Seven Zen Under & Methan

In Seven Zen Under
there is a frosen path
that none of us will enter
who hasn´t done the math 

The Geology is broken
but the friendships are intact
you may bring back a token
from the open cratertract

In Seven Zen Under
When seven monks appear
You know that they will guard
the little monkeys there

Apart from that there´s none
and no protection left
from the magnitude disaters
that will end a World of theft 

The methan gas is flowing
it´s no human kind of flow
this is the time of sinkholes
as CH4 will grow

The seven monks are praying
their tiny clockbells ring
some hour out of eternity
that even blackbirds bring

The visitors are leaving
as strangers always do
behind them is the heaving
of another methan brew

Just saying...

Klicka på bilden för bättre läsning.

Glad trettonhelg, du arma värld

Målning: Caspar David Friedrich

Modiga män

Döden i Venedig - del två

I somras, i det juniljusa Lappland, läste jag om Thomas Manns Döden i Venedig. Det var Linda Östergaards fenomenala nyöversättning av novellerna som fick mig att ta med Mann upp till fjällen. Ett bra val. Tonio Kröger, en av få berättelser som kunnat röra mig till tårar, om jag var sån, blev ett djupt konstnärligt återseende. Och så Tristan, med den roliga, tokiga Herr Klöterjahn och hans väninna i flummig, sjuklig romans på sanatoriet. Hon förestår hushållet men kan också spela piano. Chopins nocturner är det som lyfter dem båda i en salighet bortom tid och rum. Få kan som Thomas Mann förena humor, medkänsla och stor distans i sin syn på människorna.

Och så kom jag till Venedig. Tillsammans med den gamle Aschenbach, som vilar blicken på havet och därefter på Tadzio, och så på Tadzio igen: "Var han sjuklig?". Novellen är förstås mästerlig, men jag kommer alltid ihåg Viscontis filmatisering, med den undersköna gossemannen, skådespelaren, som jag många år senare återsåg i mina kvarter så förändrad att han hade blivit den gamle. En sliten Tadzio med rysk vinthund.

Döden i Venedig är fylld med sinnesintryck; doften av hav, av unket vatten, den klibbiga luften, den skämda lukten från lagunen. Den vackre pojken i strandkanten, den äldre mannen som alltmer orolig vandrar runt i ett Venedig där kolerasmittan hotar.

"Några dagar därefter lämnade Aschenbach badhotellet senare på morgonen än han brukade, eftersom han inte mådde bra. Han kämpade mot en sorts bara till hälften fysiska yrselanfall som åtföljdes av en häftigt tilltagande fruktan, en fruktan för att det inte längre skulle finnas någon utväg och inget hopp, och det förblev oklart om det rörde sig om yttervärlden eller om hans egen existens".

Igår läste vi om Venedig, om siroccon och väderkatastrofen, havet som stigit 187 meter över det vanliga vattenståndet. Översvämmade gator och hus, Markusplatsen och kyrkan fyllda med vatten. Oron för att kyrkans kolonner som rotar sig i den slamrika underjorden inte ska stå pall för översvämningarna. Det är nu inte Aschenbach som vittrar död och förintelse, det är Venedig. Och turisterna vänder sig om för att få en sista blick på skönheten: Ack, Tadzio, Ah, Tadzio. Vi vill så gärna återse dig. Alltmedan invånarna själva förbannar den alltför hungriga turism som urholkat deras bostäder med Airbnb, uthyreslägenheter åt de rika, medan de fattiga får bo i Mestre. 

Artikeln i DN här.

Gaza - vilken skam för den rika världen

En liten landremsa, med havet som enda tröst och glädje. Jämte musiken, medmänskligheten, de älskade barnen. Men med en så liten rest av fiskebart vatten - bevakat av Israel - att inte ens de gamla vana fiskarna kan föda sina barn. Havet, som inger den unga kvinnan en känsla av frihet, är samtidigt en gräns. "Det är som en psykisk terror" säger hon.

Att inte Förenta Nationerna, de ultrarika filantroperna, de stora hjälporganisationerna, kunnat få slut på fattigdomen och lidandet i Gaza/Palestina är en synd. Ändå lever människorna där, med sin glädje - som är stor - och sin sorg - som är lika stor. "Räcker inte 50 år av ockupation?"

Se den prisbelönta filmen om Gaza på Svt Play eller i repriserna.
Här är länken till dokumentären.

Och här finns en länk till ett tal av en av av Ship-to-Gazas representanter, Olle Katz, en solidarisk svensk-judisk man. 
Jag har blivit medlem i Ship to Gaza, som så många andra engagerade journalister, läkare, forskare, politiker och andra. Det kan du också bli, eller donera en engångssumma. Läs om verksamheten här.

                 Och här kan man läsa i kalla siffror vad blockaden av Gaza innebär för folket.

Woodstock - 50 år

Efter en utflykt en ljuvlig augustikväll hamnar jag utmattad framför TV-filmen om Woodstock. Förvånar mig själv över att bli så varmt berörd, tycka så mycket om alltihop, ända till det leriga slutet som är too much. Men visst, it´s ma-ma-ma-my-generation. Och jag är glad att jag deltog i ett liknande liv i Stockholm, med musikfestivaler på Gärdet och resor med musiker i folkabussar genom Sverige. Glad att jag levde mitt i min tid, och inte bara satt och duktade mig på ett universitet, eller liknande. Men jag blev också färdig med Woodstock-eran, och tog adjö, lite snabbare än andra.

