Monastiraki - mon amour

I konsten har det talats en del om det nordiska ljuset, och de är kanske mer värt att tala om än krimiserierna Nordic Noir. Northern Light hette en hel utställning en gång, jag minns inte var.
Är inte så säker på om medelhavsljuset är ett annat ljus, men fotot ovan talar om värmen, kvällsljuset i Aten, just så här års och i en av de finaste stadsdelarna, Monastiraki, med den gamla moskén, strax intill ruinerna av Hadrians bibliotek, och helt nära den lilla kyrka, Agia Irini, där jag firade pingst för elva år sedan. Just vid den här tiden reste jag också ut till Egina och badade i havet, men återvände inte till det lilla Afajatemplet, där jag hösten efter min exmakes död gick och sjöng sånger till mångudinnan Afaja, egentligen bara en annan jungfru Maria.

Nu är det förutom Lappland, nästan bara Grekland jag längtar till. Tror det kommer att bli min första resa när pandemi-skiten är över. Så - i ren förtjusning för alla mina minnen från Grekland, repriserar jag texter om mina dagar i Aten och utflykter till Egina, den stora parken Penteli och stranden vid Marathonas, med och utan vänner.

Under Akropolis
Egina tur och retur
Aten - Kapnikarea
Minos labyrint
Utflykt med vänner

PS: Stranden i Marathonas var ju inte med här, såg jag sen. Den underbara bröllopsfesten har jag skrivit om någon annanstans, tydligen.

Athena

Nedanför gudarna finns
ett solhettat torg
där inga djur strider
Ingen med bestens överkropp
Ingen med bestens huvud
Ingen med bestens bett och hovar
Tystnad skapad en
stund i det sneda ljuset
mellan sju och nio
Då en man klädd i purpur
och sandaler korsar torget
bärande på en kora

Ingen slamrar med porslin och bestick
Min croissant frasar tyst
Kaffet är för denna morgon perfekt
Yoghurtskålen fylld med honung
och valnötter

Deras små djuriska hjärnhalvor
har torkat i solen
De har gett upp sitt hårda skal
medan de andra djuren
Koprophilos pedophilos hierophant
ännu dör en långsam död
deras fräna dofter av makt
tomma munnar

Horn, hovar, helikoptrar
The hardy ass, the whippers lash
drönare kärnvapen
tomma munnar
vitt drön

En överhängande
Fagus Orientalis
dränker mig i grönt
Ännu är jag du.

Mary - Aris Fioretos i radio

Det är inte så ofta jag hör på radioföljetongen. Det är dumt av mig. Mängder av bra - och aktuell - litteratur passerar där. Ibland avstår jag på grund av någon uppläsare som jag har svårt för. Men oftast bara för att jag glömmer bort det.

Nu har jag bestämt mig för att inte glömma bort uppläsningen av Aris Fioretos´ bok: Mary, som var Augustnominerad, och säkert lika värd priset som någon annan. Den tilldrar sig i Grekland under en tid  - juntatiden - som jag redan vet mycket om, genom mina grekiska vänner och bekanta. Men jag kan inte säga att det någonsin går att riktigt fatta, lika lite som det nu går att fatta vad de flyende syrierna är med om.

Aris Fioretis tillför allt det jag inte vet. Han skriver med en intensiv, skarp prosa, full av signifikanta detaljer, om hur det var att leva med revolt och kärlek, i frihet och i fängelse, älskad och torterad, under den epok på sju svåra år, 1967- 1974, då den fascistiska juntan tagit över Grekland och förföljde kommunister, kulturpersonligheter och vänsterliberaler.
"Studenterna är värre än fackföreningarna. Och de är värre än kackerlackor". Den fascistoida retoriken känns igen.

Scener ur ett fängelse växlar med scener ur ett komplicerat familjeliv och en lycklig erotik. Men utöver detta finns en fint genomlysande filosofisk ton; den tar aldrig över, det diskuteras inte, men varje mänskligt val, från att välja en kärlek, till att ange eller inte ange sina kamrater, vävs in i ett större livsperspektiv. Att bli vred eller att välja passivt motstånd, att uthärda, inte glömma det goda och ändå genomskåda det falska. Falskt vittnesmål, angiveri, tortyr, mord.
"Undantagstillstånd, minst hundra döda".

