Hela recensionen av Anita Goldmans nya roman

Den glömda historien om Mallorcas förföljda judar.

Hur är det att leva varje dag av sitt liv utan yttrandefrihet, utan religionsfrihet, utan rätten att församlas kring sina traditioner? Att ständigt smyga med sin tro? Miljoner människor har haft det så och har det så, än idag. Anita Goldmans bok Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Natur&Kultur) kan stå för dem alla, trots att den handlar om ett stort – och säkert för många okänt – kapitel i det judiska förtryckets historia. 

Platsen är Palma de Mallorca, denna vackra stad, på denna vackra ö. Där pågick under mer än 1000 år olika grader av repression mot den ganska stora judiska befolkningen, förföljelser som gick från förbudet att församlas, till rivningen av synagogor och tvångsanslutning till Katolska kyrkan under tyranniska former. Något senare drog Inkvisitionen fram med biskopar, provinsföreståndare och katolsk justis. Fanatismen och omvändelseprocedurerna blev alltmer sadistiska och vedervärdiga. Så blev judarna, precis som i Östeuropa och på många andra ställen, offer för demonisering och rasism inte bara från kyrkan, utan också från den folkpöbel som 1391 vällde in i de judiska kvarteren, mördade trehundra judar och plundrade deras hem. Och precis som nu sker, i stora delar av Europa, blev också de andra, främlingarna, i detta fall judarna, projektionsytor för allmänt missnöje när tiderna var svåra. 

Samtidigt levde dessa judar i Palma i tät sammanhållning med varandra, de firade Pesach och höll sin egen sabbat, sina egna rituella föreskrifter kring mat och tvagningar, och var ständigt rädda för att bli upptäckta. Anita Goldman gör många omtagningar av detaljerna i det judiska livet, av rädslan och skyggheten för de andra, de kristna, för eventuella spioner och angivare. Ibland blir det, konstnärligt sett, för mycket av samma; samma oroliga situationer, samma obehag vid bevistandet av katolska mässan, samma understrukna smygande. Men det finns också en generositet i Goldmans berättelse: Hur hon skapar en kollektivroman där många karaktärer tar plats; handelsmannen, lumpsamlaren, de unga mödrarna, vid sidan av pigor, skomakare och kristna ur angivarskaran. Hon är bra på att beskriva det sensuella och varma, små tecken av omsorg och gemenskap i vardagen och i den trädgård där judarna i staden firar sina högtider, i avsaknad av synagoga. En del av dem, som Moxina, lumphandlaren, och Valls, den skriftlärde, är som tagna ur den gamla chassidiska miljön av naiv gudsfruktan och berusande andlig upprymdhet.

Romanen rör sig över ett stort tidsspann, från tidiga förföljelser, massakrer och omvändelsekrav i det sena 1300-talets Spanien, då synagogorna revs (och över 50.000 judar avrättades), till sextonhundratalets ”praktfulla” och djävulska iscensättningar av katolsk justis och judisk förnedring, de så kallade autodaféerna.

På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly. 

Anita Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska: Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste kohandla.

De finaste styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud. Ett passionerat samlag mellan en av romanens huvudpersoner, Cathalina, och hennes man Morrofés. Det är filmiska bilder, och sådana finns det många i Goldmans roman. Likaså masscener, när judarna drivs i flockar till fängelset, eller inkvisitionsdomstolen, ständigt pådrivna av maktens herrar och deras fångvaktare.

Mot slutet stegras tragiken till en sorgesång över de judar som dömdes för kätteri, halshöggs eller brändes på bål, medan 30.000 mallorciner var församlade för att se på. De återgivna källskrifterna från katolska kommentatorer vittnar om inkvisitionens falska fromhet, hyckleri, sadism, rasism och förkalkad självgodhet. Vi hör den sortens inkrökta tongångar idag igen, från Vit Makt, från rasister här och i USA, och från religiösa fanatiker. Det är en inre och yttre konflikt i människan som aldrig tycks upphöra. Vi måste om och om igen betrakta den. Och det patos Anita Goldman lägger in i sina avslutande kapitel - vrede, medkänsla, förtvivlan - kan gälla alla som lider och är förföljda än idag. 