Ändå beror en del av min berördhet på att det finns nåt så jävla fint i allt det där, blåögda ungdomliga tafatta upproret. Senare också det politiska upproret. Det är den generationen som under sena 70-talet och 80-talet möttes av en formidabel back-lash. Nyliberalism och konsumism slog sina klor i människorna. Politiken högerut gjorde sitt bästa för att överföra makt från samhället till privata halvgangsters. Allt blev ekonomism, allt blev att ta för sig och skita i andra, allt blev listor på inhandling, aktiekurser och bilmodeller.
Var är de nu, de där ljuvliga långhåriga dansande utflippade kidsen? I någon office, inordnade som hotellvaktmästare, jurister, McDonalds-personal, någon författare kanske, någon professor, någon studiomusiker, någon som kör samma ackord som för femtio år sen, antingen i fabriken, eller vid datorn.

Ja, alltså evig ungdom finns ju inte - mer än för Ulf Lundell - men själva geisten; att gå utanför villaförorternas mall? Det man ser är ju att hippisarna egentligen är rätt välartade kids, de ser ut att vara softa, har haft softa liv. Och såklart återvände de flesta efter några år till college, universitet och praktikantplatser. Inget sorgligt med det. Men själva geisten?

Jag märker att jag inte kan skriva något nytt om det här. Alla vet ju. Det sorgliga är förstås att mest bara drogromantiken finns kvar från den här eran; men nu som partydroger och extralyft när man inte orkar längre. Så att folk inte bara dör av en överdos i en gränd i Harlem utan lika ofta på ett flott lägenhetshotell på Manhattan. Eller efter en kväll på Stureplan. Inte lika många rika som fattiga, men nästan.

Så detta firande av Woodstock 50 år senare, som nu pågår i spalterna, är lika nostalgiskt som firande av Gustav VI Adolf eller Rule Brittania på Proms? Nej, så illa är det inte. Något av upproret finns kvar, eller snarare återkommer, och tar andra, kanske mer stabila, former. Miljöaktivism, feminism, djurrätt, antirasism. Och nu, alldeles snart, blir anti-kärnvapenrörelsen en helt nödvändig utveckling. Festen är över, men gästerna är kvar, och diskuterar vår framtid. Den är inte lika ljus som 1969.




Nödvändigt PS: Hippietidens män var skitdåliga på feminism. Fanns inte en kvinna som fick den plats hon var värd. Uselt grabbig hierarki. DS.

Dagar i fjällbyn

Jag bodde inte i något av husen uppe på kullen den här gången, utan i en go liten stuga alldeles nära stranden av den stora sjön. Genast jag kom in i huset kände jag att detta blir mycket bra. Och det blev det.

Utanför köksfönstret fanns en frisk och grön liten äng full med rosa blommor. Nära intill låg en av de grågula sandstränder som hör till en fjällsjö. Den vek sin fina halvmåne runt det glasklara vattnet där varje sten är synlig. Hela dagarna såg jag bergen skifta, i glasklart väder och i dimslöjor. Jag var hemma igen i det stora landskap som jag älskar mest på jorden.

Utmed stränderna löper den ulliga, mossiga, risiga, gulliga växtligheten. Där doftar kråkris, men först senare. Nu blommade lingon och mjölon och de små krokiga björkarna var ännu ljusgröna. Den glädje allt detta skänker mig är närmast paradisisk. Sen är det dessutom tyst, särskilt om kvällarna när caravanerna passerat byn på sin väg upp mot Stekenjokk eller Norge. Och aldrig blir det natt. Jag blir helt ljus i själen av ljuset.

Vänner och bekanta finns också i byn. Hela musikerfamiljen Ulander, samt min pålitliga Inger, som ordnade att jag fick hyra stugan. Micke bör också nämnas; han fixade en billig hela whisky åt mig, av egen import. Fick även andra besök: En uggla flög upp, och en räv gick förbi om natten.

En av de vackraste kvällarna åt vi middag tillsammans, Gerd, Lars-Göran och jag. Samtalet fick dock avbrytas av fotboll Sverige-Nederländerna. Lars-Göran snickrade dessutom på en ny veranda, som jag fick provsitta i solnedgången.

Återseendet var kärt, som alltid. Människor, träd, hus, vägar, stigar, tundrans sega vegetation, och det lilla fallet mellan två sjöar. Samt bryggan vid insjön där kabbelekorna ännu blommade, som de gör i Lappland, till och med första veckan i juli.

Att jag dessutom älskar att sitta på den där eviga bussresan genom "mitt Kanada" som jag kallar det, är ju tur. Med nattåg och buss tar det 16-17 timmar. På vägen passerar man Kultsjöån, Ångermanälven, Indalsälven, Ströms Vattudal och Storsjön. Sjung, O gudinna, om forsande vatten i Norden.

Där, vid den vita pilen, bodde jag.

Snö låg kvar på Genjegetjem i juni, när jag kom.

Foto:Gerd Ulander

När ilskan ligger i luften

Det har varit vackra dagar, men kalla. Man tröttnar på klimatet, söker efter en resa. Talar med en vän som också är lite trött på alltihop. Vädret, jobbet, de egendomliga parkvakterna som beskär och hugger, hugger och beskär och förvandlar det stora parkområdet till "en golfbana" som hon sa. Jag sa: Naturfascism.

