Maurice Utrillo

Han ser med ett barns blick på världen - nej, jag citerar ingen - denna kliché beskriver en del av strålningen i Utrillos konst. Man brukar använda den om naivister, men Utrillo odlar ingen falsk och inställsam naivitet. Han är inte "lekfull" utan rak och melankolisk. Hans bilder får mig alltid att känna: Åh, där är han igen, den gamle sorgsne och vakne Maurice. Som en vän. Något som aldrig inträffar med hans samtida Henri Matisse, Gustave Klimt, Piet Mondrian, etc. Matisse är naturligtvis härlig, med sin joi de vivre, men Klimts dekorativa neurotiskhet har jag aldrig förstått mig på och Mondrian är för programmatisk. Utrillo tillhör ingen modernistisk rörelse och gör inte så mycket väsen av sig rent "trendmässigt". Han bara målar på, tycks det som. Målar och målar och målar och är beundransvärt produktiv. Särskilt beundransvärd med tanke på att han hela livet kämpar med en tung alkoholism. Ibland, någon enstaka gång, kan man ana den på hans bilder; när han kluddar iväg något frejdigt grön/rött kvarter med blom och blader som far åt alla håll. Detta hör dock till undantagen.

Oftast ser det ut så här: En arkitektoniskt noggrann och koloristiskt dämpad vy från ett kvarter, med en kyrka i fonden, eller en bar, eller en liten park med en väderkvarn (Moulin, som i Moulin Rouge). Utrillo är bra på stämning. Än är det vinterslask, än är det sommarkväll, gärna en dämpad dager, helst grått på himlen, och inget vidare folkliv. Tyst och stilla ska det vara i Utrillos kvarter. Då är han mästerlig. Ritar han dit några figurer ser det misslyckat ut. Kroppar klarar han inte av. Men perspektiv löser han elegant.

Stämningen är alltid melankolisk, därtill lämpar sig grå himlar och grå dager. När Maurice målar grönt och soligt blir det genast fel. Han måste hålla sig till sin grundstämning, sina grundtoner: Ljust blågrå, svart, beigegrå husfasader, här och var upplysta av en rödockra vägg eller en grön markis, preussiskt blåa fönsterluckor eller tegelröda tak.

Det är några konstnärer förunnat att ha det där, i grunden genuina. Inget sneglande på tidsandan och ingen galopp mot kulturens favörer, bara en lugn och stadig skritt år efter år, målning efter målning. Sen att hans liv inte var lika stadigt som hans måleri gör det nästan än mer remarkabelt.

Utrillo föddes som utomäktenskapligt barn till Suzanne Valadon, som hade avancerat från konstnärsmodell till konstnär och var uppskattad som sådan. Maurice fick lära sig hantverkets grunder av henne, och kanske också av hennes vänner. Det förblev osäkert vem som var hans far, och det måste ha gjort ont. Maurice blev tidigt alkoholiserad och sökte återkommande hjälp på olika avgiftningskliniker. Foton tagna sent i hans liv visar ett härjat ansikte. Och ändå står han där, mitt i gatan, med sitt staffli och målar vidare. En sak som kanske gjorde det mindre krafttagande är att målningar i hans stil var rätt små till formatet och inte krävde så mycket gusto som det mer storformiga moderna måleriet. Men exakthet krävdes. Och det hade han.

                                     

 Nedan: En gata i Ravignan.

 

Nedan: Moulin de la Galette.

 

 

 

Le passage Cottin.

Ovan: Tertre-torget i Montmarte. Nedan: Renoirs trädgård.

 

Herakleitos ftw

Trots att logos är gemensam lever de många som om de hade ett eget förstånd.

Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.

Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.

Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.

Målning: Sigrid Schaumann

More is more: Matisse

När jag tröttnat lite på både ord och musik, låt oss säga klockan 23.00 en torsdagkväll, efter en dag med nyheter både om Corona och om skådespelare och om musiker som gjort en platta om dödsångest, och om hur lång tid det tar att framställa Coronavaccin, och om de nya supertragiska dystopiska romanernas oerhörda vikt på vågen, och när jag dessutom hört lite för mycket arior på radion för att jag inte gitte stänga av - då är det dags för paus.

Då ser jag på bilder.

