Roligt med Stendahl

Om kärleken är såklart och utan all filimetrig tvekan Stendahls finaste bok: Här är mannen som vet allt det där om kärleken som man behöver veta (hallå alla kulturmän, läs och begrunda: "Överdriven tillvänjning till njutning förhindrar kärlek från att uppstå") - och jag minns det som att jag kunde stryka under varje ord han skrev. Det om hur kärleken växer i de återkommande avstånden är förstås berömt; kristalliseringen, som han kallar det - när två människor går ifrån att vara obeslutsamt förälskade till att veta: Det är du.

Jag får tacka Litteraturvetenskapen att jag också läste Rött och Svart, som jag tyckte mycket om, även om den är en rätt så enkel historia om en uppkomling i 1800-talets salonger. Det jag minns mest är hur han måste klättra på en stege i natten för att nå sin älskling under taket. Sådana saker blir kvar i ens filmiska minne.

Nu läser jag, med nöje, den av andra littvetare så prisade Kartusianerklostret i Parma. Jag kom aldrig igenom den då, och tyckte absolut de överdrev romanens värde. Men nu så: Det är så roligt att vara med Stendahl: Efter en lite sömnig inledning sätter han med full fart igång sin roman. Från det lilla slottet vid Comosjön, rusar den ivrige ynglingen Fabricio ut i världen och deltar i ett krig han knappt vet var det utspelar sig. Det är slaget vid Waterloo.

Han blir helt hemmastadd med hästar, vapen, krutrök, hunger och elände och slår sig igenom allt med ferm, och man vet att Stendahl har varit med om det där. Det sitter.
Väl tillbaka i de världsliga salongerna får läsaren veta allt om palatsintriger, karriärmöjligheter för vackra unga män, mänsklig psykologi, politiskt angenäma giftermål, samt hur många kaleschhästar man bör ha för att vara riktigt i smöret. Stendahl berättar helt osentimentalt och extremt tolerant om allt vad fuskigt och fint folk har för sig, och det går med en himla rotation. Jag har roligt. Jag tror han väcker mina Gascogner-gener till liv. Samtidigt måste det sägas att denne man, född i slutet av 1700-talet, i all sin frihetlighet ändå har en stor finess när det gäller beskrivningen av det motsatta könet, och i sin känsla och respekt för kvinnan som egen person.

Något att begrunda i fängelset för somliga herrar. Och då menar jag inte bara sådana som Marquis de Sade. Han var nämligen död när Kartusianklostret kom ut. Liksom när Om kärleken kom 1822. Det var ju synd. Men även om han hade levat - så vill de inte veta - de där bestarna. De vill bara fylla sin tomhet, med kvinnor. Å andra sidan: Denna kulturman, Stendahl, tar vi till vårt hjärta, vad än flickorna säger om det.

Leonard Cohen och motsatsernas försoning

And here is your death, in your daugters heart....





Hello my love and goodbye my love.

Here is your crown
And your seal and rings
And here is your love                                                                

Sharon Robinson, producent, sångare och kompositör, med Cohen.

For all things.

Here is your cart,
And your cardboard and piss
And here is your love
For all of this.

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
and, my love, Goodbye.

Here is your wine,
And your drunken fall
And here is your love.
Your love for it all.

Here is your sickness.
Your bed and your pan
And here is your love
For the woman, the man.

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,                                               

Another kind of Cohen...America.

And, my love, Goodbye.

And here is the night,
The night has begun
And here is your death
In the heart of your son.

And here is the dawn,
(Until death do us part)
And here is your death,
In your daughter's heart.

May everyone live,
And may everyone die.                                                     

Hello, my love,                                                          

Målning: Pat Steir, total silver

And, my love, Goodbye.

And here you are hurried,
And here you are gone
And here is the love,
That it's all built upon.

Here is your cross,
Your nails and your hill
And here is the love,
That lists where it will

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
And my love, Goodbye.

Tillägnas en tre, fyra män jag älskat, 

plus min far.

Skriver, drömmer, arbetar

Inte alla, men de flesta som skriver måste göra "rent hus" omkring sig. Man måste hålla onödigheter borta, låta högarna av tvätt hopa sig i garderoben, strunta i att gå med äkta mattan till kemtvätt, skjuta upp släktmiddagar, klippning och ibland även njutningar. Man vill inte ha krångliga rätter som i halv åtta hos mig, utan göra nåt enkelt; kyckling och rotsaker, alltihop i en ungslåda, inga konstigheter. Ibland räcker två avocados, en banan, ett glas mjölk.

Och - det är faktiskt rätt njutbart att leva med en koncentration omkring vilken allt annat får cirkla bäst fan det vill. När det är som bäst alltså. Att gå in i det ena eller det andra manuset -- jag har två romaner i datorn, varav den ena är längre kommen, men också mer redigeringskrävande än den andra, som är nyare, kortare. Men hur och hur länge man ska hålla på, vet man inte. Innehållet ska inte pratas om här. Då och då hugger jag en mening, ett sceneri, ett väder. Och märker att det lever.

Tröttare dagar vacklar jag via tangentbrädan över till Twitter, Blogger och tidningarnas kultursidor, samt all världen press från Politico, till The Guardian, BBC news, Huffington Post, LRB och allt vad de heter. Mycket input för uppskjutardjäveln. Ibland pausar jag med musik, Bach, Paul Desmond, Julian Bream. Och det finns ett fåtal musikaliska verk som det går att skriva till, Philip Glass nästan alltid. Vet inte hur många gånger The Hours ljudvågor har strömmat, parallellt med genomläsning, redigering, någon liten tankeverksamhet..

                                                                         *
Drömmer: Att jag är på bussresa i Danmark med en trevlig person, vi kommer fram till Esbjerg, kanske ska jag där ta en färja till England. Damen är elegant, frågar om vi ska träffas nån dag. Visst, säger jag, men just nu har jag haft en massa stök hemma och jag vill bara vara FRI. Precis så - med versaler, står det skrivet i drömmens skalle. Damen är belevad och säger javisst, men du kan ta adressen till mitt hotell. Jag har en känsla av att den adressen kommer att bli liggande i nån ficka, men jag uppskattar hennes coola hållning, som är typ "Please yourself", eller "feel free" som min amerikanska vän Michael brukade säga. Sånt är mycket bra att säga till en som har det stora frihetsbehovet. Det som jag kände av redan i barndomen, när vi sjöng "Frihet är det bästa ting, som köpas kan all världen kring...". "Och vill du vara dig själver huld, så älska frihet mer än guld".
Jag går fortfarande och håller tioåringens idol Biskop Thomas i handen.

