The story of my life

There is this story of my life
I´m not sure what part I´m playing in it,
but I know it´s registered on me,

like the salaries, the bills, the taxes,
the passport, the ID-card, and
all of those banalities with money.

There is this story of my life,
cinematic, coloristic, dreary,
badly written dialogues.
As if real life means
badly written dialogues
and nothing fancy.

Then of course there is poetry,
and the dramas, the conflicts.
I assure myself time and again
they don´t mean that much,
they´re just part of the odd
broidery.

Then there is brooding,
and anxiety, of which I do not
fame myself, but poets do.
The Inger Christensen anxiety
is beautiful and scary.
I go there when I need to see
what I have too little of,
and of what I have a lot.

There is this dream of ones life.
In solid things to do, they suddenly
become lit up, the vase in the window,
the plate with aubergine and cheese,
the chestnut tree, the dance,
in constant windflow with
the others, the many, the few,
the one and only.

The dream.
If the one and only really existed:
That would be you.
Your life. The garden.

Flickan som rymde

Det första jag gjorde som 17-åring på folkhögskola var att hjälpa min rumskompis att rymma om natten. Hon var omåttligt förälskad i en ung man, som bodde alltför långt bort, och hon ville ingenting annat än att förenas med honom. Detta gick förstås rakt in i mitt unga hjärta. Så jag hjälpte henne iväg om natten, till en bil som stod och väntade vid kyrkan. Minns inte varför hon inte kunde komma därifrån utan detta rymmande, men kanske var det något romantiskt med det. Något Shakespeareskt, som varken hon eller jag var medvetna om.

Händelsen ledde till att jag blev inkallad till rektorn, och fick något av svarta fåret över mig, under en tid, innan allt återgick till att jag var otroligt populär och både kunde och gjorde allt kul som fanns att göra under den där folkhögskoletiden: Sjunga i kören, göra huvudroller i skådespel, väva mattor, hålla föredrag om nya franska romanen. Blir kär i en pojke från Värmland som spelade gitarr och sjöng som få.

Men vad hände med flickan som rymde? Det fick jag nu veta ett antal decennier senare. Det kom ett brev från K. Hon berättade att hon ofta tänkt skriva till mig. Hon var sedan många herrans år gift med sin prins, honom hon rymde till. Allt hade gått bra. De hade barn och hem och en kärlek som rörde sig i en evig rytm genom åren. En ren solskenshistoria alltså. Jag blev varm om hjärtat. All denna vilda ungdomsromantik, förankrad och förverkligad genom ett helt liv. Och jag hade hjälpt till en stund. Vårt uppror mot reglerna var i själva verket det enda rätta. Som det ju inte sällan är.

Tack för brevet K. Det är väl sådana hälsningar man kan få tid till under en pandemi.

min krop

en tid i livet hvor min krop kun angår mig
et glas med bobbler, og nu stikker vandet i næsen
på gaden/en hund og en smuk ung mand går forbi
det er ikke viktigt, og heller ikke noget slemt deri

min krop angår ikke ham, og det har sine sider
men jeg er ikke bang, det kommer andre tider
hvis man er frossen tar man en ven med hjem
og man kan være koncentreret om andet end en lem

en tid i livet hvor jeg faller fra og smelter ned
og en gudomelig nåde husker forskellen som fred
husker mig endog som lille barn, og uden larm
en kvinde blød, og duftende, og dueaktigt varm

Nostalgi - skotska öar

Idag blir det bara drömmerier här. Musik och gamla minnen från resor i Skottland.
Den här bilden är från Isle of May i Kungadömet Fife (låter som Tolkien varit där) -
och här har lunnefåglarna nyss landat för sin trevliga parningssäsong, hörde jag idag från
naturvårdaren på ön. Just på denna ö har jag inte varit, den är för övrigt bara nån dryg kilometer lång, men på många andra skotska öar har jag vandrat i timmar utan tid.
Detta blå hav, denna himmel. Let´s arise and go now, to the Island of the Free.

Eller som W.B Yeats skrev: The Lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.
And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight's all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet's wings.
I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart's core.