Det är som om Svenska Dagbladets inrednings- och hemma-hos-sidor flyttar ut i medvetandet på dem som planerar och sköter våra parker. Stora högar av hägg ligger uppstaplade, man fattar inte varför. Vad har häggen gjort för ont? Den brer knappast ut sig, den blommar urvackert. Men många av dem som sköter park saknar skönhetssinne. De har bara en idé om att skrapa rent och liksom "renovera" naturen. För några år sen skar de ner all vass runt Botaniska Trädgårdens stränder vid Brunnsviken. Så charmlöst och neurotiskt. Alla som vet någonting vet ju att det är där sjöfåglarna gömmer sig och sina ungar.

Samma mentalitet återkommer i olika sammanhang. Hur det ska se ut. Att det är en modegrej, men också en investering, en liten parad för välkomnandet av vi-som-vill-upp. Man skrapar rent berg och man skrapar rent i sina sekelskifteslägenheter. En köksö måste man ha, och en hund, och ett par barn som dekor i matrummet man skickar ut på Instagram. Man måste så mycket. Att ha och ha. Eller- å andra sidan - att ha eller att vara, motsättningen som Erich Fromm myntade. Ha-människorna kommer aldrig att bli nöjda med mindre än att det tagit allt som går att ta och skurit ner all hägg eller en alm eller en ask som står i vägen för "deras utsikt". Deras utsikt är naturligtvis hur som helst knappologisk. Natur och allt annat förvandlat till små små bongar i deras kassa-apparater som blir fler och fler. Man vet att de också kan muta en parkvakt att ta bort träd som "står i vägen" utanför deras hus.

Mitt förakt för den mentaliteten är enorm. Jag får gå allt längre bort från allt det där. Se till att det försvinner i fjärran, som den lilla obetydliga epok det är. Men den äter jorden. Den lämnar sopor efter sig. Den är en naturkatastrof. Välkomna till utsikten mot de ägda vattnen. Ursäkta om den inte är särskilt vid.

Foto ur Roy Anderssons: Sånger från andra våningen

Flickan hoppar över berg

Hon, den där unga flickan som sprang
över gråbergen, över renlaven, som
ett rådjur och lätt utan tankar, det var
somrarnas torra knaster, det var höst
det var vått och slemmigt under laven
det hoppade hon över, hon ensam

Det var kattmjuka kattblommor
små viol och tysta runor under
det var ingenting och ingenting
motståndet fanns inte under
himlarna, molnen, de hundra
drömmarnas outsläckliga dag

Det var ingen konst, det var allt
som var konst. Det var hennes
liv som rann utmed stammarna
tallarna, björkarna, eken, alen,
det var kärret och ynglen i en
kupad hand som var Guds glipa

Hur lätt, hur stark, hur vild hon
tar sig i ländernas riktning söder
och norr och i öster havet det
vida, det djupa, det sällan varma
och modern samma, stel där borta
men flickan, flickan växlade, visste

Det är nu jag ska säga att hon ännu
är en del av mig, att hon är kvar
obruten och lätt innanför skalet
av äldre kvinna med värk i knät,
i rygg, att hon är kvar med sin iver
upp över bergen, långt in i skogen

Det är nu jag ska säga att momenten
är odödliga och ja, momenten är
på grund av nåden så lätta så
strömmande rätt igenom att de
aldrig går förlorade. Det är det alltför
stela, ägda, färdiga som går förlorat

Flickan hoppar som en get i bergen
fågeln från den höga grenen svingar
som en pil rätt in i hennes öga och
igenom, ut på andra sidan med vingarna
utbredda bärande två ögon vidare
vidare, synsk, över bergmossans fält


6.12.14
work in progress

The Social Family Fake

När jag häromdagen tyckte jag gjorde ett fynd på Hemköp, genom att köpa två kilo äpplen i påse, för extrapris, visade sig hela vidden av vårt samhälles förvandling till äganderåttornas paradis. Miljardrika Antonia Ax:son Johnson gjorde sig alltså lite rikare genom att sälja frukt. Vid öppnandet visade det sig vara kantstötta äpplen, såna som fallit från trädet, och när jag skulle göra något av dem fick jag skära bort ungefär 80 procent av de två kilona. Det blir ett skyhögt kilopris.

Men - som sagt - äpplet faller inte långt från päronträdet, och nu har vi fått in den här mentaliteten också bland alla landets uppkomlingar. De som säljer sin hyresrätter till folk som renoverar och säljer om igen med miljonvinster till nästa som renoverar och säljer om igen (bara det en idiotsyssla av onödigt mijljöavfall). Eller de som köper nybyggda lägenheter enbart för att sälja dem vidare några månader senare, med en säker vinst på någon miljon varje gång. Jag säger inte att dessa lägenheter är kantstötta. Det som är kantstött är mentaliteten. Ta allting från alla så fort som möjligt, lura, ljug och bedrag. Sug ut skattepengar till undermåliga skolor. Ge bort sjukhus och skolor för en struntsumma till dina egna partivänner. Skatteplanera. Ät upp miljarder ur folkets samlade skattekista genom smarta upplägg som omdirigerar pengar som du aldrig ens betalat till ett fejkkonto där du låtsas ha betalt och NU BÖR FÅ UT DIN SKATTEÅTERBÄRING. Den nya "överklassen" saknar all heder. Etik ska vi bara inte tala om.

