och dåligt inte fann någon klang i henne. Uthärda lät sannare. Som en jävla stoiker skulle hon uthärda även denna fas av sitt liv. Och veta att många andra gjorde detsamma. Eller värre: De blev sjuka, deras man eller fru eller mamma eller pappa blev sjuka. Och även om de blev friska kunde de ha allvarliga men efteråt.

På gården gungade den höga almen i vinden, en hund skällde bjäbbigt varje dag, hantverkarna i huset slipade och bultade, och hon visste inte var hennes sommar skulle ta vägen. Till slut verkade det som att antikropps-test kunde vara utvägen: Om hon hade antikroppar mot sjukdomen (eftersom hon haft en helvetes lång förkylningsperiod inklusive andnöd) så kunde hon sedan våga röra sig friare. En vän berättade i telefon: Och så skulle jag till fucking Odenlab för den där testen, och där var fullt med folk. Jag hade beställt tid, men det var tjockt med väntande, som om vi inte kunde smitta varann bara för att vi hade beställt tid för ett jävla test. Jag var färdig att gå därifrån, men...
- Också detta, så liberalt, eller hur? Att vi har en dödlig sjukdom i samhället, men de vårdföretag som kan tjäna multum på att testa folk ska inte behöva bry sig om att de blir en folkmassa i väntrummen. Marknaden har ju alltid rätt.
- Ja, sa hennes väninna. Marknaden kommer att förmera den här sjukdomen. Snart öppnar allt och alla de odödliga strömmar igenom och glor på grejer och stockas utanför väntrummen och gobbar ihop sig på restauranger och fler blir sjuka igen, och sjukhusen får svårt att klara strömmen av patienter, och på vårdföretagen flockas alla som vill ha antikroppstester och...
- Jag vill inte ha någonting, svarade hon. Jag kommer att lära mig en enda sak av den här skiten: Att inte vilja ha någonting. That´s it.
- Jo, ja. Men lova att du beställer hem det där goda vinet vi drack sist. Så ses vi på en gräsmatta nånstans, va?
- På en gräsmatta nånstans. Corona Sonoma. I solnedgången. Under träden. I Pandemin. Sonoma.
  Men annars vill  jag  inte  ha  någonting. Det räcker att mina vänner älskar mig. Zinfadel.

Om att redigera och räkna de döda

Redigera allt du skriver noga, en lång roman kräver åratal av redigering, du måste under tiden redigera ditt liv, betala av lån på redigeringen, och hoppas att räntan på redigeringen inte går upp, sen måste du redigera dig själv, ett plagg som får ett hål, ett ihåligt ord. Substantivet som hänger slappt under blusens adjektiv. Håret. Det måste formas. Liksom dina sidor grängar sig i varann, och du måste forma och rytmisera, du pågår, du måste räkna ord, räkna sidor. Din hushållskassa. Dina steg? (nej). Men du kan nästan klara den oerhörda pressen att redigera allting, även livet under Covid-19 kan du redigera, om du jobbar en liten bit i taget. I hyllan finns asken med munskydd, i datorn finns gamla kopior som kan bli användbara och som i motsats till munskydd ska hålla längre än ett dygn. Och i hallen skor, andra kläder, onödiga att räkna upp. Men de deltar i redigeringen pga att man tidigt, kanske allra först, lärde sig att knyta skor, och redan det är en form av redigering. Man var aldrig säker på att alla tårna fick plats där i början. Numera är man osäker på om alla tankar får plats, alla erfarenheter och om det ens är nödvändigt eftersom redigeringen ändå ska sluka minst häften av dem, så som coronan nu slukar minst hälften av dem som bor på äldreboenden. Och en gammal skuld kommer upp, en gammal nedskärnings enorma likgiltighet, som förnyat blossar upp i små krig om de döda och alla kastar skuld på alla. Men sen redigerar man antalet döda i en större jämförelse, en med Europa, en med världen, en med tidigare år på ålderdomshem och under svåra influensor. Så kan man tillvarata statistiken som en del av redigeringen och en onödig förvirring faller därmed snett åt sidan och man kan gå in i en rakare, och som man säger ”mer relevant” redigering av siffror och även av hela ord och meningar. Meningar som kanske sades i Februari redigeras bort i April, och de tecken på tillfrisknande man visade upp i rena tal återkallas av en del orena tal, så kallade ovissheter, det som författare och andra historieberättare kallar ”work in progress”, och inte förrän långt efteråt står en man upp på en presskonferens och säger att redigeringen är klar, vi publicerar den här boken nu, om vilka som överlevde och vilka som dog. Vi redigerar ner det till åldersgrupper och sjuksängar, lindriga smittor och immunitet, och vi ska heller inte förhärliga det stora institutet varifrån utsagorna redigerades, /rätt omständlig redaktör där/ och sedan, nu, kanske en sista gång ska redigeras – lite grann för att till sist förbli på samma språkliga platå – innan den slutgiltiga boken kan komma ut.