(W. B. Yeats - 1865-1939)

Uttråkad inhandling

TV-och-nätreklamen är full med människor som kommer hem med fullmatade kassar innehållande allt man kan konsumera för att sen med lyckliga utrop bekräfta sin insats på marknaden.
Skönhetsreklamen är full med annonser om  krämer, operationer och nya ankläppar. Resebyråerna lockar med parasoller och lena stränder, men Grekland har skyfall och Italien får hagelstormar med golfbollar.

Jag fattar att folk konsumerar serier till vanvett, och hänger på twitter, pga just den uttråkning som jag rätt sällan upplever. Men nu rasar den inom mig med full kraft. Den är färdig med gator och trottoarer, köer, kackel i mobiltelefoner, anonyma horder av folk, bruset av bilar, allt som är same-same. När jag har bråttom till bussen blir jag dessutom "antastad" av kvarterets överklassalkis, som tror han ska säga något "kul" till mig, när han de facto inte har ett skit med mig att göra.

Var är min hänförande utsikt?

Banken har stängt (för) tidigt, så inte heller idag lyckas jag betala min skuld till det underbara huset i Lappland. Systembolaget glömde jag bort. Men romerna glömmer aldrig mig. 90 kronor på tre dagar och tre möten. Jag blir trött på dem också. Men de rika i min stadsdel delar sällan med sig. Alltså är jag romernas förbannade "mama". Alla ser snälla och glada ut, och ska just resa till Sofia eller har nyss kommit tillbaks från Sofia. Jag måste erkänna att jag då och då undviker den affär där de hänger mest.

Ibland orkar jag fan inte vara snäll. Men jag hann apoteket, nya läsglasögon, och Åhlens, ny kastrull, en skalkniv, nya skedar och en kökshandduk. Spännande! Odenplan klockan 18.00. Denna stadsöken är så jävla boring. Och de flesta av mina vänner är bortresta, som jag själv var nyss. Ge mig ett naturreservat any day! Oh, Laponia!! My heart is in the Highlands. Mer om den resan nästa gång.

PS: Den rostfria kastrullen var utomordentlig. Kommer att hålla tills jag dör. Troligen längre. Men hur mycket lager på lager av plast som följer med på en (designad) knivförpackning, en kastrull och en med fyra skedar, är helt absurt. Aka fullständigt omodernt. DS.

PS2: Och så började jag skriva på en av mina böcker, och titta till den andra. Och uttråkningen försvann helt. Satie fanns i öronen, och kvällen slutade brava. DS

Sluta skriv så förbannat, folk!

Det här var ju ändå - efter trettioåtta verser om Kragh-Linderborg och annat elände - det roligaste jag har läst idag: Helena Loofts text i Författaren, om hur man undgår att bli en författare.

Råd nr:

3. Skriv inte om.
Låt manuset vara precis som det är, utan redigering. Du sparar helt enkelt den allra första versionen, på så vis är det mindre risk för att du blir utgiven och läst. Ofokuserat är bra. Likaså obegripligheter. Svamlig dialog, onödiga sidospår och lösa trådar, det är sådant du bara ska hålla fast vid och omfamna. Ernest Hemingway var idog och skrev 47 olika slut till Farväl till vapnen, men så fick han Nobelpriset också och det är det ju ändå ingen som vill ha i dag. 

Råd nr:

5. Hitta din egen stil.
Detta är ju ett råd som brukar finnas i så-blir-du-författare-guider, men det är i själva verket ett koncept som passar bättre här. Du kanske är originell och egensinnig, men du har ingenting för det. Det finns ändå alltid någon som inte gillar det du gör. Antingen är du för stram eller för blommig. För tråkig eller för rolig. För otydlig eller för rakt på sak. Och om nu alla skulle gilla din stil så blir den en fälla, du kommer att fastna i den så fort den blir framgångsrik. Så mitt råd är: Överdriv din stil, in absurdum. Är den för stram så låt den stelna, är den för blommig så ös på tills du storknar, är den för tråkig så gör den knastertorr... ja, du förstår.


Men eftersom jag inte får stjäla hela texten, vilket jag annars gärna hade gjort, så länkar jag i stället till det hela, for your pleasure.

Thorild, en ny vän....

Biskop Thomas frihetssång, som jag gillade redan i skolan, toppas bara av denna vers från Thomas Thorild. Glad Fredag, all fria!