Februariljuset

Alltid i februari: Förvåningen över hur snabbt ljuset kommer tillbaka. När man så länge varit under isen av mörka eftermiddagar, hala gator och temperaturer som fodrar tålamod, sisu, nordisk jäkla tåga. Och så infaller februari, det sker ett uppvaknande, isen är full av skridskoåkare, solen skiner i bästa fall till klockan fyra, fåglar börjar drilla och de första snödropparna kommer upp ur rabatterna på gården. Februari borde firas, nästan mer än midsommar, för nu börjar ju hela härligheten, och då menar jag inte semmeldagarna, jag är ingen fan av semlor. Men jag kan minnas doften av kardemumma, när min mormor bakade vetebröd, och att den doften var nästan godare än själva semlan.

Idag en långpromenad vid en blankis mjuk som silke, grått i grått, och ovanför det ett ljus som under tunt molntäcke tycks komma från alla håll. Ett filmiskt ljus. Fukten som får landskapet att skimra en smula, isen på vägarna som äntligen smält, bofinken, och vintergäcken som lyser vid en husvägg.
När Mars börjar blir det förstås ännu mer, dagarna tycks snart oändliga; allt griper tag i en, som om man bara har ett liv att leva, och det är ju troligen så.
Snart reser jag till Lappland, och inget Marsljus i världen är starkare än det över skarsnön och vidderna. Har man tur kommer även norrskenet och överrumplar en. Och man blir återigen en människa, mitt uppe i det stora, det som alltid återstår.

Barnsligt (amerikanskt) meddelande till allmänheten

Mina två bloggar Gabis Annex och björnstrand backwater har nu haft 200.000 besökare.
Roligt ändå, eftersom det visar att folk gillar litteratur, konst, musik, poesi och film.
Samt betraktelser över vandringar i naturen.

Det finns hopp även efter Trumps jävla kapitalgalna och korkade inflytande på världen. Han, vars skugga faller över denna nattmålning från Lund, av GAN, Gösta Adrian-Nilsson.

A workingclass-hero is something to be...

...especially if you´re far more aristocratic than the aristocrats. Men ännu bättre är en stor själ.

Det är mycket få officiella personer som jag sörjer när de lämnar scenen. Men Alan Rickman, tillsammans med Harold Pinter, Tranströmer och några till, är en sådan person. En magnifik, elegant, vänlig och aningen mysteriös skådespelare med en underbar timbre. Alltid öppen och kul i intervjuer, alltid med en air av något onåbart.

Många av hans filmer har jag inte sett, men jag är oändligt tacksam för det medium som låter oss bevista de bästa föreställningarna långt efter en skådespelares död. Jag blir nästan lika glad av att se Alan Rickman, som av att se min pappa.

Och jag, som inte är någon fan av lätta komedier, kan se om Love Actually varenda jul, för scenerna med Alan Rickman och Emma Thompson. De gnistrar.

Och så här sa Emma Thompson efter hans död: "He was the ultimate ally. In life, art and politics. I trusted him absolutely". Jag är glad att jag har ett par vänner i livet som jag kan säga detsamma om.

Bio: Alan Sidney Patrick Rickman, född 21 februari 1946 i Hammersmith, London, död 14 januari 2016 i London, var en brittisk skådespelare. Mer kan ni läsa i The Guardian, Huffington Post, med flera.

To Laponia with love

Så är dagarna vidunderliga igen. Och nätterna. Jag kan inte gå och lägga mig när månen lyser över fjäll som försvinner i nattligt blådis. Jag kan inte gå och lägga mig när norrskenet spelar rakt upp över huset.

Månen: rödorange igår. Har aldrig sett en sådan måne. Häromnatten var den full i en rostrosa cirkel av dis och moln. De kallar det supermåne. Samtidigt har solen eruptioner av ovanlig art. Det ökar norrskenet.
Det är den trettonde september. Två dagar efter attacken mot World Trade Center, för tretton år sen. Två dagar efter mordet på Anna Lindh, för elva år sen.

Man kommer inte ifrån något livsavgörande, och det är inte heller meningen. Det man kommer bort ifrån är det mest oväsentliga, störande ljud, fulla bussar, köer i affären, biltrafik med trummaskiner, för långa TV-kvällar, sorg efter de döda och de som betedde sig som skit, de man egentligen borde skratta ihjäl. Men. Sorgen kommer man inte ifrån. Det är inte sant.
 

Det är som min ungdomsvän Blenda sa en gång; När det är som allra vackrast, när man är vidöppen, då är också sorgen nära. Extasen tippar över och blir vemod. Men aldrig bitterhet. Inte en sekund. Dagarna börjar hela tiden om med de allra vackraste färger och utsikter. Framför mig den stora sjön, vid som en fjärd i skärgården. Små öar och holmar bildar mörka klumpar mot den avlägsna andra stranden där bara myr och ödemark tar vid, där tranorna ropar och fjällen reser sig i veckade rader av urtidsgeologi.

Jag känner en sådan lycka som jag väl inte känt sen jag var här sist, eller i Grekland, eller en gång i Danmark, en gång i Östergötland. Men det är gamla historier. Det här landskapet är en stor del av mitt nya liv, och ska så förbli. Inshallah.

Jag cyklar ut till fårnäset, med den fina insjön. Sanden är ljusgrå med stenar i olika färger från rostbrunt till grågrönt. Stranden svänger runt en udde, och där ser man fjällen på långt håll. Uddarna är bulliga och frodiga av gammal torv, sälg, kråkris, blåbär, lingon, mossa, odon, stjärnblomst med ljusröda bär. En del oätligt, annat ätligt.

Jag tar en näve här och där som ett barn, men har inte minsta lust att gå med korg och rota i backen efter bär och svamp. Jag vill se vidderna. Se, cykla, vandra. Falla in i helheten, rytmen som finns i allt, fraktaler i sanden, vågorna på vattnet, strålarna som spelar i norrskenet och byter takt. Da, da, dattam.


