Mahler - igen

Radion bjuder mig på allt under denna magra tid. Ikväll Gustav Mahlers första symfoni. Jag blev nästan lika hänförd som när jag hörde Sjostakovitj 7:e häromkvällen. Men så olika.

Mahlers etta är cool och lekfull, liksom nästan ansvarslöst påhittig. Vandrar mellan den välbekanta barnsliga Broder-Jakob-visan och dramatiska sättningar med mycket brass. Man ska bara hänga på, som med livet. Här finns knappt någonting att tolka - inga stora underliggande problem som hos Sjostakovitj eller Sibelius - mest en massa infall och experiment med själva musikaliteten. Så glad att jag hörde denna konsert live en gång i Gustav Vasa kyrka, under en period när jag gick på ovanligt mycket klassiska konserter. Nu får man avstå det ett tag.

Just därför så oerhört tacksam för Sveriges radio - leve Public Service! - och det geniala utbudet av inspelningar från världens alla hörn. (Denna var från Göteborg och inget ont om Göteborg, men kanske inte den allra bästa inspelning av ettan jag hört. Lite osynkad i rytmiken i andra satsen, sen tog det sig). Denna konsert ligger kvar på P 2 där alla Corona-instängda svenskar kan höra den. Grattis är gratis! Här är länken.

The Look of Nobel

The look kan alltså betyda två saker: Hur något/någon ser ut eller hur någon ser på dig, hur du ser på någon, rentav in i ögonen. Ibland ser även träd på dig, eller en räv, eller ett moln.

Men nu är vi i kulturens och kultens värd. Det är fest. Nobelfest, i Stadshuset. Jag är tillräckligt sago-barnslig för att sitta och titta; för att rummet är så vackert, så fint belyst, så många blommor, och så många människor jag är nyfiken på. Begåvade, vackra, politiska, administrativa, och en del fän.

Eftersom kalaset sänds via Sveriges Television är reportrarna alltid i förgrunden. I år var flera av dem rätt bonnvackert klädda, vilket kan kännas som en vila från de sofistikerade skapelser som tidigare utmärkt reportage-teamet. Värst i år var glitterklänningar. Både vid micken och i salen. Glitter är vulgärt. Men där fanns också gediget vackra klänningar, som prinsessan Madeleines purpurrosa och vetenskapsreportern Victoria Dyrings klassiskt smala och lysande vita siden. Jessica Gedin är ju alltid ett fall för sig, och i år bar hon något helt misslyckat: En klänning i svart-vitt, som såg ut som en blandning av medeltida frilla, kanske lite nunna, och ett framstycke som kletade in hennes två små bröst till allas fixerigsbild bakom tunn vit bomull. Okej, Jessica, vi anade redan innan att du hade bröst. Nu är det bevisat.

Olga Tokarczuk, då - apropå att både synas och se - det goaste, mest mänskliga ansiktet, och en svart klänning som höll ihop ända upp till halsen och ramade in hennes ljusa hud. Överallt ser man den människan hälsa och ta i hand som någon som ser in i den andre, ibland också retirerar en smula, inför alltför översvallande västeuropeiska artigheter. Som: Nu ska vi vara sanna här. 

Och här tog kanske samtalet slut en liten stund, ja....

Victorias klänning måste tyvärr nämnas, ännu en labil modekreation, överfull med anspråk. Visst - den föll vackert, men var uppdelad i svartvitt på längden vilket fick skapelsen att spaltas för blicken och prinsessan att bli mindre vacker än hon faktiskt är numera. 

Gulligast: Utan tvekan den gamle professorn, fysikpristagaren James Peebles, som också höll ett fint tal. Och så, till sist, min käre Shiva, det indisk-amerikanska paret Abhijit Banerjee och hans hustru Esther Duflo, (vinnare av ekonomipriset tillsammans med Michael Kremer). Hon höll också ett mycket bra tal. Han var den vackraste mannen i församlingen, en hinduisk prins bland pingviner.

Esther Duflo ledsagad av Carl-Philip.

Abhijit Banerjee ledsagad av Magdalena Andersson.

    

What happens to the heart

 
Att han kan göra så mycket av så lite, och så lite av så mycket. Av allt det där som händer - med ens hjärta.

Jag blir på något sätt lugn - av Leonard Cohen.

