För den rena glädjen - Bach Brandenburgkonsert nr 4

Dylans vemodiga mässa

Om ni känner att mycket gått förlorat, om ni mitt uppe i Covid-19-katastrofen undrar vad människor går för, om ni undrar vad de någonsin gått för, om ni tänker att det fanns en ljusare tid, att det fanns en rörelse i tiden som övergick förståndet hos de handikappade ha-människor som nu befolkar världens maktcentra, om ni undrar vilka de bästa människorna är, de som överlevde 80-talets paradigmskifte med hjärtat i behåll, om ni tänker att det fanns människor av en annan kvalitet någon gång, ett tag där i tiden, och om ni känner ett visst vemod över att så få av dem är kvar, att så få av dem ännu finns som ljus i mörkret, eller ledstjärnor i en alltmer materialistiskt sinnessjuk värld, om ni tänker att det fanns en tid....

så berättar Dylan om det, i sin långdragna litania, vemodig som fan, sann som helvete; för där finns hela skeendet vars ändprodukt vi nu bevittnar, begynnelsen till slutet, den stora grisen som landat i Vita Huset, och i generationer bakom honom, de vapenbärande reaktionärer som sköt Kennedy, och som fortsatt att skjuta sig in i maktens boningar, utklädda till politiker, eller något annat, alltid kopplat till de stora oljebolagen, de stora tidningskungarna, de undermåliga yrkespittarna och börsfittorna; de kyliga, de lögnaktiga, de fatalt kortsiktiga maktmanipulatörerna och deras alltid lika ynkliga ägandemoral, som inte är någon moral, utan bara ett djuriskt pinkande i reviret...

"Business is business, and it´s a murder most foul..."

Och därutöver: Sångerna, de om kärleken, de om friheten, de om Pussy Cat och Tom Dooley, och Cry me a river. Sångerna som alltid beledsagat hoppet och våra känslor av alltings lysande möjlighet; men som hos Dylan återkallas som en remsa av drömmar, som något tåget susat förbi, något vi önskat oss som krympts av tiden och rispats av desillusioner, men ännu lämnar en strimma kvar....

Bästa musiken idag: Anton Bruckner

Vi äter en helt vanlig middag, torsk med smält smör och pepparrot. I bakgrunden står radion på lågt, men när den här musiken sätter igång måste jag resa mig och sätta upp ljudet. Måste även sluta äta en stund. Det är Anton Bruckner, andra satsen i nionde symfonin, musik som höjer atmosfären, musik som jag sent upptäckt hur mycket jag gillar. Ursäkta, säger jag, till middagsgästen. Nu bara lyssnar vi.

Dramatiken är omistlig, men också denne artonhundratalsmans påfallande modernitet. Upprepningarna, symmetrierna; allt det där som sen blev elementa för minimalisterna, ibland till leda. Hos Bruckner är det strålande nytt och livfullt. Även betoningen av rytmiken är djärv. Tyvärr kunde jag inte hitta den satsen med Claudio Abbado som dirigent, utan ni får nöja er med Karajan. Good night and good luck!

Nick Cave sjunger All the pretty little horses

Det här är en sång jag ofta nynnar på, eller sjunger och försöker minnas orden, när jag går på en stig om sommaren, eller uppför en skogsbacke mot fjället när rallarrosen blommar vilt. Jag minns aldrig alla orden, men jag minns att man sjunger den för ett barn, och så sjunger jag den för barnet inom mig, för "all the pretty little horses" och kanske också för den tiden, då Peter, Paul and Mary sjöng den. Nick Caves version är mycket annorlunda, lugnt repetitiv, inte söt, med ett par vemodiga tonfall: "In my dreams you shall rise...".





Ni får ursäkta sentimental vinjettbild. Bara lyssna. Nån här säger att den liknar Caves nya samling.

The unforgettable Ry Cooder...

...and the unforgettable movie: Paris Texas. Wim Wenders.

Coltrane

Så blir det natt, medan jag skriver, i pauserna lyssnande på Coltrane och annan musik. Jag hörde en relativt nyskriven jazzkomposition på radio idag där den märkliga rytmen Coltrane gör här var direkt kopierad. Men det är väl så det går till i de konstnärliga generationsförloppen. Just den här versionen av Equinox är nog lite horsig, men det blir ju bra. Ändå.





Och så tycker jag om den här nyfunna ambient post-rock-musiken, som Péter Tóth ‏har gjort. Funkar att skriva till också. Det går inte med Beethoven.