                                                       ***********

Jag sitter i solen i lä, och det är varmt som en augustidag. Jag går ut i nordanvinden och det är fanemej november. Men klart, krispigt klart. Jag hör vågorna klucka och jag har rott över hela sjön och tillbaka med lättrodd båt. Den sista sommardagen, halvnaken i båten, rodde undan molnen upp mot solen. Fjällen allt närmare. Det rödbruna stråket som följer fjället ovanför björkskogsgränsen visar sig vara violett blåbärsris och odon, violett till brunlila.

En annan dag for AnnMari och jag upp till Klimpfjäll och solen kom fram och hon visade mig huset nere vid älven där hon bodde i elva år med sin man. Gick på den stabila bron över älven upp i björkskogen. Sluttningar med myrgräs och tofsar av ängsull - ovanligt höga i år och konserverade på stjälken. Tror att människor förr använde ängsull i kuddbolster. Myrängarna slogs och det vassa gräset - vad kan de ha haft det till? Halm åt getter och kor? Kligräs för grisarna? Eller grisen. Ofta hade de väl bara en.

Där jag går rinner ett av tillflödena till Ångermanälven. Om man går in på E.O.N.s hemsida kan man se var kraftverken ligger som brukar dessa vattenflöden till energi. Det närmaste ligger en bit ovanför Fiskonfallet. Ett av de tvärbranta fallen som jag några gånger målat här uppe. Men abstraherat till rytm och färg. Jag är fanemej ingen Osslund.

Men jag ser på bilderna av kraftverken och tycker det är en bild av ett fungerande Sverige. Så snygga byggen. Så god ingenjörskonst. Vi kan leva med det. Sol, vatten, vind. Och så gör vi aldrig något mer Fukushima, och aldrig tretusen år av kärnkraftavfall på denna jord.

Foto Gerd Ulander

Varken tala eller tiga

En munk frågade Fuketsu: "Tal och tystnad förenar
och åtskiljer. Hur ska man bära sig åt för att varken tala
eller tiga?"
Fuketsu sa: "Jag minns våren i Konan. Fåglarna sjunger
bland hundratusentals doftande blommor."

Mumon säger

Fuketsus zen är som en ljungeld. Så fort han får tillfälle
slungar han den. Men varför kom han den här gången
dragande med en gammal dikt? Om du kan svara på det
öppnar sig vägen för dig. Så gör dig kvitt alla vackra
fraser och berätta för mig om din zen!

Det var ingen vacker vers han läste
men den talade utan ord.
Den som låter tungan löpa
råkar alltid vilse.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Ur Mumonkan, Muren utan port
översatt och utgiven av Johan Laserna
i en sällsynt vacker utgåva
på Umbra Solis, 1999.

Min vän Inger Hanmann

Jag har under mitt liv varit ganska påverkad av stora män. De fanns i min närhet redan i barndomen och ungdomen, men naturligtvis - eftersom jag var ett barn av 50-talet - inte lika många stora kvinnor. Och lite konstigt är det ju att växa upp med Ingmar Bergman och kända skådespelare och en professor Carl Gustav Bernhard som var preses i Vetenskapsakademin. Han var pappa till mina barndomsvänner, vars mamma var operasångerska och hette Gurli.

Kanske var både hon och min egen mamma i någon bemärkelse stora kvinnor, men det märktes liksom inte så mycket som på männen, familjeförsörjare och kändisar som de var.
Däremot hade mamma en apart väninna som aldrig gifte sig och som hela livet levde för sitt måleri. Hon hette Jette Stoltz, och har förekommit i mina drömmar som en bild för något annat.

När hon i 40-årsåldern blev våldsamt kär i en spanjor som ville gifta sig med henne, ringde hon långa samtal till min mamma, för rådgivning. Jag är rätt övertygad om att det inte var min mamma som avrådde henne från att gifta sig. Det beslutet fattade hon själv. Och hon var den enda av alla vuxna kvinnor jag kände som gjorde precis som hon ville, även om det var ett dilemma.

Min mamma var först skådespelerska, sen en begåvad målare, men ägnade mesta delen av tid åt man och barn, utan att för den skull någonsin bli en "riktig" mamma. Hon var kul och hade en hel del joi de vivre, men hon hade också ett handikap: Att hon inte hann med det hon älskade mest att göra; att måla. Av någon anledning blev det lättare för henne att skriva, lite senare i livet, när det bara var hon och pappa. Hon kom ut med nio böcker efter 60.

Farmor och mormor var hemmafruar, mammas närmaste väninna var något liknande, fast hon läste korrektur på Svenskan. Ja, det var inte alls lika mycket schwung på damerna som det var på herrarna. Jag hade en enda väninna vars mamma var heltidsarbetande sjukgymnast och inte någon jag direkt kunde identifiera mig med.

Den enda, säger enda, kvinna ur den generationen som jag utan omsvep kan beteckna som en Stor Kvinna, var Inger Hanmann. Dansk målarinna och silverkonstnär, som jag lärde känna i Köpenhamn sent i livet, och särskilt sent i hennes liv. En rad märkliga omständigheter gjorde att vi kom i kontakt med varandra, och sen var vi vänner i åtta år, tills hon dog. Jag saknar henne fortfarande. Jag saknar henne mer än min mamma, som jag nästan aldrig saknar. Det var för komplicerat.

Med Inger var det enkelt. Vi gick på konstutställningar, pratade litteratur och musik och -  män. "Tro för all del inte att det går över", sa hon, om män alltså. Då var hon åttio och hade rätt nyligen lagt bakom sig ett stort uppdrag för danska ambassaden i Berlin och ett annat för Kastrup; en väggutsmyckning.

Kom att tänka på allt det här när jag såg Susanne Brøgger intervjuas häromdagen. Hon pratade om sin mamma; de där kvinnorna på 50-talet, som varken kunde följa i sina egna mödrars spår, eller ännu ta en helt egen väg. Och att hon, Susanne, var den som fick göra det för sin mamma, så att säga. Dubbelt jobb.

Fotot ovan från Kastrup Lufthavn, väggutsmyckning gjord 1989. Nedan en emaljmålning och två silverskålar från firma Georg Jensen, och en länk till fler av Inger Hanmanns grejer.

       

När jag äntligen kommer mig för att scanna mina analoga bilder ska jag lägga in ett fint foto på Inger här. Hon ska ha finnas med. De här är från dansk kunstbibliotek.

                                                                         

Om jag skulle skriva några rader om Ulf Linde...