Och så - hans ansikte: Ung, vacker och sorgsen, gammal, stilig och gladare. Vilket är bäst? Jag tror det senare. För alla inblandade, i vad som händer med Hjärtat.
                                                                   
                                                                    ***

Men sen - om man läser hans sångtexter, och ser ett par intervjuer från tidigare år, märker man det där draget som är så typiskt för intellektuella män; att han alltid måste distansera sig. Att han gör små paradoxala volter i förhållande till kärleken, som "who´s kidding who". Eller, i en annan sång där hans käresta måste vänta, för att han är där uppe i huset "waiting for the miracle to come". Och hans mirakel är inte kärleken, utan snarare dikten och sången.

Lite glad då att jag träffat x antal män, begåvade och intellektuella, som kunde lägga ner det där försvaret. Samtidigt så finns det ju från min sida max förståelse för folk, både män och kvinnor, som måste stänga in sig, undvika telefoner, internet och premiärer, för att själva skapandet är viktigare. Och ibland viktigare än de närmaste. Så bara är det.

Nu får ni sångtexten till What happens to the heart. Den, och andra sånger från den av Cohens son posthumt utgivna, "Thank´s for the dance" finns här och på fler videos på You Tube.  (Vi ursäktar att videon är lite kitschig).
Och här finns en intervju med Adam Cohen, som tillsammans med sina vänner, bl.a den eminente producenten och musikern Daniel Lanois, sammanställde sin pappas sista album.



I was always working steady
But I never called it art
I got my shit together
Meeting Christ reading Marx
Sure it failed my little fire
But it's bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

There's a mist of summer kisses
Where I tried to double-park
The rivalry was vicious
And the women were in charge
It was nothing, it was business
But it left an ugly mark
So I've come here to revisit
What happens to the heart

I was selling holy trinkets

I was dressing kind of sharp
Had a pussy in the kitchen
And a panther in the yard
In the prison of the gifted
I was friendly with the guard
So I never had to witness
What happens to the heart

I should have seen it coming
You could say I wrote the chart
Just to look at her was trouble
It was trouble from the start
Sure we played a stunning couple

Adam Cohen med sin pappa

But I never liked the part
It ain't pretty, it ain't subtle
What happens to the heart

Now the angel's got a fiddle
And the devil's got a harp
Every soul is like a minnow
Every mind is like a shark
I've opened every window
But the house, the house is dark
Just say Uncle, then it's simple
What happens to the heart

I was always working steady

Cohen och Joni Mitchell 1967

But I never called it art
The slaves were there already
The singers chained and charred
Now the arc of justice bending
And the injured soon to march
I lost my job defending
What happens to the heart

I studied with this beggar
He was filthy he was scarred
By the claws of many women
He had failed to disregard
No fable here no lesson
No singing meadowlark
Just a filthy beggar blessing
What happens to the heart

Cohen med vänner, Hydra, 1960-tal.

I was always working steady
But I never called it art
I could lift, but nothing heavy
Almost lost my union card
I was handy with a rifle
My father's .303
We fought for something final
Not the right to disagree

Sure it failed my little fire
But it's bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

June 24, 2016 

Greta och Botticelli

 

Han hade kunnat måla henne. Hennes ansikte ar av just det slaget som han ofta tecknade och kanske idealiserade.
Men det fina med Gretas rena ansikte är att det framträder i en tid när det gått troll i kvinnors skönhet, när plastikoperationer och ankläppar  och bröstförstoringar och bisarra frisyrer gör sitt bästa för att synas vackrare än de är, så finns med ens Gretas ansikte där, i alla media. Och en annan sorts skönhet träder fram. Kalla den gärna klassisk. Den kommer att överleva allt tjafs och bök med kvinnors utseenden, som nu säljs in på osäkra själar. Här - en säker själ, och en Botticelli-madonna.

Men, för att det inte ska bli för fint, och förljuget, länkar jag till en av de senaste artiklarna om miljöproblematiken: Våldförd skog. Avdelning tropiska regnskogar.

En bild ur Världsarkivet

Måste dela denna. På grund av: Den handlar inte om mig, eller dig, eller någonting särskilt viktigt.

Kapitalism med ett mänskligt ansikte...

....och den korkade nationalismen får man på köpet.