En liten barocktrio

En stor konstruktion. En kyrka, en korsformad Linnélada. Stora ljusa fönster mot blekgrått väder utanför. En väldig relief av Tessin, där Jesus flyger upp vit som kalk och sträcker upp sina armar mot Fadern i himmelen. Kyrkan är full. Jag är en smula svettig under blusen.

När jag blundar ser jag bilder flimra förbi som i en lång bred tunnel som smalnar av mot en ljus öppning. I tunnelns mörker vimlar bilderna förbi som på en målning av yttersta domen; Tarantinos blodiga scener ur filmen från igår, folk som skjuter varann någon annanstans, en psykotisk president som uppviglar till polisvåld, flyktingar, döda och uppsvällda i en gummibåt. Barn utan föräldrar, föräldrar utan sina barn. Torra marker som brinner. Vanvettiga strider som tar fäste i kroppar och hjärnor och utspelar sig om och om igen framför våra tafatta försök att rädda och ställa tillrätta. TV-serierna som blir mer och mer våldsamma. Blod som flyter, skallar som slås sönder, barn som skriker från ett sjunkande skepp.

Men längst bort i den våldsamma tunneln, där den lilla ljusa öppningen finns, sitter två kvinnor och en man och spelar på sina instrument, en viola, en viola da gamba och en cembalo.
De spelar Buxtehude, som de gjort i 350 år.  När jag öppnar ögonen ser jag dem. Och när jag kommer ut ur kyrkan börjar det regna över den stora flocken människor, som har hört konserten. Vi är ute ur tunnelns mörker.

Cohen - en passionerad torris

"Han är så peko", sa min ungdomsvän. Och hade kanske rätt att säga det, eftersom han stammar ur delvis samma judiska kultur som Leonard Cohen. Med det menade han inte, vilket jag lätt kunde höra, att han föraktade Cohen, utan bara att påminna mig - gammal Cohenfan - om hans mindre coola sidor; det där att han kan vara en smula svulstig - med sina avalanches, som han "stepped into" och sin image av oåtkomlig poet i sitt torn:

There were lots of invitations
And I know you sent me some
But I was waiting
For the miracle, for the miracle to come,

En av de låtar som jag för övrigt älskar allra mest. Därför att den svär sig fri från plikter och påbud och med stora varma, nästan sakrala, kliv ger oss en stegrad ballad om passion, om längtan efter det en gång upplevda mysteriet, om en kärlek som alltid finns, på trots av ett avstånd. På trots av den torra skapande nödvändigheten.

När jag flyttade från Linköping, där jag bott i tolv år, tillbaka till Stockholm, var det första jag gjorde att gå på en Cohen-konsert. Som att rycka något tillbaka ur min ungdom. Detta var 88, och första gången jag hörde Cohen måste ha varit 68, då jag och min sambo fick hans första LP i present av en vän.

1988 i Stockholms konserthus var Leonard Cohen i utmärkt form. Han hade ju alltid den fördelen, framför t.ex. Dylan, att han egentligen aldrig gjorde några dåliga konserter. Han var så ut i fingerspetsarna yrkesman, elegant, disciplinerad. Det var en vidunderlig konsert; med Take this waltz, If it be your will, Tower of song, Dance me to the end of love, och Stranger song.

I told you when I came I was a stranger
I told you when I came I was a stranger

Och:
It´s you my love, you who are the stranger.

Hans sånger är både storartade och elementära; om man med elementa menar sex och religion, längtan och askes, en vilja till godhet och ett obändigt behov att vara fri. Som i Bird on the wire (en av hans sämre sånger). Att han dessutom kom ut med ett nytt album på högsta nivå, strax innan han dog, är som en del av hans mystiska tumme med ödet.
Och även nu - när jag är för gammal för att ha idoler, har Cohen en utvald plats i mitt hjärta och mitt musiska liv. Många av hans sånger tycks beskriva exakt min egen position i perioder av passionerad kärlek, eller ensamhet, eller frihetsdrift, eller dagar på en grekisk ö, eller ödmjukheten inför något större än man själv.

If it be your will
If there is a choice
Let the rivers fill
Let the hills rejoice
Let your mercy spill
On all these burning hearts in hell
If it be your will
To make us well

Så jag tänker med ömhet på vad en musiker kan betyda, en ensam och kompad artist, som med sin djupa röst har sjungit för oss i åratal om mänskliga ting och drömmar, om hjärta och smärta och tvivel och självironi. En onyttig sate. Som dog ett par dagar innan en nyttig jävla idiot som Trump blev vald till president i USA.
Så - låt oss minnas The miracle to come. Vi lär behöva det.