Det är de hagalnas epok. Ynkliga själar som tror att de blir finare och finare av att ta mer och mer från andra. De har ingen skam i kroppen. De är inte "överklass", de är jordens drägg. Om samhället någon gång tidigare betraktats som en familj, där man håller ihop, visar solidaritet, tar en viss skärv från de rika och ger till de fattigare, så närmar vi oss ett tillstånd där de omvända förhållandena råder: Ta från de fattigare (via statskassan eller kommunbudget) och ge till de rika som saknar skam i kroppen.

Nya Karolinska är bara toppen av ett isberg av swinging utsugare som ger till sina kompisar, behandlar kommunala uppköp som sin egen lyxresa jorden runt, och DESSUTOM KOMMER UNDAN MED SKITEN. I Danmark finns uttrycket: "De små tyver hænger mand, de store lader man løbe". Och det är samhällets stortjuvar som nu kommer undan i snart sagt alla länder. De äger världen. Och de sprider sin ynkliga mentalitet till minsta lilla undermåliga sprätt av en uppkomling. Idealet är numera endast ett jag-vill-ha-ideal. Det söndrar samhället, det söndrar familjer, och det kommer att göra den här planeten obeboelig innan det är utbytt mot en större, mer varaktig inställning.

"There is no such thing as society" sa Margaret Thatcher, ett numera överciterat uttalande. Med denna 80-tals-slogan har varje västerländskt samhälle kukat ur sin kraft och blivit till ett bidragssamhälle för redan rika. Kanske är det bara klimatkatastroferna som kan få samhällets skuta att vända i sjöarna. Innan haven äter upp våra stränder, bränderna härjar våra skogar månad efter månad, barnen svälter ihjäl och de rika räddar sig upp i sina falska idyller bakom murar av lögn.


                                                          @@@@@

Här en länk om svenska skattesmitare. Och nu senats: Skatteplanerarnas "masterplan": Minst 70 miljarder stulna från europeiska skattebetalare. Och här finns länken till den stilfulla penningtvätthärvan i Danske Bank, cirka 270 miljarder av kriminella pengar.  Avslutar t.v. med den här rara kvinnan som svindlat danska staten på motsvarande 147 milj kronor. 
Den senaste artikeln om skattefusk i AB idag. 130 miljarder/år.
Annat tips för dem som orkar gräva i girig-mentaliteten är att googla på skatteavdrag och skatteupplägg på nätet. Finns hur mycket som helst.
Och nu bygger bostadsrättsföreningar in sig bakom taggtrådsstängsel till skydd för de andra, de som bor i hyresrätter.

PS: Några dagar senare köpte jag två kilo äpplen på Coop för samma pris. Alla var friska. Trots att Coop också haft sina skandaler på senare år, så gjorde dessa äpplen mig lite mer förtröstansfull om framtiden för det som en gång var min mormors fars första politiska kamp: Kooperativen för bruksarbetarna i Högsjö.

De hagalnas epok

Det fryser till, kommer mängder av kyla norrifrån. Det snöar hela dagen, flingorna yr i luften. På isen ett tjockt lager snö, de som vandrar där försvinner i vitt. En skugga på långt håll förvandlas till en mycket liten hund, när den når fram till mig. Människorna ler mot varandra, ty detta är gamlivet i Norden. Vi som härdade gör våra strapatser genom naturen. Några med rätt valla åker skidor över lösa snön, andra går med stavar, som jag. Och livet kan vara vackert. När man delar det.

Övriga rapporter från samma stad: Ett gäng mafioso-politiker som sitter av sina middagar med näringslivet, bankerna, företagarna, fifflarna och vårdkapitalet. Under åratal har de sett till att utöka både sin politiska och privata makt över Stockholms stad. De snyltar sig in i sjukhus, som de betalar en vänskapskorrumperad summa för. De snyltar sig in i skolor, vårdhem, barndaghem, asylboenden, och de gör sig på ett tiotal år, eller det kan räcka med fem, miljardvinster på dessa företag. De har hackat folkets egendom in real life, de är det privata näringslivets hackers. Och som vi alla vet: Hackers förstör alla system där de lyckas ta sig in.

Bostadssituationen i Stockholm är komplicerad. För få bostäder, och de som byggs är för dyra. Däremot har moderater och högersossar tillsammans lyckats förstöra det som var ett tryggt bostadsbestånd för vanliga människor. Utförsäljningen av allmännyttan har säkert bidragit till x antal schyssta bostadsrättsföreningar, men rapporterna om de dåliga är väl så irriterande; därför att det alltid, i alla hus, i alla sammanhang, finns några sorter som enbart sneglar på vad DE KAN TJÄNA PÅ SKITEN. 

Det som då händer, och det har hänt i det hus där jag bor, är: De första som fick sina lägenheter för en skitsumma av staten, sålde snabbt och flyttade. Andra hårdrenoverade och pumpade ut en miljon till ur sina lägenheter. Ytterligare andra såg till att sälja vindsvåningen och skapa lägenheter där. Inget fel i det utom att: Under tolv år levde vi med FELBYGGNATIONER av okunniga svartjobbar-team som i sin tur blev utsugna av någon byggingenjör som i sin tur att hade nån herre över sig som drog in ytterligare stålar på den utförsålda egendomen. Folkets egendom gick snabbt upp och iväg till de nya kleptokraterna, som över allt och allestädes tar för sig vad de kan komma undan med.