Jag tycker om Fioretos förmåga till konkretion och precisa bilder. Hans knapphet, som ändå rör sig med en intensitet, aldrig tråkig, alltid allvarsam. Att säga att hans språk är fint, känns för menlöst. Men så är det. En annan bra sak är att inte varje kapitel är lika starkt skrivet, där ser man: Det kan hända den bäste.

Här finns länken till radioföljetongen. 

Och här är min intervju med Olga Margetis som växte upp i Grekland under samma tid, och vars kommunistiske far satt många gånger i fängelse, och flydde undan juntan, till Sverige.

Grekland - min vänort

Grekernas Nej ledde ingenstans, jublar många. De missar poängen. Ett Nej säger man inte för att vinna, utan för att inte förlora sig själv.
Theodor Kallifatides.

Från gamla staden Plaka i Aten

                     

Länkar till mina texter från Aten:

Under Akropolis
Egina tur och retur
Aten - Kapnikarea
Minos labyrint
På utflykt med vänner

Till h. Erechteion-templet på Akropolis.

---

Dagar i Aten - Minos labyrint

Tempel och kyrkor, katter och grönsakshandlare. De ingår i stämningen.
Men så är det något annat: Den stora mängden människor. Fem miljoner.
Det går inte att göra den mängden konform. Det går förstås inte här heller – men det ser ofta ut så.

Jag åker buss i Aten, åker en hel del taxi; det kostar fortfarande hälften mot Stockholm. Den välfungerande Atenska tunnelbanan är en annan erfarenhet. Logistiskt briljant; med tydliga anvisningar upp och ner i enorma rulltrappor, och med rena, inte nerpissade hissar. Man vandrar i tio minuter, högersväng, vänstersväng, rulltrappa upp, rulltrappa ner, högersväng, och yes! Rätt. Det är som en återkoppling till mytologin: Minos labyrint, med Minotauren i centrum. Den labyrinten kunde man gå bort sig i; och Thesevs, som var anlitad för att döda Minotauren, behövde Ariadnes tråd för att hitta ut ur den.

Atens tunnelbana är snygg på ett rent och klassiskt sätt. Väggarna är kalkfärgat ljusa; perronghallar och tunnelhöjd betydligt generösare än i Stockholm. Det syns att stadsarkitekterna tänkt i linje med Parthenons harmonier. En stolt tunnelbana, där man känner sig trygg på grund av formatet och ljuset.

Hemma igen märker jag att Stockholms centrala tunnelbanestationer har något ängsligt och sanitärt över sig. Lillfunkis-estetik. Hötorget: Ett praktiskt skolkök med ljusblått kakel. Rådmansgatan: En torrlagd simhall med gult kakel. Odenplan: En fyrdubblad badmintonhall. Jag kommer inte ihåg färgen på kaklet där ens efter fyrtio år.
(Man får trösta sig med Siri Derkert och de andra konstnärerna som fick ta hand om stationer som byggdes senare. Några av de tuffaste är fortfarande hennes, och Ulrik Samuelssons i Kungsträdgården. )

Men jag skulle ju säga något om folket. Och om turisten som senkommet inser vad själva folket betyder. Inte som massa, men som myriader av öden. I Aten känns det att varje människa är ett öde. Ja, jag vet; formad av sociala omständigheter, familj, klass, ekonomi; jag kan min läxa. Men det är inte den jag håller mig till när jag sitter mitt emot folk på en buss eller tunnelbana, eller ser de gå förbi vid torget. Det jag oftast ser är människor som verkar kämpa. Gamla eller medelålders eller barnfamiljer spelar ingen roll. Deras kroppar och ansikten uttrycker att det befinner sig mitt uppe i ett ansvar; något de inte kan släppa. Att de klarar sig, men nätt och jämnt, och att ingenting är så självklart. Det är det jag menar med öde; att existera som ett enskilt öde förutsätter att det inte finns någon smart fil att lägga sig i; inget helt säkert kort på den stora och oorganiserade grekiska arbetsmarknaden, där folk ofta kombinerar ett vanligt kneg med svartjobb, för att överleva.