Advent med Duccio

Den här målningen tänkte jag lägga in redan till allhelgona, men nu är det advent och det passar lika bra. Den är från altartavlan i Domen i Sienna. Målaren är Duccio di Buoninsegna, och den är målad mellan 1308-1311. Somligt får ta tid. Naturligtvis hade han också en massa hjälpande händer från lärlingar i verkstaden som fick jobba med mantelfall, guldglorior och skägg, men inte så mycket mer.
Duccio utvecklades ur den bysantinska konsten till ett mer personligt uttryckssätt i ansikten och uttryck, och är en föregångare till ungrenässansen. Det är någonstans här som den religiösa konsten är som bäst. Om man tänker på "Det Eviga" som Tegnér sa. Men den gamle - numera möjligen föråldrade, men såna småsaker bryr vi oss inte om - konsthistorikern Gombrich, som vi läste på Konstvetenskapen, ägnar bara en rad åt Duccio, innan han forsar vidare med Giotto. Det bryr vi oss heller inte om. Idag är det Duccios dag. Och se vilka fina ansikten! Han som ser mest hippie ut är förstås Johannes Döparen.

Se även E.H. Gombrich: Konstens Historia. Och: Att klicka för förstoring är absolut nödvändigt!

V. S. Naipaul dog igår. Min text om honom.

V.S. Naipaul - sin faders dröm.

 

Vad ska man göra med en pappa som en gång i ens barndom förlorat ansiktet?
Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen- Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.

För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.
Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.

Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.

Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.

Artikeln har tidigare varit publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT, m.fl.

Karen Armstrongs bok om våld och religion

Jag skrev in den ganska långa artikeln om Karen Armstrongs bok på  björnstrand backwater. Artikeln, men framförallt boken, bör läsas av alla som är det minsta intresserade av detta stora, svåra ämne.

"Det är ingen liten sak Karen Armstrong gett sig i kast med när hon på femhundra sidor tecknar sambandet mellan våld och religion under vår kända historia. Det är ett hästarbete - också för läsaren. Men för den som vill ha något annat än stelbenta positioneringar mellan ateister, humanister och religiösa konfessioner är hon omistlig."

"Man kan säga att hon – i motsats till de s.k. humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framförallt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland."

Hela artikeln här.

 

Op al den ting som Gud har gjort

Den här psalmen av Brorson hörde jag en vers av i den nya danska serien Herrens vägar. Den ganska vilsna prästen sjöng den för en man som behövde hans hjälp. Det var lite som en Nattvardsgästerna revisited: En hygglig men förtvivlad präst. Well - resten får ni titta på i TV.

Så här börjar psalmen, och den börjar nu.              

Målning: Peder Mørk Mønsted, 1800-tal.

Op al den ting, som Gud har gjort,
hans herlighed at prise!
Det mindste, han har skabt, er stort
og kan hans magt bevise.

Gik alle konger frem på rad
i deres magt og vælde,
de mægted ej det mindste blad
at sætte på en nælde.


Hela texten, alla verser, finns att läsa på
en textsida som heter Gamle Danske Sange.
(Och i TV-serien spelas prästen av en av
Danmarks absolut bästa skådespeare:
Lars Mikkelsen).

Philip Roth - longörer och epifanier

Jag har bara läst två romaner av Philip Roth tidigare, den legendariska, bullriga och kalejdoskopiska Amerikansk Pastoral och den mycket stillsamma och sorgsna Exit Ghost som jag skrev om här.
Den bok jag nyss läst ut sägs vara hans sista. Den heter Nemesis och är en Roth som överraskar mig genom sin trägna vanlighet. Allt i boken är mycket osensationellt, förutom den polioepidemi som drabbar en generation unga människor i staden Newark i New Jersey sommaren 1944 - och särskilt då ett gäng unga judiska pojkar - så är allt som händer bara mycket allmänmänskliga ting. Här finns ingen glamour och inga galna amerikanska genier, ingen vild ungdom och inga dekadenta revoltörer.
Livet, som det skildras av Roth, innebär en stadig vandring i ansvar och studier, nedärvd judisk etik och social gemenskap på en fotbollsplan där sommarlovspojkar sparkar boll och kastar spjut.

