Flickan som rymde

Det första jag gjorde som 17-åring på folkhögskola var att hjälpa min rumskompis att rymma om natten. Hon var omåttligt förälskad i en ung man, som bodde alltför långt bort, och hon ville ingenting annat än att förenas med honom. Detta gick förstås rakt in i mitt unga hjärta. Så jag hjälpte henne iväg om natten, till en bil som stod och väntade vid kyrkan. Minns inte varför hon inte kunde komma därifrån utan detta rymmande, men kanske var det något romantiskt med det. Något Shakespeareskt, som varken hon eller jag var medvetna om.

Händelsen ledde till att jag blev inkallad till rektorn, och fick något av svarta fåret över mig, under en tid, innan allt återgick till att jag var otroligt populär och både kunde och gjorde allt kul som fanns att göra under den där folkhögskoletiden: Sjunga i kören, göra huvudroller i skådespel, väva mattor, hålla föredrag om nya franska romanen. Blir kär i en pojke från Värmland som spelade gitarr och sjöng som få.

Men vad hände med flickan som rymde? Det fick jag nu veta ett antal decennier senare. Det kom ett brev från K. Hon berättade att hon ofta tänkt skriva till mig. Hon var sedan många herrans år gift med sin prins, honom hon rymde till. Allt hade gått bra. De hade barn och hem och en kärlek som rörde sig i en evig rytm genom åren. En ren solskenshistoria alltså. Jag blev varm om hjärtat. All denna vilda ungdomsromantik, förankrad och förverkligad genom ett helt liv. Och jag hade hjälpt till en stund. Vårt uppror mot reglerna var i själva verket det enda rätta. Som det ju inte sällan är.

Tack för brevet K. Det är väl sådana hälsningar man kan få tid till under en pandemi.

Fenomenet Björn Ranelid

Björn Ranelid, har ni hört talas om honom? Det är allt en rolig pöjk. Igår sändes en film på TV om honom, och jag blev påmind om varför så många retar sig. Ranelid har fått utstå en del spott och spe, och ibland rena lögner av rättfärdiga vita kvinnor. Några gånger så närgånget elakt att det har tagit honom hårt.

Han är alltså allt det där som "vi" svenskar har svårt för: Han skryter ohämmat om sig själv (något som numera bara är acceptabelt i medelklassen på Twitter). Han har den vackraste tomten på hela Österlen, och den bästa fysiken, och den mest hängivna publiken. För att nu inte tala om hans språk, som är det mest originella bland svenska författare.

Samtidigt är han en riktig show-man, som hämningslöst och glatt håller låda för en publik av läsare och andra trogna. Man kan tänka sig tråkigare författaraftnar. Ranelid börjar med att vissla en sväng. Sen går det av bara farten. Mycket i hans liv tycks gå med fart. Och själv finner jag det oemotståndligt att gamla Skåne kan producera såna här tävlingsmänniskor med uppenbara talanger. Varför reta sig? Varför föredra den grå och ödmjuka kåren av lagom-svenskar? När folk tydligen behöver en artsegen entertainer som Ranelid?

Det är rätt länge sen jag läste honom, men det jag läste då var bra. Om Stig Dagerman, om hans egen barndom, om Mördarens öga. En gång intervjuade jag Björn Ranelid. Det är ingen tvekan om att han är en av de varmare, öppnare konstnärer/författare/filmare/musiker jag intervjuat. Rätt ofta har jag intervjuat kulturpersoner jag redan anade att jag tyckte om, och han är en av dem.

Men åter till filmen: När han på besök i sin sons ateljé i Amsterdam (tror jag det var) börjar lägga sig i hur sonen målar får jag riktigt dåliga vibbar. En så dominant pappa borde aldrig säga pip om sin sons måleri, särskilt som hans egna målningar är rena amatörgrejer, och sonen är inne i en utbildning till konstnär. Där går gränsen för min tolerans mot yvig personlighet. Låt för helvete sonen sköta sin konstnärliga utveckling själv. Det finns helt tydligt EN sak du inte är bäst på Björn; och det är konstnärlig pedagogik. Hör du mig?


(Lördag 24/11 går filmen om honom i repris på Svt 2. 13.00)