Gamla vykort från Skottland

Gamla vykort, som det ovan, är bland det vackraste jag vet. Helt i paritet med gamla kartor. Man ser dem ett ögonblick och förflyttas till en annan atmosfär. Älskar även sjökort, särskilt de från farvatten där jag seglade med min pappa, eller själv, med min Oslojolle. Eller med Pelle och Blenda Bernhard på en sailfish, som var bland det snabbaste och modernaste man kunde ha när jag var fjorton år.

Vykortet på min vinjettbild är från Fort William i Skottland, och berget är Ben Nevis. Jag sov över där en enda natt, på väg mellan Edinburgh och Hebriderna. Det var i september, och rummet där jag bodde var ganska rått och gasvärmen fick man bara på genom att stoppa i en liten pollett. Jag hade ingen pollett. Mitt minne av Fort William är alltså att jag är ute rätt sent på kvällen i en ganska död liten stad, ungefär lika öde som Flen en tisdagskväll, och letar efter någon som kan sälja polletter. Jada, jag fann en.
Sen for jag vidare nästa dag, till Oban, där jag också bara sov en natt vid ett fönster där det blåste in, intill en järnvägsstation där tågen kom och gick väldigt tidigt. Det var på den tiden man tålde allt.

Med båt kom jag så fram till Mull, och vidare till Iona, och tillbaka till Isle of Skye och ut till North Uist, vidare till South Uist, vidare till Barra. Och detta var en av de allra vackraste resorna i mitt liv. Men det stora mäktiga berget Ben Nevis, Storbrittaniens högsta, det såg jag bara en kort stund från ett tågfönster.

Bilden ovan är från South Uist. Nedan från North Uist, den första plats på jorden som fått mig att fälla "skönhetstårar".

Ett vanligt paraply

Den som inte har en fallskärm på miljoner, den som inte schabblat bort 80 miljarder på NUON. Den som är en vanlig människa, en vanlig regnig sommar, kan ändå ha ett vanligt fungerande paraply som skyddar mot de onda makterna i Vädersverige. Rart ändå.

Göra solsken

Om man nu säger sommar. Om man nu säger rosornas tid, för att rosorna blommar som aldrig förr. Om man nu säger att träden doftar mer efter regn. Balsampoppeln doftar. Och resterna av en schersminbuske. Och dungar av konstiga blommor jag aldrig vet namnet på.

Och prästkragar doftar inte, men står sig. Blåklockan har blommat över, och blåelden är svag. Ja, elden är svag och vattnet är kallt. Men engelsmannen hoppade i och upp på bryggan igen. I och upp igen. Tre gånger, som en äkta britt. Det är ju brittsommar, mer än sommar. Och vid samma tid förra året var det 30 grader och vi simmade ofta och länge.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till så längtar jag efter verklig sommar. Som den var förra året. Och förrförra. Och även september i Lappland var mer soligt än det här. Ja, man får klaga. Men jag måste resa också. Till ett varmare hav. Måste tänka på det; att jag kan resa. Och släppa min bok och mina bindningar ett tag. Släppa och resa.

Men innan dess blir det en bättre tid här runt 8:e augusti. Om nu augusti-augurerna stämmer. Om Gud är med oss och solen och den allmängiltiga karman. Jag tror vi satsar på den ändå. Den allmänneliga karman, som likt vädret gäller för alla. Och skiner lika över alla. Om den bara nu vill. Göra solsken.

                                                Målning: Vincent van Gogh.

Morgonraga med svajande träd

Det är en sommarmorgon

 det är en vintermorgon

      det är en ny morgon

          blåögd som en kattunge och solen

Jag har nog ingen riktig koll på mitt liv

jag säger att jag arbetar jämt, men jag

arbetar högst fyra timmar, oftast två

helg som vardag

Jag har nog ingen riktig koll

jag ser att träden på gården står och svajar lite

det är vad jag tycker om och

ett par män, ett par kvinnor

    Det är vad det är

Jag har nog ingen riktig koll, jag vill inte ha det

jag tycker om när det rör sig,

när jag rörs, det är en kvinnlig sak,

     Det är det

De har gått förbi ibland, de med kontroll

eller de som ville ha det

det var alltid klor och hemligheter

       små fula saker som rakades undan från andra

stölder och förskingringar och smussel och business

    fult var det

        Det var det

Sommarmorgon nu, vintermorgon sen

Växterna här som rör sig i blåsten

En rabatt som någon haft omsorg om

   en skog, en häst, en kvinna, en man, som

        man har brytt sig om och aldrig lurat

                   

Det var det goda, så var det.