Bucky Cantor är kanske en av de mest alldagliga huvudpersoner jag mött. Och då får man fatta det som att Philip Roth gör en mening av just detta; hur alldaglighet förbyts i stora etiska dilemman, gudsproblem och avsked, under en livsperiod på några korta månader när hundratalet barn dör i polio och många av de andra får men för livet.
Bucky är en ungdomsledare som förflyttar sig från den hemska värmeböljan och polioskräcken i Newark till ett friluftsidealistiskt ungdomsläger i Pennsylvania där han kan arbeta tillsammans med sin fästmö, långt bortom problemen i hemstaden. Skildringen av friluftsidealismen hör till det man typiskt fnissar åt. 

Jag vill inte spoila berättelsen för er med alla detaljer om vad som sen händer. Men det Roth koncentrerar sig på är alltså en ung människas möte med ett ansvar han inte kan ha kontroll över - poliosmittan - och en idé om hur Gud och livet borde vara, som visar sig ohållbar. Det gamla teodicéproblemet står skrivet inte mellan utan på raderna, och överhuvudtaget gör Roth oss lite överinformerade om problemets kärnpunkt och förgreningar. Men de händelser som skildras, sådant som avgör ett öde på några dagar och låter slumpen vrida till det på fruktansvärda sätt, är samtidigt en befriande motvikt mot alla amerikanska lycko-och-vinnar-ideal som vi nu ser förfäktas av en av världens mest korkade presidenter.

Philip Roth är gammal och vis, men kanske också lite trött. Jag erkänner min svaghet för honom, samtidigt som jag irriterar mig en aning på hur han vrider och vänder på realiteterna i sitt tema, och på tankarna i Cantors huvud. Denna korta roman kunde varit kortare. Men jag tycker mycket om att han låter en samling så oerhört vanliga människor vara huvudfigurer i sitt drama, där vikten alltid ligger vid eviga mänskliga dilemman, mellan hälsa-sjukdom, kärlek-stolthet, lojalitet-egoism, mellan varför och varthän och vad är meningen med allt ont och all skit i världen? -  tillbaka till ögonblicken av komplett fröjd mellan två unga människor som första gången klär av varandra nakna.

Mellan de jordbundet realistiska skildringarna av allt som sker i vardagen, mat och sport, sovkojer, lägereldar och spjutkastning, lyfter de ljuvliga ögonblicken och fladdrar genom texten som flaggor, snart nog sönderrivna av tidens vind.

Epiphany - trettondag

Sista julkortet för i år. Giovanni di Paolo, målat 1450-1460. Detalj ur en större målning.

En värdig avslutning på Allhelgona

Maurice Duruflés Requiem. Tack svenska kyrkans alla musikaliska själar. Så vackert, så hänförande, så väl utfört av de många entusiasterna i orkester, kör och solon.

Karen Armstrong tampas med religionerna

Om ni blev intresserade av Karen Armstrong, efter den korta intervjun i Babel under bokmässan, eller om ni redan var det: Här finns min artikel om hennes storverk: Våld och religion.

Eftersom artikeln nyss publicerats i mellansvenska tidningar, ger jag er bara en glimt, och en länk.

"Man kan säga att hon – i motsats till de så kallade humanisterna, Richard Dawkins och andra – försöker föra i bevis att religionen långt ifrån enbart varit krigisk och förtryckande, men dessemellan, och inte sällan, frigörande och mild i förhållande till omgivningen. Det senare gäller framför allt de tidiga kristna, icke-våldsrörelsen, Ahimsa, inom indisk buddhism, taoismen i Kina, Gandhis hinduism, de mystiska islamiska rörelserna som sufismen, och det tidiga kristna klosterväsendet i Brittanien och på Irland."

Här är länken till DT.

Terrorister och andra

Frankrike ena dagen, Belgien nästa, Tyskland den tredje. Nice, Bryssel, Paris, München, Utöya, Kabul, Orlando. Listan är mycket längre. Men resultatet är känslan vi alla lever med nu: Att dessa vedervärdiga terrorattacker bara ökar och fortsätter och att knappast några statliga, internationella, polisiära eller andra åtgärder kan hindra dem från att ske.