Och så har vi de övergödda typerna, som gjort miljoner på urusla flyktingboenden samtidigt som de skott sig själva med en fullständigt löjeväckande lyxvilla i leksaks-kunglig stil. Samt lyxbåtar, lyxbilar, medan flyktingar sov fem stycken i små små rum.
Denna vedervärdiga människosort, som inte tvekar att sno åt sig allt de kan komma över. Lågheten. Men någon smartare, klokare form av kontroll hade ju behövts både på flyktingboenden, och på Nya Karolinska, bland annat. För det är inte så stor skillnad på vissa moderata folkvalda politiker och deras lilla krets av ingifta och middagsgäster (som också suger ut så mycket de kan under skenet av konsulter i "arbete") och de här råbuffliga uppkomlingarna. Det är som om kontrollinstanserna lever kvar i nån sorts hygglig bild av världen, de har inte fattat att hela skiten är Trumpish. Kapitalism med ett grisansikte.
Så: Hur många övergödda direktörer från denna till Bert Karlsson ska svenska skattebetalare göda år ut och år in? Expressen har bara skummat den sura grädden.

Och här finns en tidigare artikel om samma fenomenala grisigt giriga omständigheter. Intressant att det kan pågå utan kontroll från myndigheter.

Advent med Duccio

Den här målningen tänkte jag lägga in redan till allhelgona, men nu är det advent och det passar lika bra. Den är från altartavlan i Domen i Sienna. Målaren är Duccio di Buoninsegna, och den är målad mellan 1308-1311. Somligt får ta tid. Naturligtvis hade han också en massa hjälpande händer från lärlingar i verkstaden som fick jobba med mantelfall, guldglorior och skägg, men inte så mycket mer.
Duccio utvecklades ur den bysantinska konsten till ett mer personligt uttryckssätt i ansikten och uttryck, och är en föregångare till ungrenässansen. Det är någonstans här som den religiösa konsten är som bäst. Om man tänker på "Det Eviga" som Tegnér sa. Men den gamle - numera möjligen föråldrade, men såna småsaker bryr vi oss inte om - konsthistorikern Gombrich, som vi läste på Konstvetenskapen, ägnar bara en rad åt Duccio, innan han forsar vidare med Giotto. Det bryr vi oss heller inte om. Idag är det Duccios dag. Och se vilka fina ansikten! Han som ser mest hippie ut är förstås Johannes Döparen.

Se även E.H. Gombrich: Konstens Historia. Och: Att klicka för förstoring är absolut nödvändigt!

Nielsens blåsarklanger

En förnämlig äldre dansk kompositör får spela för en vild 70-tals-musiker, nu i dagarna, när Kim Larsen dog.

Knytblus avant le lettre

Jag har inget som helst minne av var och varför den här bilden är tagen. Troligen vid något tillfälle när min pappa blev intervjuad av gud vet vilken tidning. Men där är vi alltså. Och den ömsesidiga glädjen är genuin. Kanske är det på grund av hans kärlek, och hans respekt, som jag aldrig riktigt fattade, förrän långt senare, att män kan vara ett så stort problem. Och inte heller nu, efter utnämnandet av alla män till "talibaner" är jag riktigt på banan. Jag mår till och med lite illa av den avgrundsdjupa klyfta som uppstått på grund av olika kön.

Några knytblusdemonstrationer blir det inte, för min del. Även om jag för länge sen förstått att kvinnor har rätt till samtliga sina uppror, sin besvikelse, sin vrede. Men den oerhörda förenkling som pågår från feministiskt håll, på grund av att rätt många män betett sig som skitbockar, är ändå just det; en förenkling, som efterhand regredierar i manshat. Och jag tror inte på att alla dessa kvinnor som "står i bredd" är ofelbara eftersom de är kvinnor. När Ebba Witt - Brattström och Gudrun Schyman startade FI blev det ganska snart osams. Om vad? Om makten. Schyman vann över de mer borgerliga kvinnor-kan-feministerna, och det var nog bra så. För i botten av de värsta klyftorna i samhället ligger ändå de ekonomiska orättvisor som drabbar både män och kvinnor. Där bör också kampen stå för kvinnors löner, som ännu ligger under männens.

Men de privatlivsneuroser som ylar högt i den feministiska fronten är egentligen just precis privata. Man vill ha alla med sig på tåget, och ylar vidare. Det är i någon mån de mest bortskämda som ylar högst. Som får plats. Plats att år efter år påstå saker om en man, utan att något enda ord betvivlas.