Det sägs att greker har känsla för det tragiska. Jag vet inte. Men det är ett folk som genom århundradena kämpat och försvarat sig mot invasioner, som gjort uppror mot förtryckare, och som sätter ordet Eleutheria/Eleutherios – fri – högt. Senaste gången de slogs för sin demokrati var under juntatiden.

Jag ser många fler halvfattiga än i Stockholm; folk med gammaldags kläder, och omoderna frisyrer; frisyrer som var nya i Årjäng 1952. Jag ser inte en enda kvinna med slingor i håret i Aten. Det har nog ingen mening att sitta av ett par timmar med en plastmössa med små hål i för slingfärgning, när man har fullt sjå att klara sina räkningar till nästa månad; eller med att kunna överleva på sin lilla änkepension.

Jag ser många allvarliga ansikten, många trötta, men också många som drabbas av vänlighet så fort man frågar dem något. Jag ser nästan aldrig någon som spelar cool, eller är kåt på sina egna skor. Jag tror att de allihop, nästan alla fem miljonerna, vet mer om döden och livet och kärlekens allvar än uppkomlingarna i Vasastan. Det må vara min förenkling eller min intuition; jag försvarar det senare. Jag tror människor ångar ur sig det de varit med om, eller aldrig varit med om; och att genomsnittsgreken gått igenom mycket mer av det man kallar ett riktigt mänskligt liv, med sorger och lyckor och djupa känslor, än de hypade typerna vid Stureplan och Karlaplan.

Jämlikhet finns inte. Men har man tur lever man som den människa man är; har man otur blir man en kopia ur medelklassens arkiv för klonade uppenbarelser. Med eller utan plastikoperationer.

Men, nej, jag idealiserar inte den atenska människan: där finns en hel massa småborgerlighet och ängslig invandrarskräck. Men där finns också den verklighet som uppstår omkring allvarsamma människor, kämpande, icke bortskämda personer, som har att klara sig så gott det går.

Jag är turist; och turisten är alltid överklass i landet dit hon reser. Men på den myllrande människogatan vid Omonia kan en lågavlönad kulturskribent trots allt känna igen sig. För även om jag skulle vara hundra gånger mer favoriserad av ödet än en grekisk arbetare eller tjänsteman, så skaver också mitt öde mot den stora glassiga europeiska strömmen av superlöner, slingat hår, slingade anpassade känslor, små pikanta upprorstrender, och tankar – korta och nervösa som twitters.

Bilden överst: Tunnelbanestationen vid Syntagma.
Bilden nederst: Ändstationen för spårvagnen vid Pireus.

(Från 2009)

Dagar i Aten - under Akropolis

Ibland har man under natten haft en så god dröm att man känner att något kommer att ändra sig, djupt inom en. Man vaknar och lever ännu en stund i drömmen. Den är en påminnelse.
Så kan det också vara att resa.

Jag har skrivit en hel del om vad jag gjorde i Aten; och ändå missat något: Hur jag kände mig; hur något vände sig i mig. Inte bara i entusiasmen och upptäckterna; utan varenda daglig stund: När jag stegade ned för de femtio trappstegen, och fortsatte utmed de backiga gatorna, ned från Philopappou till Singrou, där jag handlade. Ofta hos grönsakshandlaren från Makedonien, han som jobbade varje dag och bannade mig för att jag kom in fem minuter före stängningsdags för att handla. Jag hade all tid i världen; han hade ingen. Eller när jag dagligen handlade hos de gamla paret som hade en mini-market i en av uppförsbackarna. Hon som ingen engelska kunde; och han som stolt kom ut och översatte mellan oss. De praktiskt taget bodde i sin butik, med teven ständigt påslagen. De gillade komikprogrammen, och skratten skallade i den lilla shopen medan jag valde mellan en dyr youghurt och en ännu dyrare juice. En burk frukostyoughurt för fjorton spänn, en halvliter juice för tjugo. Det var normalpriser i Aten. En smal bit ost för fyrtiofem spänn. Och så vidare. De enklaste vardagsting från smör till mjölk var nästan dubbelt så dyrt som hemma. Till slut gav man upp att kolla priser. Bara bröd, vin, vatten och Ouzo var billigt.