Så vad gör man när man bara tänker på ägandet, avkastningen: Man tar in en massa fattiga polacker och andra som jobbar svart eller för urusla löner, flera av dem kan inte det jobb de ska göra. Resultatet: Åratal av ombyggnationer av ombyggnationer, reparationer av nyligen gjorda jobb som ska betalas en gång till. I mitt hus har vi levat i 12 år med dessa hafsjobb på hafsjobb; vattenskador, tak som fallit ner, dysfunktionell hiss, hårdrenoveringar som tillåts pågå i månader innan någon jävel har tjänat en miljon till eller två. Det är miserabelt. Det är inga hem längre. Det är ställen där man med varje bullerstörd månad hackar i sig en tusenlapp per dag. 

Det är de hagalnas epok.

Samma sak händer med Oscar Properties i nya Hagastaden, där polisen gjorde razzia bland hundratals arbetare som bara sticker så fort polisen kommer. Många fattiga hantverkare från när och fjärran som någon utlandsboende direktör ska cascha in på. Vår tids tsarvälde är alla dessa vulgära kapitalister, som bor utomlands, inte ens skattar ordentligt i Sverige, och behandlar arbetare som utbytbar global underklass utan några som helst rättigheter. 
Och vilka har öppnat portarna för den här mentaliteten i Sverige, i Stockholm: Jo, Nya Moderaterna och andra kissliberala, sossar till och med.

Det är inte längre någon hemlighet, och ni kan själva hitta länkarna till alla de katastrofer som Moderaternas egoistiska vinningslystnad har skapat. Vänskapskorruptionen som förstört planeringen av Nya Karolinska. 17 miljader back för ett dysfunktionellt sjukhus där en moderat partifunktionärs moderata make fått stort inflytande under en upphandlingsprocess som maffian i New York hade gillat, 1933. Att det lilla småstads-höghus-med-pretentioner som nu byggs i Hagastaden kommer att dras med liknande dysfunktionella problem är bara att vänta. Vi kan den här skiten nu: Hur ni suger ut pengar och lämnar åt andra att betala följderna, antingen monetärt eller med sitt välmående. 

J´accuse!

Sen kan vi ju för skoj skull nämna NUON, en skitaffär som okunniga moderater tillsammans med grandiosa Maud Olofsson, kastade ner till skattebetalarna: 53 miljarder.
Ja, det var ju synd att det inte gick till landsbygdsprojekt, fru landsbygdsmoderat.
Nya Karolinska är så stor skandal att ni alla känner till den nu, men här är Robert Aschbergs text för info. 
Vidare Post-Nord, dysfunktionell utförsäljning. Skolorna och vårdhemmen och sjukhusen är delvis skandaliserade och om ni bryr hur det går till när de sämsta och girigaste tar över ett samhälle kan ni själva söka på nätet om ämnet.

Till saken hör också, att det här, precis som i London, gentrifieras stadsdel efter stadsdel, och att det ofta är skumma pengar inblandade och/eller slaveri-arbete för "utländsk arbetskraft". Det som hände i mitt hus, händer överallt och på mycket högre och mer ogenomskinliga nivåer.

Det är t.ex. ingen hemlighet att delar av Strandvägen ägs av ryska oligarker och andra med ungefär samma moraliska standard. Det är därför man så ofta ser att husen är helt nersläckta på Strandvägen. De är bara sommarbostäder för en och annan veckas besök när nån inadopterad kapitalist från utlandet ska landa i Sverige för lite affärer, middagar och trivsam korruption. 
Andra hus byggs för fullt nu, till exempel i Hagastaden. Tättbebyggda höghus där den nya Solsidan kan sitta och glo in hos varandra på två meters håll. Weel, good luck with that one.  

De hagalnas epok är ju inte heller en privatsak. Det är en mentalitet som modellerar om ett helt samhälle. Folk som tror att de är storartade exemplar på gud vet vad står på Stureplan och duschar varandra i Champagne, samtidigt som deras arbetare bor i ett källarutrymme utan dusch och utan kokmöjligheter.  

Det är sinnebilden för ett samhälle med ökande klyftor, men också ett samhälle i etiskt förfall. Pengarna styr allt: Infiltrerar grannskap, vänskap, arbetsplatser och familjeband. 
I varje grupp finns någon som inte tvekar att på ett vedervärdigt sätt utnyttja andra, eller lägga under sig andras resurser. Helst ska det tas från samhällets allmänna fond, eller som Jonas Sjöstedt sa i ett radioprogram: Vi har entreprenörer som suger upp skattepengar med sugrör.
Ja, och, placerar sin vinst utomlands, fuskar med skatt, skapar brevlådeföretag. 

De hagalnas epok förstör också på det sättet att det är en falsk idealbildning (eller snarare ingen idealbildning alls) som äter sig in i skallarna på de mest obetydliga varelser: Att de ändå kan sko sig på någonting: Ett förfuskat arv. Pappas firma. Ett familjehus om inte annat.
Och det förekommer såklart även i statsstödda verksamheter, ibland inom kulturen där nån filur av tveksam kaliber kan gå omkring i åratal och suga ut kulturbidrag för en verksamhet som är nätt och jämnt funktionell. (Det senare är ändå en så liten del av de allmänna samhällskostnaderna för girigheten, att det är försumbart.)  

De hagalnas epok.

Vi kommer att få veta mer än vi ville och trodde.

Men nu går jag ut i snön, i solen igen, och intet av detta ska vara mitt liv. 

Bild: Francisco Goya.