  

Den vackraste platsen

Foto: Gerd Ulander.

Grekland - min vänort

Grekernas Nej ledde ingenstans, jublar många. De missar poängen. Ett Nej säger man inte för att vinna, utan för att inte förlora sig själv.
Theodor Kallifatides.

Från gamla staden Plaka i Aten

                     

Länkar till mina texter från Aten:

Under Akropolis
Egina tur och retur
Aten - Kapnikarea
Minos labyrint
På utflykt med vänner

Till h. Erechteion-templet på Akropolis.

---

Blommor i olja och pastell - Millesgården.

Skrev en artikel om Millesgårdens utställning av Blomsterkonst. Ett bra ställe att gå till när det regnar. Men ännu vackrare den soliga junidag jag var där. Länk finns här.
Målningen ovan är gjord av den finske målaren Heikki Marila.

Sommarkvällarnas räddning är för jävlig

Räddning. Jag överdriver. För jag har aldrig tyckt om Hitchcock. Är det någon som gör det? Det kan jag inte tänka mig. Han är ju en salongspsykopat. Vilket konstigt namn förresten: Hitch a cock, liksom. Men - vi lämnar det.
För mig är det så här: Han är en fullgod estet som filmare, rysningarnas djävul, smart och så. Men som alla elaka människor har han en massa otäcka baksidor (bl.a. kvinnoskräck) och det är därför han blev Hitchcock och inte Nicecock. Nåja, det är bara en av många teorier vi har. Vi lämnar det också.


Här är listan på Sommarens Hitchcock-filmer i SVT2:

Fredag 10 juli kl 21.45: Repet

Fredag 17 juli kl 21.45: Fönstret åt gården

Fredag 24 juli kl 21.45: Frenzy

Fredag 31 juli kl 21.45: Mannen som visste för mycket

Fredag 7 augusti kl 21.45: Studie i brott

Fredag 14 augusti kl 21.45: Hitchcock, kl 23.25: Psycho

James Stewart och Grace Kelly i Ett fönster mot gården.

När kropparna ska ut

Nu är det sommar. Kanske ni märkt det? 28 till 31 grader i Stockholm. Man öppnar alla fönster. Går ut och simmar i kvällningen. Inser att man blivit cirka hundrafemtio år äldre på några år. Framhärdar med att vara ute bland andra människor som är yngre, hippare och mera hejans på alla sätt.

I alla fall. Igår var årets första simtur och den var inte varm, men tapper. Jag simmar gärna där folk inte solar och smörjer sig och har sig. Det är nästan samma avvärjningsmekanism som att inte vara på varuhus eller restauranger där det spelas musak. Man vill dock vara lite ifred med både sina öron och sin kropp.

Som vanligt ser jag folk som är för tjocka och folk som är för magra, killar som jobbat ihjäl sig för sina muskler och kvinnor som, tja, något liknande. Blir därför så väl till mods när jag betraktar vad konstnärer gör när de ser på kropparna. Den ömhet som kan återfinnas i en kolteckning eller en pastellmålning, den är det man ska ha, när man handskas med kropparna.

Målning: Degas

Målning: Toulouse Lautrec

Toulouse Lautrec

Degas

Målning: Matisse

Sen övergår vi till Eugéne Jansson, som ju målade under en tid när kroppskulturen började växa fram. Han var på grund av läggning mest förtjust i att måla av nakna män. Tyvärr kan man också ana den stelhet och perfektion som den tidens anda, liksom vår egen, gav upphov till i sin kult av kroppen.
Nog ser de ut att ha lite tråkigt, atleterna i de två sista målningarna. Ja, det var det, från mig, idag. Reclining on the sofa, mostly.