Jag tror på en feminism som går hand i hand med miljörörelsen och arbetarrörelsen och anti-rasismen. Och jag är inte intresserad av dagstidningar som ägnar tolv tidningsartiklar om året åt Horace, alternativt Ebba. Han har gjort fel. Det är sagt nu. Och rent anekdotiskt kan jag tillägga: Jag har aldrig sett en så högfärdig människa sitta på en buss som Ebba W-B. Och jag har en enda gång blivit utomordentligt vänligt bemött av Horace E.

På ett liknande sätt i familjen: Min pappa förblev en pålitlig vän, en man och en människa med värme, hjärta och humor. Han har för alltid min respekt. Min mamma regredierade till en matriark med ytterst skumma psykologiska manipulationer. Jag kan lugnt säga att hon bidrog till att förstöra familjens sammanhållning, efter min fars död.
Självklart är jag därmed biased. Jag tror inte ett skit på kvinnors allmänna bättre mänsklighet. Allt är individuellt. Men jag tror på att kvinnor ska hålla ihop och ljudligen protestera mot horbockiga eller maktmissbrukande män. Liksom jag tror på att alltid protestera mot maktmissbrukande kvinnor.

Godnatt från en ung kvinna med klänning från Carnaby Street, och en tillfällig knytsjal.

PS: Nu vet jag varifrån bilden är, en premiär på Lilla Teatern i Stockholm. Vi är på väg nerför en trapp, pappa på ett lägre trappsteg, jag på ett högre. Fotot ursprungligen från Svd:s arkiv.

Hans Grosin, min vän, i minnet

Han var en av de där pojkarna man genast såg, för att han inte såg ut som de andra. Kvick var han, snabb i käften, ofta rolig. Men vi kunde också försjunka i små olärda diskussioner om Rilke och Zen, om Beatpoeterna, om Bob Dylan och de första stegen på månen. Allt mycket tidstypiskt.

Det roligaste med Hans var kanske det som inte bara var tidstypiskt: att han var en rebell redan i skolan (relegerades två gånger) och att det var ett under att han med lika delar charm och oppositionslusta tog sig igenom Viggan och Södra Latin. Hans judiska utseende gjorde mycket till kan man säga; han såg alltid bra ut, i svart slängkappa, svart lockigt hår, och en näsa som var den vackraste i stan. Till och med när vi träffades hundra år senare såg Hans ännu förvånansvärt ung ut. Och så - med ens - var vi vänner igen.

Från den där första aningen vilda romantiken, känslan av att ha en manlig kompanjon som man kunde sitta i trappen och spejsa med till klockan två, och som verkligen alltid var snäll, till den senare, torrare vänskapen som ännu var varm, gick en tråd av ömsesidig utveckling; jag var en som försörjde mig på min penna, Hans på sin utbildning i psykologi, men vi var ännu båda bara nätt och jämnt del av det så kallade samhället. Det var kanske vår kvardröjande beat-romantik. Hans reste gärna till Goa, jag reste till Lappland och Grekland. Han hade, med stor flit, byggt upp en gård på Gotland till kursgård, och jag var konstant bjuden dit. Men just i sommar - just nu, när jag tänkt åka dit - finns han inte mer.

Han förvånade mig med sin praktiskhet och sitt robusta grepp om det jordiska. Han skulle leva länge trodde vi, han hade inga fysiska svagheter. Han satt med några av mina andra vänner vid mitt födelsedagsbord i augusti. Nu sitter han ibland på en stol i mitt kök i mitt minne och jag säger; Hanse, Hanseman, inte skulle du gå och dö så där.

Han dog av blodförgiftning. Ett helt oförargligt sår hade fått skit i sig. Hans dotter tog honom till sjukhus, och där fick han antiseptiskt dropp. Efter tre timmar skickade de hem honom. Men läkarritualen var ofullbordad. Hans dotter fann honom nästa dag i mycket dåligt skick, svaghet, frossbrytningar; återigen en resa till sjukhuset. Där dog han. Helt i förtid, helt i onödan. Hans barn förlorade sin pappa, jag förlorade en kär vän, hans bästa vän, Katarina, förlorade sin man. Denna onödiga död är nu lex-maria-anmäld.

Sorgen blandas med vrede: Hur fan kan man i ett högfunktionellt land som Sverige behöva dö av en blodförgiftning? Hur vårdslös var den personalen? Varför? Varför?

Hans, Hanse, Hanseman, som han kallades som ung; jag saknar dig. Och hej där, hör ni vänner, låt oss vara noga med varann så länge vi finns. Ingen vet hur länge. Ingen vet.