Foton från mina resor, ansikten, mina käraste, men allra helst konst: Jag försjunker kontemplativt i Corots dimmiga utsikter och låter mig fyllas av Monets fantastiska ljusskimmer, eller av Matisses snygga interiörer. Som här ovan. Finns inga moraliska gränser för vad karln kan roa sig med. Och det är skönt, det är lek, det är liv. I motsats till en hel del av vår samtida bildkonst som är urtråkig, gravallvarlig och som när den ska leka bara geggar på med lån från alla håll, och särskilt från andra konstnärer.

En era av minimalism övergick i popkonst som övergick i konceptkonst, och nu sitter konstnärerna i installationer och gråter med varandra. Synd på nåt vis. Men det är väl tiden. Den förtjänar en och annan gråtattack. Men jag går inte på utställningar för just det.

Märkligt är det ändå alltid att hjärnan och hjärtat gör sitt lilla hopp när jag övergår från ord (nyheter, kulturartiklar, romaner whatever) till bild. Att jag omedelbart faller in i ett kontemplativt tillstånd. En sorts stilla lycka. Sån är min kärlek till konsten.

PS: Det är bara några tomma avocadoskal som ligger där på bordet.

Glad trettonhelg, du arma värld

Målning: Caspar David Friedrich

Modiga män

Herodes och kärleksbarnet

Eftersom de destruktiva alltid är ute efter mera makt och eftersom maktgalenskap alltid hotar livets skönhet; eftersom Trump tillåter att barnfamiljer vanvårdas i burar, eftersom tusentals familjer sitter i läger, eftersom samhällen och familjer går sönder på grund av schismer och maktbegär, så blir bilden av Maria och Josef som flyr med det lilla Jesusbarnet giltig för alla, oavsett religion, oavsett nationalitet.
Och sen kommer de fram till stallet, och får besök av de goda herdarna, änglar och vise män. Oh, tidings of comfort and joy!

 

God rest ye merry gentlemen

Let nothing you dismay
Remember Christ our Savior
Was born on Christmas Day
To save us all from Satan's pow'r
When we were gone astray
Oh tidings of comfort and joy
Comfort and joy
Oh tidings of comfort and joy

 

In Bethlehem, in Israel
This blessed Babe was born
And laid within a manger
Upon this blessed morn
The which His Mother Mary
Did nothing take in scorn
Oh tidings of comfort and joy
Comfort and joy
Oh tidings of comfort and joy

Vackraste julkortet

Jag har för länge sen slutat skicka julkort. Och numera får jag högst två, tre. Alltid ett från min syster och svåger. Dessa traditionsenliga människor. Själv har jag nästan inga traditioner, brukar fira julafton med vänner, samt gå på en och annan julkonsert. Köpa lite hyacinter. Bjuda någon på middag. Ja, så ungefär.
Nu får ni i alla fall ett stramare och vackrare julkort än ni någonsin sett. Av Fra Angelico. Jag har ingen aning om vilka de serena herrarna är som flankerar Maria och Jesusbarnet. Tippar på S:t Peter och S:t Paul. Josef stökar nog med julmaten och änglarna har inte anlänt än. Men de kommer snart. Pax Vobiscum, som de sa i katolska kyrkan när jag var barn. Frid, med andra ord.

Emily Dickinson: Låg himmel

 
The sky is low, the clouds are mean, 
A travelling flake of snow 
Across a barn or through a rut 
Debates if it will go. 

A narrow wind complains all day 
How some one treated him; 
Nature, like us, is sometimes caught 
Without her diadem.


- - - - - - - - - - - - - 
 
Poesi i November 
Väggmålning från Knossos, Kreta.

Greta och Botticelli

 

Han hade kunnat måla henne. Hennes ansikte ar av just det slaget som han ofta tecknade och kanske idealiserade.
Men det fina med Gretas rena ansikte är att det framträder i en tid när det gått troll i kvinnors skönhet, när plastikoperationer och ankläppar  och bröstförstoringar och bisarra frisyrer gör sitt bästa för att synas vackrare än de är, så finns med ens Gretas ansikte där, i alla media. Och en annan sorts skönhet träder fram. Kalla den gärna klassisk. Den kommer att överleva allt tjafs och bök med kvinnors utseenden, som nu säljs in på osäkra själar. Här - en säker själ, och en Botticelli-madonna.