Ingens Herre, ingens Träl!
Sade våra Fäder :
Högsta Rätt till högsta Väl
Alla, Alla gläder.
Mången mycket kallar sitt,
Men mitt Väsend, det är m i t t :
Denna Sanning, Vänner,
Man i Själen känner.

Thomas Thorild

Mera av hans skrifter finns här: Att följa ögonblicken.

Nielsens blåsarklanger

En förnämlig äldre dansk kompositör får spela för en vild 70-tals-musiker, nu i dagarna, när Kim Larsen dog.

Till nattugglornas försvar....

....eller, som jag brukar säga: Även Hitler gick upp tidigt om morgonen. Det är liksom inget kriterium för något särskilt.
Här skriver Kate Shellnutt om hur hon tampas med och accepterar sin annorlunda dygnsrytm, som också innebär en kreativ frihet:

"I feel most clear-headed, productive, and energized in the evenings, free to work as long as I’d like. If you’ve ever gone to work in an empty office — on a weekend or holiday or a day when everybody else was on vacation — that’s what working after midnight feels like. There are no meetings, no places to be, no disruptions. It’s eerily quiet, just you and your thoughts". 

Läs hela artikeln här.

Edward Hopper: Nighthawks.

 

Max Richters Vivaldi

Jag tar om den här i en annan upplaga, för jag vet att jag måste tvinga er att lyssna på den. Max Richters rekomposition av Vivaldi, med den helt fabulöse violinisten Daniel Hope. Om ni inte lyssnar går ni miste om något som är värre än att kastanjerna blommar över och syrenerna är i sitt esse bara några dagar till.

Den här är i sitt esse for ever. And ever. And ever. Be happy!

Hans Grosin, min vän, i minnet

Han var en av de där pojkarna man genast såg, för att han inte såg ut som de andra. Kvick var han, snabb i käften, ofta rolig. Men vi kunde också försjunka i små olärda diskussioner om Rilke och Zen, om Beatpoeterna, om Bob Dylan och de första stegen på månen. Allt mycket tidstypiskt.

Det roligaste med Hans var kanske det som inte bara var tidstypiskt: att han var en rebell redan i skolan (relegerades två gånger) och att det var ett under att han med lika delar charm och oppositionslusta tog sig igenom Viggan och Södra Latin. Hans judiska utseende gjorde mycket till kan man säga; han såg alltid bra ut, i svart slängkappa, svart lockigt hår, och en näsa som var den vackraste i stan. Till och med när vi träffades hundra år senare såg Hans ännu förvånansvärt ung ut. Och så - med ens - var vi vänner igen.

Från den där första aningen vilda romantiken, känslan av att ha en manlig kompanjon som man kunde sitta i trappen och spejsa med till klockan två, och som verkligen alltid var snäll, till den senare, torrare vänskapen som ännu var varm, gick en tråd av ömsesidig utveckling; jag var en som försörjde mig på min penna, Hans på sin utbildning i psykologi, men vi var ännu båda bara nätt och jämnt del av det så kallade samhället. Det var kanske vår kvardröjande beat-romantik. Hans reste gärna till Goa, jag reste till Lappland och Grekland. Han hade, med stor flit, byggt upp en gård på Gotland till kursgård, och jag var konstant bjuden dit. Men just i sommar - just nu, när jag tänkt åka dit - finns han inte mer.

Han förvånade mig med sin praktiskhet och sitt robusta grepp om det jordiska. Han skulle leva länge trodde vi, han hade inga fysiska svagheter. Han satt med några av mina andra vänner vid mitt födelsedagsbord i augusti. Nu sitter han ibland på en stol i mitt kök i mitt minne och jag säger; Hanse, Hanseman, inte skulle du gå och dö så där.

Han dog av blodförgiftning. Ett helt oförargligt sår hade fått skit i sig. Hans dotter tog honom till sjukhus, och där fick han antiseptiskt dropp. Efter tre timmar skickade de hem honom. Men läkarritualen var ofullbordad. Hans dotter fann honom nästa dag i mycket dåligt skick, svaghet, frossbrytningar; återigen en resa till sjukhuset. Där dog han. Helt i förtid, helt i onödan. Hans barn förlorade sin pappa, jag förlorade en kär vän, hans bästa vän, Katarina, förlorade sin man. Denna onödiga död är nu lex-maria-anmäld.