Mild musik för Majas månad

Det är sånt här som gör att jag älskar nätet; att man mitt i natten kan hitta en pianist man aldrig hört talas om: Brigitte Engerer, som jag tycker spelar Chopin lite renare, men också mer dramatiskt än t.ex Glenn Gould. Bra inspelning också för att vara You Tube.

Som mest ska vi minnas det vackra, goda, sanna - när vi känner oss omgivna av en tilltagande skrotifiering av världen, av tilliten, löftena, resurserna.  Livet är - eller blir igen - precis så vackert som hos den milde Chopin i eftertänksamljudet med tangenterna.

Here Comes The Sun

Nu ska vi inte överdriva. Nej, vi ska ta det lite lugnt. Men här kommer solen.

Philip Glass och en Rothko

Hörde en underbart opretentiös intervju med Philip Glass på BBC radio. Det fanns en ramberättelse, och en intervju med kompositören, som mest berättade om hur farligt det var att köra taxi i New York på 70-talet, vilket han var nödd att göra fram till 43 års ålder. Inte heller då hade han egentligen några pengar, men 1976 fick han en stor framgång på Teaterfestivalen i Avignon, med sin "opera" Einstein on the beach. Han lät ganska road när han berättade om hur hela gänget musiker och en sångerska var tvungna att betala sina flygbiljetter på kredit, och gick back på hela showen. Mindre road när han berättade om våldet han bevittnade som taxichaffis. "Bur it was a good job, cause you could crush during the day". Han sov alltså på dagen, efter att ha lämnat sina barn i skolan. Och komponerade på natten.

Jag blev så rörd som jag bara blir av ett visst antal konstnärer och författare och musiker. (Förutom av gamla sjuka tanter och lessna barn). Det lyser upp rummet för mig, jag ser som en annan värld, och det spelar ingen roll att det är New York och att det var fattigt och ruffigt, det enda som spelar roll är en viss kvalitet. Man hör också i undertexten av Philip Glass´ berättelse hur generös han var mot sina medarbetare, och de mot honom. What goes around comes around. Inga pengar hade de, och inga statliga subventioner, men sällan har konstnärer hållit ihop så som de gjorde i New York på 60- och 70-talet.

Här är länken till programmet om och med Philip Glass. Samt en länk till Glassworks del 1
Och ännu en målning av Mark Rothko, som dog 1970, men ändå var en del av alltihop.

Soft Country

Årets Bästa

Att jag fortsatte och skrev och skrev och skrev, oavsett hur lång tid det ännu är kvar, i lust och i nöd, och i år ska en av fyra böcker bli klar.

Att våren och sommaren var som gjorda i en annan del av Europa, och all luft simmade mot kroppen varm, och kroppen simmade i sjöarna, varm, och linden doftade, och på vår gård planterade grann-väninnan alltmer av en botanisk trädgård.

Att de rödgröna gick fram i EU-valet, och sen, jag menar nu - får vi väl se. Lite varmare blir det ju.

Att jag fick sex veckor i Laponia och att solen sken mest hela tiden, och värmen var somrig och jag hann upp både till Stekenjokk, Satsfjället och Klimpfjäll och rodde över hela Kultsjön, några sjömil. Cyklade och ritade. Åt kräftor med vännerna. 

Att jag faktiskt tränade under vintern, och då rätt mycket rodd, så att min rygg inte kände minsta möda när jag sedan rodde den verkliga båten över den verkliga sjön när den låg spegelblank och molnen for både uppom och nerom.

Att jag hörde ett par riktigt vackra konserter, både live och i radio, varav de senaste var en Vespermässa av Rachmaninoff, i kyrkan, och Verdis Requiem, direktsänd från Berwaldhallen. Att musiken från cool jazz till allt klassiskt med mera, fortsätter att vara min bästa utvidgning sen några år tillbaka.

Att mina vänner klarade sina åkommor, liksom mina syskon, och jag själv, och att vänner förblir vänner och syskon syskon även med långa avstånd, och glesa möten.

Att min största glädje, naturen och vänskapen och kärleken, ingenting kostar och aldrig kan tas ifrån oss oavsett vad skit som några få smådjävlar i vår närhet och några stordjävlar ute i världen ställer till med.

Att jag, vi, ni - håller ut var och en med sin dröm, sitt arbete, och inte ger efter för kriser och dumhet och eländes elände. Bara att fortsätta då, bara att fortsätta. Hålla i rodret i stormarna. Ro över den stora sjön. Simma över den lilla. Inte låta sig störas av det som sämre är. Och kallare. I värsta fall får man surra fast sig vid masten, som Odysseus.