Men, för att det inte ska bli för fint, och förljuget, länkar jag till en av de senaste artiklarna om miljöproblematiken: Våldförd skog. Avdelning tropiska regnskogar.

Ett moln på min himmel

Målning: Albert Bierstadt

Ja, alltså, det finns ju flera. Men just nu är jag primitivt upptagen av att den här lebbiga värmeböljan är över för den här gången. Gårdagen missbrukades liggande och pustande och jag kom inte ens ut på kvällen. Tidigare kvällar har jag gått ut min lilla käcka stavgång en stund neråt sjön. Första kvarteret är helt igenbommat av värme, så man känner sig som en täppt fisk. Andra kvarteret skönjer man en liten svag fläkt av ande. Inte Guds ande, utan bara nån lite förvirrad vind som lyckats kila in sig i den stillastående hettan och liksom påminner om någonting. Typ, det fria livet.

Sen korsar jag den stora vägen och går igång utåt parken och blir levande igen. Konstigt nog. Alltid lika förvånad att det funkar. Jag mår helt enkelt asbra av att gå rejäla promenader. Men mitt på dagen är allt omöjligt köttigt och segt. Som idag. Skulle göra en undersökning. Var tvungen att ta mig inåt stan, vilket är helt fel ände. Det enda goda var att jag kunde köpa en hel papaya och en Fernet Branca till mig själv, och en färsk kyckling till en ung romsk kvinna. Det var vad hon ville ha. Sen fick jag lägga en del energi på att med teckenspråk och lite italienska förklara att hon inte kunde sitta där i solvärmen utanför Coop hela dagen med en allt tröttare kyckling, utan hon måste "hem" och laga till den. Because of rötmånad, sa jag inte. Men nåt liknande. Capito! Hon såg glad ut. Hoppas hon fattade också.

Nu kommer molnen upp, fler och fler och snart har jag en fungerande hjärna igen. Har saknat den.

Målning: Jacob van Ruisdael

Regeringsalternativet

Mäktig Målning: Francisco Goya. 1746 - 1828. (Klicka absolut för förstoring).

Om Sigrid Hjertén

Jag har alltid haft respekt för Sigrid Hjerténs måleri; respekt, om än inte precis omedelbar anknytning. Men hon är onekligen en mer modern gåta än vad hennes make Isaac Grünewald var, som ganska tidigt föll in i ett mer dekorativt måleri. 

Hjertén är aldrig ytlig, däremot kan hon vara oerhört slarvig; som om hon bara målar för att måla något, vad fan som helst. Så upplever jag en del av hennes målningar på Waldemarsudde. Snygga linjer, snygg kolorit, men lite meningslöst, kanske är det faktiskt hennes egna känslor av meningslöshet och depression som syns där. Annars ska man ju vara förrsiktig med att läsa in sjukdomsjournalerna i hennes måleri.

Säkert är att hon målar mycket vildare och fräckare än många i hennes post-impressionistiska, koloristiska generation. Hennes färger är helt överdrivna: Man har verkligen aldrig sett dessa landskap med oranga kullar och turkosblå fält under en oxblodshimmel. Vilt. Hon skulle ha passat i 80-talets Tyskland bland ny-expressionisterna, eller med Macke och Ensor, och andra som tog ut svängarna utan tanke på konstklimatet.

Det är vad som förblir: Hennes mod. Men också, som alltid, för min del, de där oerhört kraftfulla målningarna av en roströd lyftkran framför båtar och tullhus nere vid Stadsgården. Den starka formen som håller samman hennes målning, på ett sätt som hennes konst behöver.

Annars är det rätt mycket som tenderar att flyta ut i någonting skrikigt färgstarkt bland jordiska former i ett sydfranskt landskap där man inte vet var man kan landa. Det ger svindelkänslor. Och jag tänker inte pliktskyldigt hylla allt hon gör. (Framförallt kunde den här utställningen ha sovrats lite hårdare). Men när hon är bra är hon enastående, mer okonventionell än många i hennes generation. Där finns alltid någonting som vibrerar av intensitet. Målningar av sonen, Ivan. Målningar från Gamla Stan, snett ut över Kornhamnstorg. Målningar från en strand med en livsfarlig kritklippa mot mörka moln. 

Här är några av dem. Sigrid Hjertén levde mellan 1885 - 1938. Utställningen på Waldemarsudde pågår t.o.m. Söndag 26/8.