Mycket har naturligtvis hindrats, saker som vi inte ens vet om, liksom vi inte heller vet huruvida franska, belgiska, engelska eller tyska poliser och underrättelsetjänster kunde fått mer inflytande över situationer där en tänkbar terrorist redan var uppfångad som ett potentiellt hot, men ändå inte kunnat hindras. Detta gäller för samtliga terrorhandlingar i Europa under den senaste tioårsperioden.

Det går tydligen inte att få full kontroll på de kadrer av unga män, som i vissa fall tränats i jihadiska läger, i andra fall enbart agerar utifrån ungdomlig, psykiskt våldsam självhävdelse.
Man kan göra långa listor på vad som är utmärkande för IS och deras likar - hur vedervärdigt, omoraliskt och rasande inhumant de agerar. Hur blodtörstigt och grymt de utdelar sina straff. Hur sjukligt sammansvurna de är kring sina fanatiska idéer. Precis som Breivik lever de ofta i ett isolat, en kollektiv eller ensam bubbla av hysteriskt uppförstorade idéer om världen.

Detta har nu varje samhälle att ta hand om: Var finns de, och hur kan de upptäckas, hjälpas eller förhindras? Finns det - som en del psykiatriker gör gällande - tecken och varningssignaler för någon på väg in i en fanatisk dröm om terror? I en artikel i The Daily Beast analyseras ett antal kännetecken och varningssignaler, för såväl skolskjutare som IS-anhängare. Och en väl bevandrad religionshistoriker som Karen Armstrong skriver i sin bok om Våld & Religion, att många av de s.k. islamistiska terrordåden begås av frustrerade unga män, med knappt någon insikt i eller kunskap om Islam. Det är aggression och frustration som är de utmärkande egenskaperna.

Jag tänker att vi har en dold armé av lösa individer, fulla av testosteron och mindervärdeskänslor, som hittar en utväg för sina aggressioner genom en inbillad anslutning till Islam, eller IS, eller nationalism, eller nazism eller någon annan crazy formation av likasinnade. Det är den psykiskt störda anarkistiska armén. Samtidigt är den i många avseenden lik en organiserad armé: Där man måste utesluta känslor av empati för fienden, där man blir inlärd på att inte känna, där man stuvas om i hjärnan med hjälp av kraftig indoktrinering och hård träning i militär rättshaverism: Inställningen att vi har alltid rätt, de andra alltid fel. I det avseendet är det inget som skiljer de invaderande amerikanerna i Vietnam, Irak och Afghanistan från deras motståndare i samma länder, eller från deras motståndare i den oorganiserade terroristiska kadern.

Bilderna från Abu Graib, de civila bombningarna i Afghanistan, Palestina och Irak, och vittnesmålen från Guantanamo visar - som så mycket annan krigshistorik - att det mordiska, hatiska, förnedrande och urskiljningslöst våldsamma är en följd av krig, och av en mentalitet med manikeisk särskiljning av De Goda från De Onda, där de senare är de man kan göra vad som helst med. Brutaliserade unga amerikaner skiljer sig inte så mycket från brutaliserade unga islamister; det är huvudsakligen tillhörigheten till en ordnad formation, legala vapen, och invanda former av dödande som gör dem mer "humana".

Jag är i högsta grad motståndare till europeisk masochism; ständigt undflyende gentemot aggressiva subgrupper, med hänvisning till kolonialismens historia, de många invasionskrigen, de ekonomiska krigen etc. - särskilt med tanke på att jag personligen, liksom många med mig, inte haft någon som helst del i denna historia, eller några val att göra, annat än att gå i de sammanlagt milslånga europeiska marscherna och demonstrationerna MOT Irak-kriget. Men även om jag själv, och andra, inte har någon skuld i de militär-industriella västerländska invasionsmönstret, så vet vi ändå att den historien finns, och är en viktig - kanske den viktigaste - faktorn i den nuvarande vågen av terror.

Vedervärdig terror, meningslösa handlingar, splittrade subgrupper, maniska individer; det är  - som Zygmunt Baumann sagt - som om vi lever i ett minfält. Men ändå måste vi tänka på de barn, mödrar, män, gamla, oskyldiga människor, som helt konkret haft dessa minfält omkring sin närmaste stad eller by. Och som haft dem där på grund av sovjetisk, israelisk eller amerikansk ockupation.