Jag sa godnatt till paret och någon av deras grannar som umgicks i butiken. Kånkade hela vägen upp igen, alla mina trappor, med fulla kassar och alltmer gymmade armar. Vilade en stund mitt emellan, på en bänk under apelsinträden. Klockan var halv elva; luften varm, det luktade hundskit från rabatterna, blandat med blomdoft. De smala katterna strök omkring; ibland skrek de som stuckna. Det var något nattligt sexuellt inferno. Under dagarna låg de ofta och vilade på en mur; coola som egyptiska kattgudar, vakande över myllret.

Den där bänken i den varma kvällsluften. För det mesta var jag helt ifred där. Jag var i "mina" kvarter, och jag kunde ha stannat där for ever. Tyckte jag. Många av de stora funkishusen tycktes sakna hyresgäster. Varför inte flytta in? Det var igenbommat och nedsläckt. Inte ett ljud. Medan nästa hus ägde liv; invånare som pratade högt innanför jalousierna. En vän berättade för mig att Atens byggmästare förbyggt sig. Planering saknades. Nu var centrala stan full av bostadshus som vanligt folk övergett. De flyttade ut i förorterna. Funkislägenheterna i centrum stod ofta tomma. Inte många hade råd med hyrorna där.
Bostadspolitik? Någon?

På bänken drack jag juice, och vilade mina ansträngda ben. Det hände att ung man kom förbi även här och ville sitta bredvid. Nej,sa jag. I wanna be alone. Och om inte det gick fram: Mono. Monos. (Vad heter det nu da? Ifred, ensam, själv, på grekiska). Men jag blev inte på allvar störd av det där. Det ingick, i vardagskomiken.
Störda blev däremot de boende och efter många kvällar med ungdomsgäng, hasch och hångel på bänken, togs bänken helt sonika bort. Jag hade inte längre en vilopaus mellan nere i stan och uppe på höjden. Mellan Katapolis och Akropolis.

Men just innan jag kom upp till "vårt" hus satt jag mig en stund på en mur och såg ut över staden. I bakgrunden låg det långsträckta berget Imitos, med sin toppkam av tända lampor. Närmare inpå låg Drakou, med bullrande trafik. Vespor och motorcyklar utan ljuddämpare. Bilar som mot all förmodan inte körde in i varandra. Jag noterade grekernas körstil; hetsig men streetwise; full gas och mjuka inbromsningar. Atenarna gick rakt ut i gatan som om bilisternas hänsyn var en självklarhet.

Ovanför mig ångade pinjerna i kvällsfukten, en lätt rök av kåda och kottar. Där nere i de backiga gatorna pågick livet ännu klockan elva, tolv. I husen, på balkongerna, vattnade folk sina blommor och luftade sina hem. Stod en stund och hängde på balkongräcket. Kliade sig. Släppte ut en slinga musik.
Avgaserna avtog. Natten rensade sina lungor. Månen stod upp. Jag gick in i mitt rum och öppnade mina franska fönster.

Ville bara stanna. Gick långa promenader, mellan myllergator och tysta kullar. Mellan klassiska monument och souvlakibarer. Satt på andras bänkar i andras lekparker och på andras favoritrestauranger, och kände mig hemma. Jag känner mig alltid hemma i Grekland. Men det är inte hela saken. Det är det där andra; en lugn omvältning som pågår medan man går bort sig, och går in sig i ljuset på en avlägsen ort. Det märkliga och enkla; att livet kan vara, kunde vara, kan bli, något alldeles annat. Att man själv och allt annat är mer än beskrivningarna. Adverbens fängelse töms – som en alltför dyr och trång lägenhet i Plaka. Verben blir starkare: Gå, göra, lukta, ge, öppna, se, kånka, vila, känna. Annat liv.