 

Det sjunde inseglet

När jag såg om Det sjunde inseglet häromkvällen var det som om jag aldrig hade sett den. Eller, sannare sagt, det var som om den fortfarande kunde överraska mig, förtrolla mig, få mig att känna kärlek till filmen.

Jag har alltid hållit Det sjunde inseglet för Bergmans största film, oavsett hans många andra som också är stor konst: Nattvardsgästerna, Sommarnattens leende, och många fler. Vid det här laget har jag säkert sett den tio gånger, utspridda med många års mellanrum. Och nu vet jag att det är hans höjdpunkt, oavsett vad han själv säger om Persona, som han gjorde sent, och som har en modernitet som han antagligen själv fått för sig var lite finare. Det var den inte.

Jag blir hänförd av hur han lyckas kombinera en medeltida historia, med kyrkomålningar som utgångspunkt, med lieman och häxbränningar och fanans moster, till en cineastiskt fungerande berättelse om människan i alla tider. Det är också filmiskt svidande vackert, med Gunnar Fischers foto, från Hovs hallar, stränder, skogar, byar och värdshus.

Och det är dramaturgiskt svinsäkert: Hur han klipper från schackspelet med döden, till den oskuldsfulla gycklarfamiljen, till den lilla kyrkan där målaren Pictor berättar sina hemskheter och väpnaren Jöns får sin välformulerade dödsångest. Och vidare hela vägen: Tror aldrig jag lagt märke till klippningen så väl i en Bergmanfilm förut: Hur gjorde han? Skrev han in varje klipp i manuset eller kom det efteråt. Sånt måste även jag ta reda på. Men det är musikaliskt, rytmiskt, växlande mellan högt och lågt, mellan det ljusa och det hårda.

Jag har sett en utomordentligt tråkig uppsättning av Gengångare som Bergman gjorde, men jag har också sett den supergeniala uppsättning han gjorde av Botho Strauss´ Rummet och tiden, på Dramaten, på 90-talet. Även där fanns det Bergmanska sinnet för tajming i en historia, absolut musikalisk känsla för rytm. Klapp, klapp, hej - här går det åt helvete. Ding, dong - jepp, här kommer en gnutta kärlek.

Det är stort att kunna kombinera medeltiden med hela dess rekvisita med något som fortfarande angår oss. Det är vansinne, och det fungerar, att låta Döden spela schack med riddaren på en strand, samtidigt som Mia och Jof leker med sitt lilla barn.

Jof, förresten, Nils Poppes oskuldsfulla gycklare med det öppna ansiktet, det största roll Poppe någonsin fått, och han gör det underbart. Min far är lika bra som alltid, och Åke Fridell, och Bengt Ekeroth som Döden. Och de andra.

Enda invändningen är att jag har svårt för de där gisslan-scenerna med Anders Ek. Samt att jag, som vanligt, är lite skeptisk till det alltför smarta i Bergmans dialoger. Men här funkar även det. För att stiliseringen som helhet funkar: Omsättningen av medeltid till nutid (dvs 50-talets nutid med atomkrigs-ångest) lämnar utrymme för både det sagoaktiga och det hårt litterära, för skrönan, slamset och andlig längtan. För väpnaren Jöns praktiska etik och Riddarens stora ouppfyllda drömmar om ett svar från Himlen.

Stort Bergman! Detta håller för evigheten!

Bergman själv med Döden, Bengt Ekeroth

Åke Fridell och Gunnar Björnstrand

Här finns en lista på långfilmer av Bergman i sommar. Jag tror fler kommer i höst. 
Det sjunde inseglet ligger på Svt Play till den 17:e augusti.

W H Auden - The more loving one

Bild: Henrik Samuelsson

Looking up at the stars, I know quite well                                           
That, for all they care, I can go to hell,
But on earth indifference is the least
We have to dread from man or beast.

How should we like it were stars to burn
With a passion for us we could not return?
If equal affection cannot be,
Let the more loving one be me.

Admirer as I think I am
Of stars that do not give a damn,
I cannot, now I see them, say
I missed one terribly all day.

Were all stars to disappear or die,
I should learn to look at an empty sky
And feel its total dark sublime,
Though this might take me a little time.

 W. H Auden

(ursäkta uttrycket; men alla tiders "gulligaste" poet)

Leonard Cohen och motsatsernas försoning

And here is your death, in your daugters heart....