Oavsett terrorhandlingar, oavsett vår enorma bedrövelse, måste vi klara att se sammanhangen, om vi ska kunna tala oss vidare, diplomatiskt, psykologiskt, socialt, genom den här uppenbara eldhärden i 2000-talets historia. Vi måste se att alla krig är brutala. Och att de mördade muslimerna i Srebrenica är lika verkliga som de mördade i Nice.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


För att lite grann komplettera den vanliga fokuseringen på unga män, så länkar jag till den här artkeln om rehumanisering och psykologisk hjälp till unga kvinnor som dragits in Islamism och rekryterats av Daesh-grupper i Frankrike.  

Länkar även till en samvetsöm artikel av den fransk-marockanske författaren Tahar Ben Jelloun, om alla muslimers ansvar för sina förvildade utstickare."Si nous continuons à regarder passivement ce qui se trame devant nous, nous serons tôt ou tard complices de ces assassins".

Ängeln - i drömmen

"...då visade sig i drömmen en Herrens Ängel för Josef och sade: "Stå upp och tag barnet och dess moder med dig, och fly till Egypten, och bli kvar där tills dess att jag säger dig till, ty Herodes söker efter barnet för att förgöra det".
Matteus 2.13

All glory of honours, beauties, wits,
The sun itself, which makes times, as they pass,
Is elder by a year, now, than it was.

John Donne

Gott Nytt År med Leonard Cohen

Ja. Jag kan inte ge er nåt bättre just nu är en lång samling av Leonard Cohens bästa sånger. Jag vet minst åtta till tjugo av mina kvinnliga läsare som gillar detta, och många andra.

Så nöj er med intelligent sång och sväng på Nyårsdagen. Tids nog kommer annat.
Och så klart har vi lovat varann att dansa vidare det här året.
Här förekom också extra löften om att fortsätta paddla kajak, och gå på Cinemateket. För min del att färdigställa bok. Och många tänkbara resmål dök upp i samtalen och försvann under våra händer i en stor fin planschbok om världens arkitektoniska mästerverk. Ibland kan en soff-bords-bok vara bättre än nätet. Durham Cathedral, Hagia Sofia, Sienna, Chrysler Building, och annat vackert föll under våra ögon medan många utrop om ja, där har jag varit eller dit vill jag, passerade under anstormningen av smällare och fräs från annat håll.

Vi hörde på Sveriges domkyrkoklockor i radio, det bästa programmet på nyårsafton. Och jag har äntligen lärt mig skilja Linköpings klockor från de andra. Konstigt vore det annars, vi såg den från vår trädgård i tolv år. Och hörde dess klockor. Och cyklade ofta dit i sista minuten för nyårsbön eller en ljusmässa på påskafton.

Det var fina år, en rolig bra begåvad man, min, en av Sveriges vackraste kyrkor, samt den absolut bästa biskop jag mött: Martin Lönnebo, som höll i de stora högtiderna.

Må allt gott och en del fördjupande hända er, vilket inte alltid är samma sak, enligt den gudomliga försynen. Men - be happy!

Sinkat Julkort: Krubban

Och ljuset lyser i mörkret

Idag på alla helgons söndag hade jag tänkt gå till graven. Mammas och pappas. Maken ligger för långt bort. Men det var dimmigt och trist och jag sköt upp det. Tog en promenad på eftermiddagen och blev överraskad av en happening vid Brunnsviken. Detta var mycket trevligt. En kollektiv rit där vem som helst kunde gå ut och in; barn och gamla, hundar och unga par.
Den fina rullstensåsen vid Bellevue var upplyst i stora gator av tända marshaller, fyra i bredd klättrade de från botten upp mot kullen. Som ett barn sa: Kolla, fint, de har gjort en stig av ljus liksom.
Tre, fyra, fem stigar av ljus, fladdrande lågor som lyste allt starkare ju mörkare det blev. Medan jag tänkte på mina tre närmaste döda: Pappa, mamma och maken. Det var inte sorgligt alls. Inte nu längre. Ty - som Johannesevangeliet förkunnar: Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed. Eller - som en annan poet sjöng: There is a crack in everything. That´s how the light get´s in.