Uppe på takterassen har jag utsikt mot det upplysta Akropolis. Jag har vant mig. Tar ett glas vin och tittar åt ett annat håll. Någonstans på den här gatan bor Mikis Theodorakis. Jag fäster ingen vikt vid det. Men han är historia. Banden mellan greker och svenskar blev starka under juntatiden. En gata i Aten är döpt efter Olof Palme.
En katt klättrar raspigt på soltakets träbjälkar. Den hasar utför i full fart och försvinner ner på gården. Nästa dag ligger en död katt på gatan utanför vårt hus. Är det samma katt? Eller någon annan? Felsteg eller gift? Nio liv förbrukade. Några timmar senare blir den bortförd av gatukontoret.

Dagar i Aten - Egina tur och retur

Jag reser ut till Egina. Jag reser tillbaka till Aten. Jag reser ut igen.
Jag är den avsatte överkommendanten över Egeiska havet, som efter tolv år i exil är tillbaka. Jorden och marken tycker jag om, för att den är så full av onämnbara blomst och gräs, havet älskar jag för intet.
Detta hav. Inte som Göran Palm skrev: "Det ser ut som på Louvren". Det kallades på sextiotalet för alienation. Det var det också.

Louvren kan slänga sig i väggen. Havet är mitt hav. Nu känner jag igen det. Känner igen mig själv. Som den som står på övre däck, alldeles intill relingen och ser ut över havet, tillsammans med de andra små grabbarna som inte vill missa något. Det är jag. Kappan fladdrar och jag måste hålla fast i solhatten. Så där ja. Nu öppnar sig livet precis som förr. Det är jag. Jag och livet. Min hembygd. Havet. Och en stor vit båt.

När jag tittar ner är det forsande grönvitt skum utmed båten. Fartskum. Efter båten är det en lång gata av skum. Oändligt mycket mera bubbel än champagne. Bättre billigt bubbel för alla.
Jag vill vara där alla kan vara. Inte där få ska få: Sitt betalda något, som de siktat in sig på, de som alltid söker sitt. Och så får de bara sitt. Sin vinst, sin lyxmat, sitt bedrägeri. De sitter där tillsammans, med sig och sitt, sina maträtter och gourmetpriser, sina villor och vaxade ben, sina viftande hundar och stenade kokkopupiller, de får sitt knull och sin hundmat och sitt tjänstefolk, sina droger och sina palmer och sin vedergällning och sina sjunkande aktieportföljer.

Jag tänker inte alls på dem när jag står där på den vita båten. De har försvunnit i kölvattnet. De, och den, och detta skitdecennium, hela det eländiga förfallet. Romerska rikets tionde timme, med sin överdrivna kvantitet av njutningar och mord.
Jag tänker inte på dem, sa jag ju. Först nu, efteråt, när jag skriver, inser jag hur girighetens Imperium hänger över oss alla. De har förstört miljön. Inte jag. De har sugit ur världen och kvinnorna och slavarna och djuren. Inte jag.

Många människor på den ena båten ut (det ska bli långhelg). Få människor på den andra båten ut (vardag). De fåtaliga är: En kanadensare i femtioårsåldern som tittar på måsar med fältkikare. Han har svårt att få kikaren att vara stilla; han lutar armbågarna mot relingen, som ett stativ. Två gamla hippies i sextioårsåldern vilar ut på en bänk. (De har varit på väg länge nu). En svenska i oviss ålder ser till att ett ungt grekiskt-tyskt par vakar över hennes väska. Två rumäner i trettioårsåldern berättar att de först efter fyra år har tid att göra sin bröllopsresa. En ung blond svenska är beredd att börja prata med just mig om hela sitt liv. Hon hinner faktiskt bara halva livet innan jag förklarar att jag sökt mig ut på havet för att få lite tystnad. Men att jag tycker det var en fin historia hon berättade. Att hon varit modig. (Vid sexton års ålder blev hon kär i en grek på Egina. Vid sjutton flyttade hon dit. Nu jobbar hon på ett bageri i Aten, och har sin grek kvar på ön. De är fortfarande kära).