Sorgen blandas med vrede: Hur fan kan man i ett högfunktionellt land som Sverige behöva dö av en blodförgiftning? Hur vårdslös var den personalen? Varför? Varför?

Hans, Hanse, Hanseman, som han kallades som ung; jag saknar dig. Och hej där, hör ni vänner, låt oss vara noga med varann så länge vi finns. Ingen vet hur länge. Ingen vet.

Här nedan är två bilder på Hans som han såg ut vid nitton, tagna på en strand i Israel. Nu i våra hjärtan kvar, för evigt.

Foto: Nini Tjäder

that face gone, now. 
Into the company of love
it all returns.

Robert Creeley

Crossroads

Korsvägar. Eller vägkorsningar. Krydsede veje.

Några människor i ungdomen. Med alla möjligheter ännu öppna. Superlativer, fester, klubbar.
Några pojkar som genomför en sorts happening på ett torg i Gamla Stan om natten. Och en av dem följde mig hem. Vi satt i trappen i min farstu och pratade. Om zen, om musik, Dave Brubeck, beatpoeterna.

Han var en av mina första kärlekar. En kort tid. Men vi möttes av en slump, som man säger, för tolv år sen, och blev vänner igen. Crossroads. Nu är han död. Nyss död. Av sjukvårdens misstag död, i något så fatalt som en blodförgiftning. Detta gör mig förbannad. Han kunde ha blivit hur gammal som helst. Detta gör mig ledsen. Eftersom han hade sparat mycket för att i lugn och ro få bli hur gammal som helst, där i sin gård på Gotland, till vilken jag hade en stående invitation.

Krydsede veje. Men jag for alltid till Lappland så snart jag kunde. Och nu är det om igen något som är för sent. Ännu en möjlighet som sluter sig.
Jag står inte ut med döden. Själva överklivningen mellan livet och döden, som är obegriplig. En förvillelse. Ängeln är alltid någon annanstans.

Den Negativa Stora Modern

Jag hade en mycket god vän, präst och jungian, som brukade säga: "Mot den negativa stora modern kämpar man förgäves".
Hans ord har ljudit rätt många gånger i mina öron.
I det land vi lever i, där nu mannen, männen och fäderna blivit de stora bovarna i tillvaron, där manshatet tillåts bre ut sig som slagord klistrade på alla män utan undantag, tänkte jag göra en liten exposé över hur negativa, svarta och förstörande mödrar och kvinnor kan vara.

Kvinnors svarta sidor ska naturligtvis delvis - eller i Sverige; alltid - skyllas på samhället, det s.k. patriarkala samhället, som försätter kvinnor i situationer där deras underlägsna ställning gör dem neurotiska och eventuellt även skadliga. Men nu råkar både män och kvinnor vara människor, olika kön, men också olika människor; och det svarta hos människan är inte könsbundet, det flyter fritt omkring och ställer till elände var det kan.

Arketypiskt, om man vill använda Jungs begrepp, handlar det om människans skuggsida. Ibland är den som starkast hos människor som identifierar sig med det goda, det rätta, ibland det religiösa. På baksidan av deras stora krav på sig själva, deras moralism, växer ressentimentet, den trista baksluga sidan av hat, avund och förstörelse. Man kan se det i religiösa häxprocesser, inkvisitioner, muslimsk fundamentalism och nationalistiska partiers rasism och människohat. Vi, de fina, de rena, mot dem - de syndiga, onda. Vi som gör rätt, mot dem som gör fel.

En annan variant, av mer privat karaktär är: Jag, den förfördelade. Kvinnan i skuggan av sin man. Hon som gifte sig med en rolig, begåvad man för vilken allt verkade lätt, blev den baktunga som ofta tyckte synd om sig själv, som spred sitt dåliga självförtroende till barnen. Samma barn som vid faderns död måste utropa: Pappa förstörde för oss. En återklang av modersbindning och en självbild fogad efter modern. Det finns nämligen inget svårare än att frigöra sig från sin mor, den som födde oss, och närde oss, den första tiden i livet. Många människor klarar det inte, utan blir kvar i sin moders grepp, i defensiva försvar för även dåliga mödrar. Ibland blir barn kvar i högre utsträckning hos negativa mödrar, evigt kämpande för att hitta det positiva i det negativa.