...skulle jag inte skriva om hans intelligens, hans konstteorier, hans (sympatiska) idé om betraktaren som medskapande, eller hans fräcka museimannaskap. Jag skulle kanske snarare skriva att han gick att älska. Som mycket ung på Moderna Muséet, där jag jobbade ett tag, där Ulf Lindes gestalt gick ut och in som ett varmt och stundtals blixtrande åskmoln. Eller som på en middag hos Olle Granath, när både Linde och Claes Oldenburg allvarsamt diskuterade min debutdiktsamling - en kanske alltför god start för en ung kvinna på 19. Eller hur han envisades med att pussa på mig en gång, och hur jag värjde mig, utan problem, men lite förtjust. Hur jag som något äldre konststuderande och DN-läsare aldrig försummade hans märkliga, djupsinniga, på en gång skarpa och svävande formuleringar. Som om han ringade in en esoterisk erfarenhet öppen endast för ett fåtal.

Självklart var han elitist, men jag minns inte om han ville kännas vid det. Ännu mer självklart är det att DN - efter Linde och framgent - aldrig haft en konstkritiker på samma nivå (sorry, mina vänner). Det har inte med hans värderingar att göra, utan med hans lyssnande efter sin helt egna syn.
Jag minns honom, för att han efter det ungdomliga äktenskapet med Duchamps brud, alltid stod för sig själv. Att han i den bemärkelsen gick att lita på, och var Enastående, inte minst i detta landet. Dessutom var han kul. Jag har inte märkt att den sorten finns längre. Men jag har kanske sett åt fel håll.
Saknad av det här slaget är egendomlig: Som om ett landskap suddas från kartan. Ulf. Linde. En ovärderlig typ i konst och på muséer, en envis eld. Hur ska det gå med Rest in Peace?

Skriva och lura en fjäril

Alltså, nu igen: Detta skrivande. Hur man ena dagen tycker att man har en bok, för att efter ett par dagars avbrott med andra sysslor undra var fanken den tog vägen. Finns den? Och nu talar jag inte alls i termer av förläggare och legtörer och en sista utskrift; allt sånt bjäfs ska hållas mycket kort medan operationen är igång. Ibland behöver man till och med hålla sina vänner kort när de normalängsligt börjar fråga hur det ska gå till med utgivning.

Men, hör här: Jag fullständigt råskiter i utgivningen. Fullständigt råskiter i goda råd, dåliga råd, och andras vägar mot parnassen eller underjorden.

För det ska man: Det är som med riktig kärlek - man räknar inte kostnaderna. Not to count the cost is the way of all passions: Man räknar inte. Kulramen finns inte. Till och med att inse sina fel är intressant. Dagarnas betalbarhet är oväsentlig. Och folk som inte fattar det kommer aldrig att skriva något alls, av värde.

Men det gör man - jag - med jämna mellanrum. Något ljuder i skallen. Det där stycker är sant. Shite, vilket fint porträtt! Den där dialogen är kass som en tonårsbok - stryk rubbet. Den scenen har all koncentration du behöver. Nerven där, tystnanden i efteråt, vacklandet i stämningen. Bra!

Det finns dagar med energiöverskott: Man ska absolut sätta sig till. Man anfaller datorn och manuset som en sportdåre. Jag ska igenom. Häck efter häck. Varför hoppar inte benen? Varför blir jag så jävla otålig så jag blir uttråkad för att jag är otålig. Tråktolerans är ju författararschlets maxextraplusgren.

Andra dagar har man en liten nollställd energi som inte pekar åt något håll alls och mest är inne på att vilsamt uthärda. Man sätter sig till och plockar fram manuset. Velar runt mellan ett par meningar i ett stycke, rättar tre ord, schrollar ner till ett annat stycke, lägger in en mening, har Bach i öronen för säkerhets skull.

Man såsar helt enkelt. Vankar in i texten som en som inte har något särskilt för sig, en besökare, en flanör. Och så - plötsligt har en fjäril satt sig på handen och vecklar ut sina Apollovingar i tron att här-är-det-lugnt. Otippat landar det levande livet. Ett litet fladder. Inte för att man anfaller utan för att man kan vänta, såsa, lolla runt, låtsas som att det inte är så viktigt. Då kommer ibland de små djuren fram ur skogarna, haren och fjärilen, och sist men inte minst den envetna kråkan. Som kraxar: Du kan, du kan.

Djävulen är katolik?

I sin bok "Answer to Job” skriver C G Jung om motsatserna inom människor: Ont/Gott, Omoral/Moral, Ideal/Avgrund. Han tar religionspsykologin och naturligtvis Bibeln som exempel, och som alla vet (?) relaterar han religiösa fenomen och deras symboler, Gud, Kristus, duvor, Sophia, Johannes Uppenbarelse, med mera, till arketyperna inom människan. Dessa grundläggande fenomen som återfinns i alla kulturer och som rör människans symboliska hantering av livets, etikens och den sociala sammanhållningens problem.

Halva vitsen med Jungs tanke är att han – kortfattat uttryckt – ställer Gud till svars inför Job, i stället för tvärtom. Jobs bok handlar om en tidigare lyckosam man som oförtjänt drabbas av sjukdom och annat elände. Liggande på marken och kämpande med sin olycka, måste han dessutom åhöra de religiösa besserwissrarnas babbel, som går ut på att han måste ha gjort något ont för att drabbas så illa. Dessa gammeljudiska moralgubbar tror sig alla vara på Guds sida. Deras auktoritetstro gör det omöjligt för dem att vara empatiska med Job. I stället för att ge honom ”their warmhearted support, they moralize in an all too human manner, that is, in the stupidest fashion imganinable". 

Det Jung vill åt, och demonstrerar, är hur hela den bibliska gudsbilden rymmer ett negativt mörker. Gud skapade vidundret Behemot. Sjukdomar, krig, hat, hämnd och allt mänskligt elände ryms inom ramen för de gudar människan härbärgerar i sitt inre. I Jobs bok dundrar Jehova och hans små osjälvständiga kamrater mot den enda fritänkaren i gänget: Job själv. Mannen som sida efter sida ifrågasätter vad Gud har för intresse av att just han skulle få det så överjävligt.

Jungs "antwort" mynnar ut i detta: Att Job tänker själv, att han inte gör sig till offer för en övermäktig Gud som håller haven och bergen och människorna i sin hand. Job protesterar mot den underliga religiösa rättsordningen: att Gud vet bäst även när han beter sig illa. När Job reser sig ur sin sjukdom har han bjudit motstånd och hängt av sig övermakten.