Och att jag säger allt detta, med rätt stor tvekan, på grund av självhögtidlighetens risker, så här års. Men dock.

William Turner, Snöstorm.

You know what a drag it is to see you - Bob Dylan.

Sur begåvad kulturmans genilåtar. Skulle kunna vara min brorscha. Eller var tog vi våra verkliga bröder och systrar ifrån? Alldeles oavsett konjunkturerna, kampen, falskheten och fixet. Vi valde med omsorg. Vi var trofasta. Vi höll ut i regnet och blåsten. Vi stod emot ytligheten och girigheten. Och se på oss nu - hur gamla vi blev.

Lyssna: Bob Dylan - Positively 4:th street

Flykt och flytt och Kalifornien

Nu kommer flyttfåglarna farande in över Sverige och vissa lyhörda typer står med kikare i ett kärr och avslöjar provenienser. Ett fint ord för vad något kommer ifrån. Själv får jag nöja mig med att om morgonen höra två koltrastar och en skogsduva, glissandon och fraseringar, på gården.

Vi har alla våra provensienser, och våra flykter och flytter. Och det här skulle alls inte handla om fåglar. Utan om människor. Vårt behov av flykt, flyg kanske, eskapism, eller flytt.

Ja, det är inte så roligt. Vilket beror på att jag längtar efter en rejäl flykt, ett flyg, ett flyt. Om jag skriver bra ett tag så kan jag pusta ut och intala mig att jag haft flyt. Men jag kan inte intala mig att hela jag är på väg. Ett och annat måste först bli klart här.

Musiken däremot är min världskarta. Musiken är min enklaste resa. Eller naturen, konsten, och - i goda tider - kärleken. Men är det flykt? Eller är det vad livet ska handla om? Och allt det andra, stretandet och ambitionerna, är det som trögar till oss? Fast - å andra sidan - man ska ju jobba och skapa, vara ifred och bunkra in sig - innan man gör det stora släppet och flyger ut över dalen. 

Min äldsta bästa vän kom just hem från Kalifornien och jag hör på hennes röst i telefon hur många våningar högre och gladare hon är efter att ha sett bergen, stränderna, sälarna, havsuttern, redwoodskogen och sin dotter med man. Hur de tillbringade nätterna i husbåten och dagarna på långa resor utmed kusten, och långt ut på havet. Så långt man måste för att få se valarna tumla och vända upp sin stjärtfena. Och detta har vi kärt. Även när det tillfaller en annan.


Bilder från Kaliforniskt liv.

 

Mira i Redwoodskogen och på Stanford University.
Samtliga foton: Mira Stolpe Törneman. Mer av hennes fotosamling finns här: vhttp://ink361.com/app/users/ig-231738461/mirastolpetorneman/photos

Nej, hörrni, nu måste vi ha lite kul

Och här den mest suveräna inspelningen av Take Five som jag hittat nu.  En studioinspelning från 1959, där Brubeck inte dominerar, utan både Desmond och trummisen får det space de behöver.

This old world is gonna rock

Anna i Portugal påminde om att det var Maria-dagen igår, och släppte ifrån sig några musikaliska tips. Här ett: Bruce Springsteen & Company sjunger "Oh, Mary don´t you weep no more" i en kyrka i New York (tror jag). Jag har sett den här konserten på TV. Yummi hela vägen.

Björk sjunger Kyrie Eleison

Björk sjunger som ute i en öken, som ett tillrop, från kroppens alla möjliga delar och hålrum. Som ute under stjärnorna, och högt dit upp. Nerv och sound samma, en rå bön. Det hörs att hon låtit sig inspireras mer av en arabisk och tuaregisk sångstil än av gregoriansk.
Hjärtat i bakgrundsrytmen kunde vara ditt, kunde vara mitt, i den allvarliga artärundersökningen - när ens kropp blir ett solsystem, som avlyssnas i ljudupptagningen. Och jag hörde det stora swoschande ljudet av mitt hjärta, med samma hänförelse som finns i Björks ton. Vackert. Nomadiskt. Var är du, min oas? Når jag dig. Innan jag ska packa av kamelen?

"Prayer Of The Heart" is a piece composed by british composer John Taverner for Björk, here performed by Björk and the Brodsky Quartet , taken from the album "John Taverner - A portrait".
Samtidigt kan vi säga farväl till John Taverner som dog i tisdags, 69 år gammal. Inte känd för mig. Men fint ansikte.