Här nedan är två bilder på Hans som han såg ut vid nitton, tagna på en strand i Israel. Nu i våra hjärtan kvar, för evigt.

Foto: Nini Tjäder

that face gone, now. 
Into the company of love
it all returns.

Robert Creeley

Donald Trumps Energi

Sedan han blev vald till president har det knappt gått en dag utan att man sett hans nuna i pressen, på twitter, i TV. Gummiansiktet grimaserar och gör sig till, spelar upp sina ynkliga roller, och trutar med munnen som en unge som väntar på något mer ur en nappflaska. Ögonen är grisigt grå och ansiktet har grova porer. Under det finns en växt av små feta muskler, en organiskt stabbig energi, som fördelar sig i hela kroppen, men som blir särskilt tydligt i ett ansikte som aldrig någonsin varit i närheten av en känsla utöver jag vill ha, jag vill va, jag ska ta. Den totala och simpla vulgariteten har fått sin första totalt simpla och vulgära president.

Är det meningen att man ska bli folklig nu? Tala om folkvaldheten? I detta rövarnäste av fixartyper och egendomliga inblandningar från främmande stat? Tala om att han är demokratiskt vald? När hela skiten bygger på fiffel och båg och en samling penningkåta varelser som kört sitt yttersta race för att förstöra det sista av något gott som fanns i USA.

Så gör de ju nämligen alltid, överallt. I Latinamerika har det behövts fascistiska överstar för att göra det (Chile 1973, 9/11, med hjälp av CIA), i USA går det bra att puffa fram en merkantil idiot som aldrig tänkt på något annat än att tjäna pengar, och som stöttas av andra med lika låga intressen och ännu mer pengar. Han skrytsamhet är också av det vulgära slaget, men dessutom ljuger han som en borstbindare (varför de nu i det folkliga språket skulle anses ljuga mer). Ljuger om hur mycket pengar han bara ärvt, ljuger om sina misslyckade och havererade affärsprojekt, ljuger om sina förbindelser utomlands och framförallt med Ryssland, som pågått sedan 1987.

Stabbigheten i hans ansikte och de teatrala utspelen har fascinerat mig också. Vad är det för underlig energi han går på, brukar jag tänka, eller vilken helvetes energi han har? Går han på blodtransfusioner? När ska den där biffiga, bullriga energin ta slut? Sanningen är, tror jag, att den börjar krackelera. De senaste dagarnas bilder av Trump visar en annan oro i blicken, en såradhet. Ansiktet har börjat sjunka inåt, neråt. Trutmunnen ser mer sammanbitet trött ut. Det är bra så, det är mycket bra. Hoppas karln imploderar.

Det finns nämligen två energier i världen: Den goda, som går på kärlek och kreativa val, konstnärligt, politiskt, familjärt, vänskapligt, kollegialt. Och den destruktiva, sataniska energi som går på låga val, ständig egoism, hagalenskap och intriger, och som - viket ju Bibeln ofta hävdat - till slut förgör sig själv. Köttslig energi, som inte ens är detsamma som köttslig lust, som ju ofta leder till kärlek, utan en köttslig energi som bara vill knuffa sig fram, ta det som inte tillkommer den, knuffa undan andra, så där som DT gjorde på ett politiskt möte med andra makthavare. Har man sett den lilla ynkedomen komma in  i rummet och tränga sig förbi en annan politiker, som en treåring på en skolgård, då har man sett allt. Då vet man att skitmänniskorna tagit över i världen.

Eller - varför kalla dem människor?

Kvinnan i fönstret mitt emot

Hon jobbade på Posten. Alltså inte på Icas stressade paketutlämning, utan på den riktiga Posten. Då, när det fanns ett Postkontor, där vi vänligen, och sällan stressade, stod i kö för att sköta våra inbetalningar, porton, paket och dessemellan utbetalningar. Inget ID-kort behövdes för vi var kända i kvarteret sen länge. Jag vill minnas att hon stod i kassa 3.

Om man råkade hamna vid hennes kassa möttes man av ett ansikte som alltid var detsamma: En på en gång vänlig och lätt frånvarande utstrålning. Hon såg ut att leva i två parallella världar, och det fanns ingen anledningen att jäkta med just denna, när den andra hade all tid i Universum. Hennes ansikte var ovalt, med alla delar harmoniskt placerade för att inte göra ett alltför starkt intryck på andra. Hennes bemötande var alltid korrekt, men med en liten lutning åt det altruistiska. Ibland kunde det kännas som om hon uppfattade alla som stod i hennes kö som förlorade, men inte i denna världen.