Den psykologiska litteraturen är överfull av neurotiska mödrar - och fäder - av histrioniska utbrott, av självmedlidandets dominans, av ägandebehovets fastklamrande vid barnen, av orättvist fördelade gracer beroende på barnens lydighet osv. Det kan hända - faktiskt även i Sverige - att rätt få kvinnor har begåvningen att ge sina barn fria, d.v.s att acceptera deras frigörelse och inte försöka manipulera in dem i beroenden. Det vanliga mönstret är kanske att det mest frigjorda barnet straffas. Det kan självfallet gälla fäder också, inte minst i de familjer där det ska ärvas både ämbeten, hus, pengar och en plats i lilla styrelsen. I Sofokles Antigone är det Kreon som dödar Antigone, den kvinna hans son Haimon älskar, men som Kreon inte kan bejaka. Han väljer makten och Haimon, den olydige, tar sitt liv. Inte så olikt sonen i en viss svensk finansfamilj.

Den Negativa Stora Modern, i den mening som min vän prästen använde det, ser man kanske tydligast i sagor och myter. Snövits styvmor den otäcka häxan är ett exempel: Alltid med en spänt vakande blick över Snövit, alltid jämförande, avundsjuk och maktgalen. Makt är också en del av den negativa moderns osynliga behov: Hellre söndra och härska än fred i familjen. Snövits styvmor försöker flera gånger att döda eller hämma sitt barn.
Bruno Bettelheim skriver: "I Snövit tvingas den fåfänga, svartsjuka och destruktiva drottningen att stiga i rödglödgade skor och dansa sig till döds. Tygellös svartsjuka som vill andra ont blir sitt eget fördärv, vilket symboliseras inte bara av de röda skorna utan även av döden som följer när man dansar i dem".

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Källor:
Bruno Bettelheim: Sagans förtrollade värld
C G Jung: Four Archetypes, m.fl.
Erich Neumann: Myten om Amor og Psyche, samt The Origins and History of Consciousness
Joseph Campbell: Myths to live by, The Hero with a thousand faces.

No - I don´t want it darker

No no no, for Heavens sake, for my best friends, for aunt Augustas, for the little bastard thiefs of Liverpool train station, for the little old ladies with their pigeons in Kensington Gardens, for the gypsies in the fields and the romani outside the stores in Stockholm.

No thanks, I dont want it darker, not in Palestine, not in Aleppo, not in the kindergartens where weirdos do sex with children, no I don´t want it darker in Homs or in Bagdad, I don´t want the brigades of hunger and the falanges of ISIS sadists to meet under the darkest of heavens.

No and no, and I know, thats not what you meant. You meant you want it darker, because you were on your way to the darkness, and you saw, straight like a child into the melancholy heart, the sum of darkness aorund us, and the special forces of brutal politics who wanted it even darker. And that´s what your last heavy song is about. It´s not about nihilism. Anyway - not yours.

You were just making yourself ready. Without hallelujah. Just a straight stare into the dark.
Hineni. Hineni.
I'm ready, my lord

På perrongen i Umeå

Mannen som slår sig ner bredvid mig på perrongen är berusad. Han håller hårt i sin berusning, liksom stramar upp sig, när han börjar prata med mig. Min första instinkt är att hitta på en ursäkt och gå därifrån. Men det känns onödigt fegt. Vad är det nu han vill säga den här gamla pojken runt femtio, en söndagskväll efter midsommar på en tom perrong i Umeå?

Jo, han vill ha sällskap ut och dricka öl, innan det försenade tåget kommer in. Det vill jag inte. Det måste jag säga tre, fyra gånger om. Sen pratar vi om hans hemby i Tärna; om hur alla åkte skidor, och ja, det vanliga. Han har en oerhört stark stirrande blick, blå ögon som känns lite som små stenar.

-         Om du int´ säger till när tåget går då kan det bli bråk, säger han.

-          Det blir inget bråk, säger jag och ser honom rätt in i ögonen.

-          Jomän, om du int´ - då blir det bråk.

-          Vadå bråk? Det blir inget bråk.

Jag ser honom ännu bestämdare i ögonen. Då vänder han bort blicken och ser generad ut. Sen pratar vi lite till om livet i fjällen, om hans föräldrar som är 90 och 85, och att han har det stora missödet att han måste resa ner till Stockholm och jobba. ”Det är ju fan”. 