Människor som identifierar sig med ovanstående gudomliga rättsordning, fundamentalister, protestanter, grekortodoxer, judar, mohammedaner, antroposofer, Livets Ord och andra mer besynnerliga sekter, blir i sina egna ögon bärare av auktoritetens gud. Och auktoritetens gud visar sig alltför ofta vara en liten skit; hen dömer folk, statuerar exempel, straffar, utesluter de icke önskvärda, förföljer andra och döljer för sig själv Ondskan i sina handlingar. 

En person som på det medvetna planet  - Ego in absurdum – identifierar sig med det enda rätta, läser helgonlegender i parti och minut, går och biktar sina skitsynder, kan samtidigt vara en Richelieu, en pedofil, en maktmanipulatör. Ibland kanske bara en familjemedlem som döljer sina fula sidor bakom ett sken av ortodoxi, katolicism, jämlikhet, och/eller reaktionära ideal. Men – som Jung påpekar – ju mer en person försöker leva upp till orimliga, auktoritära ideal, ju mer han/hon förtränger sina sämre, mer förbjudna sidor, ju mer han/hon ljuger för sig själv, ju mer kommer den människan att samla på sig skit i sina dolda inre rum. Dikotomin blir för stor, spaltningen bidrar till en ointegrerad ”skuggsida” hos människan, som förr eller senare kommer till uttryck i stenhårda manipulationer och förstörelse; av en arbetsgemenskap, en egendomsgemenskap, en familj.

Därför, mina vänner, akta er för folk som läser för mycket helgonlegender, Torah-tolkningar, koranutläggningar, socialistiska eller konservativa manifest, samt annat religiöst-moraliskt jox. Om de inte råkar vara helgon själva – såna finns ju – så kan ni vänta er att det under de skenheligas yta lurar en Behemot. Som i Knutby till exempel. Eller i alla sataniska ”hedersmord”. Djävulen kan  - så vitt jag förstått – ta många skepnader. Bär inte alltid Prada, men kan understundom vara katolik. Or so I´ve heard.  

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 

Eftersom jag inte i en kort text kan göra alla tankar i ”Answer to Job” rättvisa så skickar jag länken här, och en flik av dikotomierna här: 

Detalj ur en målning av Hieronymus Bosch, (målad någonstans mellan 1480 och 1505). 

Hundra år före Shakespeare var Bosch den mest fingerfärdige skildraren av det människoskapade helvetet. 

Se detta inte som en färdig och fix analys, utan som en upptakt till diskussion. 
I så fall om vad? Tolerans? Självinsikt? Medvetenhet om skuggan, projektionerna, och - paradoxen - idealens jagöverstyrda  egoism?

I´m the Hunter - Björk

"I´m the hunter, I´m going hunting. I´ll bring back the goods, but I don´t know when."
 Björk.

Hilma af Klint; sista veckan

Hilma af Klint: De tio största, nr 7, Mogen Ålder, 1907

Jag hade inte riktigt trott det här om Hilma af Klint. Men de tio stora målningarna (302x204) som följer efter varandra är så övertygande att jag lyfter en smula på den energi de utstrålar. Ljust, lätt, transparent, med en färgskala och rytm som tycks dansa och studsa mellan väggen och betraktaren. Den stora fondväggen på Moderna är andlöst vacker. Frivilligt går man in i ett annat universum. 

Men fatta: Hilma af Klint ska man ta ytligt. Sinnligt. Som den verkligt förtrollande målare hon är. Man ska inte stå och nippra med symbolerna, tolka och vrida på halsen, och få huvudet fullt av antroposofiskt gobb. Man ska bara se. Och kanske tänka, okej, det teosofiska och antroposofiska, seanserna och det automatiska tecknandet var det som frigjorde den här konstnären; det var det hon gick igång på och det som förlöste hennes unikum. På samma sätt som andra gått igång på erotik eller arbetares liv, teknik eller landskap, kubism, kolorism eller punk. 

Hon startade som landskaps-och-porträttmålare. Sen föll en helt annan inspiration in i henne från den andliga sidan. Om det vill jag inte diskutera, som sagt – jag bryr mig om måleriet. Och det är närmast ofattbart att detta verk varit undanstoppat så länge: Det är originellt intill konstighet, det är en rik produktion, en stor arbetsseger för en kvinna under tidigt 1900-tal, och det är modernt. Det är före Kandinsky. Före sin tid. 

Ta bara formatet. Hilma går upp i format på ett sätt som ingen gjorde på den tiden mer än möjligen Helmer Osslund, i breda norrländska landskap och Törneman i aulamålningar. Men Hilma går upp i format på duk som en 60-talist; en Rauschenberg, en Kirkeby, en Anselm Kiefer. Hon når också därigenom en auktoritet och ett svängrum som var ovanligt för kvinnor, ja, för de flesta. Tavelmåleriet var ju mest en handelsvara för fina hem, ramarna tunga av status. Först på 60-talet kom den befrielse som formatet gav. Per Kirkeby har berättat om skillnaden mellan att göra ett hål i en vägg och att göra en vägg. Hilma af Klint gör väggar. Muraler. De tio stora bildar dessutom en serie i samma format – något som långt senare blev en bärande idé i minimalismen. Serien skulle manifestera att verken rörde sig bortom den individuella gesten, att de var multiplicerbara, opersonliga objekt. Den distanseringsmekanismen slipper vi hos Hilma af Klint. Men med serien som grepp förstärker hon sitt tilltal i en bildvärld som är i hög grad personlig och feminin. Där rör sig objekt som ingen av de tuffa grabbarna, förr eller senare, skulle vågat sig på: Mycket blommor, lökar, ägg, frökapslar, lövade kvistar, samt då; cirklar, spiraler, trianglar, kuber och andra geometriska figurer. Ibland farligt nära kitschen, men just där på gränsen händer saker. 

Hilma af Klint: De tio största, nr 2: Barnatiden, 1907

Det är näst intill obegripligt hur hon får den här världen att hänga samman, rent formellt måleriskt. Hur kommer det sig att cirklarna i botten på den här målningen ligger där så tryggt och inte en sekund ser ut att falla ut ur målningens universum? (Målningen ljusare i original)
Hur kan det funka så fint att hon lägger cirklar, spiraler och genomskinliga bubblor, gas och atmosfär, i varandra, så att de både rör sig och stannar kvar inom bildytans ram?