Jag tror att hon gick i pension, och vid något tillfälle, kanske en solig dag på en balkong, la jag märke till att hon bodde i lägenheten mitt emot, på andra sidan gården. Posten var nu sedan länge upphävd till förmån för andra, icke människovärdiga lösningar. Men postdamen hade dessbättre lämnat allt detta bakom sig. Jag såg aldrig att hon hade några gäster, jag såg henne läsa. Hon satt vid ett ovalt bord, under en lågt hängande taklampa och läste, till långt in på natten. Det föreföll som om detta alltid hade varit hennes egentliga sysselsättning, och att postarbetet mest varit en skenvärld.

Ofta var hon klädd i morgonrock, eller någon löst hängande klänning, som möjligen var ett nattlinne. Jag kan inte minnas att jag såg henne läsa böcker, men alltid tidningar. Detta var före tabloidernas tid, så egentligen såg jag henne mest bakom en helt uppslagen dagstidning. Hon satt i timmar. Hon måste haft ett stort och uppdämt behov av vetande. Ibland steg hon upp från bordet och kom tillbaka med en kopp the, troligen, och några mackor. Sen läste hon vidare. Inget annat hände, så vitt jag kunde uppfatta. Det som hände var att hon la tidningar i lager på fönsterbrädet. Lager efter lager av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och andra. Kanske hade hon inte hunnit läsa alla artiklar hon ville läsa. Högen på fönsterbrädet växte tills den täckte halva fönstret, sen ytterligare en stor del av fönstret och till sist var det bara en liten springa kvar upptill.

Jag såg på väggen av tidningar som dolde hennes liv numera, och tänkte att hon möjligen var känslig för drag. Efter det vet jag inte vad som hände. Jag for till Danmark, jag glömde titta efter hur hon hade det. Och en dag, några år senare, la jag märke till att hon inte längre fanns där. Tidningarna var borta. I hennes hem rumsterade nu en barnfamilj med livliga samtal på balkongen och en liten hund som ibland stack ut sin nos mellan springorna och viffade åt skatorna. Det kändes ändå som om något gått förlorat. En människa, helt enkelt.
Jag tänker mig att hon nu sitter i sin självklara Himmel, som är kosmopolítisk, och ostört hinner läsa alla dagstidningar, på alla språk; El Pais, Berlingske Tidende, Le Monde, New York Times, Berliner Morgenpost, Corriere della Serra, Nederlands dagblad, Athinapoli, Al Jazeera, Aftenposten.....

Vita Contemplativa

När man är långt ute i den vackraste, mest fridfulla natur och nås av vad fanatiker i USA och fotbollsvärlden håller på med. Vad är det med detta sorgliga århundrade?

Målning: Geertgen Tot Sint Jans. 1400-tal.

 

Vänskap till fest

Hjärtat fyllt av kärlek. Glöm banaliteten. Vi vet ändå alla hur det känns. När man har varit samman med de rätta människorna på det alldeles varma och goa och roliga sättet.
Mest rörd blir jag av de jag kallar barnen, fast de nu är unga vuxna, och jag säger: "Jag är inte klok som kallar er barn"." Men du får göra det" svarar de.

Julafton i stort vackert hus, med exklusivt snygg julgran, sprakande brasa, god mat, och en liten söt hund som var skruttig. Ingen som blir full, ingen som övedriver sin egen betydelse. Bara varm, enkel gemenskap med många gemensamma intressen. Som det ska vara.

Julklapparna som vandrade från hand i hand var mestadels secondhand, ett klimatsmart initiativ, främst från de unga. Jag är också mycket glad över unga människor som inte skriver långa listor på allt de vill ha, utan går in på Tradera och kollar om där finns något det kan ge. I kretslopps-ekonomins modernitet.

På hemväg till tåget gick alla med, förbi de upplysta villorna, ner till den lilla mörka stationen, en väg jag vandrat så många gånger med dessa vänner och deras barn. Det är märkligt med vänskap - den fyller inte hjärtat med den oroliga vildhet som tillkommer en passion - den är en lång vindlade färd från år till år, ofta utan överdrifter.