Tack till Haga Brunnsvikens Vänner som varje år skapar denna ljusfest.
Poeten är Leonard Cohen.

I dessa dagar

Reta inte upp dig på de onda, avundas inte dem som gör orätt! De torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan.
Psaltaren 37 


I dessa dagar skulle man kunna trösta sig med något från Psaltaren; nästan vad som helst går bra, ty de onda "torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan". Sådana hoppfulla ord har Psaltaren och många andra Bibeltexter i stort omfång. Problemet är bara, om man ser det objektivt, att även den gode "torkar snabbt som gräset och vissnar bort som grönskan". Jag, du, och alla våra bästa kamrater och älsklingar. 

Och ändå är det något med Bibeln, som precis som alla tyngre litterära texter med kärlek i sig, bereder människan på både sin storhet och sin litenhet. Hon faller och förföljs, hon upprättas och beskyddas. Hon lider hungersnöd och hon får färdigkokt cous-cous från Himlen. Herren är hennes herde och intet skall fattas. Men det är mycket som fattas, och det lilla människor ändå har vill gärna någon annan Belsebubisk makt ta ifrån dem. 

Nu vet ju alla vad som händer i världen och hur nödvändigt det är - så som det egentligen alltid varit - att goda krafter håller samman. Men inte bara goda utan även intelligenta, samhällsintelligenta krafter. Jag ska inte besvära er med politik idag igen, men räknar med att mina bästa läsare har hjärtat på samma ställe som jag.

Ändå är det alltid något som fattas i människolivet, en dag av tristess kan man betänka alla de tusentals människor vars lidande övergår varje uns av självömkan man kan uppbåda, vars motgångar i livet är enorma och vars kraft att motarbeta dessa är beundransvärd. Man väljer namn som Mandela, King, eller vanliga fiskare som får sina kuster förstörda av olja, eller barn som utsätts för krig och måste använda åratal av sitt liv för att reparera skadorna. Ja, det vet ni.

Och alla dessa människor, nästan alla, har någon religion. Denna av Högvördigheten Dawkins så föraktade umgängesform med det ovetbara. (Parentes: om man hittat Dawkins twittersida förstår man omedelbart att han är offer för den grasserande narcissismen. I, me, and Myself God).
Den förankring som även den mest utsatta människa kan ha i sin religion - med Gandhi och Mandela och King som mest sjävlysande exempel - ska inte bespottas.
För mig handlar det ytterst om en tillit till livet; att någonting finns som är större och mer omfattande än det jag just för ögonblicket kan föreställa mig. 
Tillit. Förtröstan kanske. Och då menar jag inte uppgivenhetens förtröstan, jag menar den som besitts av präster som bröderna Berrigan eller Latinamerikas röda katoliker. Men jag menar också varenda människas mer poetiska del. Den som längtar och lullar och undrar. Och som inte - med vetenskapligt högmod - tror att intellektet/nyhjärnan löser allt, bara man grubblar ihjäl sig på sin kammare.

Alltså: En konst i livet; att umgås med det ovetbara. Något som sjunger under ytan av allt som händer och pågår, krig och förföljelse, sjukdom och tillfrisknande, amor och terror. Och då finns texter som Psaltaren där: Det är själva sjungandet som hjälper. Jag tänker på Kung David. Och jag tänker på den judiske mannen som Viktor Frankl berättar om i en av sina böcker, han som mitt uppe i koncentrationslägrets förbannelse förmådde vara god. Varifrån han den kraften fick vet ingen. Men jag vet att han i sitt inre måste ha lullat på Psaltaren, många gånger. 

 

Målning: Marc Chagall.

Happening i Storkyrkan

Vissa dagar har en viss ton. Vissa dagar kommer man aldrig till rätta med. Disken man inte hann igår och fönstren som börjar se otvättade ut och vårkappan som måste tvättas, lämna igen böcker till Biblan, hamna i meningslös meningsskiljaktighet med någon som inte heller har en bra dag.