Det är stort. Och jag ser det som en frukt av hängivenhet och beslutsamhet. Ja, just beslutsamhet är vad alla hennes största verk utstrålar. Den ger dem deras skärpa, auktoritet och sinnliga presens.  Jag tror inte att det är någon tillfällighet att Hilma undgick hem, familj och barn. Att måleriet var hennes liv. 

Ibland gör hon bilder med alltför stor söthet; antroposofiskt veka figurer, blå eller rosa, utan kroppslighet och utan sting, som ska representera tillvarons motsatser, eller något ditåt. Den sortens symbolistiska kroppsteckning har aldrig funkat. Så när som på ett par bisarra svanar i en fyrhövdad mandala, så är de flesta av hennes figurer på Kristofferskolestadiet. Men – grejen är – det spelar ingen roll. Man får se hur hon prövar sig fram. Ibland i former som kunde passa en skåpmålare i Dalarna. Senare i livet med en tilltagande förenkling. Hennes stora cirkelmålningar är intensivare och frammanar mer ”andlighet” hos mig än vad hennes samtida – Malevitj´s – kvadrater gör.  Kanske för att hennes måleri är mer levande, vibrerande, inte så ”tänkt”. 

I Hilma af Klints bildvärld finns ett starkt dekorativt element; så snyggt att det kan bli fondtapeter eller något för Svenskt Tenn att göra tyger av. Hoppas inte. Hoppas att hon inte genomkommersialiseras till ikon. ÄN har det inte skett. På en stor utställning i USA om abstrakt måleri under tidigt 1900-tal blev hon inte inkluderad. Varför? För att hon ännu inte blivit marknadsvara, inte blivit investment hos samlare eller klenod i stora muséer. Till den stiftelse som förvaltar hennes verk: Håll i er!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Utställningen på Moderna Muséet pågår t.o.m. den 26:e maj.

Hilma af Klint, Svanen, 1915

Ur en artikel i New York Times:
Despite this, af Klint’s position among her fellow abstract painters is not without its critics, and in the recent Museum of Modern Art show “Inventing Abstraction, 1910-1925,” which closed on April 15, none of her works were shown. 
Mr. Tuchman, speaking by telephone from New York, explained that there were several reasons af Klint’s works might sometimes be left out. “To a large degree, modern art history is made by the marketplace,” Mr. Tuchman said. “And Klint hasn’t been out there to be seen and traded. She hasn’t been purchased by important collectors and more importantly, major museums,” he said about af Klint’s work, which is owned exclusively by a foundation.
Läs hela artikeln här. För fler bilder se Wikipaintings.

Blake, Brown och den förgängliga interpretationen

Återvänder ett ögonblick till en helt annan och roligare Brown. Min ungdoms mentala och frigörande hjälte: Norman O. Brown. Som i sin omistliga bok "Loves Body" gör en lång fragmentarisk road-movie-essä över förhållandet mellan religion, litteratur, poesi, sexualitet och samhällsutveckling. En idéhistoria som överlappar de präktiga distinktionerna mellan fält- och expertis-forskning. Som vandrar fritt genom myternas metusalem, Bibeln, de symbolistiska poeterna, Marx, Freud, Blake och Jakob Boehme, mellan Romulus och Remus och Beyond the pleasure principle. En meander-tanke av stort omfång och omöjlig att redogöra för.

Råkade slå upp kapitlet som delvis handlar om tolkning. Om fundamentalism och annan rätlinjig litterär interpretation; om förnuftets vilja att en gång för alla slå fast: Så här var det, eller är det. Han beskriver hur den uppstår i protestantismen och sedan i förnuftets tidsålder och  hur den alltjämt kännetecknar varje institution eller sammanhang där realitetsprincip och kausalitet håller hårt i människornas tankar: Anpassning, strukturella uttrycksformer, konforma habitus, nonkonforma habitus. Same, same.

"For we wrestle not against flesh and blood, bur against principalities, against powers, against the rulers of the darkness of this world. The realityprinciple is the powerprinciple, Realpolitik, the keeper of the prison. To liberate flesh and blood from reification, overthrow the realityprinciple".

Och:

"Instead of reification, perishable form. Truth will not stand or stay or keep; it is nothing to be had or hoarded or passed from hand to hand; it is no commodity or store of past labor; it is either new or not at all. The form of the sentence is transience; it must go under".

Det här blir med nödvändighet tentativt. En vink om att "sanningen" är obskyr, och att inte heller västliga traditioner alltid kommit så mycket längre än till totempålarnas och sekternas (religiösa, konstnärliga, politiska och/eller vetenskapliga) stamtillhörigheter.

Norman O. Brown refererar ofta till och citerar William Blake; som en gestalt med vida utstickare; visionär, samhällskritiker, språkomvandlande, och - skulle jag vilja säga - kollossalt ego-heroisk. Men hans betydelse för socialt tänkande människor under romantiken och senare kan inte underskattas.
Här skriver Göran Greider om en nyutkommen bok om Blake, av Carl-Johan Malmberg. Långt ifrån N.O. Browns upproriska essäbok, förstår man, men nog så användbar. Kanske något för interpretatörer. Or against them.

   
Bilder:
N.O.Brown i åldern av professor emeritus, t.v.
och t.h. som ung man i Washington, 30-tal.  

Söndagens texter

Rilke och Kyrklund. Kyrke och Rilklund. På något sätt befryndade i sina avarter; den ene i sina lånade slottsrum, den andre i sin lilla hyreskoja. Den ene lyrisk, visionär och drömsk iakttagare, stundtals mer stortysk än vi tänkt oss. Den andre ödmjuk, absurd realist, vistandes i nederkanten av sin storrökande tillvaro - men likväl; aristokrat! Hur då? Jo, genom en sorts vägran.
Den ene kanske något imponerad av sig själv, sina samtida, sin relativa tillhörighet till avantgardets Nietzsche och Wagner. Den andre inte imponerad alls, inte tillhörig något särskilt. Berättar om hur han som barn smög sig in under en bro för att kunna tänka ifred. Pappa och mamma älskade mig, sa han. Och så småningom många andra. Doktorander bl.a.

Av Rilke hittade jag av en slump i bokhyllan en norsk översättning "Jeg klinger ved timens berøring", som min pappa förärats av översättaren André Bjerke. Det är lite roligt att tänka på hur dessa två kan ha träffats. Den andra, Kyrklunds "Hermelinens död" har också varit pappas.