Interesting times

Det bästa i en sån här tid av gemensamma prövningar är förstås inte att tjuta och ängslas - även om det är tillåtet - men att helt enkelt intressera sig för själva tiden och vad den gör med en.
"We live in interesting times", för att travestera någon, jag minns inte vem. Det betyder naturligtvis inte att vi omedelbart blir intressanta, om vi inte var det innan. Men att det sker en förskjutning av intressen gäller nog för alla.

För mig personligen kanske skillnaden är mindre än för många andra, van som jag är att "arbeta hemifrån" och likaså van att inte ha några särskilda privilegier att försvara: Inga baler, inga auktioner, inga premiärer, ingen ny bil vart tredje år, inga förhoppningar om att finna "den rätte" (vilket jag ju gjorde redan i 20-årsåldern). Jag är helt enkelt van att arbeta ensam. Jag är också van vid mycket enkla nöjen; som naturens skönhet och trofast vänskap, eller en film jag gillar, kanske en konsert.
Konserter är det jag kommer att sakna nu, näst efter den stora Lapplandsresan, som jag inte vet när den kan bli av.

Men det mest påtagliga är något som sker med begreppet tid: All tid finns, och/eller ingen. Framför mig sträcker sig en period som av vissa sakkunniga beskrivs som en tvåårig bana av risker för Covid-19, en tid som saknar normal rytm, normala avbrott, resor, mm. En tid som är lite som att bli stoiker (det är nödvändigt att först och främst skydda sig själv och andra) eller att bli ett klosterväsen (man uthärdar genom att avstå, och fördjupar sig i någon "studie"). Det mer optimistiska alternativet är förstås att vaccin sprutar ur jordens alla labb och/eller att vi uppnår immunitet snabbare än vad det just nu verkar.

Mitt psyke verkar inställt på den långa varianten. Jag känner, som kanske mest positiv bieffekt, ett konstant ointresse för att jäkta med någonting. Jag går mina promenader när det är så folktomt som möjligt (gryning/skymning), jag ringer mina vänner, beställer mat på nätet, får lite extra inhandlat av min grannkompis, skyndar inte ens på mina projekt, men sover länge om natten. Jag tror att basics är min grundinställning mer än annars; Ät något gott, dryck därtill, sjung dina gamla sånger, sov länge, hör den vackraste musiken, öppna fönstret mot fågelsången. Och så har jag för en gångs skull "bingeat" en TV-serie: Den lagom eskapistiska och skickligt iscensatta engelska serien "Sanditon". Visserligen konstant irriterad över huvudpersonens sätt att kisa med ögonen, men man blir inte helt igenom storsint av en jävla pandemi. I alla fall, denna Austen-filmatisering roar mig, och ger mig en lisa från den 35 vetenskapsartiklarna om Corona som jag också läst, och läser.