Andra dagar. Man vet exakt vilken riktning man ska gå, och hur man ska hinna och att ingenting är så bråttom som man tror. Det är vår ute och man tar en buss till Gamla Stan där fasaderna lyser i fina schatteringar. Man går en tur i de gamla kvarteren där man levde som ung, gick på jazzklubbar och hade kul med unga konstnärliga typer från läskigt medelklassiga hem där det fanns konst på väggarna och Katja af Sweden-skor på mödrarna och kronärtskockor och kastanjer och annat som inte åts allmänt. (Vi slapp sniglar och sushi).

Det var Hans med sin intressanta judiska bakgrund, det var Johan som kunde rita och skriva som ingen annan (han är död nu), det var Stefan som var låghalt men bar sig själv med sådan hållning att alla möjliga flickor blev förtjusta i honom. Där var den alltid vänlige L-G och den allvarsamme Victor, och Sussie och jag, och Tanja och Sonja och Solbritt. Vi som visade varandra krokiteckningar och utkast till dikter, dansade, och blev kära lite hit och dit och huller om buller. Hej, Hjalmar Söderberg; att vara ung var fantastiskt.

Gamla Stan bär denna story. Samt en del senare stories. Men husen är desamma. Vid Stortorget finns de vackraste och bland de vackraste det med djupröd fasad. Strax intill finns källarfiket där vi hängde efter skolan. Och mitt emot det: Storkyrkan.

Så när jag går in där två dagar efter påsk har jag en hel svans minnen med mig. Kyrkan är full. Proppat med släkt till konsertanterna. Och vi andra.
Barn börjar sjunga i olika delar av kyrkan; den blir resonansbotten, ekokammare, multisound. De tågar in sjungande; barn från Adolf Fredriks musikklasser. Sjunger så otroligt bra. Vänlig grönska, Dona nobis pacem, Dowland. 
Deras småsyskon som vill se och uppleva allt klänger ner från bänkarna och sitter på golvet. En femåring dansar i cirklar en stund innan mamman hämtar.

Denna kyrka är en installation, 600 år gammal. Äldsta delarna ännu äldre. Arkitekturen är en av de vackraste. Det robusta teglet som värmer rummet. Gotiska valv som ännu bär spår av medeltida målerier. Det konstnärliga överdådet i predikstol, barockaltare, rosettfönster. Undrar om folk som gillar Fantasy och Sagoserier går i kyrkan? Det borde de. Här finns en bättre scenografi än någon platt-teve kan uppbåda.

Efteråt går jag runt och ser på Maria och S:t Göran och draken. Fantasy igen. Draken är alltid ondskan. Svärdet är höjt. Skulpturen skulle fröjda en lajvare och ett barn.
Men den enorma målningen av Yttersta Domen ser obehagligt modern ut. Kropparna ramlar samman som i en blind sadomasochistisk orgie. Ingen av figurerna har särskild betydelse. Bara ramlande kött, lemmar i ljusdunkel.
Kan det ha varit pornografi för 1600-talet? Eller en verklig och uppriktig fasa för helvetet? Ett måleriskt budskap med Jesus tronande högst upp som ett frimärke på en mycket tung försändelse. 

Se Storkyrkan. I morgon kan det vara för sent. Trumpeter på det!

Bernt Notke: S:t Göran och Draken och Maria.

      

Björk sjunger Kyrie Eleison

Björk sjunger som ute i en öken, som ett tillrop, från kroppens alla möjliga delar och hålrum. Som ute under stjärnorna, och högt dit upp. Nerv och sound samma, en rå bön. Det hörs att hon låtit sig inspireras mer av en arabisk och tuaregisk sångstil än av gregoriansk.
Hjärtat i bakgrundsrytmen kunde vara ditt, kunde vara mitt, i den allvarliga artärundersökningen - när ens kropp blir ett solsystem, som avlyssnas i ljudupptagningen. Och jag hörde det stora swoschande ljudet av mitt hjärta, med samma hänförelse som finns i Björks ton. Vackert. Nomadiskt. Var är du, min oas? Når jag dig. Innan jag ska packa av kamelen?

"Prayer Of The Heart" is a piece composed by british composer John Taverner for Björk, here performed by Björk and the Brodsky Quartet , taken from the album "John Taverner - A portrait".
Samtidigt kan vi säga farväl till John Taverner som dog i tisdags, 69 år gammal. Inte känd för mig. Men fint ansikte.