Rainer Maria Rilke först:

Alltid på ny

Alltid på ny, skønt vi kjenner elskovens landskap,
og den lille kirkegård med det klagende navn,
og den fryktelig tause kløft hvor alle veier
ender: alltid på ny går vi parvis ut
under de gamle træer, og legger oss alltid på ny
ned mellom blomstene - foran den dype himmel.

Willy Kyrklund:

"Så kunde man aldrig känna sig säker. Alla tings inneboende lömskhet, de små rörelsernas farlighet, de små sprickornas obotlighet. I vilken sekund som helst kunde där vara en växel lagd fel, och i denna avgörande sekund tog hela ens liv en annan riktning, blev allt som man planerat och räknat på med ett slag förvandlat till meningslöshet och overklighet. Det kunde inträffa i den sista idiotiska minuten, när man redan var bränd, pulvriserad, ihälld och korkad, att etiketten som klistrades på blev förväxlad och man hamnade i 4:e galleriet, 5:e hyllan, plats 507990, långt borta från Greteli som stod i 1:a galleriet, 10:e hyllan, plats 498238, bredvid någon helt okänd karl. Det kunde inträffa tidigare, så att man aldrig fick någon användning för denna utomordentligt förmånliga eldbegängelseförsäkring. Det kunde inträffa ännu tidigare, så att man överhuvudtaget inte hade någon önskan att stå i 1:a galleriet, 10:e hyllan, bredvid Greteli och någon annan karl. Det kunde inträffa nu".


Utan att orda för mycket: Båda har en existentiell ton, en susning om något annat; Rilke gör det öppet till själva grejen, Kyrklund gömmer det i sina katalogarior över tråkiga liv.
Rilklund, Kyrke - vem av dem är mest uppbygglig idag? Jag tar Kyrklund, för humorns skull. En söndag utan griller.



Överst: Kyrklund
Undre bilden: Rilke

Tips: Ingrids boktankar och L´Hôte

Kan man tro annat än ett odrägligt gott om en man som har detta antal pseudonymer:  Medardus, Dr. Peregrinus Steinhövel, Amadée de la Houlette, Franciscus Amadeus, Gussie Mc-Bill, Prokop Templin, Heliogabal, Nikodemus Schuster, L. O. G., Hans Adolar;
 
Här hos Ingrid kan man läsa lite mer om denne författare, som  nog kan få även mig på andra boktankar. Om än inte fullt så grandiosa som hans egna. Han levde i München, Wien och Berlin i den där fantastiska tiden, som producerade både Musil och Kafka, både Egon Schiele och Kokoschka, expressionistiskt, freudianskt, skrått och skumt. Blei skrev komiska pjäser och allvarliga essäer, böcker och artiklar, publicerade estetisk pornografi, redigerade tidskrifter samt översatte Paul Verlaine, Oscar Wilde och Walt Whitman, som om de var befryndade. Oh, for the good old Wilde, Walt, Whit, Verlaine, Gussie Mc-Bill and Wit! Not to mention Wiki.

Därmed över till någonting helt annat, nämligen 2013 och Freddie deBoer, som häromdagen diskuterade vår kollektivistiska valfrihet i fetischernas identitets-bygge. Manickernas och illusionernas glans. Ett av många intelligenta inlägg på bloggen L´Hôte.

Katoliker och Cardinal sins

George Monbiot rekapitulerar en liten del av senare tiders katolska historia, i The Guardian, igår. Han påminner om de röda prästerna i Latinamerika, och får mig att minnas de oppositionella katolikerna; bröderna Berrigan i USA, som brände inkallelseorder tillsammans med vapenvägrare vid tiden för Vietnamkriget - under devisen "hellre brända papper än brända barn" - som kämpat i decennier mot amerikansk krigspolitik, och suttit av långvariga fängelsestraff för s.k. civil olydnad.

I Sverige är det lätt att identifiera katolska kyrkan som enbart konservativ, vilket den ju bevisligen är, till stora delar. Men inom sig rymmer den också en röd tråd, en lojalitet med de fattiga och förföljda som är gammal som Bergspredikan, men som i vissa delar av världen och i vissa historiska situationer, tagit eld och kommit till uttryck i en mer aktiv social förändringsvilja.

Monbiot citerar Dom Hélder Câmara: "När jag ger mat till de fattiga, kallar de mig ett helgon. När jag frågar varför de är fattiga, kallar de mig kommunist".
Monbiot beskriver också hur den moderna katolska inkvisitionen - till vilka både Ratzinger/Påven Benedict och den nya påven/Franciskus hör - har urvattnat förändringsviljan; avvisat kampen för social jämlikhet, rättvisare fördelning, icke-våld. Att förbjuda katolska präster att ingå i gemenskap och kamp för de fattiga och deras behov av förändring - ingick i reaktionen mot "befrielseteologin".

"The dictatorships of Latin America waged a war against the poor, which continued in many places after those governments collapsed. Different factions of the Catholic Church took opposing sides in this war. Whatever the stated intentions of those who attacked and suppressed liberation theology, in practical terms they were the allies of tyrants, land-grabbers, debt slavers and death squads. For all his ostentatious humility, Pope Francis was on the wrong side."

Läs hela Monbiots text Cardinal sins.

Sara Lidman - land

För att nu inte detta med Västerbotten och Lappland ska bli en alltför romantisk och utifrån kommande underbarhet, lägger jag in ett stycke av Sara Lidman:

En renhjord kom emot honom. Han måste gå ur risslan, ställa sig vid hästens huvud, hålla honom i grimman och tala lugnande till Pronken. Renarna rann emot honom. Deras sätt att hålla huvudet i jämnhöjd med ryggen medan benen rördes; blandningen av stillhet och brådska; hur de enskilda djuren tedde sig opersonliga, underordnade hjordens helhet; stora fromma ögon; granna kronor utan att skönheten kom de enskilda djuren att hovera sig det minsta, renen var det minst självmedvetna djur som
Hästen skalv. Han hade ju inget att frukta av dessa djur, men deras massa skrämde honom?
Eller lukten, täven av vilt?
De var magra. Spår av korm i skinnet.
De flyttade ned till kusten tidigare än goda år. Nu skulle osämja uppstå s`att prästerna skulle vara tvungna att mana och förmana i kyrkliga kungörelser. Renhjorden skulle överfalla hässjor som inte körts hem från utängarna. Renarna skulle äta upp starr-höet och trampa ned det; och småbrukaren skulle skälla och skrika satans lappkalvar. Någon torpare som hamnat uta sjetta (på det släta)
Skulle fånga en halt stövren och sticka honom och draga hem honom till rucklet
Och på grund av svaghet skulle han inte kunna göra det
utan upptäckt
då skulle lappen komma och säga: nästa gång du taga ren
för lappen skall lappen slå ren ur kroppen på dig, bonde.