Min kärlek till Stadsbiblioteket

Jag växte upp där, i korsningen mellan Odengatan och Sveavägen. Som samtidigt var korsningen mellan en urtida rullstensås – Observatoriekullen – och en ny tidsanda, Stadsbiblioteket.

Fortfarande, en sommardag när solen lyser på rotundan, när Observatoriekullen är vit av myriader prästkragar, när vattnet rinner i den lilla konstgjorda bäck som Gunnar Asplund planerade in i den omgivande parken, kan jag bli rörd. Så oerhört bra detta är. Ett tempel för många, på sin platå, med den långa trappan. Som Gunnar Asplund så tidstypiskt skrev efter en resa i Italien: ”Templen behöver höjden, mödan att komma dit ökar vördnaden”.

Här finns också en plaskdamm för barn, stora gräsmattor, en lekhage, en terrass där man kan läsa böcker eller hångla om vädret tillåter. Pilar planterade runt dammen, och lite högre upp i terrängen den anlagda trädgården, rinnande vatten över gråsten omgivet av mer exotiska saker som bambu och spirea.

I Stadsbiblioteket gick jag alltid in och ut. Lånade ständigt böcker, i tidig ålder mest fem-böckerna, samt gick på sagostunder i det lilla rummet där Nils Dardels väggmålning med John Blund fanns. Den var en stor flummografi för ett barn att fästa ögonen på medan den något nyktrare bibliotekarien läste med vänlig stämma. På biblan mötte jag också en del tidiga vänner. Men mest var jag ensam där. Som alla som börjar skriva tidigt bekräftat är biblioteket den klostersal man behöver. 

 

Inte begrep jag heller den oerhörda flottheten i att vi kunde vistas där mellan nio och nio på kvällen. Att han som ritade rotundan, och alla de vackra sidosalarna i kvadraten, var en världsberömd och stilbildande arkitekt. Det enda misslyckandet, som jag noterade tidigt, var den egendomliga akustiken i rotundan, torr längst ner och full av sprakande ekon där uppe. Det var aldrig där man satt. Jag satt i konstsalen, med bok efter bok, eller i de små trapporna vid sidan av den stora, som slingrade sig uppåt mot hemliga rum dit bara bibliotekarier hade tillträde. Stenen i trapporna var gråsvart. Som en trapp i Sagan om ringen. Först lång senare kunde jag uppskatta rotundan för dess lager på lager av utländsk skönlitteratur, flera trappor upp.

Utifrån sett är det fortfarande en av de vackraste byggnaderna i denna del av staden. Står man på Odenplan i väntan på buss, en trist kväll, har man ändå stadsbiblioteket att fästa blicken på. Rotundan lyser varmt gul i kvällssolen. Och tursamt nog blev den aldrig inskuffad bakom den monstruösa glaskuben som skulle utgöra tillbyggnad. Må den aldrig återuppstå. Och må inga politiker planera för att placera Stadsbiblioteket någon annanstans. Stället har en ande.

När vi var barn där, mina systrar och jag, ingick platsen i en organisk helhet: På somrarna med fötterna i plaskdammen, om vintrarna med skridskor och små, täta grupper i värmestugan där man hörde sina första snuskiga historier. Sen ut igen och jaga över isen. Ibland om våren klättrade vi upp och ner i backen till Observatoriehöjden, idag tycker jag det ser farligt brant ut. 

Poängen är att naturen i parken och litteraturen i biblioteket kompletterade varandra. Kentauren på höjden var beviset; det går att förena natur och kultur. Det var också tanken bakom Gunnar Asplunds hela projekt.

Jag tackar fortfarande det svenska samhället, för den här sortens initiativ. Och jag hoppas att privatiseringsvågen inte når våra bibliotek. Det är en alldeles för bra verksamhet för att delas ut till de egennyttiga. Men de små biblioteken har blivit färre nu, i många år. De rödgröna i riksdagen vill ändra på detta och skjuta till mer pengar till de lokala biblioteken runt om i landet. Vad som i övrigt kunde behövas är donationer av generösa kapitalister. Precis som när Knut och Alice Wallenbergs stiftelse 1918 meddelar att en miljon kronor doneras till Stadsbibliotekets uppförande och senare ytterligare 130 000. Arkitekten och bygget drar igång. Tio år senare står det världsberömda biblioteket där. Det är på det sättet kapitalet, kulturen och samhället kan samarbeta. 

När Per Albin Hansson införde folkhemstanken i den politiska debatten 1928 – stod redan Stadsbiblioteket på plats. Idealet föregår idén som föregår förverkligandet. Och äras de som äras bör: Valfrid Palmgren från högerpartiet var en stark kvinna som brann för folkbildning. Hon var först ut med idén om Stadsbiblioteket. Utan stöd i sitt eget parti fick hon stöd från liberalerna. Och detta sker på trots av andra politiska stämningar, som att högerpartiet året innan röstat ned folkskolereformen. Och ännu något år tidigare voterat ner kvinnlig rösträtt. Där hade de fel, som vanligt. Men Valfrid Palmgren hade rätt.

Det har alltid funnits en idealitet bakom folkbiblioteken. Först var det församlingsbiblioteken, sen de mindre stadsdelsbiblioteken och arbetarbiblioteken och sist, som kronan på verket, Stockholms stadsbibliotek. Må aldrig någon business ta över detta. Vi är medborgare, vi är kentaurer, inte kunder.  
 