Hon vill prata svenska. Jag begår en synd; jag besvarar inte hennes behov av att prata svenska. Jag har ju inget behov av det. Det är en liten synd. Men jag är för gammal för att göra mig till. Jag känner mig förlåten en timme senare, när jag ser henne sitta vid hamnen med sin vackra fästman, som oupphörligt smeker henne, medan hon oupphörligt pratar. Kanske om en konstig svensk dam som ville hålla tyst.

Han som tittar på måsar – tittar han ibland på mig? Tänker han som jag; på Jonathan Livingstone Seagull? En kanske dålig bok, men med rätt inställning. Jag minns inte så noga längre.
Måsarna är överlägsna, tänker jag. Suveräna varelser. Jag vill vara som dem. Än singlar de på uppvindarna, än flaxar de i full fart ikapp färjan. Mycket kraftfulla måsar och trutar; kanske trettio stycken. De stora hannarna ligger överst. Tillsammans med alphahonorna. Under dem ett tonårsgäng av mer outvecklad, vinglig art.
Nu är vi en hel liten grupp som tillsammans betraktar fåglarna. (Bättre än att prata). Den unge rumänen har ett trick. Han håller upp en rak arm mot måsarna; i handen har han sista resten av en glasstrut. Och en stor vacker trut vrider sitt huvud mot gåvan. Strategisk, försiktig och fräck. Ett störtdyk och han har struten i sin näbb. På båten applåderas det. Men inte jag. Det är som att applådera efter en landning med ett charterplan. Man borde bara lugnt respektera att en trut kan sina saker. Och vad beträffar piloter kan man ju alltid hoppas att de kan.

Manshuvud; den trojanske hjälparen. Från Afajatemplet på Egina, 485-80 f. Kr.

Och här är templet där jag varit en gång tidigare:

En helt ljuvlig plats, med mänskliga proportioner och utsikt åt alla håll, mot havet. Jag kan fortfarande minnas hur marken doftar där.
Afaja, mångudinnan. Omgiven av krigare och pinjer.

- - - - - - - - - - - - - - - - -

(Texten tidigare publicerad på Den blinde Argus, 2009)

Dagar i Aten - Kapnikarea

Jag ska uppfylla ett mål i Aten; se några av de äldsta bysantinska kyrkorna. Många av dem finns i stadsdelen Monastiraki. Jag tar tricken dit.
Tänk er att ni kommer upp vid en central belägen tunnelbanestation; typ Rådmansgatan eller Fridhemsplan. Och det första man ser när man kommer ut är en lång gågata med en tusen år gammal, liten, liten kyrka i fonden, nedsänkt i ett torg.
Nedsänkt, därför att markplanet på den tiden, före rördragningar, el, och annat modernt, låg mycket lägre. Kyrkan ligger kvar på sin tvåtusenåriga marknivå, vi går omkring på vår tvåhundraåriga platta.

Kyrkan heter Kapnikarea, och är den minsta kyrka jag sett. Den är byggd av olika stora stenar, olika sorters kalksten och marmor, strukturerat med smala stenar som mellanlinjer och stabilisering. Hela murverket är ett lapptäckemönster och bär tydliga spår att ett ganska så improviserat hantverksarbete. Ingen riktig Masterplan här, inte som på Akropolis.
Men här finns något annat; de ödmjuka mänskliga måtten. Ingen port är för stor för en liten, liten gumma, inget fönster är högre än ett sjuårigt barn.
Fönstren är smala ljusinsläpp, i en liten dunkel kyrka som tände många ljus och oljelampor för helgonen och för dem som bodde närmast.

Den arkitektoniska attityden här gestaltar ett av västerlandets snabbaste paradigmskiften: Från Hellenska gudars heroiska tempelsfärer, till den kristne guden som kommer ned och delar bröd och vin. Peterskyrkan å sin sida, uttrycker nästa skifte inom det kristna paradigmet: Vatikanstaten som storfurstlig maktfaktor. Här, vid Kapnikarea, syns ingen makt alls.