Ah, kära vänner - må vi bli riktigt gamla tillsammans.

Målning Claude Monet, 1873, Tåg i snö.

Pianot - en genifilm

Jane Campion. Filmare och auteur från New Zealand, som oftast gör filmer om relationer mellan kvinnor och män, om ensamheten kontra gruppen, om de ultimata valen i en människas öde.

Hur jag älskar denna människa. En av vår tids absolut största regissörer. Om jag säger Pianot och Top of the Lake - så vet alla.

Pianot repriserades i TV häromkvällen. Jag hade glömt vilken fulländad film det är. Några skulle kunna klaga på att den är för fulländad, så där som man också tidigare gjort med Bergmans filmer. Vad det egentligen betyder är att en historia är fullt genomförd, i varje detalj genomtänkt, klar, om än i oklarheten ställd. Det är kanske inte helt modernt i vår tid, med sin splittrade och lånade estetik, och med siktet ofta inställt på antingen en sårad subgrupp, en vinddriven individ, eller något kuppartat, chockerande..

Glöm Bergman förresten. Grejen med Campion är att hon vågar gestalta en viss typ av hela människor: D.v.s en varelse som vet vad hon/han vill - oftast en hon - och som håller fast vid det med hela sin individuella power. Holly Hunter verkar som gjord för att spela en sådan kvinna, både i Top of the Lake och i Pianot är hon så stark i sin smala sprödhet, så inställd på det väsentliga i livet.

Pianot handlar om en kvinna som landar i New Zealand efter en lång båtresa från England, såld av sin far till en man hon knappt ens brevväxlat med. Kvinnan är stum, men en avancerad pianist. Hon har pianot med sig över havet. Hon landar med det på en strand bland infödda hyggliga karlar. Hon har en liten dotter med sig som kommunicerar med modern via teckenspråk. Det är artonhundratal. Kvinnan, Ada, är helt beroende av den man hon hamnar hos.

Jag ska inte spoila filmen. Ni måste se den. Men Ada blir älskad av och förälskad i en annan man än den hon gift sig med. George, en man som närmar sig henne på ett helt annat, mer respektfullt, men också mer sinnligt sätt. Harvey Keitel spelar den mannen, och det har jag ibland haft lite svårt för. Men låt oss strunta i det. Den historia som utvecklar sig är ett litet under av foto och berättelse, av långa horisonter och närbilder i den klafsiga lerans regnperiod, av Holly Hunters slutna men uttrycksfulla ansikte, av den roliga dottern och den desperate äkte mannen. Av en sexualitet som föds och en svartsjuka som dödar.

Mycket i den här filmen är som gjort för Lacanska analyser om La Jouissance, den som Ada upplever med George men också när hon spelar piano. Pianomusiken som sammanvävs med deras förälskelse, och som samtidigt är romantikens instrument; det drömda, det höga, objet a, den del av verkligheten som inte kan inkorporeras i det rådande systemet, dvs i det tillåtna och vana sättet att existera på. Objet a sliter loss människan, här Ada - det är som med begäret, men större ändå: Som när hon offrar allt för sitt piano, men sen offrar sitt tunga piano för att båten ska klara hemfärden med hennes nye man: Där finns en scen, som jag håller för en av de mest märkliga syner en filmskapare åstadkommit. Hur Ada, av misstag eller ej, fastnat i det rep som håller fast pianot, och hur hon, när pianot kastas över bord, följer med ner i djupet. "Ah, what a death", säger hennes inre röst, och kjolen böljar i havets ström.

Nu har jag avslöjat för mycket, men filmen är inte slut där. Se!
Länk till info om filmen.

Sommarnattens leende - som vi minns det

Lördag. Jag packar för havs-resan. Under min djupt kända bortovaro (heter det ens så?) - vill jag gärna roa er med lite underhållning. Här - en praktscen ur Sommarnattens leende.

Tillägnas alla mina en gång aktiva och/eller presumptiva älskare. Ciao!

Min älskade pappa

Den mest brittiske gentlemannen i Sverige, tillika med en droppe spanskt. Här är han gäst hos Hagge Geigert, cirka sex år efter sin dödliga stroke. Han kom igen. Han berättar hur. Sjunger gör han också, egna visor. Jag beundrar människor som kommer igen. Jag beundrar mig själv för att jag kommer igen. Och igen. Och igen.
Tack pappa för god närvaro, humor och fighting spirit!

Programmet är från 1976.