Bokskogen

Vi går igenom bokskogen, C och jag. Vänder oss från det ljusgrå vattnet och står under Mose brinnande bok. Den är gul-röd-gyllene och så rik på färg att jag inte vet om jag någonsin sett den på det humöret. Den dignar av skönhet. Och - som alla vet - så beror höstens färger på en mängd olika förutsättningar; graden av sol och fuktighet under sommaren, jordmånen, blåsten. Detta bokträd har fått rätt villkor.

Här har jag gått så många gånger med olika människor, men också efter skilsmässor. Hur såg bokskogen ut efter min mans död? Med sina höga pelare, som elefantsnablar riktade mot himlen till en trumpetstöt av sorgsna löv. Gick jag här och grät en smula? Strosade vi här L och jag, och mina vänner S och E. Gick jag här med min danske käresta, och efter att det var slut? Hur många träd har hållit om mitt liv med sitt överseende: All things must pass.

Med min man hade jag en trädgård. Den återkommer i mina drömmar, där också han är levande. Den får mig alltid att tänka Karen Blixenskt: "I once had a garden in Linköping, close to the cathedral". Inte alls så exotiskt som "I once had a farm in Africa, at the foot of the Ngong hills", men länge sen och långt borta. I den trädgården växte en enorm bok, ett gammalt vårdträd som skjutit i höjden och med sin kraftiga stam behärskade utsikten från vårt köksfönster. Samt behärskade oss om höstarna i det tålamodsprövande krattandet av boklöv, hala och glatta. Men den var livskraftig. Liksom vår kärlek var det då.

Nu hör jag till min förfäran att bokträden i Skåne blir anfrätta av en sjukdom: Någon form av svamp eller infektioner som boken inte har något genetiskt skydd mot, och som stör dess immunförsvar. Sjukdomen kommer från importerade växter: Såna som vi ser i trädgårds-inredningsprogrammen: Exotiska eller icke - men växter från andra delar av världen kan sprida smittor både till almar, bokträd, askar och kastanjer. Så blev kastanjerna i USA nästan utrotade ur biotopen. Så är också mitt gamla älsklingsträd asken alltmer hotad.

Och som vanligt: Konsumismen, även av plantor, allt det där vi gör oss flotta med, allt utanverk, från växter, till bilar, till eviga renoveringar, förstör vår miljö. Det är också därför Sverige, trots miljömedvetenheten, har ett av Europas högsta utsläpp av koldioxid. Det beror till största delen på den konsumistiska livsstilen. So - listen, kiddos: Höstens askar och bokträd är inte enbart vackra, de är vårt samvete.

Här kan ni läsa vad en av Sveriges främsta skogsforskare Johanna Witzell berättar om bok, alm och ask.

Livsfarligt liv

Samtalar med en vän som mist ett barn. Det ska jag inte ens skriva om här. Mitt förråd av rätt ord räcker inte till.
Men vännen är en vän och jag är hans vän och med vänner, samt andra pålitliga personer, kan man tala om det allra svåraste. Med samma personer kan man också bry sig om det allra svåraste. Rummet står öppet för att livet är livsfarligt.
Det är motsatsen till yta, ytlighet. Att ett rum står öppet mellan människor.
Med samma vän kan jag skratta som med få andra. Det är ofta branta rörelser mellan vemodet och skrattet, mellan livets allvar och många tings löjlighet. Detta tycker jag mycket om.

                                                                  ***

På Odenplan, som nu blivit ett renrakat futuristiskt torg väntar jag en halv timme på den buss som de miljonslafsande bolagsgubbarna "gett" oss som ersättning för två mycket bättre, rappare bussar. Medan barnfamiljer, pensionärer och jag får ta en halv timmes längre resa runt Odenplan, sitter de äckliga gubbarna i sina styrelserum, med några lika äckliga kvinns, och sorterar in sina miljonvinster på bekostnad av Stockholms stad kollektiva resenärer. Det är otroligt att så många decennier av socialdemokrati ändat med dessa miserabla privatiseringar och eländiga leasing-firmor. Keolis som driver Stockholms busstrafik är förmodligen värda en lika grundlig undersökning som Karolinska och Macchiarini-affären. Men de är så tråkiga dessa grå eminenser i sina skenbart lagenliga styrelserum. Ingen djävel vill forska i så tråkiga människor. Inte förrän de begått sitt första övertydliga misstag.

På Odenplan, som jag egentligen aldrig gillat, finns nu en enorm platta av sten, som i lyckliga stunder kan spegla ett varmt sommarljus. Där finns också några andra skapelser som inte är så mycket att orda om. Men den stora plana ytan, med en lätt sluttning ner mot Odengatan, har dragit till sig unga skejtare. Det ingår i deras livsinställning att ta sig upp på taket till cykelstallet (också det med en sluttning ner mot Odengatan) - rulla neråt i jämn takt till takets slut, och där göra en piruett (?), släppa skejtbrädan, låta den falla, låta sig själv falla ner på den. I bästa fall. Men jag såg den långa grabben som gjorde detta tre gånger och föll ner i Odenplans sten varje gång. Livsfarligt leverne. Till sist satt han med sina kompisar och masserade den tydligen mycket onda axeln. Medan jag tog min onda buss.

Bilden är hämtad från Gabrielle Roland Waldens blogg och där kan ni läsa mer om Odenplan. I bakgrunden syns cykelstallet.

Citat från Keolis websida: "Att tänka som en resenär är inte bara en slogan. Att ge våra resenärer en säker, tillförlitlig och bekväm resa är kärnan i allt vi gör." Lögn.