Efter en stunds tjat om den där ölen som jag inte vill ta lommar han iväg själv till närmsta pizzerian. Friden sänker sig. Men jag tänker att det är så här man ska göra. Så har manliga (och kvinnliga) författare alltid gjort: Var skulle annars Faulkner och Hemingway, Doris Lessing och Sara Lidman fått sina karaktärer och bifigurer ifrån? Den lille mannen med den istadigt berusade blicken var också en del av det myllrande människosläktet. Inte att jag är sentimental, bara lite snäll.

En sak har varit en fördel för skrivande män; att de aldrig behövt skydda sig så mycket som kvinnor: De har kunnat gå in på de tuffa barerna och lukta av stämning och jargong. De har kunnat färdas hur som helst med nästan vem som helst utan att vara rädda om sig. De hade möjligen tackat ja till den där ölen med en främling. 

För mig räckte det att testa det jag tror på: Att om man vet att man har rätt och säger det; då har man makterna på sin sida. ”Det blir inget bråk”. 

Som skrivande människa måste man våga ett och annat. Och efter att ha varit i den stora vilda naturen nära fjäll, åsar och sjöar, kan man ju inte bli så plutteborgerlig genast att man väjer för en ensam berusad man. Människointresset är en bundsförvant, så länge inget hot uppstår. När Tärna-mannen avvikit talade jag med en statistiker som satt och tänkte på sin master-uppsats. En ung kvinna, målmedveten och kul. Hon skulle ner till Göteborg för att höra Springsteen med en vän.

Den sotens korta möten är som alla vet en charm med resandet. Men det att återvända trofast är ännu större. Så har Marsfjällen, Kultsjön, vattenfallen och forsarna, förkastningsblock, sandstränder, myr och skog, fått fäste i mig. Och när jag reser dit, är det målandet/skrivandet jag har med mig. Myren skriver in i mig tusentals vita hjortronblom. På papperet landar färgerna från barmark och stränder, från glödande himlar och gråa moln. 

I ICA-affären i Umeå gick en stor fet man och hans kvinna långsamt och surt mumlande mellan mathyllorna, stannade vid köttdisken. Tvekade och tvekade: ”Jamen för fan vi tar väl det där då”, kom det efter en stund. Utanför ICA satt en rumänsk gammal kvinna, smal som en spik och med röda blemmor i ansiktet. ”Jag har lupus” sa hon. Inte vet jag vad det är, men hon såg lidande ut. Jag gav henne pengar och lättade mitt samvete för jordens fördömda. Som man måste göra.

Danmark i den gamle gode tid - Slingrer ned ad Vestergade

Dansk reggae. Sjovt. Denne lille happening er tillkommet før den tid jeg ophold mig i Danmark; tiden når radikalisme og kultur expanderade, men langsomt fick sin backlash i hovedet, av reaktionen, materialismen og fremlingshadet. Danmark skiftede sin hygge mod det ohyggelige.

Edgar Allen Poe - A Dream Within a Dream

 

Take this kiss upon the brow!

And, in parting from you now,

Thus much let me avow —

You are not wrong, who deem

That my days have been a dream;

Yet if hope has flown away

In a night, or in a day,

In a vision, or in none,

Is it therefore the less gone? 

All that we see or seem

Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar

Of a surf-tormented shore,

And I hold within my hand

Grains of the golden sand —

How few! yet how they creep

Through my fingers to the deep,

While I weep — while I weep!

O God! Can I not grasp

Them with a tighter clasp?

O God! can I not save

One from the pitiless wave?

Is all that we see or seem

But a dream within a dream?

 

- - - - - - - - - - -

 

Tillägnas Bodil Malmsten 1944-2016

Konsterna och deras skapare

Jag hade en lång dröm i natt. Om en konstnär som tyckte mycket om mig - nej ingen av de från verkligheten, de har funnits, den här var min uppfinning. Vi hade en rolig kontakt, som jag inte ska gå närmare inpå. Han var målare, men dock under terrorhot. Och han visste att ju snabbare han - efter fullgjort uppdrag - lämnade den byggnad där vi befann oss, ju mindre risk att vi andra kom till skada. (Så borde naturligtvis varje terrorhotad bete sig).