På muren som rundar kyrkan sitter ett Australiensisk par och betraktar den lilla bysantinska ön som vilar i sin egen tidsflod. De ska flyga till Perth om två timmar. De är lite besvikna för att kyrkan är stängd.

Jag går vidare till nästa kyrka, i samma kvarter. Agios Irini. Nästan lika gammal, också den stängd. En grekisk man berättar att kyrkorna bara är öppna vid särskilda tillfällen; mässor, begravningar, bröllop. De borde vara öppna jämt, och att de inte är det beror på tidsandan, säger han. Fattigdom och kriminalitet. Haschförsäljning mellan bänkarna. Påtändning är en problematisk religion; den förstör kroppen, soma. Psyche och soma måste hålla samman. De säger alla stora filosofier, de gamla och de nyare.

Vid torget i Monastiraki finns också en av de tidiga moskéerna i Aten: Tzitarikis, byggt 1759 av en turk. Huset är en kub som lyfter en sexhörning med ett cirkelrunt tak. Den svävar lätt på en hög grund, med fyra smäckra pelare på loggian. Den ser lyxig ut. Nu är den museum för keramik.

Jag vandrar med en luftandes entusiasm mellan byggnaderna, för att hitta en kyrka som är öppen. Eftermiddagssolen lägger sin enorma strålkastare över torget och människogestalterna blir suddiga i motljuset. Överallt här pågår ett liv. Det är som att vara anonym på ett stort party. Afrikaner spelar rytmiskt i ett hörn, trummor och chora, unga greker hänger på bänkarna och på varann, jag ser en svensk som var med på planet. Han sitter och ser nice ut. Jag hinner inte hälsa på honom, jag har andra mål.

_ _ _ _ _ _ _ _

För den som har ytterligare intresse av den bysantinska tiden, ikoner och ikonoklasm länkar jag till ett inlägg hos Torsten Kälvemark.

Dagar i Aten (1)

Eftersom jag inte har lust att skriva något nytt på ett tag, och eftersom det kan dröja tills jag reser igen, så återpublicerar jag några texter från försommaren 2009, i Grekland.

_____________________________________________________

Hemkomst:
Vill inte det ska bli vanligt igen.
Det vanliga får inte ta över, så att jag ser sämre. Och upplever mindre.
Mindre och mindre. Cirklarna, de ska rubbas.

Ankomst:
Det första jag registrerar, dag efter dag, är glädjen som stiger inom mig. Redan på den svettiga bussen från flygplatsen in till Aten. Glädje.
Dofterna: Något i luften, eteriska oljor; apelsinträd, cypresser, blommande granatäppelträd, citroner, fikonträd, oleander, gardenior, magnolior, rosmarin.

Första kvällen: en god bit halstrad vit fisk på en restaurang med zigenska ägare. Den visar sig vara en lyckträff. Kocken hade tur. Jag går tillbaka till zigenarna för att jag gillar dem, men varje annat mål jag äter där är lika uselt som på många andra ställen i Aten där man blåser turister med uppvärmd mat. Jag tar souvlakibaren där enkelt folk äter, och allt smakar prima. En stor öl kostar trettio spänn.

Värmen. Hur kroppen rör sig i en självklarhet utan spänningar, alltid lätt svettig, men flytande i det stora medelhavsljuset. Jag flyter, jag gläder mig åt allt. Jag ignorerar de stinkande soptunnorna och den bullriga trafiken, ignorerar gigolos vid Areopagiten nedanför Akropolis, ignorerar den svarte mannen som inte ens efter åtta repliker kan fatta att jag inte är ute efter en karl; absolut inte ute efter honom. I så fall vad? undrar han. Som om kroppslig kärlek var en handelsvara. "I´m a culture-vulture", säger jag. Håller honom kort, köper mina Dolce-Gabbana-solglasögon och går vidare.