Staden, natten, ljuset, byggnationerna

Bo Larsson, Slussen.

Nu var det redan oändligt länge sen som vintern tog det här greppet om Stockholm. Som jag älskar. Februari. När dagarna blir längre, solen skapar dagsmeja och jag kan se min skugga blåna i det vita.

Bo Larsson målade detta. En av de många konstnärer som Ulf Linde satte stort pris på, och vad jag fattar gjorde han rätt i det. Bo Larsson målar platser jag känner till: Västerbron, en park på Söder, bilar med snöklädda tak, eller som här, det Slussen vi snart bara har som minne, på foton och målningar. Just nu vill jag inte tala om hur synd detta är.

Nu vill jag tala om ljuset. Om att en hel vecka med soliga dagar ligger framför oss. Och att jag då måste försöka att inte använda nätterna till att bli färdig med min bok. Varför använder jag inte lika gärna dagarna undrar ni. Tja, därför att jag är född nattmänniska, och därför att tystnaden när alla andra sover ger en speciell koncentration. Man bebor hela världen, som när man var barn, och placerade sig i mitten av Universum. Oftast efter mörkrets inbrott.

Det händer att jag går nattliga promenader när staden är tom. Inga bilar, bara några få, som jag tackar, för att det inte känns alltför tomt och läskigt. Husen om natten framstår med mysko arkitektonisk grottlikhet. Snygga formationer av människor som gått in och lagt sig, människor som ritat, byggmästare som byggt. Träden lutar dock lite betänksamt här och var, som om de undrar över alla de nya konstiga byggnationer de ska stå ut med.

På Odenplan finns snart inga träd. Vid det nya Hagastadsområdet byggs en formidabel öststatsproduktion av bostäder. Ceaușescu kunde nästan inte gjort det bättre. Men än så länge är där ett vackert tomrum, ett av dessa tomrum som är stadens snyggt belysta scen för en filmisk nattvandrare. Jag är glad så länge det hela inte är i ordning. Om natten, som om dagen.

Så vi får passa på, medan vattnen är vida, solen vill oss väl, och ingen skugga är längre än vår egen. Nu ska jag vara dagmänniska. Taltrasten sjunger redan.
Och - som Clarice Lispector skrev: "The fool who pursues no ambitions has time to see, hear and touch the world".

Drunkna i pengar

Jag vet inte riktigt hur väl den här artikeln av George Monbiot går att överföra på svenska förhållanden, men troligen på de flesta europeiska länder med temporära översvämningar. Han berättar med glasklart ursinne om den engelska regeringspolitik som med hjälp av skattepengar och fonder bedriver en ingenjörsmässig förändring av landskap och floder.

2007 var det år då England upplevde översvämningar av närmast tropisk art, med åtföljande förstörelse av hus och egendom. Monbiots argument är att översvämningar av det här slaget, som blivit mer frekventa under senare år, är en direkt följd av urusel miljöpolitik: Ett bidragssytem till lantägare som enbart prioriterar öppen betesmark och underminerar varje försök att i stället få plantera träd och buskage. Träd, som enligt nyare forskning, har en förmåga att suga upp nederbörd med 67 gånger större effektivitet än gräsmarker och beteshagar.

Men regeringens jordbruksstöd är så utformat att det bara kan hamna hos dem som inte har "onödig" växtlighet på sina marker. Inga vattensugande småskogar, inga lövträd runt ängarna. Bara ett litet gäng framsynta typer har sett till att skapa detta, på experimentella gårdar, och därmed befrämjat vattnets kanalisering ner i djupare jordlager.

Men jordbruksstödet går fortsatt till de som plöjer upp varenda bit jord, på kullar och i sluttande terräng. Samtidigt som politiken har varit att räta ut och fixera floderna med vallar och med utplåning av meanderslingor. Det är som en parodi på teknikens rädsla för naturen, och får som följd att den förvirrade naturen; i det här fallet floden, blir än mer fartig i sitt lopp, och har ännu färre hinder på sin väg. Tänk er meandern som naturens egen rytmisering av en rusande vattenmassa, ett lätt silande av lera och sten. Och tänk er - som Monbiot säger - att man prioriterat strukturer som befrämjar vattnets störtande in mot hus, med höga försäkringspremier och stor skattebelastning i upprensningsområden, som följd.

Och, som en liten femetta, naturligtvis får lantegendomar med årliga ripjakter, utmärkt mycket stöd av engelska skattebetalare. Det är ju alltid lika ljuvligt att se personager ur Downton Abbey stå i stövlar och skjuta med gevär. När jag läser detta minns jag den gode Nils von Dardel, på fågeljakt med en högvälboren herre som fastnade i vassen och hojtade till de andra om hjälp. "Men skjut honom - så slipper han plågas", var Dardels kommentar.

Läs Monbiot. Här finns åtminstone en koppling till svensk "naturvård": Det gäller skogarna och skogens penningstyrda artspecialisering, som bevisligen varit en urbota dum grej när stormarna vräker in över pinniga furor.

(Inlägget öppnar för diskussion med Anna, den enda jag vet som forskar på lanthushållning. Och här en möjligen kontroversiell artikel från Sveriges Småbrukare. Här: Monbiots artikel från The Guardian. Länkar nu i efterhand till Annas artikel/inlägg om jordbruksstöd).

Gloucester 2007. På fotot syns tydligt att Gloucester Cathedral ligger mitt i en meanderögla.

Amazonfloden