Hello my love and goodbye my love.

Here is your crown
And your seal and rings
And here is your love                                                                

Sharon Robinson, producent, sångare och kompositör, med Cohen.

For all things.

Here is your cart,
And your cardboard and piss
And here is your love
For all of this.

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
and, my love, Goodbye.

Here is your wine,
And your drunken fall
And here is your love.
Your love for it all.

Here is your sickness.
Your bed and your pan
And here is your love
For the woman, the man.

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,                                               

Another kind of Cohen...America.

And, my love, Goodbye.

And here is the night,
The night has begun
And here is your death
In the heart of your son.

And here is the dawn,
(Until death do us part)
And here is your death,
In your daughter's heart.

May everyone live,
And may everyone die.                                                     

Hello, my love,                                                          

Målning: Pat Steir, total silver

And, my love, Goodbye.

And here you are hurried,
And here you are gone
And here is the love,
That it's all built upon.

Here is your cross,
Your nails and your hill
And here is the love,
That lists where it will

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
And my love, Goodbye.

Tillägnas en tre, fyra män jag älskat, 

plus min far.

Kirkeby och Gallagher, mina Oktobermålare

Per Kirkeby

Detta är hösten. Och med årstider är särskilt landskapsmålare och kvinnor förtrogna. Ättlingar till havens väder och vind, till frukt som föll stora som barnhuvuden från vissa träd i glömda trädgårdar. Samlandet, äppelmoset, hallonsylten, körsbärsvinet. Men också massan av det som dör, krattandet, hässjandet, inhöstandet. Därefter vädren, de som torkade hö, eller de som virvlade iväg med öppnade fröhus, det som självsådde, det som aldrig gav något.
Marelden nedan, i Gallaghers bild. Vid kanten av ovädret där andra gåvor finns, skönhet och kamp och fisk och hummer. Sedan stormarna.

Connor Gallaghers målning ska ni klicka på, den vinner på  stort format. Visas på Royal Academy of Arts i London.    

Tänk på något vackert

En målning av Andrew Wyeth som jag inte sett tidigare. Den heter någonting med Pentecost, Pingst alltså. Så här hängde vi näten också när jag var barn och ung.  Den här är nog målad i Maine, där Wyeth hade sitt sommarhus.

Roman om Hilma af Klint

Jag recenserar en biografisk roman om Hilma af Klint. Svår genre, som det visar sig. Anna Laestadius Larsson har skrivit en 300-sidig historia.

"Jag har all förståelse för författarens vilja att placera den själfulla och individualistiska Hilma i en konkret och konfliktfylld social verklighet. Det behövs. Men problemet är konstnärligt: I vissa kapitel lyfter romanen och får ett organiskt liv, i andra plottras berättelsen sönder av en drift att vara på två ställen samtidigt, i en objektiv berättare, i Hilmas inre liv, i väninnornas små dialoger, i ekonomiska problem, i feministiska synpunkter på tjockmagade herrar och deras förargliga och nedlåtande epitet för kvinnor, hustrur och kvinnliga konstnärer. Omtagningarna är många och bifigurerna rätt ytligt skisserade.

Svårigheterna med en biografisk roman är ju; hur mycket ska man förklara om huvudpersonen, och när ska man lämna en öppning för det ovetbara? I Anna Laestadius Larssons berättarstil blir ämnet på något sätt alltför detaljerat beskrivet. Det lämnar mig, som läsare, med en viss övermättnad."

Anselm Kiefer - en annan historia

Bra måleri: Anselm Kiefer. Vänta till i höst så kommer ni att förstå honom. Eller åk till Louisiana, där några av hans grejer hänger.

Barnsligt (amerikanskt) meddelande till allmänheten

Mina två bloggar Gabis Annex och björnstrand backwater har nu haft 200.000 besökare.
Roligt ändå, eftersom det visar att folk gillar litteratur, konst, musik, poesi och film.
Samt betraktelser över vandringar i naturen.

Det finns hopp även efter Trumps jävla kapitalgalna och korkade inflytande på världen. Han, vars skugga faller över denna nattmålning från Lund, av GAN, Gösta Adrian-Nilsson.

Epiphany - trettondag

Sista julkortet för i år. Giovanni di Paolo, målat 1450-1460. Detalj ur en större målning.