Drömmen handlar delvis om min ständiga dragning till målarkonsten. Den som jag också praktiserat, ibland längre tider, ibland med långa uppehåll. Nu är det långt uppehåll, alltså drömmer jag om en konstnär. Medan jag skriver och skriver. Och har fått god uppmuntran från en av landets bättre förläggare.

Men i mitt skrivande så gör jag hela tiden de nödvändiga utflykterna i andra konstarter: musiken, måleriet, film, ibland teater. Detta fick mig att tänka på hur konsterna fungerar för dess utövare. Och att måleriet, särsilt det abstrakta eller fria måleriet, är den mest subjektiva konstformen. Och att det är just det som jag älskar så mycket.

Men tanken började med skådespeleri - naturligt för en som vuxit upp med skådespelare. Jag kom på att skådespelaren kanske är den konstnär som använder flest förmågor; han/hon måste ha blick för människor, situationer, attityder, språk, plastik. Och han/hon måste kunna återge detta i ett spatialt rum, med ord, pauseringar, mimik, bra röst. När man tänker på det är det ju en helt fabulös grej som människan har tagit sig för. Detta från att på sin höjd ha spelat ut olika ande-roller i tidigare kulturer.

Författaren jobbar med ord och måste få dem att leva. Även han/hon genom sin blick, sitt sinne för människor, samhällen, relationer, undertryck, övertryck - men också för författaren är det spatiala viktigt; inte bara i beskrivningen av rumsligheter, ett hus, en flod, ett landskap, en gata etc. - men dessutom är hela proceduren att skriva en bok enormt ansträngande rent spatialt. Kompositionen av dessa rum i rum, människor som kommer och går, scener och deras placering i flödet. Det är det  mest ansträngande. Särskilt i slutskedet av en roman.
(När jag jobbade som redaktör brukade jag skriva ut och lägga alla artiklarna + foton bredvid varandra på golvet - för att få en mer konkret överblick än i datorn).

Sen musiken: Ah - ni avundade underbara musiker. Hur lätt är det inte att tro att ni har den friaste konstarten; att göra ett rondo eller ett solo på en gitarr, att sjunga eller höra en melodi inne i sitt huvud. Men sen kommer jag att tänka på hur de stora kompositörerna måste jobba med ett enormt material: dels alla melodier, satser, hela kompositionen (spatialt) - dels med orkestreringen; kunna varje instrument, spela de mot varandra, få ihop det. Inget kommer närmare att leka Gud än detta. Hallå - Beethoven!

Men inget kommer närmare att leka Gud än konsterna överhuvudtaget. Därför är det så trist när de blir uppfångade av olika måsten och borden, av försäljningsintressen och teoretiska modetankar.

Jag ska inte glömma dansen, som jag kanske haft minst med att göra, utom att jag gärna dansat själv. Men några av föreställningarna på Dansens hus under åren har satt igång mig igen. Också här: Kropp, rumslighet, samspel, förfinad kroppskontroll.

Och ändå, måleriet: Konstnär ensam med duk och färger. Särskilt när konsten frigör sig från petimetrig föremålslighet blir den som jazz, men samtidigt mer andlig eller demonisk. Och kan spela ande-rollen i samhället om igen. På en annan nivå.

Skip to content, Jackson Pollock (American, 1912-1956); Number 2, 1949 

(Glömde poesin. Den är inkluderad i slutreplikerna).

En riktigt bra version av Dylans Blind Willie McTell

"Well, God is in His heaven
And we all want what’s His
But power and greed and corruptible seed
Seem to be all that there is"

Så sjöng Dylan, redan för 20 år sen. Och nu, mina vänner, är det 

värre skit än någonsin med den saken. Men ändå, 

Här sjunger The Bob-ship understödd av Mark Knopfler.

Och så blir det sorgliga lite kul, ändå. 

Grekland - min vänort

Grekernas Nej ledde ingenstans, jublar många. De missar poängen. Ett Nej säger man inte för att vinna, utan för att inte förlora sig själv.
Theodor Kallifatides.

Från gamla staden Plaka i Aten

                     

Länkar till mina texter från Aten:

Under Akropolis
Egina tur och retur
Aten - Kapnikarea
Minos labyrint
På utflykt med vänner

Till h. Erechteion-templet på Akropolis.

---