En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
Foto: Mira Stolpe Törneman.Bilden tagen vid Bixy Bridge, Big Sur Highway, Kalifornien. Inte så långt från Milosz hem i Berkeley, San Francisco, varifrån han skrev dikten ovan.
Översättning: Nils Åke Nilsson.
Det är såna dagar jag vill ha...
SvaraRaderaYes, Du i trädgården. Jag på the highway! Det vore nåt ; )
RaderaFin och tänkvärd dikt! Tack!
SvaraRaderaJa. Och den är ju bara en glimt av ro i en diktning som handlar om större ting, Europa, världen, moral och tro.
SvaraRaderaJo, den där dikten är som så mycket annat av M lysande! Ovanlig också. Lyckan är inte precis det vanligaste ämnet för en dikt, givetvis för att den är så svår att beskriva. Det krävs en mästare som Milosz.
SvaraRaderaEller en lite mindre mästare, som Gary Snyder. Martinsson - ibland. Tranströmer - ibland. Chrsitensen - på något sätt bortom lycka och olycka, i ett membran av tidlöshet. Men också Milosz är i tidlösheten här: Det är nog det som är lyckan.
SvaraRaderaJa, o ja! Jag valde den dikten till min svärfars dödsannons.
SvaraRadera