Ur Den underbare mannen, Bonniers 1983
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Med Sara Lidman och mig är det så här: Läste Hjortronlandet i min ungdom, just då beatpoeter, Dylan, Cohen, Tunström, Eliot, Doris Lessing, The Band och Led Zeppelin stod högre på agendan (för att bara ta ett par kort ur leken). Norra Sverige var väldigt långt bort, men vackert, då som nu. Sara Lidman stod med igelkottshår och sjungande ton på torgen och uppmanade till olika viktiga politiska ting, som vi tyckte att vi redan visste. Hon irriterade mig; sån är man i ungdomen.

Senare hittade jag ett par av hennes böcker på familjens sommarställe, böcker med små gula spår av tveskjärt, och läste dem. Fram stod en författare med stor glöd och en sjujävla språktalang. Samt en omistlig historia att skriva vidare på, bok efter bok.

Under en tre månaders sommar i Lappland läste jag också om Hjortronlandet, passande nog, medan jag själv kånkade runt i myr och berg. Men jag var likväl utsocknes.

Läste vidare : Den underbare mannen, Nabots sten, Din tjänare hör.

Det roliga är ju hur hon manar fram sitt landskap genom en vridning mot det dialektala, hur hon rytmiserar, skämtar med sin egen bakgrund, kärleksfullt lojal och noga med historiska fakta.
Att hon fick stor betydelse är given sak; att hon själv ansåg sig vara något alldeles extra förstod jag i en sen intervju, där hon malligt hävdade att hon var pionjär, på något sätt, och att såna som Delblanc bara skrev in sig i normalromanens tradition. Jag tyckte hon var odräglig. Men självhävdelsen var i det närmaste saklig. Hon är en svensk författarinna med geni.

Sen kan man höra, även i stycket ovan, hur hennes samhällssyn står tydligt på sidorna, mellan raderna och överallt. Det är okej. Det behövdes. Norrland var den tidens motsvarighet till gästarbetarna idag; uthuggna skogar, uppbrutna torvmyrar, för jävligt dåliga löner, medan miljonerna samlades hos träbaronerna i Sundsvall.

Bara en invändning: Jag kan tycka att hennes västerbottens-sjung ibland blir till manér: berättandet rullar på med hjälp av den där rytteln i väven som heter dialekt. Det sjunger och rasslar lekfullt. Ibland lite för lätt. Men humor har hon. I motsats till en annan dam, vars skrivande drog mot det upprepningsbara manéret: Marguerite Duras.

Båda är, utan jämförelser, helt märkvärdiga författare. Men båda får mig att undra över det där med att hitta en form och sen bara fylla på, en språkteknik, ett ljudande, som låter sig brukas, om och om igen. Hur länge?

Kolla också i stycket ovan hur raffinerat hon skär upp texten, med delvis ofullbordade meningar, ovanliga styckeindelningar, och ett fullständigt okontrollerat (?) semikolon-missbruk. Men läs henne själva, innan det är för sent, i ett Sverige som klipps sönder av utförsäljningar.

- - - - - - - - -

(Tyvärr gick det inte att återge de säregna styckeindelningarna i denna redaktionella biotop).

Ur Karen Blixens brev från Kenya

"Jag är just nu inne i en period när jag knappast står ut med engelsmän; om jag inte hade natives att hålla mig till skulle jag bli ren eremit. Jag tycker att verkligt intelligenta engelsmän måste lida fruktansvärt av den allmänna engelska andan eller bristen på anda, det gör de säkert också. Efter hand som man blir äldre vet man ju bättre vad man söker hos sina medmänniskor och vad man inte står ut med; jag tror att det som är oumbärligt för mig är en viss slags poesi, sedan får de för övrigt gärna dricka, mörda och ge tusan i mig, men riktigt prosaiska människor står jag inte ut med. I detta tror jag att jag är lik Anders, medan både Elle och Thomas kan trivas med rena prosan och tycka att det är tillräckligt. Natives har för mig alltid något innerligt poetiskt över sig; som naturen själv; men det finns en viss klass av engelsmän, och det är i stor majoritet i nationen, som verkligen är olidliga i sin fruktansvärda prosa...Bara det att engelsmännen alltid är så magra visar deras ogemytlighet; det var skickligt av Shakespeare att kunna hitta på Falstaff och måste ha varit roligt för honom själv och välgörande för de få känsliga själar som för övrigt fanns i England..."

(Ur ett brev till mamman, Ingeborg, sept 1930)

-------------------

Ja, så där bara, tjing tjong, avfärdar hon en viss nationell karaktär, från sin utsiktspunkt i Östafrika, där hon förmodligen mest mötte de övre klassernas svarta får eller rikstölpar med jaktintressen. Och ändå...finns där ett korn av sanning.

Hennes beskrivning av natives, och mina "svarta", är förstås utdaterad, men måste ses i det historiska sammanhanget. För den som läst både breven och Afrikansk Pastoral råder det ingen tvekan om att hon levde ett ömsesidigt givande liv där på kaffefarmen i Kenya. Det går säkert att problematisera den bilden med några teoretiska texter om kolonialismen och "den andre". Men inte idag och inte från min sida.

Däremot, hade jag tänkt lägga, som motvikt, hennes text om muhammedanismen, men avstod tills vidare, eftersom jag inte vill ha några tröttande kommentarer mitt i Pingsten.

Andra brev handlar mycket om hennes frihetsbehov. Där känner jag igen mig. Till dem ska jag återkomma.

Karen Blixens öde, som pionjär för en mer frihetlig kvinnlighet är alltid en glädje att ta del av, kanske också för att hon har ett så bra grepp om verkligheten, och inte - som Virginia Woolf, Emily Dickinson eller Sylvia Plath - var omkretsad av demoner, konkurrenstörst, och psykiska problem.