Nästa större plan - som gärna får ta två år av tålmodigt intresse - är att förvandla mitt vardagsrum till en ateljé. När jag vilat upp mig från karantän-chocken - (skrev för några veckor sen i "dagboken": Känner mig dödstrött på coronaskiten. Fången. Distressed, vemodig, okoncentrerad, tom, tappat allt) - och diverse besvikelser den onekligen för med sig, så ska jag bara lugnt och stadigt vara i det som är. Måla, skriva, gå ut i naturen, och dessemellan "bingea" en och annan TV-serie. Eller konserter på nätet. Ibland är "interesting times" inte så mycket mer än en övning i tråkighet. Ändå: Kanske kommer vi ut ur det här med både personliga och politiska förändringar som är av godo. Den som lever får se.

Covid-19. Tänk lite nu på varandra alltså, även om det tar emot!

Klicka på länken här så få ni upp kortversionen som handlar om varför ni inte ska gå omkring och smitta folk, inte ni, generation Odödlig 30-åring, Odödlig 17-åring, Omnipotent 45-åring, och inte heller ni Generation Boomer 70: "Jag blir aldrig sjuk jag har ju PENGAR"

Tack på förhand!!
Nu får ni en Vanitasmålning från 1600-talet. Roepel målade. Hamlet drar monologen! To be or not to be. Eller också dividerar han lite med sin käre Yorrick. Glömmer dödligheten genom att skoja om den.
Och kom ihåg: Shakespeare skrev Kung Lear när han var isolerad på grund av pesten och The Globe var stängd. Här kan ni läsa mer om Shakespeare och pesterna han genomlevde. Uppmuntrande ju!

Religion och COVID-19 går inte ihop

Rubriken som  jag vågar sätta utan att ha hört mig för med WHO är helt enkelt nykter logik. Iran fick en plötslig, dödlig och vitt utbredd smittspridning av det nya viruset. Italien likaså. Vad beträffar SydKorea vet vi att den största smittspridningen började i en sekt som hade stora möten och blandade sina bakterier in the name of God.
Min egna lilla misstanke är att om Coronaviruset sprider sig snabbt i ett litet italienskt samhälle, så kan det ha något att göra med att alla där går i mässan på söndagen och delar nattvard, inte sällan med sipp av vin från händerna på samma präster som servar alla de andra.

I Iran var det uppenbart att man till en början gav fan i att varna sin befolkning för att gå på stora religiösa möten och till religiösa helgedomar där alla ska kladda på minnesplaketterna. Det finns ingen anledning att lägga detta på hur dumma folk är i vissa länder, men det finns anledning att varna för religiösa ceremonier där mängder av människor samlas. Detta gjordes inte.
Så, hallå alla religiösa, och hallå alla sportentusiaster, och hallå alla som älskar att gå på bilmässor: Er tid är inte nu. Och åk för fan inte på nån jävla kryssning - det är infantilt. Undvik. Keep cool. Läs en bok. Själv tänker jag varken gå i kyrkan, på konsert eller allsvenskan på länge.

En annan sak när jag ändå är på g: Ni ska inte heller köpa upp all möjlig skyddsutrustning som sjukvårdare behöver bättre än ni, masker etc. Det vore snyggare om ni skänkte pengar till läkare utan gränser eller Röda Korset. Och ni ska inte lagra mat för mer än ett par dar. Allt annat är hysteri. Tack för idag från Gabis kloka hörna.

Målning: Magritte

Och nu kom en viktig varning från WHO. Som alla vet lever vi i nätkriminella tider och även en svår epidemi kan utnyttjas av psykopater. Läs här om hur ni inte ska svara på mail, lämna ut känsliga uppgifter etc, till folk som utnyttjar andras rädsla. Länk till WHO här. 
I Sverige är den vettigaste personen att lyssna på infektionsläkaren Björn Olsén. Här finns han.
Och här finns en länk till WHO:s dagliga uppdateringar.

Och - ett litet PS om någonting helt annat - amerikansk valupptakt, och Karin Pettersson som återigen visar vilken bra ersättare för Åsa Linderborg hon är: "Bernie Sanders är inte till salu". Läs!

Och, "som sagt", först 14/3 läser jag detta.: Att kyrkorna äntligen tar sig för att stänga för mässor.