tisdag 24 maj 2022

Existentiell tröskel - Liminalitet del 4

Jag tror aldrig har har ansträngt mig så mycket fysiskt flera veckor i sträck, som nu. Kanske när man dansade på festivaler som ung. Men här finns ingen festivitas. Bara ett uthålligt stoiskt görande av olika saker och moment som har med flytten att göra. Jag tackar Marcus Aurelius för hans gamla visdomsord om uthålligheten och tänker samtidigt att vilken backstugusittande gammal bondkvinna som helst var nödd och tvungen att dag efter dag ha samma uthållighet som jag har nu. Men det är inget att romantisera. Det bara är. Gör en sak, gör nästa, knyt ihop paketet, klipp av snöret, rulla tejpen på 38 kartonger. Töm garderoben. Släng 58 påsar. Rulla in 127 grejer i bubbelplast. Packa böcker, ritblock, målarfärger, pennor, glas, fat, skålar, skor, tavlor, kläder, spaden, sågen, fotoalbumet, kärleksbreven, gardinerna, kuddarna. 

Existentiella trösklar behöver inte alls handla om ångest och vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv. Det har jag nog aldrig upplevt. Det kan lika gärna handla om: Räcker flyttkartongerna. Hur ska jag hinna tömma källarförrådet, panta burkar och gå till återvinningen med glas. Logistiken är mycket tajt. Det är därför jag tänker på Marcus Aurelius, den gamle befälhavaren, och önskar att jag hade befäl att tillsätta på olika uppgifter och ärenden ; )

I fönstret står tulpanerna halvt utslagna med sin innerliga tystnad. Min enda ro. Plus det varma badet om kvällen, en stund i solen om eftermiddagen, ett samtal med en vän. Sen göra, göra, göra. Alla möjliga små muskler känns spända och frusna framåt kvällen. Böja, hämta, lyfta, sänka, bära är tunga grejer. Varför ens gymma. Mina magmuskler lär sig automatiskt att ta emot en del av bördan som ryggen ska klara. Men ibland får jag ont i huvudet av alla snurriga rörelser. Jag som aldrig har ont i huvudet. 

Vad säger allt detta? Att förändring kostar. Att bara stanna kvar kostar också. Men förändringen hägrar med sina ljusa himlar och fjällhorisonter, och ett eget rum för mitt måleri. Hägrar med fjällvandringar och roddturer på den alltid klara sjön. Hägrar med sitt norrsken om vintern, med sina vänliga kontakter, ja, helt enkelt med ett annat liv. Och kostnaden är den här halvt mörbultade kroppen om kvällen. Varje dag en ny tröskel. Hinner jag? Hinner inte träffa I, V, S, L eller E. Hinner inte gå till systemet. Hinner inte ut i parken. Varför har jag sparat så många sportskor? Varför rensar jag inte garderoben varje år? Bohemens kranka eftertanke. Men jag är glad ändå, glad att jag orkar. Jag som hade coviden för bara sex veckor sen. Och alla ansträngningar känns som att de är av godo. Må livets flod strömma. Jag vill ju något bättre. 

 



fredag 13 maj 2022

Liminalitet - del 3

Mitt hem är alltmer förvandlat till en lagerlokal. Enorma kartonger staplade på varandra. Rullar med målningar, lådor med böcker, Clas Ohlsons jättebagar med kläder, paket med andra målningar, lager på lager. Jag vaknar endast för att sätta igång nästa packprojekt. Står på alla fyra på golvet och rullar ihop 2-metersmålningar och mängder av mindre i en rulle med en gardinstång i mitten. Stabilt, sa flickan. Och jag har världens snyggaste snörrulle i gammaldags stil, jutesnöre som jag inte hållit i sen min barndom. Och från min barndoms och ungdoms sjöfararliv har jag också feeling för snören och knopar. Det här ska gå bra.

Men jag hinner knappt titta åt våren, mest för att bestyren tar musten ur mig. Tvättstugetrappen 8 gånger upp och ner är bara en grej. Kasta grejer, sortera, besluta, plocka fram, plocka ner, linda in, bubbelplast, tidningspapper, rota i skåp, gallra garderob, ge bort saker och böcker, kontakta flyttfirman (prima grabbar som ser fram emot en Lapplandsresa), förnya recept, hämta paket, beställa mat. Och utanför mitt köksfönster blommar lönnen så illande ljusgrönt och kastanjen slår långsamt ut. Kanske sista gången jag ser den blomma, i varje fall från mitt köksfönster. I månadsskiftet far jag. Den nordliga våren väntar på mig. Wish me luck!

 

Liminalitet - del 1 ligger här. Och Liminalitet - del 2, här.