Genom Plaka, till Monastiraki, där de enorma arton-och-sjuttonhundratalshusen är förfallna och övervuxna med hela träd av ett onämnbart slingrande slag. Vet inte vad de heter. Ser och ser. Där inne, en mörk trädgård med ännu fler vildvuxna träd, små krassliga balkonger, igenbommade franska jalousier. En sluten plats där ingen varit på länge. Aten och hela Grekland excellerar i övergivna hus som ingen myndighet, och ingen spekulant, bryr sig om att ta hand om.
Sitter ner bredvid en svartklädd tant på en kalkstensbänk som svalkar.
Tänker på Linköping där jag bodde; där kommunen skänkte bort förfallna hus för en ringa slant, för att de nya ägarna skulle rusta upp dem. Så uppstod ett helt kvarter med fina renoverade kulturhus. Jag och min man bodde i ett av dem.

Jag skulle vilja, så här dags i livet, bo i ett av de förfallna, mystiska husen i Grekland, och försöka göra något åt det, huset. Men jag anklagar inte Grekerna: I Stockholm får okunniga bostadsrättsföreningar ansvar för fungerande hus som de lyckas grundligt förstöra genom att anlita fuskande byggherrar för utbyggnad av vindar och altaner. Rören läcker, och mögliga bjälkar byggs in i det nya fina lyxlägenhetsprojektet. Efter ett år får allting rivas upp och göras om. Det kostar miljoner att reparera det som några åstadkommit för att göra en snabb och orättfärdig vinst. Bad karma? Hyresgästerna bor i åratal på en byggarbetsplats. Dammigt, bullrigt, otryggt, otrivsamt. DET är oförskämt.

Men i Grekland kunde det behövas ett par goda entreprenörer. Jag är ingen sån. Jag vill bara bo i ett vitt hus med balkong och jalousier. Helst vid havet eller uppe i bergen. Parnitha, Pedheli. Det har visserligen brunnit där uppe, för två år sen stod röken svart över hela Aten: Men när jag reser upp i bergen med min grekiske vän har de brända platserna börjat grönska med nya pinjer och rosmarinbuskar, med ginst och olivträd. Och i den stora nationalparken vid Parnithas sluttningar råder en frid större än på yttersta Djurgården. Pinjerna är höga här, tujorna håller tyst, men fåren bräker i små flockar på ännu gröna ängar. Vi går på urgamla vägar. Möter en stor sköldpadda på en äng.

Går vidare till ett förfallet hus där vi slår oss ner på altanen, omgivna av jättelika snedställda gamla blomkrukor som en gång burit prunkande pelargonior och hibiscus åt en sedan länge död ägare. Det är lite Antonioni, eller I fjol i Marienbad, över det hela. Förfallna överklassvillor, höga skuggande cypresser, stora grå blomkrukor tömda på blom, det vita kvällsljuset som långsamt sjunker. Och dock är det varmt.
Vi går tillbaka förbi fler förfallna hus. Bondgårdar i sten. Trassliga buskage. Trastar som sjunger. Svalor som singlar. Underbart vackra hus, vackert belägna. Herregud vad man skulle kunna göra med dem. Eller vad staten skulle kunna göra; om den var svensk.

En kvinnlig vän som är med på utflykten säger:
Grekerna bryr sig överhuvudtaget inte om kommunala intressen, det gemensamma. Alla tänker bara på sitt eget, sina pengar, sin familj. Och det har blivit ännu värre nu.
Menar hon med högerregeringen? Eller menar hon med den tilltagande konsumismen? Eller både och? Euron är det i varje fall ingen arbetande människa här nere som tror på.
Vi släpper ämnet, talar om blommorna. Hon är italienska; jag frågar vad den gula, citrusdoftande blombusken heter på italienska. Ginestra.
Så hittar jag det svenska ordet: ginst.
Vi äter på en restaurang högt uppe på berget. De godaste lammkotletter jag fått. Natt, månljus, hemfärd på slingrande vägar. Pisspaus i fuktiga dofter och högar av skräp. Ordet Miljö har inte trängt in här än. Men det gröna eko-partiet har fått 5% röster.

- - - - - - - - - -
(Texterna har tidigare funnits att läsa på Den Blinde Argus).